Livsanalyser

Martinus presenterade en mängd analyser av livet i text och bild under sina 60 år som författare och symbolskapare. Här följer sammanfattningar av några av dessa livsanalyser för att ge en liten inblick i vad de handlar om.

Eftersom Martinus mestadels gjorde analyser av de ”överfysiska” delarna av livet, alltså sådant som vi inte direkt kan uppleva med våra fem sinnen, är det inte möjligt att undersöka dessa analyser på samma sätt som man kan undersöka analyser eller hypoteser inom naturvetenskapen.

Istället kan man ställa kritiska frågor: Verkar dessa analyser rimliga? Hänger förklaringarna ihop? Stämmer Martinus analyser med det vi vet om livet utifrån de etablerade vetenskaperna? O.s.v.

Samtidigt kan man även ställa sig frågor i stil med: Vet jag allt om livet? Vet de nuvarande vetenskaperna allt om livet? Kan man vara säker på att det finns eller inte finns något överfysiskt? Vet vi med säkerhet att det är hjärnan som är upphovet till vårt medvetande? O.s.v.

Sådana frågor kan hjälpa oss att vara både kritiskt tänkande och öppna för nya förklaringar till livets stora frågor.

En analys av vad vi som levande väsen består av

Förutom vår kropp har vi ett medvetande – det är de allra flesta överens om. Men hur vårt medvetande fungerar, vad det består av och hur det uppstår är betydligt svårare att avgöra.

Enligt Martinus förklaringar är det inte hjärnan som är upphovet till vårt medvetande. Vårt medvetande existerar helt oberoende av vår fysiska organism, menar han. Men självklart är vi beroende av att vår hjärna fungerar som den ska för att vi ska kunna leva ”vid våra sinnens fulla bruk” här i den fysiska världen.

Enligt Martinus analyser av livet är det alltså inte processerna i vår hjärna som ger upphov till vårt medvetande och att vi levande, utan istället vårt medvetande som gör att vår fysiska kropp framstår som levande.

När vi är vakna och vid medvetande kan man säga att vårt medvetande är i en slags symbios med vårt nervsystem. Medvetandet verkar i nervsystemet och vi kan därmed styra vår kropp på ett sådant nära och precist sätt, att vi lätt upplever det som att vi är vår kropp.

Martinus menar att kopplingen mellan vårt nervsystem och vårt medvetande är en slags tvåvägskommunikation: vårt nervsystem ger, via hjärnan, signaler från våra fem sinnen till vårt medvetande, samtidigt som medvetandet ger signaler till vårt nervsystem, via hjärnan, för att styra vår kropp. Man kan alltså se vår hjärna som en slags relästation (en mottagare/sändare som skickar vidare signaler).

När vi sover djupt har medvetandet till stora delar lämnat vår kropp tillfälligt, detta för att vårt nervsystem då ska kunna återhämta sig och repareras, enligt Martinus förklaringar. När vi dör lämnar vårt medvetande vår kropp för gott, men det betyder inte att vi som levande väsen upphör att existera, menar Martinus. (Vi återkommer till frågan om vad som kan tänkas hända efter döden.)

Vi vet att vi har tankar, känslor, upplevelser och minnen. Men vad består dessa av? Var finns de? Enligt Martinus analyser består dessa och hela vårt medvetande av en slags mycket fin form av elektricitet som han kallar strålformig materia. En sådan ”elektricitet” finns i vår kropp genom vårt nervsystem och även runt omkring oss i energifält som ibland kallas aura. På liknande sätt som vi inte märker att det finns en mängd radiovågor runt omkring oss, märker vi inte heller att vi har vårt egna fält av ”vågor” runt oss själva.

Enligt Martinus förklaringar består vi inte bara av vår fysiska kropp och vårt medvetande. Han menar att vi har även andra ”beståndsdelar” i vår innersta kärna som levande väsen.

Här följer en kortfattad sammanfattning av vad vi består av utifrån Martinus analyser av det levande väsendet. Till vår hjälp har vi en av Martinus symboler:

Den vita triangeln högst upp symboliserar vårt jag – det allra innersta i oss, ”den fasta punkten”. Martinus benämner ofta jaget med X1. Enligt hans förklaringar har X1 ingen analys annat än att det är något som är. Enligt Martinus förklaringar är jaget helt immateriellt, en absolut ”stillhet” och därför evigt.

Sektionen under den vita triangeln (X1) i symbolen kallar Martinus för övermedvetandet eller X2. Det är ett slags mellanskikt mellan det helt immateriella jaget och vårt strålformiga medvetande som består av en mängd olika energier.

Precis som vårt jag existerar vårt övermedvetande bortom vår förnimmelsehorisont. Vi kan alltså inte direkt uppleva dessa med våra nuvarande sinnen, menar Martinus.

I vårt övermedvetande lagras alla våra uppövade förmågor och talanger i något som Martinus kallar talangkärnor. Martinus skriver att vi har ”myriader” av talangkärnor och att det är dessa som sköter alla de automatfunktioner som finns i vår kropp och i vårt psyke. Sex av dessa talangkärnor finns på symbolen som små cirklar i olika färger vilka var och en är kopplade till de s.k grundenergierna (mer om dem nedan) som vårt medvetande består av i olika blandningar.

(X1 och X2 bildar en enhet som endast i analyser går att dela upp i två delar. Denna enhet benämner Martinus för ”det levande i det levande väsendet”. Han kallar den på vissa ställen även för ”guldglorian”. Denna livskärna ligger alltså bortom det sinnliga och kan inte upplevas direkt, men däremot indirekt som vårt inre centrum. En annan benämning för övermedvetandet är ”skapar- och upplevelseförmågan”.)

Den nedersta sektionen av symbolen kallar Martinus för det skapade eller X3. Både vårt medvetande och vår kropp tillhör denna del, eftersom de båda är under ständig förvandling. I symbolen är vår fysiska kropp representerad av den orangefärgade ringen. Vår kropp kommer förr eller senare att dö, men det påverkar inte vårt strålformiga medvetande och vår innersta immateriella kärna (X1 och X2).

Vårt medvetande, d.v.s. våra upplevelser, känslor och minnen, är kopplat till vår kropp via hjärnan och resten av nervsystemet. Martinus menar att vårt medvetande består av sex medvetandeenergier i olika konstellationer. Han analyserar dessa energier i detalj och hur de påverkar oss. De bär följande namn: instinkt-, tyngd-, känslo-, intelligens-, intuitions- och minnesenergin. Omfattningen och blandningen av dessa energier ändras under vår utveckling.

Man kan alltså säga att vi består av en immateriell del (vårt jag) en del som är både immateriell och består av energier (vårt övermedvetande), en strålformig del (vårt medvetande) samt en fysisk del (vår kropp). Samspelet mellan dessa delar går så snabbt att det kan upplevas som att allt sker i vår kropp och vår hjärna, men utifrån Martinus analyser av det levande väsendet kan man säga att vår kropp fjärrstyrs från vår ande (vårt medvetande + övermedvetande + jag).

Det finns många sidor i Livets Bog och Den Eviga Världsbilden som beskriver X1, X2 och X3 i detalj.

Men vad är vitsen med att fördjupa sig i vad vi består av? Vi kan ju ändå inte veta med hundra procents säkerhet vad som stämmer när det gäller vårt allra innersta… Spelar det någon roll om vi ser vårt medvetande som en produkt av processer i hjärnan eller om vi anser att det existerar oberoende av vår fysiska kropp och är kopplat till en immateriell och därför evig del av oss? Ja, det kan spela en stor roll för vår livssyn och inställning till livet.

En helt materialistisk syn på livet kan leda till en pessimistisk syn på livet – man kan få uppfattningen att slumpen bestämmer det mesta och att en människa försvinner för gott när hon dör vilket kan ge upphov till en stor sorg. Medan en förståelse av de överfysiska delarna, som Martinus ger förklaringar till i sina analyser av vår inre struktur, kan leda till en optimistisk syn på livet, både vad gäller utmaningar i ens vardag, vad som händer efter döden och utvecklingen av mänskligheten på jorden.

En positiv och optimistisk inställning i vårt medvetande kan betyda oerhört mycket för vårt mående samt när det gäller uppövandet av en inre balans, harmoni och grundtrygghet i livet. På det sättet kan man se Martinus världsbild och den andliga vetenskapen som en bas för psykisk och fysisk hälsa.

Vår utveckling under många liv

I sin världsbild ger Martinus nya förklaringar till bl.a. reinkarnation och vad som händer efter döden. Han ger även ingående förklaringar till det levande väsendets inre struktur samt hur utvecklingen av jordmänniskan går till, från att för närvarande vara
ett ”sfinxväsen” till att långt in i framtiden, efter ytterligare många inkarnationer, bli en färdig människa ett s.k. ”kristusväsen”.

Med ”sfinxväsen” menas att vi jordmänniskor har både djuriska och mänskliga egenskaper i vårt medvetande, både själviska och osjälviska sidor. Ett ”kristusväsen” är ett moraliskt geni helt utan djuriska eller själviska egenskaper och som därför alltid älskar alla helt villkorslöst.

För att kunna göra en sådan stor ”förädling” av vårt medvetande – från sfinxväsen till kristusväsen – krävs många liv i den fysiska världen, enligt Martinus analyser. Han beskriver att en sådan utveckling sker successivt genom reinkarnation, där vi liv efter liv som människor i den fysiska världen – på jorden eller någon liknande planet – får uppleva en mängd olika förhållanden och öden, både mörka och ljusa. Våra erfarenheter och uppövade förmågor bär vi med oss i vår utveckling som talanger, anlag och karaktärsdrag från liv till liv i vårt övermedvetande (se ovan).

Förutom att vi kan jobba med oss själva för att försöka övervinna själviska tendenser, krävs även att vi går igenom en hel del svårigheter för att vi ska kunna utvecklas moraliskt. Detta har att göra med att det endast är genom eget lidande som vi bygger upp en väl utvecklad förmåga att känna medlidande med andra. Medlidande får vi inte genom att studera på universitet eller genom att läsa Livets Bog, utan bara i ”livets hårda skola” genom egenupplevda smärtsamma erfarenheter. All form av lidande är därför meningsfull, sett ur ett flerlivsperspektiv.

Reinkarnationstanken finns i flera religioner och livsåskådningar, men de skiljer sig alla mer eller mindre ifrån Martinus analys av flerlivsperspektivet. I Tredje testamentet beskrivs utvecklingen av det levande väsendet i enorma epoker eller riken. Martinus menar att vi alla har utvecklats under många årmiljoner genom mineralriket, växtriket och stora delar av djurriket. Vi jordmänniskor befinner oss fortfarande i djurriket, men vi är nu inne i en brytningstid där vi ska lämna alla djuriska tendenser bakom oss och istället bli hundra procent mänskliga. Alla erfarenheter vi gör, både behagliga och obehagliga, berikar oss på olika sätt och får oss att i små steg närma oss nästa rike, vilket Martinus benämner det riktiga människoriket.

Speciellt de mycket obehagliga erfarenheterna får oss att utvecklas mot att bli mer ödmjuka och fredliga, steg för steg under många liv i den fysiska världen. Det är här i den fysiska världen som det gör ont, fysiskt eller psykiskt, när vi upplever något obehagligt. Detta är huvudanledningen till att vi gång på gång inkarnerar i den fysiska världen. Man kan säga att vi här i den fysiska världen går i livets hårda skola – den kan i vissa fall verka alltför hård! Men allt lidande är till för att vi successivt ska närma oss det stadium då vi blir färdiga människor som är hundra procent kärleksfulla i alla situationer.

Det är nämligen endast genom lidandeerfarenheter som vår medlidandeförmåga växer, vilken är själva grunden för den allkärlek som är helt dominerande i den epok vi är på väg mot i den gigantiska utvecklingsresan vi alla befinner oss på. Just därför är det helt nödvändigt att vi genom många liv i den fysiska världen får lära oss saker, bygga upp nya och mer humana talanger och utveckla får kärleksförmåga för att vi så småningom helt ska kunna lämna djurriket bakom oss och komma in i det riktiga människoriket – lämna sfinxstadiet och komma in i kristusstadiet.

Kosmiskt medvetande och tillhörande begrepp

I sina analyser av livet använder Martinus ofta bl.a. följande begrepp:

Intuitionsenergin: Den medvetandeenergi som gör att man kan uppleva utanför tid och rum samt att färdiga idéer eller vetande kan tränga in i medvetandet. Denna energi är latent i djurriket, därför har vi i vanliga fall inga egna erfarenheter av den. Men ju mer vi lär oss att förlåta och älska villkorslöst ju mer av intuitionsenergi kommer in i vårt medvetande.

»När individen nått så långt i utvecklingen att han utstrålar ren kärlek, inträder han i en ny fas i tillvaron, där han blir permanent mottaglig för tillvarons högsta grundenergi, ”intuitionsenergin”. Denna energi utgör nämligen, enligt senare analyser i Livets Bog, den enda grundenergi i tillvaron som genomtränger absolut allting, vilket vill säga att individen genom denna blir i stånd att ”se” tillvarons högsta realiteter eller livets facit.« (LB1, från st 179)

Intuitionsförmåga: Den förmåga som växer sig starkare allt eftersom intuitionsenergin ökar i vårt medvetande. Det var denna förmåga som gjorde att Martinus kunde skapa sitt verk Tredje Testamentet.

»När intuitionsförmågan blivit så högt utvecklad att den framträder som en permanent syn hos individen, ”ser” denne alltså sin egen odödliga tillvaro, ser världsalltets eviga och ofelbara kärlekslagar, ser världsalltet som ”ett levande väsen” och upplever därigenom som ett faktum ”åsynen av en alltöverstrålande Gudom”.« (LB1, från st 218)

Kosmisk glimt: Ett “nedslag” av intuitionsenergi i medvetandet vilket resulterar i en kort men mycket intensiv upplevelse av något som existerar “bakom” den fysiska världen. T.ex. kan det handla om att man får en kunskap om att vi är odödliga eller att vi har levt många liv tidigare och kommer att fortsätta att göra så.

Kosmiskt medvetande: Efter att man har fått uppleva en mängd kosmiska glimtar under flera liv börjar man närma sig ett tillstånd av permanent kosmiskt medvetande. Det vill säga ett utökat medvetande som gör att man kan använda sig av intuitionsenergin med hjälp av sin vilja. Ett kosmiskt medvetande uppstår efter att man genomgått fantastiska upplevelser som Martinus ofta kallar ”den stora födelsen”.

Den stora födelsen: Själva den process som leder fram till aktiveringen av latenta centra i hjärnan som gör att medvetandet kan utökas till ett kosmiskt medvetande. För Martinus egna del bestod den stora födelsen av två starka ljusupplevelser. Den första upplevelsen, som han kallar “det vita elddopet”, gav honom information om den mission som väntade honom, nämligen att lägga grunden till en andlig vetenskap och en fortsättning av kristusmissionen, det vill säga att ge mänskligheten en allkärleksvetenskap i intellektualiserad form. Den andra upplevelsen, “det gyllene elddopet”, var den som aktiverade det kosmiska medvetandet i Martinus. Denna process var en stor ansträngning för hans nervsystem och det tog ett tag innan han kunde använda sig av sitt kosmiska medvetande fullt ut och hela sju år innan hans hjärna helt anpassat sig. Även Jesus gick igenom den stora födelsen här på jorden.

Dubbelpolighet: Det är först när vi börjar att få en balans mellan våra poler som intuitionsenergi kan ta plats i vårt medvetande. Den feminina polen i mannen kommer att växa sig starkare på samma sätt som den maskulina polen i kvinnan kommer att öka i styrka under de kommande liven. När den feminina polen och den maskulina polen börjar att komma helt i jämvikt och intelligensen kontrollerar en väl utvecklad känsloenergi, vilka tillsammans helt behärskar tyngdenergin, uppstår förutsättningar för kosmiska glimtar. När polerna är helt i jämvikt och det är en perfekt relation mellan känsloenergin och intelligensen i medvetandet är individen redo för den stora födelsen, för att få kosmiskt medvetande.

Olika stadier i livskretsloppet

Enligt Martinus analyser ser en reinkarnationscykel för oss jordmänniskor ut på följande sätt:

Den fysiska världen

När vi lever här på jorden är vi inkarnerade (betyder ungefär ”i köttet” på latin). Vårt avancerade nervsystem utgör själva kontaktytan mellan vår fysiska kropp och vårt medvetande. Genom samspelet mellan vårt medvetande och vårt nervsystem kan vi uppleva genom kroppen och även styra den med vår vilja. Vi är fullt ut i den fysiska världen endast när vi är vid medvetande. När vi sover, eller är medvetslösa, befinner vi oss till största del i den andliga världen, men ändå med en koppling till vår fysiska kropp. Förr eller senare kommer vi helt att lämna den fysiska världen och vår nuvarande kropp, vilket betyder att vi går in i nästa stadium, vilket Martinus ibland kallade för ”födelse nummer två”.

”Döden”

När vår fysiska kropp inte längre kan bära vårt medvetande, på grund av en svår olycka, sjukdom eller ålderdom, är det dags för vårt medvetande att lämna den för gott. Kroppen kommer sedan att brytas ner i jorden eller brännas upp. (Martinus rekommenderar att kroppen inte kremeras utan istället balsameras och begravs för att alla mikroindivider ska få ett så naturligt avslut som möjligt.) Vid dödsögonblicket bryts kontakten mellan vårt medvetande och vår kropp. Vi är då inte längre ett inkarnerat väsen utan istället ett diskarnerat väsen.

”Förgården”

Vid dödsögonblicket lämnar vårt medvetande den fysiska kroppen och går då helt över till vår strålformiga eller andlig struktur. Denna övergång kan vara helt fantastisk, vilken den ofta är när en människa dör av ålderdom, mätt av dagar och nöjd med sitt liv – i så fall går individen efter en kort tillvänjningsperiod vidare till sitt ”paradis” (se nedan). Men övergången kan också vara ångestladdad och högst förvirrande. De tankar vi har vid dödstillfället fortsätter vi att ha även direkt efter att vi har lämnat kroppen.

Om en människa plötsligt dör i en olycka är det ofta så att individen inte förstår vad som hänt, speciellt om den avlidne är ateist och helt utan en tro på ett liv efter döden. Ett annat exempel är när en människa begår självmord – då är hennes medvetande fyllt av mörka tankar och ångest. I dessa fall kommer den nyss avlidne att befinna sig i ett obehagligt tillstånd, vilket Martinus kallar skärselden.

Hur länge man befinner sig i ”skärselden” kan variera mycket och beror på vad för slags tankar som finns i ens medvetande vid dödsögonblicket och hur benägen man är att öppna sig för att be om hjälp. Förr eller senare öppnar alla sitt sinne för att kunna ta emot hjälp och då träder skyddsandar in.

Skyddsandar som hjälper till i förgården kan vara personer som vi tidigare varit släkt med eller på annat sätt stått nära och som för tillfället befinner sig mellan två fysiska liv. Det kan också vara högre stående väsen som inte längre behöver inkarnera i den fysiska världen. Hur de visar sig och hur hjälpen går till är högst personligt och skiljer sig från fall till fall.

För människor som är öppna för ett liv efter döden och som ”somnar in” i ett harmoniskt tillstånd blir det i regel en mild övergång från det fysiska till det andliga där de så att säga får acklimatisera sig. Under den processen kommer alla själviska och destruktiva tankar och förmågor att suggereras bort av högt utvecklade skyddsandar. Medvetandet blir på det sättet ”mindre”, men å andra sidan helt ”rent” från själviskhet och djuriska egenskaper.

”Paradiset”

Efter förgårdsfasen, som kan vara allt från en förskräcklig period till en mild kort omställningsperiod, väntar en fantastisk paradisfas för alla, enligt Martinus förklaringar. Vad denna fas innehåller beror helt på vad vi har för intressen, hobbys och ideal. De som är religiösa upplever vanligtvis ett paradis tillsammans med andra diskarnerade människor med samma tro.

Är man inte troende får man ändå ett paradis, men då helt utan religiösa inslag, vilket är anpassat efter de intressen och önskemål man har. För barn kan det handla om en sagovärld med stora äventyr. För en jaktintresserad om stora jaktmarker. För en person som slitit hela sitt liv kan en lugn miljö med ett fint sommarställe som man alltid längtat efter vara en central del i paradisfasen.

Allting följer tanken i denna paradisvärld – tänker man att man har en hund så har man det. Den andliga paradisvärlden kan ses som en slags avancerad VR-värld bestående av en mängd olika zoner eller delvärldar, uppdelade efter våglängder och intressesfärer. Ungefär som det finns hundratals tv-kanaler i etern finns det många olika ”paradiskanaler”, fast de är många fler och mycket mer verkliga.

Eftersom vi är vana vid att ha en kropp och ha ”fast mark” under fötterna, kan vi uppleva att vi har det till en början, men vi kan även upptäcka att det alls inte är nödvändigt att visa sig i en kropp som liknar den vi hade i den fysiska världen. Vi får även lära oss att i den andliga världen finns det inga avstånd utan endast tillstånd, vilket gör att man lätt kan ”resa” – tänker man på månen och vill dit så upplever man ögonblickligen att man är där.

I artikeln Genom dödens port beskriver Martinus olika typer av paradisfaser.

De högre andliga världarna

När vi väl fått våra icke-färdiga sidor bortsuggererade har vi som sagt bara kvar delar av vårt medvetande, men dessa är helt rena från själviska sidor. Vi kan då på inget sätt bli förnärmade, avundsjuka, irriterade eller otrevliga. I detta tillstånd har vi möjlighet att besöka de högre andliga världarna, vilket vi gör helt efter de intressen vi har. Om det handlar om en person med stort intresse för vetenskap kommer hen att kunna få en inblick i visdomsriket där man bland annat skapar samhällsmodeller för framtiden, tekniska innovationer och till och med nya typer av organismer.

Om man istället är mer konstnärligt lagd kommer man att kunna ta del av fantastiska konstverk och även själv skapa konst i ”andlig materia” som man helt styr med sina tankar. Är man enbart intresserad av t.ex. fiske eller sport kommer man snabbt att gå igenom de högre andliga världarna i ett slags drömtillstånd.

Martinus har inte i detalj beskrivit dessa högre andliga världar, men han menar att det är än mer fantastiska och underbara än vad vi kan föreställa oss.

Om vi har intresse för vår kommande utveckling och har nått en viss moralisk standard kan vi få kunskap om vad vi kommer att gå igenom och vad målet är med vår kommande inkarnation. Även om denna information skulle innehålla vetskap om ett mörkt öde, tar vi det med fattning och kan få en stor inspiration och kraft att gå igenom de planerade svårigheterna i det kommande livet. I det läget kan vi tydligt se att de behövs för att vi på lång sikt ska ”omskapas” till att bli en färdig människa ett s.k. kristusväsen.

”Salighetsriket”

Efter att ha varit i några av de många andliga världarna och upplevt det som vi är mest intresserade av i en fantastisk miljö och på så sätt fått en mycket inspirerande ”semester” från den fysiska världen glider vi in i en sluten värld där vi endast upplever våra egna minnen. Denna inre värld kallar Martinus för ”salighetsriket”. Vi går här igenom en mängd minnen från tidigare liv. Dessa minnen är ”förädlade” vilket gör att även de mest obehagliga upplevelserna har förvandlats till något som Martinus kallar för ”guldkopior” som det i salighetsriket är en stor njutning att gå igenom i sitt inre.

Vi börjar här automatisk att mer och mer längta efter att åter inkarnera i den fysiska världen. Var och när vi inkarnerar beror på olika ödesbestämda omständigheter.

En sammanfattning av centrala delar i symbolen:

Den runda figuren längst ner till vänster symboliserar hankönsväsendet och figuren till höger honkönsväsendet.
De stora gula strålarna som utgår från dessa väsen symboliserar att de befinner sig i en parningsakt.
Den runda figuren upptill symboliserar ett diskarnerat väsen som lever i salighetsriket.
Det gulgrå fältet omkring salighetsväsendet symboliserar en atmosfär som är en blandning av de fysiska väsendenas parningsaura och salighetsväsendets aura. Denna atmosfär åstadkommer salighetsväsendets förbindelse eller kontakt med fosterskapelsen i moderlivet.
Den till hälften strålformiga korsfiguren mellan de två parningsväsendena symboliserar parningsaktens kulmination.
Utifrån denna figurs utstrålning utgår en indigofärgad trådliknande figur, som går runt om salighetsväsendet upptill. Den förbinder detta väsen med honkönsväsendet och besjälar fostermaterialet i moderlivet. Och härmed börjar skapelsen av en ny fysisk organism.

Läs Martinus egen symbolförklaring i Den Eviga Världsbilden, del 4.

Fosterstadiet

De energier som finns mellan en kvinna och en man vid ett samlag, som leder till en befruktning, gör att ett diskarnerat väsen i salighetsriket, med liknande våglängder som de blivande föräldrarna, görs redo för en inkarnation. Kraften som uppkommer när en spermie går in i ett ägg gör att en diskarnerad individ ”dras in” i det som kommer att bli ett nybildat foster. I detalj hur detta går till har Martinus inte beskrivit, men gissningsvis är det när spermien går in i ägget som är själva startskottet på en inkarnation.

Att det inte är optimalt att avbryta en inkarnationsprocess säger sig självt, därför kommer det i framtiden inte att vara aktuellt att göra abort för personer som tagit till sig den andliga vetenskapen. Men så länge man inte har kunskap om vår inkarnationsprocess är det lätt att tro att en abort är en självklar rättighet för en kvinna som själv ska få bestämma över sin kropp. En individ som får sin inkarnationsprocess avbruten på grund av en abort återvänder till salighetsriket för att på nytt laddas upp med energi för ett nytt försök. För varje sådant försök eller urladdning blir det svårare och svårare att få till en helt naturlig inkarnationsprocess vilket kan leda till en del problem.

Födelsen

När vi befunnit oss i livmodern i vanligtvis cirka 9 månader är det dags att födas in i den fysiska världen. Men medvetandet hos ett nyfött barn finns ännu en tid delvis i salighetsriket i en slags drömvärld. Martinus nämner att ett nyfött barn som ler eller skrattar för sig själv kan befinna sig i gamla härliga minnen och därför känner sig mycket tillfreds.

Tumregeln för hur länge det dröjer mellan vår död och en ny födelse är att det är ungefär lika långt som tiden vi levde i den fysiska världen under den senaste inkarnationen. Men detta kan variera en hel del beroende på olika omständigheter, t.ex. om det finns något speciellt vi vill utföra under nästa liv i den fysiska världen eller om vi istället har mycket som vi vill uppleva i de andliga världarna.

Repetitionsfasen

Under de första levnadsåren går vi igenom faser vi haft i tidigare liv. Exakt hur detta fungerar går Martinus inte in på i detalj, men han nämner att vi under barndomen och ungdomen kan ha perioder med intensiva intressen eller speciella egenskaper vilka går att koppla till tidigare liv. Martinus menar att det är först när en människa befinner sig i 30-årsåldern som hon är helt klar med att repetera stadier från tidigare liv.

”Äta av kunskapens träd”

Liv för liv gör vi en mängd erfarenheter, både behagliga och obehagliga. Martinus beskrev ofta denna process med uttrycket ”att äta av kunskapens träd” (från skapelseberättelsen i Moseboken). Det är endast genom att vi själva har frihet att göra en mängd val och att vi får uppleva konsekvenserna av dessa val som vi på sikt verkligen lär oss skillnad på ”gott” och ”ont”. Men utvecklingen tar inga plötsliga språng, istället utvecklas vi i små steg för varje liv i den fysiska världen. Det vill säga att vi gör en mängd nya erfarenheter – både behagliga och obehagliga – och på det sättet lär vi oss nya saker, övar upp nya förmågor medan gamla bryts ned.

Målet med denna långa process under många inkarnationer är att vi ska bli genier i kärleksvetenskap för att på så sätt kunna sprida glädje och harmoni till vår omgivning. Detta kan vara bra att ha i bakhuvudet, speciellt när man befinner sig en period med stora utmaningar. Vi får kämpa på – framtiden är ljus på lång sikt!

Livets spiralkretslopp

Förutom att våra liv går i kretslopp genom reinkarnationscykler, ingår vi även i ett ännu större kretslopp som Martinus kallar det kosmiska spiralkretsloppet. De olika faserna, vilka Martinus kallar för riken, i detta kretslopp är så långa att det är svårt att få en realistisk känsla för dem. Martinus menar som sagt att vi alla är eviga väsen och att vi jordmänniskor nu befinner oss i brytningen mellan djurriket och det riktiga människoriket. Det är sannerligen ingen lätt tid! I perioder går vi oundvikligen igenom en mängd svårigheter, både fysiska och psykiska, i övergången från djurriket till det riktiga människoriket. Utöver dessa båda finns ytterligare fyra riken eller epoker i ett spiralkretslopp.

Sammanfattning av symbol 14 – Det kosmiska spiralkretsloppet 1

Alla levande väsen ingår i ett evigt organiskt samarbete, som är organiserat i spiralkretslopp. I varje kretslopp upplever väsendena en rörelse från mörker eller okunnighet till ljus eller komiskt medvetande och kärlek. Och sedan vidare till nya spiralkretslopps mörker- och ljusupplevelser. Varje nytt spiralkretslopp upplevs i en ny variation. Varje levande väsen är både ett makroväsen som ger livsrum och livsbetingelser för mikroväsen i underliggande spiraler, och ett mikroväsen som själv får livsrum av makroväsen i överliggande spiraler – t.ex. är vi makroväsen för våra organ, celler o.s.v. i vår kropp samtidigt som vi är mikroväsen i jordens fysiska hjärna.

Centrala detaljer i symbolen:

Symbolen representerar sju kosmiska spiralkretslopp.
Det mellersta, markerat med D, symboliserar det kretslopp vi själva befinner oss i och som utgör vårt mellankosmos.
Spiralkretsloppen A─C utgör vårt mikrokosmos. C-spiralen symboliserar våra organväsen. B-spiralen våra cellväsen och A-spiralen det mikroliv som betecknas som stoff eller materia.
Spiralkretsloppen E─G utgör vårt makrokosmos. E-spiralen är hemorten för klot och planeter, F-spiralen rymmer solsystemet och G-spiralen vintergatsystemet.
Spiralkretsloppet fortsätter i det oändliga både i makro- och i mikrokosmos.

Sammanfattningen ovan är till stora delar från martinus.dk där alla symboler finns med korta förklaringar. Martinus egen symbolförklaring finns i Den eviga världsbilden, del 1.

Nedan följer en kort överblick av de sex riken som ingår i ett spiralkretslopp:

1. Växtriket

Här finns växter alla slag. Även i detta rike är beståndsdelarna levande väsen som lever i sin inre värld, men de börjar så smått att kunna ana den fysiska världen och kan till viss del interagera med den. Till exempel kan många blommor sluta sig om natten och vända sig mot den riktning där det finns mest solljus när de växer upp. Den dominerande grundenergin i detta rike är instinkt.

2. Djurriket

Här finns allt ifrån mycket primitiva smådjur till avancerade djur med speciella förmågor t.ex. elefanter, tigrar, valar, apor och även vi jordmänniskor. Det mesta i djurriket handlar om att sörja för sin egen och sin familjs överlevnad. De dominerande grundenergierna i detta rike är tyngdenergi och instinktenergi, vilka ligger till grund för att djuren i allra största grad styrs av den dräpande principen (att ta för sig av föda, försvara sig mot konkurrenter m.m.) samt instinktmässiga automatfunktioner (t.ex. för reproduktion).

När det gäller oss jordmänniskor är det inte lika enkelt som för djuren att leva, eftersom vi även har en mängd mänskliga egenskaper samtidigt som vi inte längre har en utvecklad instinktenergi som tydligt styr oss när det gäller val av föda, sömn, familjeliv och annat. I vissa sammanhang kallar Martinus djurriket för ”de lyckliga äktenskapens zon”. Med det menar han att fortplantningen och familjelivet helt styrs av instinkter och därför går på automatik, utan en massa spekulationer, tvivel och problem. När det gäller familjelivet för oss jordmänniskor finns inte längre dessa instinkter kvar på samma sätt, vilket gör att många lever i ”de olyckliga äktenskapens zon”. Det kan ta sig i uttryck i skilsmässor, nya äktenskap (eller förhållanden) som ofta inte heller håller speciellt länge eller det kan handla om att äktenskap dör ut men att man ändå lever kvar i ett parförhållande utan värme och glädje. Ett annat viktigt område är de sexuella urspårningar som är ett stort problem för en del människor.

I djurriket är det framfört allt instinkt- och tyngdenergin som är dominerande, men ju närmare slutet av djurriket vi kommer desto mer får känsloenergin, intelligensenergin och även intuitionsenergin en betydande inverkan i medvetandet. Vi jordmänniskor befinner oss i slutet av djurriket och är på väg att utvecklas in i nästa rike, ”det riktiga människoriket”.

Så här beskriver Martinus jordmänniskans nuvarande tillstånd:

»Hon är inte något renodlat djur, men heller inte en färdigutvecklad människa. – Hon är en sårad flykting mellan två riken. Hon befinner sig för närvarande i ett ”ingenmansland”. – Hon är en hemlös gudason.« (LB1, från st 82)

Inte undra på att man kan känna sig vilsen ibland…

3. Det riktiga människoriket

Först när alla djuriska egenskaper och tendenser är utlevda och övervunna kommer man in i detta rike. Förvandlingen från en ofärdig människa till en färdig människa är inget som sker över en natt! Det är heller inte något man direkt kan styra över, utan något som till stor del sker automatiskt under många liv i den fysiska världen. Att bygga upp nya helt mänskliga egenskaper istället för alla djupt rotade djuriska egenskaper är en mycket stor omställning, den största omställning som sker i hela spiralkretsloppet. Efter att ha levt med ett försvars- och attackmedvetande under årtusenden, ska vi nu bygga upp ett hundraprocentigt förlåtande- och fredsmedvetande. Det vill säga att vi ska nå en moralisk nivå där vi hellre lider själva än påför andra lidanden, där vi förlåter allt och alla oavsett vad som händer oss samt där vi utstrålar kärlek i alla situationer.

En bit in i det riktiga människoriket finns inte längre män och kvinnor, vilket resulterar i att de fysiska kropparna behöver skapas på ett annat sätt – nämligen genom materialisation. Sista delen av det riktiga människoriket är helt andligt, det vill säga att inkarnationen till den fysiska världen har upphört. I det riktiga människoriket är det känsloenergin och intelligensenergin som dominerar med ett stort inslag av intuitionsenergin.

Både Jesus och Martinus var ”gäster” här på jorden från ”en högre värld”, antingen från det riktiga människoriket.

4. Visdomsriket och 5. Den gudomliga världen

Båda dessa riken är helt andliga. Hur livet är där är svårt för oss att föreställa sig, menar Martinus, men det är mer underbart än vi kan ana. Det finns inga skarpa gränser mellan den sista delen av det riktiga människoriket, visdomsriket och den gudomliga världen. De är alla helt andliga riken, vilket betyder att ”de inte är av denna världen” – för att använda ett uttryck av Jesus. Visdomsriket domineras av intelligensenergin medan den gudomliga världen domineras av intuitionsenergin.

Väsen från det riktiga människoriket, visdomsriket och den gudomliga världen utgör ”Guds primära medvetande” (se nedan) och har bl.a. till uppgift att vara skyddsandar för oss jordmänniskor. Martinus beskriver hur det alltid finns andliga väsen som kan ”höra” våra tankar och önskemål om hjälp – han rekommenderar en inre direkt bön till Gudomen för att framföra dessa på ett tydligt sätt. I boken Bönens mysterium finns mer om detta.

6. Salighetsriket

Väsendena i detta rike lever uteslutande i sin inre värld. Salighetsriket är den stora vilan i det kosmiska kretsloppet. Här är det minnesenergin som är helt dominerande, vilket gör att man minns mycket långt tillbaka i sin eviga historia. Alla dessa minnen har då blivit till en slags guldkopior som det är en stor njutning att återuppleva. Den första halvan av detta rike är andlig och den andra halvan är fysisk. Mineralriket utgör den sista fasen av salighetsriket. Här ingår alla mineraler och metaller samt även materialet i t.ex. hår, naglar och torkat trä. Dessa material består av levande väsen, men de är helt ovetande om den yttre världen – de lever uteslutande i en inre värld bestående av minnen. Den dominerande grundenergin i detta rike är salighetsenergin som också kallas minnesenergin.

Sammanlagt är det alltså sex stora epoker eller riken i ett spiralkretslopp, nämligen: växtriket, djurriket, det riktiga människoriket, visdomsriket, den gudomliga världen och salighetsriket (i vilket mineralriket ingår).

När vi ”vandrat” genom ett helt spiralkretslopp under miljontals år börjar ett nytt, men på en högre nivå. Därför blir det inte en upprepning att gå igenom alla riken en gång till, gång på gång. Tidsrymderna är som sagt så långa att man lätt tappar orienteringen! Sett ur ett evighetsperspektiv är ”en dag är för Herren såsom tusen år, och tusen år såsom en dag”, eftersom det finns spiralkretslopp både långt ”nedan” och ”ovan” oss.

Liv inuti liv (mikro-, mellan- och makrokosmos)

Spiralkretsloppen är nära knutna till tre ofta förekommande begrepp inom Martinus världsbild, nämligen mikrokosmos, mellankosmos och makrokosmos. I och med att livet är oändligt och evigt, kan man säga att det finns liv i allt, överallt och alltid. Om vi tar vår egen organism som exempel så vet vi att den består bland annat av levande organ och en mycket stor mängd levande celler. Vi är helt beroende av att samspelet mellan dessa ”mikroindivider” fungerar för att vi ska må bra fysiskt. Vi har själva ett stort ansvar för att ge våra mikroindivider rätt förutsättningar för att de ska kunna upprätthålla sina funktioner och sina samarbeten.

Martinus lade en hel del kraft på att förklara mikrokosmos och vårt samspel med detta. Enligt dessa analyser räcker det inte med att vara kärleksfull mot människor, djur och växter för att bli en färdig människa, det krävs dessutom att man har ett kärleksfullt förhållande till mikrokosmos genom bland annat en passande växtbaserad kost, tillräckligt med sömn, lämplig motion och även positiva tankar om andra, sig själv och livet i stort.

Även makrokosmos består av levande väsen, t.ex. är jorden, solen och vintergatan levande individer (fast i olika spiralkretslopp). Hur planeter och andra himlakroppar fungerar som levande väsen går Martinus inte in på i detalj, men han nämner att jorden har telepatisk kontakt med sina ”medmänniskor” – andra planeter både i vårt och i andra solsystem.

Individer från olika spiralkretslopp har inte möjlighet att kommunicera direkt med individer från andra spiralkretslopp. Varje makrokosmos är även ett mellankosmos och mikrokosmos, beroende på vilket perspektiv man ser det ifrån. Generellt gäller att varje organism befinner sig i en makroindivid samtidigt som det själv utgör makrokosmos för sina mikroindivider. Detta kallar Martinus för livsenhetsprincipen eller ”liv inuti liv”. Denna princip finns nedåt i all oändlighet och uppåt i all oändlighet.

Sammanfattning av symbol 7 – Livsenhetsprincipen

Världsalltet är en oändlig enhet, som utgör ett alltomfattande väsen, nämligen Gudomen. Gudomen består av alla existerande levande väsen. Dessa är organiserade som liv inuti liv. Det vill säga att varje väsen både är ett makroväsen, som ger livsrum åt mikroväsen, och ett mikroväsen som får livsrum av ett större makroväsen. På det sättet är alla levande väsen orubbligt livsbetingande för varandra.

Centrala detaljer i symbolen:

Triangeln och det vita fältet i mitten symboliserar jaget och dess övermedvetande. Fältet utanför symboliserar dess fysiska organism och dess medvetande.
Upprepningen av symbolen i många mindre format visar att de levande väsendenas organismer är inbyggda i levande väsens organismer.
Vår fysiska organism utgör livsrum för våra organ, som i sin tur utgör livsrum för cellerna, som utgör livsrum för ännu mindre mikroväsen och så vidare nedåt i det oändliga.
På samma sätt utgör vår fysiska kropp mikroväsen i jordklotets organism, som är en mikroorganism i solsystemets organism, som i sin tur är mikroorganism i vintergatsystemet och så vidare uppåt i det oändliga.

Sammanfattningen ovan är från martinus.dk där alla symboler finns med korta förklaringar. Martinus egen symbolförklaring finns i Den eviga världsbilden, del 1.

Man kan få en känsla för principen ”liv inuti liv” om man zoomar inåt eller utåt i en grafisk bild av Mandelbrotmängden – se t.ex. följande farscinerande klipp:

Finns Gud?

Frågan om Gud finns eller inte, handlar mycket om definitionen av begreppet Gud. För Martinus är Gud allt och alla som existerar, vilket framkommer i följande citat:

»Jag försöker genom mina analyser visa er att Gud inte är ett väsen som sitter uppe i en himmel, eller på någon annan plats, utan att han tvärtom är allestädes närvarande, så att ni verkligen kan följa Kristus, när han säger att ”man skall tillbe Gud i ande och sanning”. Därmed omöjliggjorde han för de människor som ville följa honom att tillbe Gudomen i avgudabilder, i ett träd, en sten, ett berg eller någon annan fysisk företeelse. Att tillbe Gud i ”ande” innebär att tillbe honom med ett rent medvetande, och att tillbe Gud i sanning kan inte uttryckas genom någon som helst fysisk företeelse, eftersom varje fysisk form som vi vill tillbe honom i, aldrig någonsin kan uttrycka mer än en bråkdel av Gudomen. Gudomen är ju allt det som existerar: naturen, människor, djur, växter, klot, solar, vintergatssystem m.m. Att ställa in sig på att allt som existerar är Gud, är början till att tillbe Gud på rätt sätt. Att denna inställning i början vållar problem, beror på det faktum att människorna ännu inte är vana att se tingen som något annat än det som de rent fysiskt ser ut att vara. Men en dag kommer man att se, att alla ”Hansen”, ”Petersen” och ”Jensen” är något annat och mer än det som de ser ut att vara. Det som ni ser av mig i dag, är ingenting annat än en rad fysiska redskap, en bråkdel av den materia som jag använder under en bråkdel av min eviga tillvaro. Det som jag ser av er, är endast en helt flyktig glimt av den eviga tillvaro som ni lever i. Det finns något helt annat bakom era fysiska organismer som verkligen är ni, nämligen ert ”jag”. Det är det som är Gudomen i er. Och det är Gudomen som ni kommer att få uppleva i era medmänniskor, efter hand som ni utvecklas. Jag kan varken ge er eller någon annan människa denna upplevelse, den måste ni komma fram till genom egna erfarenheter. Denna upplevelse beror på en förändring av vissa av era hjärnceller, en utveckling eller ett uppvaknande av de latenta hjärnceller som ni har för att uppfatta denna upplevelse med.«

(Från artikeln Det sanna gudsförhållandet I av Martinus)

Så länge vi inte är färdiga människor med kosmiskt medvetande kan vi framförallt uppleva Gud teoretiskt, eller genom suggestion om man är troende. Det är först när det finns en harmonisk balans i vårt medvetande mellan medkänsla och intelligens som vi börjar få en väl utvecklad intuitionsförmåga, med vilken vi i framtida liv kommer att på riktigt kunna uppleva Gud i allt och alla.

Genom Martinus analyser kan man redan nu börja öva sig i att försöka se Gud i allt och alla. Man kan även försöka lära sig att ha en korrespondens med Gud inom sig själv, trots att man kanske inte alls tror på Gud.

Guds primära medvetande och sekundära medvetande

Att ha ett verkligt personligt och medvetet förhållande till Gud är möjligt fullt ut först när vi får ett kosmiskt medvetande. Än så länge kan de flesta av oss bara ha en teoretisk förståelse för vad Gud innebär, förutom om man är troende då man i många fall har ett starkt gudsförhållande som bygger på en religiös instinkt, känsloenergi och suggestion.

Enligt Martinus analyser består Guds medvetande av två huvuddelar: det primära och det sekundära medvetandet. Till Guds sekundära medvetande hör alla individer i mineralriket, växtriket och djurriket – alltså även vi jordmänniskor. Guds primära medvetande består av alla de högtstående väsen på det andliga planet som har ett kosmiskt medvetande. Ibland använder Martinus ordet Försynen för Guds primära medvetande, det vill säga för de andliga väsen som styr utvecklingen på jorden och som är skyddsandar för oss.

Här följer ett citat som beskriver de väsen som man kan säga ingår i Försynen:

»En hel värld av väsen på det andliga planet står i permanent beredskap för att hjälpa alla de nödställda och hjälplösa väsendena på det fysiska planet. Inget levande väsen kan befinna sig utanför detta skydd annat än eventuellt på grund av sitt eget missförstånd och därav följande egen ovilja och protest. Men även över ett sådant väsen vakar man med ett gränslöst tålamod och sänder det hjälp, så snart dess egen ovilja inte längre utgör ett hinder och det självt känner att hjälpen är nödvändig. För de lägre utvecklade väsendena och djuren sker denna hjälp helt automatiskt, men i exakt överensstämmelse med livets lagar. Den blir endast till full välsignelse i situationer, där den är en hjälp för väsendet till att kunna uppfylla livslagarnas bestämmelse. Den kan inte upplösa eller upphäva livets principer och t.ex. frigöra djuren från slaktbänken eller befria människorna från ett öde som visserligen är ett lidande men som utgör en absolut nödvändighet för fullkomnandet av väsendets utveckling i humanitet och intellektualitet. Denna gudomliga kosmiska hjälps mission är att hjälpa alla väsen till att vara i kontakt med livets bestämmelse på de utvecklingsstadier där de befinner sig. Alla de många olika utvecklingsstadierna har sina skyddsänglar. Även om väsendena i vissa situationer inte kan bli befriade från alla de obehagliga och smärtalstrande verkningarna av de handlingar de själva har begått, så kan de dock få den absolut helt nödvändiga kärleksfulla andliga hjälpen i form av kraft, styrka och uppmuntran till att kunna ta detta öde utan att förlora sitt normala mentala allmäntillstånd. Det är denna permanenta och orubbliga kosmiska skyddsprincip som låter Gudomen framträda som en levande Allfader, hos vilken alla dessa skyddsänglar är kärleksorgan. Och det är detta genom skyddsänglarnas samhörighet manifesterade skydd och denna hjälp till de nödställda, som utgör den fundamentala uppenbarelsen av Gudomens existens och oändliga kärlek och den häri infattade allvisheten och allmakten. Denna genom väsendena manifesterade kärlek till allt och alla kommer till uttryck genom alla de levande väsen som återger eller befordrar Guds primära medvetande och gör det till ett faktum, att det bakom dessa högsta väsen i spiralkretsloppet existerar en enda stor önskan att hjälpa och beskydda alla levande väsen i en sådan grad och på ett sådant sätt att hjälpen blir till hundraprocentig välsignelse för väsendet självt.« (LB6, från st 2394)

På andra ställen i sitt verk beskriver Martinus hur alla människor på jorden har en ordinär skyddsande från de högre andliga världarna som följer oss under flera inkarnationer. Dessa väsen har otroliga psykiska förmågor, som det är svårt för oss att förstå. Vi har även en eller flera andra individer som följer och stöttar oss genom livet. Dessa personer befinner sig i den andliga världen mellan två inkarnationer och har vanligtvis stått oss nära under tidigare liv .

Världsalltet

Gud är som vi tidigare varit inne på, enligt Martinus förklaringar, allt och alla. Men att förstå och uppleva gud som ett levande väsen bestående av allt som existerar är en helt annan sak än en teoretisk förståelse begreppet Gud. Först när vi kan uppleva livet med en utvecklad intuitionsförmåga kan vi få en verklig förståelse av Gud.

På samma sätt som Martinus gör analysen av ett levande väsen med X1, X2 och X3 (se ovan), består även Gud av dessa tre principer – som en treenighet. X1 och X2, alltså vår inre kärna bestående av ett evigt jag och ett evigt övermedvetande finns utanför tid och rum och är inte möjliga att uppleva direkt för oss. X1 (vårt jag) är helt immateriellt och har ingen analys annat än ”något som är”. Detta jag är på sätt och vis detsamma i alla levande väsen.

Martinus gör liknelsen med en stark ljuskälla (t.ex. en lampa) som finns inuti en behållare med oändligt många små hål. Ljusstrålarna som går ut från behållaren är våra enskilda jag och ljuskällan i mitten är gudomens jag, i denna liknelse. På det sättet är ALLA levande varelser en del av Gud.

Symbol 11 – Den eviga världsbilden, det levande väsendet 2, den eviga Gudomen och de eviga gudasönerna

Symbolen visar världsalltet. Världsaltet är, enligt Martinus analyser, ett levande väsen, nämligen det vi kallar Gud.

Stjärnan i mitten utgör guds jag. Jaget finns inte på någon särskild plats, såsom ett skapat ting, utan är allestädes närvarande. Martinus benämner jaget ibland som “det levande väsendets innersta kärna” eller “den orsakslösa orsaken”.

Strålglorian runt jaget är upplevelse- och skaparförmåga som jaget uttrycker och upplever sig genom.

Det violetta representerar det Martinus kallar, moderenergin, genom vilken livet regleras. Enligt Martinus förklaringar ligger både jaget och moderenergin utanför upplevelsesfären för de vanliga sinnena. Det kan uttryckas som att de existerar “bortom” det upplevelsebara.

De färgade fälten runt om, uttrycker det skapade.

Medvetandet och livsupplevelsen, uppstår i mötet mellan det eviga jaget, stillheten, och det skapade, rörelsen.

Det eviga jaget är alltså en odelbar enhet, men uttrycker sig genom enskilda levande väsen. Vi upplever oss alltså som enskilda individer, som lever i detta världsallt, guds kropp. De små vita fälten ute i kanten på symbolen visar enskilda väsens jag, och hur de upplever olika delar av världsalltet.

Liksom helheten, består även de enskilda väsendena av det eviga jaget, dess individuella upplevelse- och skaparförmåga och dess individuella skapade medvetande och kropp.

Vår upplevelse- och skaparförmåga avgör hur vi upplever livet. Som mineral, växt eller djur osv. I detta kretslopp tillför varje upplevelse ytterligare erfarenheter som gör att vi ständigt får nya livsupplevelse och utvecklas framåt.

De olikfärgade fälten representerar alltså olika tillvaroplan i utvecklingen, men även de energier det skapade är uppbyggt av:

Rött – växtriket – instinktenergin
Orange – djurriket – tyngdenergin
Gult – det riktiga människoriket – känsloenergin
Grönt – visdomsriket – intelligensenergin
Blått – den gudomliga världen – intuitionsenergin
Indigo – salighetsriket – minnesenergin

Jordklotet på symbolen visar att jordklotsväsendet befinner sig i djurriket. Vi befinner oss alltså ännu i djurriket men vi och jordklotet rör sig genom ständigt nya erfarenheter mot stjärnan på symbolen. Den representerar att vi när vi nått dit får kosmiskt medvetande, dvs genom intuitionen kan uppleva världsalltet som helhet. Och när vi kommer in i det riktiga människoriket behöver vi så småningom inte inkarneras mera för att göra fler lidandes erfarenheter utan är fullärda i nästakärlek.

Det gula, gröna, blå och indigo tillvaroplanen är alltså andliga riken i kärlek och vishet.

Detta är en kort sammanfattning av Martinus symbolförklaring. För hans egna förklaringar hänvisas till Den Eviga Världsbilden, del 1.