Non, je ne regrette rien…

”Jag ångrar ingenting”, sjunger Piaf övertygande och i våra mest sentimentala stunder håller vi med henne. Ty vad skulle det tjäna att ångra något man av okunnighet eller tillfällig obalans har satt i rörelse? Vi säger ändå ibland: ”jag ångrar att jag inte tog chansen till den där utbildningen jag blev antagen till” eller ”om jag bara hade vetat bättre skulle jag ha sagt nej den där dagen då hon föreslog att vi skulle slå våra påsar ihop…” eller på ett mera jordnära plan: ”skulle nog inte ha tagit den där sista…”

Samhället ställer ibland krav på oss att vi ska visa ånger, visa att vi har handlat mot bättre vetande och kanske brutit någon oskriven regel. Först då kan vi erkännas som rehabiliterade moraliska väsen. Det börjar redan i barndomen: ”ta tillbaka det där, annars….”. I skolan möter vi skräckinjagande lärare som spänner ögonen i oss: ”Herr Söderberg, nu är det allt bäst att du skärper dig, annars…”

Religionen har institutionaliserat syndabekännelsen. Måhända för att prästerskapet begrep hur svårt det i verkligen är att ångra någonting, eller ändra på ett icke önskat beteende. En period kunde man till och med köpa sig fri ifrån synden. Mycket praktiskt! Samvetet kan vi då stoppa undan i en liten tygpåse och knyta ett snöre om: ”tages fram endast när vi har lärt oss läxan och inte längre kan drabbas av den där gnagande, halvt ångestväckande känslan av att ha handlat fel.”

Om man får tro Martinus så är ”ånger” eller att ”ångra” inte någon intelligens- eller viljeakt, utan en känsloakt. Ångern kommer lika väl när man inte vill det, den är en ”utlösning av en konflikt mellan våra själskrafter och äger rum helt oberoende av vår vilja.” (st. 586). Det är endast upplevelsen av en erfarenhet att man begått en orätt mot någon eller något som kan utlösa ångern.

Orätt kan vi ju också rimligtvis göra gentemot oss själva. Det är kanske det vi åsyftar när vi ser tillbaka på alla mer eller mindre tvivelaktiga beslut vi fattat i vår egen pågående utvecklingsprocess. När vi befinner oss i livsavgörande situationer, men till viss del även i mindre dramatisk valsituationer, så finns det en mängd faktorer som påverkar vilket val vi i slutänden gör. Kanske vill vi vara sanna mot oss själva, men i de fall ett beslut går emot någon annans vilja eller önskan och då denne råkar stå oss nära eller vara av extra betydelse för oss, gör vi ofta avkall på sådant som vi känner är rätt. Men i längden är inte detta möjligt, just med tanke på att känslan av att ha handlat orätt mer eller mindre tvingar oss att välja en annan väg. Ibland kan dock känslan tvinga oss att ge avkall på något som är viktigt för oss, beroende på att medkänslan för vår nästa är större, eller för att vi hellre försakar något för egen del, hellre lider själva än ser andra lida.

På något sätt tycks livet bestå av ett oändligt antal valsituationer som syftar till att pröva vår moraliska mognad eller upplysa oss om begränsningar och förtjänster. Ett helt ”rent samvete” tycks inte vara möjligt eftersom vi befinner oss i en ständig läroprocess. Likväl är det viktigt att inte försjunka ned i en trögflytande sörja av samvetskval. Med intelligensens hjälp kan vi försöka se ”nyktert” på våra brister och hjälpa oss själva på vägen mot verklig förlåtelse och ånger.

I dagarna (juli 09) är det stor Pride-festival i Stockholm. Unga som gamla, män som kvinnor med en annorlunda sexuell inställning än majoriteten av befolkningen, samlas och utbyter erfarenheter, lever ut sin glädje och stolthet över att ha kommit till insikt om att de varken kan eller vill vara annorlunda än de just är. Pride – stolthet kommer som ett resultat av att vara sann emot sig själv. Endast under en övergångstid är det möjligt att bortse ifrån de inre kraven. Under en övergångstid kan man gå emot sin innersta känsla och vilja för att vara föräldrar, vänner, samhället till lags. Somliga gifter sig, skaffar barn, gör allt för att passa in i normen, bara för att sent omsider upptäcka att de glömde bort sig själva för att inte avvika från flocken.

Men samma förhållande kan ju gälla om man av anpassningskrav struntar i att fullfölja en konstnärlig talang, väljer trygghet framför möjligheten till utveckling, rutiner i stället för kreativt kaos. Endast tiden kan utvisa om vi får anledning att ångra oss.

Hälsningar

Mic