Existensberättigande

Häromdagen samtalade jag flyktigt med en kvinna vars dotter begick självmord för några år sedan. Dottern gick andra året på läkarlinjen när hon av okänd anledning inte ville leva längre. Kvinnan och jag talade inte om detta, utan om gemensamma erfarenheter av undervisning på olika nivåer. Det kändes som om vi förstod varandra och vi nickade igenkännande åt varandras beskrivningar av hur det är att försöka leva upp till de krav och förväntningar som högskolestuderande kan ha på en lärare. Kvinnan hade ett lågmält uttryck, som om hon var rädd att ta plats eller förarga någon. Samtidigt kunde man ana en stark vilja och integritet.

Hur lever man vidare efter det besked som kvinnan en dag möttes av, kanske av en polisman som med tungt sinne ringde på dörren och framförde det oerhörda, det otänkbara, det allra sista som en mor vill höra? Hur kan man rent fysiskt fortsätta att förflytta sin kropp i rummet när luften känns tjock och ogenomtränglig som i en obehaglig dröm där varje försök att fly blir en kamp mot något som drar en bakåt mot det mörka och kvävande?

Ett liv är en flyktig händelse i tillvarons oändliga ström av händelser. Människor föds och dör. Det händer varje dag, medan människor lever som om de vore eviga varelser. Sällan behöver vi fråga oss om vi har ett existensberättigande och vad meningen med vårt eget liv är. Du lever, så enkelt är det. Meningen är själva levandet i sig. Du gör som alla andra. När barndom och ungdom är slut måste du tänka på att upprätthålla levandet på bästa sätt. Du känner dig ensam och söker en livskamrat. Du har förmågor och en vilja att utföra något. Något som har betydelse för andra eller åtminstone för dig själv.

Men när den där smygande känslan av meningslöshet infinner sig, som en gökunge bland alla livsprojekt och vardagliga rutiner: vad gör vi då? När tid och rum förlorar sina konturer och vi står vid sidan om och betraktar människor som fortsätter röra sig som om det faktiskt fanns en mening med det.

Martinus förklarar att allt är meningsfullt. Även det mest oansenliga, triviala och intetsägande i tillvaron är oumbärligt och värdefullt. Det kan låta absurt. Skulle det vara meningsfullt att en mor förlorar sitt barn på samma sätt som den kvinna jag talade med häromdagen? Skulle det vara meningsfullt att ägna återstoden av sitt liv åt att tänka på vad man kanske gjorde för fel eller vad man kanske borde ha gjort i stället? Finns det anledning att ändå känna något slags existensberättigande när man har upplevt något som skulle kunna tolkas som det största misslyckandet av alla?

Och varför räcker meningen inte till för dem som inte ser någon annan utväg än att fly alla tänkbara skäl att leva? Karin Boye och Viktoria Benediktsson var begåvade och beundrade författarinnor. Båda slutade sina liv i förtid. Karin hittades en aprildag 1941, ensam i skogen där hon hade svalt sömnmedel i tillräcklig omfattning för att aldrig vakna. Viktoria låg på sängen i ett hotellrum några decennier tidigare och använde ett vasst rakblad som fick blodet att strömma ut.

Det hade aldrig kunnat hända om de båda hade insett att livet aldrig tar slut. Men hur skulle de kunna nå denna insikt? Hur skulle någon kunna övertyga dem om att de gång på gång återvänder till jordelivet för att ta vid där de senast lämnade det?

Kanske skulle jag vilja förklara för kvinnan jag talade med att ingenting har varit förgäves och att hon bara behöver ha tillit till Gudomens plan. Men vad skulle det tjäna till? Vore det då inte mera för min egen skull som jag framförde detta budskap? Som om jag ville övertyga mig själv om att Gud finns och dämpa mina egna tvivel på vad som är meningen med just mitt liv. Kanske vore det ett sätt för mig att få ett existensberättigande.

Nej, mitt värde som människa består bara i detta att finnas till och gå den väg som Gud har utstakat för mig. Kanske var det bara meningen att vi skulle träffas och tala en stund om våra gemensamma erfarenheter för att därefter fortsätta att leva, just så som våra liv ska vara.

Recommended Posts

13 Comments

  1. Häromveckan ringde min bror och berättade att vår närmaste vän sedan femtio år efter en lång tid av depression och mentalt mörker slutligen skjutit ihjäl sig, omtöcknad av psykmediciner.

    Han var för mig en själens tvilling: båda ogillade vi idrott, spelade aldrig fotboll på rasterna (vi gick och pratade om allt mellan himmel och jord i stället), vi gillade musik, lyssna på och spela själva, vi byggde trummor tillsammans gjorde cykelutflykter… Min äldre bror var också med…Han var den ende vän jag hade kvar från den tiden – och vid vuxen ålder har jag inte lyckats ”göra nya vänner” av samma nära kaliber…

    Vad gjorde vi/jag åt detta medan han levde? Vi fanns där, vi samtalade med honom tills han inte längre ville träffa oss.

    Vad gjorde vården? Fikade och såg på tv och delade ut medicin.

    Till syvnede og sisdt är dock var och en suveränt ansvarig i sin gudasons/-dottersroll i sin livsupplevelse, minsta kräk i kärr och syra, våra minsta och yngsta systrar och bröder, varje liten människa som föds med ”kromosomfel”, till oss själva – vi ”vanliga” – till nobelpristagare, världsåterlösare. Var och en är lika suverän i sin livsupplevelse – inifrån sett – i sin sådd och skörd av karma. På livsscenen finns bara ”du Gud och jag – din son/dotter/ ditt barn”.

    När vi ser varandra ”utifrån” tror vi en massa, antar vi en massa om hur andra har det. Om hur andra lider och upplever tillvaron…Men bakom allt materiellt vi ser utifrån finns det suveräna jaget, vars och ens aspekt av det oändliga jaget, och på den nivån – även när vi inte i det fysiska livet är dagsmedvetna däri – vet jaget precis vad det vill och gör, åstadkommer och varför. Det är inte för inte som det är herre över tid och rum och existerar oberoende av dessa och vad som sker i dessa.

    Allt detta hindrar dock inte att sorgen kan vara tung att bära rent medmänskligt – och det skall så vara! Mörkret skall vara mörker när det är så vi upplever det! Det har en mission – liksom upplevelsen av meningslöshet. Hur skall vi veta vad mening är om vi inte upplevt dess motsats? Livet består av och upplevs via kontraster.

    Bön lindrar dock alltid för mig – bön kan aldrig ta bort smärta och lidande men kan eller ge mig något slags materiella framgångar (det är inte vitsen med bön för mig) – och det kan liksom TT-läsning – hjälpa oss att vi skaffa en mer ändamålsenlig och ”all-logisk” syn på och attityd till lidandet/ smärtan och hjälpa oss att uthärda/ bära det.

    Kort sagt, i stort gäller det att öva sig i att be tyst telepatiskt, att utveckla bedjandet från A- vidare till B- och C-vetandenivåerna. Visst, allt i livet är bön/ Gudskommunikation men det är något särskilt med denna inre bön, den telepatiska. Något man bara kan bli varse genom att telepatiskt börja be. Sann magi!

    Liksom när vi diskarnerat och kan finnas i ett mentalt fängelse postmortalt som vi bara kan komma ur genom att öppna oss för ljuset och se och ta emot den utsträckta handen från ljusets andar gäller samma sak i detta liv. Man kan aldrig komma ur sin mentala smärta sin sorg etc. om man inte är beredd att öppna sig vilket ofta innebär att uppge något av det som ”egot kräver”, sin stolthet, sin svullna självbild, och inse sin litenhet, att man är ”fågelungen i Guds kupade hand” – visst i vår jagaspekt bortom tid och rum är vi suveräna och Guds like men inte i rollen som jordmänniska…

    Kan vi bara lära oss att ”lämna över till Gud”, att bokstavligt ”ge upp(-åt)” kommer Gud att skänka oss tröst ”nedåt” ur hans perspektiv.

    Jag menar på fullaste allvar att alla våra jordmänskliga problem beror på bristande allkärleksförmåga, bristande förmåga att be, svårigheter att ”ge upp sitt mentala egorevir”, sin egostolthet och inse sen jordmänskliga litenhet.

    Tyvärr – eller lyckligtvis – finns en tendens bland vissa TT-läsare att med TT:s hjälp pumpa upp sitt ego, genom andlig ego-pumping, men samtidigt förneka att det är det man gör, och där man ibland menar att ”vi är identiska och jämlika med Gud”. Vi är jämlika med Gud på en nivå vi som jordmänniskor inte är medvetna om i fysisk gestalt, och att då som jordmänniska odla denna teoretiska insikt tills man tror att det är något man varseblir med sin ännu obefintliga klarsyn är också att pumpa sitt högmod. Men det är väl helt i sin ordning också att TT kan kan fungera som den ultimata tröskelvältaren.

    Det är först när jag djupt och innerligt inser min litenhet och mitt behov av ”Store Gud Förälder” och med själ och hjärta överlämnar mina problem till Honom/Henne som jag i gengäld kan uppleva den stilla salighet det innebär att som människa bli omhändertagen av själva kosmos. Då är Gud på en gång nära och bortom allt. Genomtränger allt, upplyser allt i ett stilla andligt ljus. Inga blixtrande mystika upplevelser, bara stilla ord- och bildlös salighet. Stillheten i rörelsen, rörelsen i stillheten.

    Ha en fin helg – själva skall vi till Nyköbing-Falster i morgon och träffa vår äldste son som jobbar som AT-läkare där.

    / Göran

    • Ja, mörkret ha sin mission och när man bara kan stå vid sidan av och se på när en nära väns liv till synes går till spillo så har man all anledning att fundera på vad meningen är.

      Jag har aldrig haft någon närstående, vän eller släkting, som har gått samma väg, men självmördaren skrämmer och berör mig ändå starkt. Ingen är väl så existentiellt ensam och ångestfylld som den som inte klarar att gå vidare.

      Kanske har man egna erfarenheter av hur obehagligt det är just efter att det ödesdigra beslutet har drivits igenom i praktiken. Livet var inte slut, mörkret höll ett ännu fastare grepp om medvetandet och nu hade man heller inte något i omgivningen som möjligtvis kunde erbjuda lindring.

      Att möta ljuset, vare sig i inkarnerat eller diskarnerat tillstånd, handlar precis som du skriver om att kunna öppna sig. Vi kan inte komma i kontakt med det mänskliga hos andra människor om vi är fastlåsta i mer eller mindre destruktiva och dräpande tankemönster.

      Visst har du rätt angående orsakerna till jordmänniskans nuvarande lidande.

      Lika dystert och mörkt som det kan vara att nås av ett dödsbud, lika befriande och hoppingivande är det att känna en tillit till att varje död är en ny födelse och att vi alltid kommer fram till målet, hur vi än trasslar in oss i tillvaron.

      Tack för synpunkter!

      Micael

  2. Ja, varför räcker meningen inte till? Är det rädslan för döden eller snarare rädslan för livet och existensen, sin egen och andras, som föder den ångest där en människa frivilligt kastar sig in i det som vi egentligen fruktar mest av allt? Det är stora och djupa frågor som ni berör i ert inlägg resp. er kommentar, Micael och Göran, och era kloka funderingar föder många tankar. Martinus har ju givit oss kanske vår mest ”positiva” världsbild i jordmänsklighetens hittillsvarande historia, för att uttrycka sig lite hurtigt, men han har ju aldrig sagt eller uttryckt att vi därmed undgår lidandet eller att vår vardag idag skulle vara lätt att leva. Tvärtom tycks han ju själv enligt samstämmiga vittnesmål (naturligtvis) ha haft en mycket större inlevelseförmåga i och medkänsla med jordmänniskornas själsliga ångestprocesser än vad vi själva förmår uppbringa.

    Vad gör vi när den ”självklara” lusten att uppleva och gå vidare trots alla svårigheter sinar, när vägen inte tycks erbjuda andra riktningar än förtvivlan? Jag har ofta också funderat över just författares och konstnärers självmord, inte minst Karin Boyes, kanske för att man har något slags föreställning om att författare genom sin utvecklade intellektualitet och känsla intuitivt skulle kunna förnimma meningen med Guds gudomliga plan inklusive allt lidande – det är synd om människorna… Men kanske är det just den utvecklade känsloförmågan samtidigt som vi tillfälligt förlorar den självklara tilliten till Försynen det som gör att som något liv för oss alla måste föra till förtvivlans brant. Virginia Woolf stoppade stenar i sina fickor och skrev att hon inte ännu en gång ville gå igenom depressionens mörka rösters fasor, om jag minns rätt… De österrikisk-judiske författaren Stefan Zweig tog sitt liv efter nazisternas övertagande av Österrike trots att han själv kunde fly till London, men han orkade inte se utvecklingen i sitt hemland och i Europa… Även Kurt Tucholsky kämpade med klarsyn mot Hitlerväldet tidigare än de flesta och lyckades från Sverige hjälpa flera författarkollegor men tystnade ändå och tog en överdos tabletter redan 1935, medvetet eller inte. Det finns ett märkligt tyskt uttryck för självmord som heter ”Freitod” – ”fridöd” – och som kanske ska uttrycka konnotationer av frivillighet och egen vilja i samband med självmord, men jag föreställer mig att ett liv där vägen slutgiltigt leder till självmord innebär allt annat än ”Freitod”, att vägen någonstans,kanske innan man märker eller förstår det själv, tar en riktning som inte längre erbjuder några avfarter eller sidostigar. Vi måste göra erfarenheten själva och därefter,precis som ni skriver, uppleva att till och med när vi har fallit som djupast ned, blir vi till sist alltid uppfångade av Gud.

    Jag har en gång träffat en tysk-judisk gammal violonist och författare som i unga år satt i såväl tyskarnas och ryssarnas koncentrationsläger i dåv. Königsberg innan han som genom ett mirakel överlevde trots att han i princip redan hade kastats på skottkärran där de transporterade bort liken.. Han heter Michael Wieck och har i en bok (”A Childhood under Hitler and Stalin”) beskrivit en märklig upplevelse han hade som barn, där han upplevde en fruktansvärd ångest under en föreställning av Friskytten på Königsberg Opera. Utan någon egentlig anledning drabbades han genom musiken och föreställningen av en så stark dödsångest och känsla av förtvivlan att han var övertygad om att han skulle dö, att han hade blivit kastad ned från ett torn eller var på väg att drunkna, att han knappt klarade av det, hans föräldrar trodde att han var sjuk. Han kämpade för sitt liv men kunde aldrig senare förstå varför musiken i denna opera väckte så starka känslor inom honom. Det märkliga var att han vid en punkt under denna upplevelse, när han hade så stark ångest att han helt enkelt gav upp och slutade göra motstånd, plötsligt blev befriad från sin terror och uppfångad i någonting som tog bort alla hans rädslor från honom: ”It was as if the unbearable pain had all of a sudden ceased and I was cured and at the same time, armed for all the real death threats that were yet to come”. Michael Wieck beskriver det som om att han genom denna upplevelse i tidiga barnaår hade överkommit rädslan för döden och därigenom kanske rädslan för allting annat, han var sedan dess för alltid präglad av en glädje och tacksamhet för att han fick leva. Kanske var denna upplevelse en repetition av ett tidigare liv, kanske var det bara Försynens sätt ge honom styrka inför det öde han var förutbestämd att genomleva, i vilket fall som helst väcker hans skildring hos mig en känsla av förtröstan som kanske kan hjälpa oss att komma ihåg det ni skriver ovan, att vi i slutändan inte hade något annat val än att överlämna oss i bön och bara ” finnas till och gå den väg som Gud har utstakat för mig”.

    • Konstnärssjälar tycks ha en viss sårbarhet som driver somliga till missbruk och livsleda, andra till sjukdom och social misär. Kanske är det deras kompromisslöshet med konsten som leder dem på avvägar, men det finns ju också konstnärer som lyckas balansera på rätt sida om avgrunden. Att ha en starkt utvecklad känsloförmåga kanske medför risker när den inte vägs upp av ett kontrollerande och stabiliserande förnuft. Konstnärer bryter gränser, det ingår liksom i själva skapandeprocessen. De som har nått någon slags genialitet börjar väl också få intuitiva nedslag som de kanske inte är helt mogna för, utöver det som gäller just det konstnärliga.

      Karin Boye tycks ha gjort flera försök och hade en depressiv läggning i grunden redan i unga år om jag har uppfattat det rätt. Hon tycks också ha lämnat en öppning för att bli ”räddad” många gånger, som om det var ett rop på hjälp (blev också glad men skamfylld över räddningen). Hennes skyddsling (och förmodligen älskade, även om de hade en problematisk relation), Margot Hanel, gick samma väg bara något år senare. Karin visste tydligen att Margot inte skulle klara sig utan henne.

      Margit Abenius skriver om Boyes livsåskådning att den ger intryck av oförlösthet. I mitten fanns en ”mörk gåta av svårorienterad drift och själssjukdom, vars yttre symtom var en stark dragning till självförintelse.” Hon hade en rädsla för denna drift och kanske är det då som du skriver Pernilla att man egentligen inte har något val utan drivs av något man har förlorat kontrollen över. Abenius beskriver också hur Karins liv var utmanande med personliga kriser kring existensen och kärleken. Det är ju naturligt mitt i polförvandlingen, hur inre själsstrider tvingar människan att göra upp med sin djuriska natur. Karin hade enligt Abenius en slags helgonlik offermentalitet som stod i konflikt med hennes vilja att bejaka sina mänskliga sidor.

      Kanske skulle hon inte kunna besvara några frågor om varför hon till slut gav upp. Delvis kanske det berodde på att en av hennes närmsta, Anita Nathorst, var döende i cancer. Anita skriver i ett brev att hon trodde att Karin verkligen inte ville dö, innerst inne. Till någon sa Karin, vid ett av hennes försök, att hon ”måste”, hon fick inte leva för att hon gjorde andra människor olyckliga. (Sagt till en av dem som räddade henne).

      Människan behöver en gudskontakt för att inte förlora sig i existentiell oro. Men under den materialistiska epoken så famlar vi förstås. Så småningom lär vi oss kanske som Michael Wieck att inte kämpa emot, utan låta det ske som måste ske. Vi lär oss också att inte ta på oss ansvar för det som vi inte kan råda över. Varje människa har ju sitt öde och är ytterst ansvarig. Och mörkret är aldrig så mörkt som den starkt kännande människan upplever det i sina mest dystra stunder.

      Det måste ha varit mycket intressant att träffa denne Wieck!

      Tack för dina rader!

    • Hej Pernilla, du inleder med ”eller är det snarare rädslan för livet och existensen…”. Jag funderar över detta. Som jag ser det så kan man tolka Martinus såsom att djuret har en dödsskräck, en rädsla att bli förintat, och att detta också ligger till grund för den själviska självbevarelsedriften. Men gäller det även för oss idag? Jag ifrågasätter inte (tvärtom) att man kan uppleva ångest eller rädsla för själva livet och existensen – men undrar hur det kan komma sig. Jag blev nyfiken när du skrev så, och undrar om du hade några särskilda tankar eller referenser kring detta?

  3. Genom mörker till ljus.

    Genom verkligt mörker till verkligt ljus.

    Mörkret är inte bara en tänkt kontrast till ljuset som vi måste igenom genom att ”tänka oss” igenom det. Det är en verklig kontrast och vi måste vandra vägen ensamma och tillsammans, inte bara tänka oss den.

    Men mörkret är också det kamouflerade och indirekta ljuset.

    Men i den mörka stunden när mörkret är aktuellt och närvarande är det absolut verkligt. Då är vi som Jesus på korset överlämnade åt oss själva och när allt väger på en nålspets har Gud ”övergett” oss – och vi bidar i den absoluta ensamheten – men sedan väger ljuset över…och himlen öppnar sig…

    Så också rent konkret för den s.k. självmördaren…

  4. Det är natt över Jerusalem. Likaså lider vårt jordklot med dess invånare alla helvetes kval.
    Oket blir för tungt ibland, vi, gudasöner/döttrar väljer Judas ”lösning”
    Han var i skuggornas sfär, svårt plågad, hade gjort det oförlåtliga, fanns ingen återvändo.

    Martinus skildring av Mästarens o Judas möte i förgården visar på en kärlek som överträffar allt.
    ”Jag har kommit för att uppsöka o frälsa de förtappade”
    Jesu visar på att vi alla har ett existensberättigande, alla lika mycket värda oberoende av yttre glans o status.

    Lidandet har olika ansikten, men jag vill tro att det har en mening. Vitaste blomman hämtar kraft ur mörkaste mullen. Utan natt skulle vi inte förstå dagens ljus..
    Lidandet är skuggor av ljuset.
    Sett ur ett enlivsperspektiv skulle lidandet vara ologiskt o helt oförståligt.
    Att befinna sig mitt i det, eller vara åskådare till det är djävulskt. Att ändå orka, förmå och ta in detta att gudomen är kärleksfull o logisk, ingenting meningslöst i det stora….detta är en livskonst vi har att lära, vissa av oss har inkarnerat med uppgiften det inte lönar sig att ta ”sommarlov” för tidigt. Men ingen skall dömma de som inte klarar detta. Dock, bland skuggorna finns Jesus

  5. I hela mitt liv har jag levt nära självmord, som något jag fick med modersmjölken, som egna impulser (med ett allvarligt försök när jag var 12 år) och som faktum när närstående tagit sitt liv, den närmaste var min syster.

    Att ta sitt liv, är att göra det dummaste man kan göra enligt Martinus, men ändå är det just detta vi alla har gjort eller kommer att göra någon eller några gånger, också enligt Martinus.

    Självmordet är en urspårning, och som sådan är det inget man kan ha kontroll över förrän man har kommit därhän att man inte längre förmår göra motstånd mot livet och kan överlämna sig till att leva på gott och ont. Och då sker miraklet att livet blir ljust oavsett hur man har det. Ingen lätt process, och jag kämpar på. Men jag vet att överlämnandet ger lättnad och ljus, och övning ger färdighet …

    ”Det är genom sprickorna i själen som Gud kan komma in”

    Kram från Ingegärd

    • I dagens DN var det en artikel om just självmord. Det ökar bland unga, men har minskat i övrigt.

      Som Lena skriver lönar det sig inte att ”ta sommarlov för tidigt”, men förmodligen har vi alla försökt undvika mörkret på det sättet.

      Tids nog blir vi tillfreds både med livet och oss själva.

      Kram M.

  6. Martinus lär en gång yttrat orden ”jag ser att alla här har begått självmord”. Detta i samband med ett föredrag han höll.
    Att förlora själva livsupplevelsen, hamna i ett totalt mentalt mörker, då är vi nära att ge upp. Meningen kanske är att vi skall inse att ångest o lidande är ett nålsöga att gå igenom. Att vissa av oss befinner sig i denna kamp, andra ”surfar fram på räkmacka”,ja, orkar vi ta till inkarnationstanken så……Kan meningen vara att våga släppa taget, accepter o leva i lidandet, överlämna oss, att i vilken sinnesstämning vi än befinner oss försöka just leva. Det är svåra frågor, men vi har evigheten på oss enligt Martinus.

  7. Idag lyssnade jag på Ann Heberleins sommarprogram från 2009. Hon tycks ha levt på gränsen under många år och lyfter fram att vissa psykiska sjukdomar är förenade med livsfara. Det hjälper inte alltid att man känner sig älskad, själv älskar och kanske är kreativ. När sjukdomen får ett fast grepp så existerar bara den och det mörka.

    Jag tror också, vilket hon antydde, att det är riskabelt att nära vissa tankar, ge dem energi och låta dem ta överhanden. Bättre då att låta sig förankras i vardagens små triviala rutiner.

    Så småningom måste vi ju också lära oss att omfamna mörkret vilket flera här har nämnt, bland annat du Lena. Med omfamna menar jag förstås inse och förstå dess roll i skapelsen. Det gäller också människor och företeelser som man menar kanske är orsaken till det mörka. Det mörka är inte bara ett nålsöga det är fullständigt nödvändigt för att vi ska vakna, inse vår ofullkomlighet, inse vårt behov av Gud och utveckla äkta kärlek och inte begränsas av äktenskaps- och familjekärlek.

    Vänl hälsn
    Micael

  8. Hej alla.
    Intressant att läsa allas syn och erfarenhet.
    Varför känner man sig som en levande, utanför livet man uppfattar.
    Man förstår inte meningen med lidandet, man förstår att det inte är
    det grundläggande för ett bra liv.

    Jag nåde vid 42 års ålder en punkt efter att framgångsrikt provat det mesta
    matrealismen kan erbjuda. Perioder av enorma depressioner över världens
    orättvisor har genomlidits. En underbar fru och tre underbara barn fulla av
    kärlek fanns vid min sida. Utåt sett var jag lycklig och så såg andra det.

    Under påverkan av alkohol (mycket påverkad), jag hade tydligen prata
    latin vilket jag inte kan. En fest pågick och jag går upp på vinden och hänger
    mig med hjälp av min livrem. Festen pågår och ingen saknar mig.
    Min syster får en känsla av att något är fel, man börjar leta efter mig.
    Dom hittar mig livlös på vinden. Jag hade en enorm tur enligt läkaren.
    Efter en vecka på psyket ang. oro för min dödslängtan, kommer jag hem.

    Det var min resa som var meningen för att jag idag 6 år senare skulle förstår.
    Jag har sedan den dagen sakta rört mig mot mitt sanna jag.
    Idag är meditation, kundalini yoga och bönen min första prioritering.
    Efter det kommer det vardagliga vi lever i, som idag är en utmaning och
    inget jag kämpar med.

    Det tar tid att känna full tillit till alltet, jag tror på Martinus insikt.
    Att intellektuellt förstå är inte det viktiga, det handlar inte om att
    veta utan att tro.

    Allt är mycket gott och idag är jag levande i livet.
    All kärlek från Evigheten till alla…..

    • Tack för dina rader!

      Det är inte lätt att ta sig ur det djupaste mörkret och visst är det så att det tar tid att se meningen med obehagliga händelser och utveckla en tillit till att allt är mycket gott. Det lär vi få jobba med ytterligare några inkarnationer.

      Vänl hälsn
      Micael


Add a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *