Några dikter av Göran Egevad/ Algotezza

MOLN OCH MÄNNISKA
Se där på molnet och dess statiska mobilitet,
dess stabila instabilitet.
dess pålitliga oförutsägbarhet.

Men slumpen styr intet
utan livets alla lagar;
resultatet blir likväl så
att inte alla detaljer kan förutsägas.

Oförutsägbarheten går som på räls,
molnets och människans hjärnvägar…

Plötsligt gråter änglarna
men koltrasten sjunger än,
i buskagets trygga hägn…

VEM ÄR JAG?
Vem är jag att veta vem du är,
att ha det jag icke äger,
att bli det jag redan är?

Vem är jag att tolka vildgässens fylking,
att första varför burfågeln sjunger,
att tala med gökar på gökars vis?

Vem är jag att ställa dessa frågor
mot tysta väggar som icke talar,
mot det mörker som döljer sig bakom ljuset
men som är ett ljus av högre dignitet?

ALLT DETTA SOM ÄR
Se där en frågeställare, en avgörare, en tvärtomsnarare!

Exakt i det ögonblick tanken spränger hjärnvallen,
dunkar Jesus handen i kaklet i isoleringscellen.
Vattenpromenaden är vunnen men segern en grå liten tyst fisk,
kippande efter luft på torra land.

”Och se, jag skall göra er till själafiskare!”

Se där en överlägsen min, ett torrt enfaldigt grin
som säger: ”Jag vet vad du inte vet!”
Men det är ingen hemlighet;
riktigheten äger sig själv.

Och Jesus dunkar huvudet blodigt mot kaklet
och klöser av sig naglarna mot det kalla gråbruna cementgolvet,
medan den nakna glödlampan har börjat blinka,
oförutsägbart, i en ojämn sinnesplågande rytm.

Den vanställda vanligheten och de kalla ögonen
ser vad de vill se: sina egna fördomar besannade.

Jesus som fisken i vattnet eller amfibien för alla element,
jord, luft, eld, vatten och ande,
spränger moralens pansarplåt i en improviserad explosion.

Vem minns då det hemliga namnet?

VIDAREBEFORDRA DIN LÄNGTAN
De vidriga reglerna om förnekelsens nödvändighet
vrider sig som maskar på en het krok.
Regelvidrigt när lagen styr tänkandet
och skapar gränser inom gränserna,
när det är gränslösheten den skall skapa förutsättningar för.

Koltrastens nya tonvävar, rönnbärens explosiva färgexcesser,
höstens hutlöshet och trevande silketassar…
Jag ställer inte frågan…

När det är det som just detta skall kretsa kring,
som planeterna kring en glömd sol,
som matberedarens knivar mixar moroten,
som ett i hast urdrucket glas,
som bilder som förvirrar mer än de uppenbarar.
Som denna dikt.

Som det uppenbara beviset för vidriga reglers regelvidrighet…
Som det som är… bortom det uppenbara…

TIDENS LANDSKAP
Tidens landskap är en karta över möjliga vägar.
Landskap och karta är ett
och med kartläsaren-tidsvandraren blir de kanske två.

Kartläsaren – särskiljaren – sammanfogaren – tidsvandraren…

Men vem behöver en karta för att finna sin position?
Jag är här nu.

Dagens gåta är nattens lösen,
ty mörkret uppenbar allt
och jag rör mig snabbare i mörkret
och tankarna blir djupare,
utan konkurrens med solen
som ger oss värme genom att äta oss inifrån.

Den gamla knarrande porten med rostiga beslag och gångjärn
öppnar sig långsamt mot mörkret,
det andra mörkret, mörkrets mörker
som bara är ljus och åter ljus.

Ensamhet är att glömma
gemenskapens minneskonster.

Så övergår tidens karta till bilden av ett begär, en hunger, en längtan,
ty livsviljan lämnar intet åt slumpen.
Slumpen är blott ett verktyg för ödets överraskningar.

Det är alltid kartan som gäller,
ty den är ett både med landskapet och vandraren.

MIN VÄNTAN, MIN ÖNSKAN
Detta är min väntan – sandkornen i min hand.
Där flyger min längtan som en örn med vida vingar,
på en gång blind och allseende.

Jag släpper min längtan fri,
min avsikt, mina tomma plikter,
låter dem fara iväg runt nästa hörn,
och jag svingar mig med min önskan
till gläntan i min barndoms skog
där jaget vilar bortom giftiga pilar.

Detta är min längtan:
att vandra barfota utmed havet,
lyssna till urmoderns andning…

Andas, andas till ande…

Min längtan, min önskan…

Recommended Posts

No comment yet, add your voice below!


Add a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras.