Inte begära något för egen del

Många gånger har jag funderat över konsekvenserna för våra sympatier och förhållningssätt i livet när förmågan till partisk kärlek avtar. När man inte längre blir förälskad vill man inte längre ha en partner av motsatt kön. Det är det som inträffar på sympatiområdet när medvetandet i den motsatta polen blir tillräckligt stark. Jag vet för egen del att mitt känslomedvetande är så länge är kopplat i huvudsak till den ordinära polen. Men i stort sett alla svårigheter i livet är också kopplade till denna ordinära pol. Det ska till mycket speciella betingelser för att min förälskelseförmåga ska aktiveras. Det har inträffat då och då i mitt liv, också de senaste åren trots att jag befinner mig gott och väl i övre medelåldern. Jag får ofta sympati tillbaka och det har hänt att de som väcker min förälskelse också besvarar min längtan. Men nästan alltid visar det sig att besvarandet var försett med många villkor, vilket tyder på att kärleken eller förälskelsen bara var delvis besvarad.

Det faktum att jag sällan fått uppleva en i sann mening lycklig förälskelse i det här livet, har fått mig att fundera på konsekvenserna av att låta enbart det mänskliga utvecklas hos mig. Jag kan visserligen inte välja att avstå från att känna det jag gör, men det enda verkligt konfliktfria är när man sympati är helt frikopplad från förälskelse. Om längtan efter närhet med den eller den som man vill ha det med, bara för med sig problem, är det då förnuftigt att låta den andra, dvs den helt mänskliga sidan få ta överhanden? Ja, jag har funderat över det, men ännu saknar jag förmågan att bortse från den enpoligt grundade förälskelseförmågan. Det är bara det att det är just denna strävan att få uppleva en lycklig förälskelse som skapar all min olycka.

Om jag då funderar över att helt koncentrera mig på mina mänskliga sidor, vad händer då? Att avstå allt som jag önskar för egen del på det sexuellt-organiska området, är det en framkomlig väg? Då skulle jag kunna koncentrera mig på att vara en positiv faktor i livet över huvud taget. Men hur uppnår jag den friheten, att avstå från enpolig längtan? Visst är det en drivkraft att kunna bli fri från alla de bekymmer som har sin rot i längtan efter enpolig samhörighet i ”ett lyckligt förhållande”. Om jag slapp allt det skulle jag kunna ta risker på ett helt annat sätt. Nu har jag till exempel ett jobb med en plattform där jag skulle kunna fokusera på min övertygelse om tredje testamentets välsignelse. Visst skulle jag kunna sätta kosmiska analyser i fokus ett tag i mitt jobb. Konsekvenserna skulle antagligen bli att jag förlorade mitt jobb ganska snart och snart skulle hamna i en besvärlig ekonomisk situation. Men det kanske är värt det? Att inte behöva spela teater, inte behöva stå för något annat än sin egen uppfattning. Kanske skulle jag må bättre även om jag blev ordentlig fattig på kuppen? Kan den riktiga kärleken vara värt det priset?

Ologiskt funderat?

Recommended Posts

4 Comments

  1. Nej inte ologiskt, men jag frågar mig om din längtan efter ”lycklig kärlek” kan kategoriseras som entydigt enpolig? Ingen jordmänniska är väl egentligen särskilt enpolig och det gäller på sätt och vis också relationerna till det motsatta eller det egna könet. Längtan efter närhet och kärlek har förmodligen både med kvarvarande förälskelsetendenser och en viss (verklig) kärleksförmåga att göra. I en intim relation uppstår inre konflikter just för att vi å ena sidan präglas av äganderättsbegär eller en önskan om att helt ge oss till någon och å andra sidan en allmänmänsklig längtan efter ömhet och osjälvisk kärlek.

    Du nämner att vi inte är intresserade av det motsatta könet när förälskelsetendensen är utlevd. Så är det kanske i idealfallet, men måste vi inte räkna med en hel del mellanstadier och ”rester” av förälskelsekänslor/äganderättskänsor som uppstår när vi ställs inför det nya att attrahera av någon av samma kön? Enklast är nog om känslorna är helt utlevda när intresset för det egna könet vaknar till liv.

    Vad gäller sexualitet så menar väl Martinus att i takt med att vi bli mera dubbelpoliga så växer också längtan efter intima relationer, beröring osv. Dubbelpolig sexualitet förknippas inte med barnalstrande, men ändå med fysisk utlevelse i olika former. Vi har fortfarande och kommer länge att ha fysiska kroppar som blir allt känsligare. Utvecklingen påbörjas redan under den tid då vi föredrar det motsatta könet.

    Jag tror att heterosexuella relationer kan vara mycket kärleksfulla och icke-begärande (ex. mellan ”H-människor”) samt förenade med en sexualitet som ligger närmare den mänskliga än den enpoliga, men i längden kommer det ju inte att räcka till…eftersom vi ju också måste lära oss att älska väsen av vårt eget kön. Så har jag uppfattat det. Kan nämna att homosexuella relationer naturligtvis också kan präglas av äganderättsbegär, inte minst som en slags repetition av något man kanske precis har bakom sig, eller beroende på att man har många ofärdiga sidor kvar.

    Intressant…inte lätt…

  2. Hej Mic!

    Jo, jag tänker just i samma eller nästan samma banor som du. Ingen nu levande människa är entydigt enpolig, naturligtvis har du rätt i det! För de flesta människor – vågar jag påstå – visar sig den motsatta polen i första hand på andra områden än i parrelationer eller i längtan efter sådana. Alla de intressen vi har utanför äktenskap, barnalstring och omhändertagande av barnen, hör hemma i den växande motsatta polen. Konstnärliga intressen, forskning, litteratur, ja det mesta av det som upptar vår tid, tillhör på sätt och vis dubbelpoligheten som ju redan finns närvarande i våra liv, vare sig vi lever ensamma, i par eller med flyktiga relationer. Hur många människor finns det i dag som enbart styrs av att inhämta de nödvändiga medlen för sin försörjning för att kunna möta sin man eller sin fru för älskog och sedan skydda sin partner och sin ”avkomma” mot alla andra människors negativa inflytande?

    Men även om det är få människor som lever enbart för familjen, så är flertalet människor ändå inställda på att ha en partner av motsatt kön och gärna också en liten familj. Det är den naturliga följden av enpolighetens dominans i psyket. Men som du och de flesta som följer med här känner till, kommer alla människor att nå fram till en radikal förändring i känslolivet, och många av oss har redan börjat uppleva det. Det handlar om att personer av det egna könet kan upplevas som tilldragande på ett sätt som liknar den vanliga äktenskapliga, kärleken, dvs förälskelser. ”Normalt” inträffar den förändringen sent i polförvandlingen, när man har ”levt ut” äktenskap med det motsatta könet. Det är väl som du skriver lättast om en sådan känsloförändring inträffar när det inte längre finns någon förälskelseförmåga kvar. Det är ju så att säga den ”riktiga”, icke-krävande kärleken som får oss att dras till eller attraheras av personer av samma kön. Det ska ”helst” ske när vi redan är färdiga med de äktenskapliga tendenserna inom oss.

    Jag har förstått att många som har en homosexuell identitet i dag, faktiskt kan bli förälskade. Då har de i min tolkning inte levt färdigt de mer eller mindre omedvetna äktenskapstalangerna. Jag som har en heterosexuell identitet märkte, för många år sedan nu, att jag kunde känna något som liknar förälskelse för personer av samma kön som mig själv. Jag visste inte vad jag skulle göra med det, för vad gör man tillsammans med en person av ”fel kön” i intima situationer? Lösningen för mig var att föreställa mig att dessa enstaka attraktiva peroner faktiskt var av motsatt kön. Då kunde jag i lugn och ro fantisera utan att behöva fångas för mycket av den nya tendensen. I mitt fall var det dessutom så att det fanns betydligt fler personer av motsatt kön som väckte min längtan.

    Precis som du tror jag att vi är ganska lika varandra, förutsatt att vi har kommit förbi de grova heterosexuella stadierna, vare sig vi nu har en heterosexuell eller en homosexuell identitet. Det vi kallar ”förälskelse” är inte renodlad parningssympati, utan kan också innehålla något som jag skulle vilja kalla ’begynnande kärlek’. Det är lite svårt att bevisa det för sig själv, för när man är i förälskelsens begynnande stadier, då verkar allt vara bara gott och gudomligt. De negativa sidorna av äktenskapstendensen visar sig först när relationen är hotad, dvs när partnern hotar att lämna och kanske byta till en annan partner. Då, om inte förr, märker man hur stark enpoligheten är inom en själv.

    Ja, så går mina tankar just nu.

  3. Jag håller med dig i dina reflektioner och analyser. Jodå, visst märker man av en hel del förälskelsetendenser bland homosexuella. Men det ebbar väl ut så småningom, om inte i detta livet, så i nästa.
    Angående baksidorna av förälskelsen, B-begäret som poppar upp när ”kärleken” är hotad eller när föremålet för ens begär hittar någon annan, så tror jag som du att man först när det blir kris märker hur ”primitiv” man är på vissa plan. Har du hört Mikael Wiehes platta: sånger från en inställd skilsmässa? Där finns härliga texter om mörk svartsjuka när ens äkta hälft hittar en annan…för att sedan vilja komma tillbaka…

  4. Nej, jag har inte hört Wiehes platta, men hört honom prata om sin vånda på radion nån gång. God morgon!


Add a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *