Hon en han?

En mörk, kraftfull ung dam från Sydafrika vinner 800 meter i stor stil före alla andra konkurrenter. Efteråt spekuleras det kring hennes könstillhörighet: ”hon rör sig precis som en man” säger en manlig löpare. På löpsedlarna är det huvudnyheten: ”hon kan vara en man”. En utredning sägs ha startat redan före VM om damens könstillhörighet. På jobbet möter jag medelålders kvinnor som ger uttryck för sin indignation: ”hon har ju inget där fram”. Jag tänker: OK, hon är ganska maskulin, men jag får inga impulser om att det skulle vara en man. Jag undrar också: vad är det stora problemet här egentligen? Är det indignation över att någon av de tävlande inte tävlar på samma villkor? Eller är det själva det faktum att kvinnor ska vara kvinnor och män ska vara män?

Rubrikerna berör mig på ett obehagligt sätt. Föreställer mig vara i den unga damens situation: en hel värld har blickarna på dig, ifrågasätter dig, låter dig inte vara den du är. Jag tänker på att det dröjde väldigt länge innan hennes leende skymtade fram efter segern. Nyhetsmänniskorna vet att det är något som alla fäster blickarna vid: en manlig kvinna, en kvinnlig man. Det har oroat i alla tider och jag ser fram emot ett samhälle där manligt-kvinnligt smälter samman, där människor ha förståelse för att våra båda poler, den maskulina och den feminina, är verksamma i oss på olika sätt för olika människor beroende på de erfarenheter vi har genomgått i livet. Människors oförstånd, deras motvilja mot det avvikande, deras flockmentalitet gör den avvikande till ett lätt offer.

Nyligen läste jag en njutbar roman från tidigt 1900-tal. ”Ensamhetens brunn” av Radclyffe Hall skildrar en ung kvinnas utvecklingsbana. Hon visar tidigt tecken på att inte vara som andra flickor; hon rider som en man, fäktas och klipper sig kort. Hennes mor har svårt att dölja sin ovilja och när flickan växer upp och omsider förälskar sig i en kvinna tvingas hon lämna sitt hem för gott och hitta sig själv i en mera tolerant miljö. Man skulle kunna tro att denna roman, som för övrigt blev åtalad och dömd och som har varit en slags ”lesbiskhetens bibel” genom flera decennier på 1900-talet, skulle ha mist sin aktualitet. Men icke. Det må vara accepterat att vara homosexuell i vårt samhälle, men könsgränserna håller vi strikt på.

 Att läsa Martinus analyser om polförvandlingen, om varför ett obestämt könstillstånd kan uppstå, vilka konsekvenser det får för den drabbade och effekterna av människors intolerans; det är som att skåda in i framtiden, in i ett samhälle där flockmentaliteten inte längre är drivkraften bakom människors agerande, där var och en förmår välja sin egen livsväg. Han beskriver alltför målande och träffsäkert hur skvaller och förtal bryter ned livslågan hos den avvikande, ännu i vårt samhälle. Och här är vi nu, här är jag och ibland undrar jag hur långt vi har kvar egentligen, till något som kan kallas för det riktiga människoriket.

Mic

Jag ångrar inget…

Non, je ne regrette rien…

”Jag ångrar ingenting”, sjunger Piaf övertygande och i våra mest sentimentala stunder håller vi med henne. Ty vad skulle det tjäna att ångra något man av okunnighet eller tillfällig obalans har satt i rörelse? Vi säger ändå ibland: ”jag ångrar att jag inte tog chansen till den där utbildningen jag blev antagen till” eller ”om jag bara hade vetat bättre skulle jag ha sagt nej den där dagen då hon föreslog att vi skulle slå våra påsar ihop…” eller på ett mera jordnära plan: ”skulle nog inte ha tagit den där sista…”

Samhället ställer ibland krav på oss att vi ska visa ånger, visa att vi har handlat mot bättre vetande och kanske brutit någon oskriven regel. Först då kan vi erkännas som rehabiliterade moraliska väsen. Det börjar redan i barndomen: ”ta tillbaka det där, annars….”. I skolan möter vi skräckinjagande lärare som spänner ögonen i oss: ”Herr Söderberg, nu är det allt bäst att du skärper dig, annars…”

Religionen har institutionaliserat syndabekännelsen. Måhända för att prästerskapet begrep hur svårt det i verkligen är att ångra någonting, eller ändra på ett icke önskat beteende. En period kunde man till och med köpa sig fri ifrån synden. Mycket praktiskt! Samvetet kan vi då stoppa undan i en liten tygpåse och knyta ett snöre om: ”tages fram endast när vi har lärt oss läxan och inte längre kan drabbas av den där gnagande, halvt ångestväckande känslan av att ha handlat fel.”

Om man får tro Martinus så är ”ånger” eller att ”ångra” inte någon intelligens- eller viljeakt, utan en känsloakt. Ångern kommer lika väl när man inte vill det, den är en ”utlösning av en konflikt mellan våra själskrafter och äger rum helt oberoende av vår vilja.” (st. 586). Det är endast upplevelsen av en erfarenhet att man begått en orätt mot någon eller något som kan utlösa ångern.

Orätt kan vi ju också rimligtvis göra gentemot oss själva. Det är kanske det vi åsyftar när vi ser tillbaka på alla mer eller mindre tvivelaktiga beslut vi fattat i vår egen pågående utvecklingsprocess. När vi befinner oss i livsavgörande situationer, men till viss del även i mindre dramatisk valsituationer, så finns det en mängd faktorer som påverkar vilket val vi i slutänden gör. Kanske vill vi vara sanna mot oss själva, men i de fall ett beslut går emot någon annans vilja eller önskan och då denne råkar stå oss nära eller vara av extra betydelse för oss, gör vi ofta avkall på sådant som vi känner är rätt. Men i längden är inte detta möjligt, just med tanke på att känslan av att ha handlat orätt mer eller mindre tvingar oss att välja en annan väg. Ibland kan dock känslan tvinga oss att ge avkall på något som är viktigt för oss, beroende på att medkänslan för vår nästa är större, eller för att vi hellre försakar något för egen del, hellre lider själva än ser andra lida.

På något sätt tycks livet bestå av ett oändligt antal valsituationer som syftar till att pröva vår moraliska mognad eller upplysa oss om begränsningar och förtjänster. Ett helt ”rent samvete” tycks inte vara möjligt eftersom vi befinner oss i en ständig läroprocess. Likväl är det viktigt att inte försjunka ned i en trögflytande sörja av samvetskval. Med intelligensens hjälp kan vi försöka se ”nyktert” på våra brister och hjälpa oss själva på vägen mot verklig förlåtelse och ånger.

I dagarna (juli 09) är det stor Pride-festival i Stockholm. Unga som gamla, män som kvinnor med en annorlunda sexuell inställning än majoriteten av befolkningen, samlas och utbyter erfarenheter, lever ut sin glädje och stolthet över att ha kommit till insikt om att de varken kan eller vill vara annorlunda än de just är. Pride – stolthet kommer som ett resultat av att vara sann emot sig själv. Endast under en övergångstid är det möjligt att bortse ifrån de inre kraven. Under en övergångstid kan man gå emot sin innersta känsla och vilja för att vara föräldrar, vänner, samhället till lags. Somliga gifter sig, skaffar barn, gör allt för att passa in i normen, bara för att sent omsider upptäcka att de glömde bort sig själva för att inte avvika från flocken.

Men samma förhållande kan ju gälla om man av anpassningskrav struntar i att fullfölja en konstnärlig talang, väljer trygghet framför möjligheten till utveckling, rutiner i stället för kreativt kaos. Endast tiden kan utvisa om vi får anledning att ångra oss.

Hälsningar

Mic

Capote

Är som uppslukad av en författare som gick ur tiden i början av åttiotalet. Truman Capote fångade mitt intresse när jag av en slump fastade i en film som delvis är baserad på biografin om hans liv.

Truman tycks ha varit en extraordinär personlighet med klara tendenser åt det polförvandlade hållet. Kortväxt och feminin med pipig röst charmade han en stor del av den amerikanska kändiseliten under 50- och 60-talet och rörde sig ledigt i societeten. Han nådde berömmelse genom romaner som Breakfast at Tiffanys och In cold blood, den senare baserad på en autentisk händelse då två män brutalt mördade en familj i den amerikanska södern.

I den utmärkta bokhandeln ”Hallongrottan” råkade jag på nämnda biografi som är full av anekdoter om Trumans vidlyftiga liv, inte minst på det sexuella området där han tycks ha varit delvis olycklig då han till synes drogs till män som får betraktas som övervägande enpoliga. Den etablerade Capote hade gott om pengar och goda kontakter som hans yngre älskare kunde dra nytta av.

Truman hade också en livslång relation till en annan homosexuell författare och med en litteraturvetare som tilldelades Pulitzerpriset för en biografi om Herman Melville. I dessa relationer fann han en större gemenskap och kärlek som trots detta inte lyckades överskugga en känsla av sorg och övergivenhet som präglade honom de sista åren: ”Varje morgon vaknar jag och efter två minuter gråter jag. Jag bara gråter och gråter. Och varenda kväll händer samma sak. Jag tar en tablett, lägger mig och börjar skriva eller läsa om något jag har skrivit, och rätt som det är rinner tårarna. Hur ska jag orka släpa omkring min smärta hela tiden? Det är inte bara en sak som gör ont, det är massor. Jag är så fruktansvärt olycklig.” Truman skyllde det hela på sin barndom. Hans mor kunde aldrig förlika sig med hans feminina manér och knöt honom till sig samtidigt som hon övergav honom när det passade hennes egna syften. Det var ett fåtal människor som han verkligen kände brydde sig om honom.

 Well, well, same old story: sökandet efter kärlek, oförmåga att leva livet på livets egna premisser: vi försöker omforma livet såsom vi vill att det ska vara, möter konsekvenserna av våra tillkortakommanden. Truman tycks ha varit ganska självcentrerad och manipulerande gentemot sin omgivning.

 Hans sista roman arbetade han med i många år och den blev aldrig fullbordad. Answered prayers berör fenomenet att flera tårar tycks utgjutas för de böner som besvaras än dem som inte besvaras. Kanske insåg han att det var ett tema som följt honom genom livet: strävan efter ära och berömmelse, som när det hade uppnåtts ändå inte kunde fylla tomrummet och känslan av övergivenhet.

Jag ser fram emot att läsa hans egna romaner för att fördjupa bilden av mannen vars liv slutade ganska miserabelt till följd av alkoholmissbruk och brustna vänskapsrelationer till människor som han använt i litterära syften, inte alltid till deras fördel vilket de sällan kunde förlåta.

Av Mic