Måndag morgon. Sömnen har varit usel. Tänk att du aldrig ska lära dig att gå och lägga dig i tid! ”Jamen, jag skulle ju bara”, tänker du till ditt försvar, ”…kolla mailen, läsa färdigt sista kapitlet…OK, det blev lite sent. Jag ska skärpa mig!”
Youghurten är slut så du får nöja dig med kaffe och smörgås. Det fanns en liten hård kant kvar. Mörkt ute. Kallt också. Puuuuhh. Jobb, jobb, jobb. ”Endera dagen…endera dagen ska jag ge tusan i det där förbaskade jobbet och börja leva lite också. Dom tror visst att man ska orka med hur mycket som helst. Bara lastar på och lastar på. Och vad får man för det? Ja, inte blir man rik, det ska jag då tala om. Nä, depression och utbrändhet, det är vad man får i betalt.”
Det duggregnar lite och du går med blicken ned i marken och försöker kura ihop dig för att undvika den värsta vätan. En bil bromsar in häftigt när du går över gatan. ”Visst, kör över mig du bara” tänker du ilsket, samtidigt som du väjer för strömmen av morgonpendlare som passerar på bägge sidor. ”Jaha. Det blir säkert en bra dag det här.”
OK, OK, jag erkänner. Jag tillhör en av dem som värnar om rätten att gnälla. Men vadå? Jag orkar inte gå med ett leende på läpparna och se ut som om jag nyligen har blivit frälst. Hur kul är det egentligen, att ständigt försöka hinna ifatt på jobbet, att känna marken rämna framåt femtiden när energinivån närmar sig minus 73 och du ändå inte har hunnit hälften av det du hade planerat eftersom det ringde stup i kvarten, chefen kom med sina evinnerliga krav om statistikuppföljningar som står dig upp i halsen och din dåliga sömn gjorde dagen till en enda lång plåga? Som om du inte jobbar som en slav för att vara till lags. Som om du inte begriper hur allt ska göras och när det skulle vara klart.
Jobbet är bara en del av problemet. Det finns massor att gnälla över. Ibland känner man sig bara helt enkelt nere, utan att veta varför. Livet går emot en utan synbar orsak. Det blir inte som man vill. Man bli trött, resignerar, undrar varför det ska vara så svårt.
Det är inte lätt att reda ut dessa känslor, särskilt när man vet med sig att det inte lönar sig att gnälla. Det lönar sig inte att tycka synd om sig själv. Tvärtom: det lönar sig att vara glad, tacksam, ödmjuk, tolerant, vänlig, tålmodig, öppen, bejakande, kärleksfull mot allt man möter i livet. Vi vet att allt har en mening, att även det obehagliga är nödvändigt och utvecklar vår insikt om oss själva och livet. Ändå är det så svårt. Ändå faller man tillbaka i känslor av hopplöshet när det blir för tungt, när omvärlden begär mer av oss än vi kan ge.
I senaste Kosmos (nr 9/2009) finns ett citat som får mig att tänka till på allvar. Det är ett svar från Martinus på en läsarfråga från en sjuk. Han skriver att vi måste avlägsna all ”svartsyn, all bitterhet mot väsen som man menar är orsak till ens lidanden eller besvärligheter, samt all annan bitterhet, vilket blir lättare allteftersom man avlägsnar all martyrkänsla och allt självmedlidande och beklagande över sitt tillstånd för andra väsen och förstår att livet är rättfärdigt och fullkomligt, kosmiskt sett, och att man själv är orsak till sitt öde.”
Jag vet ju detta, eller tror mig veta och förstå. Ändå; det som gör intryck är att han säger det till en person som är sjuk: ”Beklaga dig inte, tyck inte synd om dig själv”, eller, ”gnäll inte” på ren svenska, lite mera rakt på sak, mindre inlindat i förståelsens bomullsvantar. Det kan kännas hårt för den som söker tröst, någon att luta sig emot, någon som lyssnar. Den ”gnällande” vill bli sedd och hörd och ropar: ”Jag mår så fruktansvärt dåligt!” Vi svarar: ”beklaga dig inte…tyck inte synd om dig själv…” Nej, så svarar vi ju faktiskt inte i praktiken. Oftast gnäller vi tillbaka för att visa att vi förstår, eller dras med i den allmänna indignationsgröten.
Jag är inte sjuk, men jag gnäller ändå. På den alltför stora pressen på jobbet, på hur tungt det är att inte få sova, på hur jobbigt det är med konflikter på kärlekens område och på världen vi lever i som lämnar mycket i övrigt att önska. Jag är inte ensam om det heller. Vi gnäller ikapp på jobbet. På chefen, på de låga lönerna, på vädret, på finanskrisen, på arbetslösheten, på kunder som beter sig omoraliskt, på dom som gnäller så mycket…
Ska vi då verkligen aldrig beklaga oss? Ska vi lida i tystnad och låta tiden ha sin gång? Ska vi tåla alla krav, alla bristande hänsyn? Ska vi acceptera att livet går emot oss och att regnet öser ned? Att pengarna inte räcker och fritiden aldrig är nog? Att barndomen var som den var?
Kanske kan man se det så här: Det hjälper inte om vi slutar beklaga oss, slutar att älta och tycka synd om oss själva, om vi inte på allvar rensar bort dessa känslor och tankar inom oss. Kanske är det till och med bättre att verbalisera sina negativa tankar och känslor än att bara behålla dem för sig själv. Det hjälper ofta att få ur sig all vrede, all känsla av utsatthet och bitterhet. Orden har en befriande makt. De materialiserar allt det vi bär inom oss och då kan vi få syn på de gråa nyanserna i de andliga energierna. Vi blåser ut dem, likt röken från en cigarett. Men om vi fortsätter att suga i oss gifter i form av indignation över vår nästas bristande moral och vrede över hur livet behandlar eller har behandlat oss: ja, då bildar röken till slut en trögflytande tjära som det inte går att avlägsna.
Personligen tycker jag att det är mycket värdefullt att ha någon att tala med om sådant i livet som skapar problem eller obalans. Jag vill kunna förstå mina reaktioner och varför jag inte räcker till. Jag undrar över meningen och hur jag ska hitta rätt igen, när jag har gått vilse. Och jag kan också känna en glädje över att ibland kunna stödja någon som vill berätta, utan att jag dömer eller talar om hur han eller hon borde agera. Jag menar: jag gnäller inte för gnällandet skull utan vill bara berätta hur det känns, vill bli förstådd. Sen kan jag gå vidare. Eller lurar jag mig själv där? Borde jag lära mig att ta alla motgångar och känslor av olust med en inre tillit till den gudomliga planen? Ja, det är nog målet. Men vägen dit är kantad av misslyckanden och kanske behövs det lyssnande terapeuter eller vänner som tar oss på allvar och lär oss att befria oss från tyngden som vi själva har lagt på våra axlar. Kanske är det ett gott övningstillfälle för oss, att blotta vår känsla av litenhet och utsatthet, att erkänna att vi inte förmår vara lyckliga, lyckade, harmoniska och stabila. Det blir som en övning i att kommunicera med gudomen: ”ske icke min utan din vilja”, vilket lättvindigt kan översättas till ”ta hand om mig!”
Nåväl. I längden är det bara Gud som kan hjälpa oss, vilket förstås inte är en motsättning till att ta emot hjälp från vår nästa. De är ju Guds redskap på vår vandringsfärd. Men de ska inte behöva höra vårt gnäll. Eller?
10 Comments
Jag ler när jag läser vad du skriver. Gnällandet sitter verkligen i ryggmärgen. Och Martinus har ju rätt i att det förpestar oss. Och du har rätt i att det kan vara bättre att uttrycka sitt missnöje, för att det ofta lättar när vi uttryckt det. Och vi känner ofta en stor samhörighet med dem man kan gnälla tillsammans med, samtidigt som man som initiativtagare till en gnällkontakt effektivt stänger av alla möjligheter för glädjen. Pest eller kolera? Eller finns en annan möjlighet? Jag ser två andra möjligheter, men båda har som förutsättning att man faktiskt just då vill släppa gnällspiken/martyren i sig.
Själv känner jag mig alltsomoftast så dödstrött på min inre missnöjdhet och ännu värre blir det när jag visar den utåt. Ibland blir jag så desperat attj ag faktiskt är villig att försöka ändra mig (här skulle jag satt in tecknen till en smiley om jag vore säker på att de inte blev automatiskt omvandlade till en gul figur, som jag inte vill ha i min text, och här ler jag igen …).
Det enklaste sättet att komma ur gnällandets lågtrycksväder, är att tacka, att vara ärligt tacksam för något. Om man vill, går det alltid att finna något att vara tacksam över. Om inte annat så kan man tänka på något fint minne man fått uppleva. Och när man sänder ett ärligt tack till Livet, då lättar det inre tungsinnet och glädjen kan strömma in. Detta tycks stämma för alla alltid. Svårigheten man måste ta sig igenom, är tungsinnets och martyrens vilja att stanna kvar i ens sinne. En vänlig undanmanöver är att föredra framför direkt konflikt med dessa inre krafter.
Det andra sättet att befria sig från det inre mörkret, som beror på att man tycker att livet borde te sig annorlunda än det gör här och nu, är att sluta kritisera Livet och livslagarna och börja samtycka i stället. Att sluta försöka simma mot livets ström, att sluta bråka med det som är. När man lyckas, då infinner sig en stor lättnad, och ljuset och glädjen får en chans ..
Men man måste vara mycket, mycket trött på gnällandet och missnöjet för att vilja och orka ta sig ur sitt vanebeteende …
Men ett varmt leende,
Ingegärd
Kom på ett tredje sätt: Man kan skratta åt eländet …
Goda tips! ja, den där martyren är en väldans envis jäkel…;-) o ibland blir man ju trött på sitt eget gnällande, vilket är ett gott tecken 😉
Skratta är bra och att inte ta allt så allvarligt, varken de egna tillkortakommandena eller andras missnöje. Man får släppa taget, bjuda in verkligheten som den är: ”kom igen bara, här ser du en som kan ta sig an livet…..intet är mig främmande…”
Gnällandet fyller en funktion. Därför fortsätter vi. Vi har behov av det. Ingenting sker utan mening. Meningen med detta som med allt annat är att vi skall finna den inre balans (den intellektualiserade känslan) som gör att det, som alla annan mörkersport, naturligt upphör. Att kämpa mot det ”därför att man inte skall kverulera” är att göra så det växer, blir tyngre, blir en inre fiende. Acceptera det som ett sätt för dig att agera i världen just nu.
Allt förändras. Allt utvecklas. Inget hindrar att vi parallellt med gnällandet övar vår förmåga att se ljuset i mörkret. Säg nej till mörkret genom att säga ja till ljuset. Ty utan mörkret hade vi inte kunnat öva oss i att blir varse ljuset.
Ibland blir jag förstås mätt på eget och andras gnällande – när det hotar bli en inåtgående spiral av kverulans som låser medvetandet, som låser förändringen, utvecklingen. Även om det bara är tillfälligt.
Problemet är att steget mellan kverulans och att utmåla sig som martyr inte är så långt. Det är en balansgång.
Men visst, men man kan väl unna både sig själv och andra att någon gång gå in i martyrrollen. Den skall väl också erfaras på vår utvecklingsväg…
/ Algotezza
Jag håller med. 🙂 If you can´t beat´em, join´em…kanske man kan säga…Bejaka martyren i dig, ge honom en varm känsla av tacksamhet, så kanske han släpper taget om dig…Kom ut som martyr…be proud of yourself…:-)
Men jag vill väldigt gärna lära mig att acceptera livet som det är, utan att beklaga mig….tror jag blir gladare då, o får mer energi, lust. Livet är ju toppen…fast jag har inte förstått det ännu…
Bejakelse… acceptans…utan att odla, underblåsa sina ”mörka” eller ”negativa” sidor, det ofullkomliga…
Jag brukar ibland tänka: ”Ja, det är som det är…” och finna mig i det som är för jag vet att det blir… något annat… med tiden… vår hunger, längtan visar vägen… mättnaden visar vad vi är på väg bort från…
Ty både den fysiska världen och den mentala befinner sig i rörelse… uppåt…
Ett slags positivt präglad resignation…
”Ja, det är som det är, och vi är som vi är – och allt är på väg… till fullkomlighet… ett mål ofta nog bortom horisonten… i det ’något som är’… men ibland kan vi ana målet tydligare… i våra ljusa stunder…”
/ Algotezza
Sällan har jag läst ett inlägg som fått mig att skratta så gott. Det ligger något komiskt i martyrrollen. Och vi spelar den gärna. Men jag tror också att den verklige, genuine martyren inte har en aning om vederbörandes status som martyr. Det är skillnad på att vara och spela. Skillnaden utgörs av någon sorts distans, trots allt. En gång i tiden hade jag anledning att alltsomoftast erinra om att människans (dvs den ofärdiga) sanna privilegium är att vara ofullkomlig. Om man vistas i en miljö med väldigt höga ideal kan man få för sig att ens egna brister på något underligt sätt skulle kunna smutsa ner idealen och därför gör man allt man kan för att dölja dem, ljuga för sig själv och andra bli en hycklande varelse. Vi vet ju alla hur förgiftande martyrskapet är, men ibland tror jag att det är bättre att ge uttryck för sin ofullkomlighet än att trycka ner känslan. Man kanske skulle kunna spela martyr ungefär som man skulle ha spelat en roll i en teateruppsättning. Ja, är inte livet i själva verket en enda stor teater, men rolig!
Som TT-läsare blir martyrrollen extra problematisk, den s.k. ”inbillade” varianten. Man ”vet” ju att den är inbillad och något annat än den ger sig ut för att vara. Samtidigt säger ofta den egna känslan att man t.ex. är utsatt för omvärldens orättvisor och illvilja. Och via karmalagen ”vet” man att man själv är ytterst ansvarig även för det. Då kan man inte gå in i martyrrollen för att leva ut den och sedan lämna den bakom sig. Inte heller kan man helt ta avstånd från den pga. känslan av ”uppenbar” orättvisa. Man hamnar i ett mentalt limbo, pga. det man ”vet” som TT-läsare. Man blir låst i ett varken-eller. Det ser jag som ett problem. Man behöver då ett ”bollplank”. Finns ingen medmänniska som kan och vill lyssna – då finns bönen, den ärliga bönen där man säger: ”Gud, jag fixar inte detta!” och i sitt inre beskriver man problemen, lämnar över till Gud, verkligen lämnar över… Och se…
Det är vad jag beskriver i min kosmiska poesi ovan!
/ Algotezza
Ett dilemma som verkligen är värt att uppmärksamma! Kanske skildras bäst i poesi… Ibland kan man alltså få känslan att det egentligen kan vara en nackdel att vara informerad om att det finns ett högre ideal som vi är på väg emot. Men C-vetande kan bara komma från A-vetande. Så vi har inget val. Vi måste ju också träna.
En annan reflektion: till syvende og sidst handlar det alltid om vår förmåga till verklig sympati, empati. Intellektualiserad känsla är både känslomässig och intelligensmässig förståelse. Vi famlar lite från det ena till det andra när vi ska förstå andras gnäll, vårt eget osv. Än så länge. Ibland pekpinnar, ibland överdriven sympati utan intelligensmässig förankring om vad som egentligen är bra på sikt.
Tack för otroligt goda synpunkter Ann!
Micael