Den barmhärtige samariten

Några tankar kring kapitalism och moral.  Artikeln har tidigare varit publicerad i Den ny verdensimpuls nr. 4, 2010.

Den barmhärtige samariten eller utmaningen att ändra sinnelag

Tankar och handlingar är kraft och energi,
och all energi i världsalltet går i kretslopp
och skapar orsak och verkan eller öde.”

Martinus – Längtan, Kosmos nr 4 1989

Frågeställning och bakgrund

När föds det mentala klimat som representeras av den barmhärtige samariten inom oss? När är vi inte längre prästen eller leviten som går förbi den av rövare misshandlade mannen? När tar vi ur egen ficka medel för att ombesörja att den skadade mannen får den vård han behöver för sitt tillfrisknande?

När jag på 1960-talet gick på lågstadiet hade vi i åk 1-3 kristendomsundervisning på schemat. Delar av den undervisningen gjorde ett bestående intryck på mig. Faktum är att det i stort sett endast är dessa delar av skolundervisningen som jag kommer ihåg från den tiden. Särskilt starkt minns jag berättelsen om den barmhärtige samariten, vilken med sitt universella kärleksbudskap slog an en sträng i  mitt inre och sedan dess har en särskild plats i mitt medvetande. Med en i unga år stark men odefinierad känsla för rättvisa, talade den berättelsen till något djupt grundläggande inom mig. Jag minns barnets oförställda glädje över den barmhärtige samaritens orädda och osjälviska agerande. Hur han, till skillnad från prästen och leviten, fylldes av medlidande med den misshandlade och till marken slagne mannen. Hur han stannade upp och förband såren och transporterade den skadade till ett värdshus för vila och omvårdnad. Hur han, till skillnad från prästen och leviten, inte gjorde någon skillnad på den skadade och sig själv och med en självklarhet bistod den nödställde. Det var, förstår jag nu, exemplet på nästakärlek omsatt i praktisk handling som gjorde det starka intrycket på mitt då unga sinne.

Vad jag förstod på min lärarinnas kommentarer var det, vilken berättelsen också med all tydlig önskvärdhet visade, inte helt riskfritt att vistas i dessa av rövare härjande trakter. Att den barmhärtige samariten övervann sin förmodade rädsla och utförde sin hjälpande insats, trots uppenbara risker för den ena säkerheten, visar på en beslutsamhet vilken bottnar i livsvisdom. Den sortens oreflekterade mod gör än i dag ett starkt intryck på mig och  fungerar som en moralisk ledstjärna mot vilken jag försöker rikta min inre kompass.

Att bearbeta och besegra sina rädslor är en grannlaga uppgift. Likaså att se människan bakom den yttre, förfallna fasaden. Århundraden av själslig styrning via egot – som med självbevarelsedriftens, egendomsrättens och fortplantningens mekanismer fortfarande sitter som ett segt klister i själens vindlingar och bjuder upp till starkt motstånd mot förändringar – kan inte avväpnas med någonting annat än dess raka motsats; osjälviskt tjänande. Att likt den barmhärtige samariten sätta sig över egots rädslor och olustkänslor är en utmaning lika intressant som den är svår. Hur många gånger har jag inte, med några få undantag, i olika sammanhang betett mig som prästen eller leviten i berättelsen och gått förbi en nödställd eller hjälpbehövande pga olust, osäkerhet eller rädsla. Hur många gånger har jag inte efteråt fått mig en tankeställare över mitt beteende. Hur ofta har det inte känts både hopplöst och skamligt att inte omsätta en inre önskan om att vara till nytta för medmänniskor i praktisk handling. Och till skillnad från den barmhärtige samariten har jag, så vitt jag kan komma ihåg, aldrig varit utsatt för potentiell fara i samband med förbipasserandet av en i tunnelbanan eller på gatan nödställd person som jag kunnat bistå med att skänka en slant eller köpa en tidning. Vad är det i mig som värjer sig mot att hjälpa människor i dessa situationer? Vad är det i mig som känner motvilja? Vad är det i mig som får mig att tveka?

 

Det sociala eländets dynamik

Det finns till att börja med en stark hopplöshetskänsla förknippad med företeelsen utslagna och tiggande människor. En otvetydig känsla av ett samhälleligt välfärdsmisslyckande. Plågsamt tydlig blir dessa människors eländiga situation i offentliga miljöer.

Att det i Sverige har skett en ökning av antalet uteliggare och tiggare de senaste 10-15 åren är det få som kan förneka som har gått en promenad, eller åkt med tunnelbanan, i Stockholm innerstad. Att det också har skett en ökning av psykiskt funktionshindrade, vilka tidigare vistades på institutioner,  på stadens gator är likaså ett faktum. Vad beror det på? Vilket mentalt klimat behärskar de politiska beslutsfattarna? Är det enbart ekonomiska faktorer, dvs s.k. nödvändiga besparingar till förmån för vidmakthållandet av det kapitalistiska systemet som ligger till grund för dessa åtgärder? Finns det en avsiktlig ideologisk styrning av politiken och mentaliteten till förmån för några få utvalda? Finns det hos dessa beslutsfattare en tanke eller en önskan om att dessa psykiskt sjuka människor ändå på något vis ska klara sig själva trots avsaknad av samhälleligt stöd i form av gruppboende, personlig assistens eller annan form av livsnödvändiga hjälpinsatser? Hänger denna ökning av öppet utslagna personer ihop med den politiska omsvängning som skett i Sverige till fördel för de liberala marknadskrafternas allt mer okontrollerade och dominerande framfart? Hänger det ihop med den människosyn som följer med denna ideologi och legitimerar en sådan utveckling? Naturligtvis gör det det.

Jag skulle här innan vi går vidare i texten – trots att jämförelsen haltar betänkligt – vilja likna det socialdemokratiska tankegodset byggt på solidaritet och jämlikhet med den gode samariten och det marknadsliberala tankegodset byggt på den starkes rätt med prästen eller leviten i berättelsen om den barmhärtige samariten. Den socialdemokratiska rörelsen har under decennier burits upp av tankar om jämlikhet, rättvisa och solidaritet. Det har alltid funnits en grundläggande ambition inom rörelsen, även om den vid ett flertal tillfällen under historiens gång kommit på skam, att värna om det svagaste grupperna i samhället. Detta kan tyvärr inte sägs om de liberala marknadskrafter som de senaste decennierna dominerat svensk politik. Här råder det ett grundläggande mentalt tillstånd att den som är bäst gynnad att klara av sin dagliga situation, dvs de redan bemedlade, också ska ha de största fördelarna. De andra får, även om man inte officiellt uttrycker sig så inom ”Det nya arbetarpartiet” Moderaterna, så att säga skylla sig själva. Långtidssjukskrivna och arbetslösa är här särskilt utsatta. Vi har i Sverige nu ett oroväckande stort antal unga människor som inte har en möjlighet att försörja sig, som inte har en möjlighet att ta sig in på arbets- eller bostadsmarknaden. Vad det i framtiden kommer att leda till på det mänskliga planet för dessa unga människor är inte svårt att föreställa sig. Att Moderaterna på ett par punkter nu har sansat sig, och t.o.m. i vissa avseenden tillägnat sig en traditionell civiliserad socialdemokratisk välfärdsretorik, visar snarare på socialdemokraternas vilsenhet och oförmåga till nytänkande i det hårt ekonomiserade tidevarvet, än på en uppriktig omsvängning av den marknadsliberala politiken. Från marknadsliberalt håll handlar det till stora delar om en politisk propaganda, där det bakom retoriken om att sänkta skatter är vägen till lyckan och ”att det ska löna sig att arbeta” döljer sig ideologiska tankesmedjor och starka ekonomiska intressegrupper vilka till varje pris vill slå vakt om sina privilegier. Visst ska människor kunna försörja sig på ett arbete, men under inga omständigheter på bekostnad av de svaga grupperna i samhället, vilket nu är fallet. Här krävs en helt annan omfördelningspolitik, ett annat synsätt på hur de gemensamma resurserna ska fördelas. Inom den socialdemokratiska rörelsen har man inte kunnat omforma sin politik utifrån sina gamla ideal om jämlikhet, rättvisa och solidaritet till något som i dagsläget kan utgöra en motpol till de krafter vilka likt en ångvält drar fram över det socialpolitiskt ekonomiserade välfärdslandskapet. Tvärtom har man på flera punkter istället sällat sig till den marknadsliberala gruppens tankebanor om privatiseringar inom vård, skola och omsorg. Denna populistiska eftergift  klingar falsk när man använder sig av en retorik som hyllar begreppet rättvisa, vilket också visar sig i sjunkande väljarstöd. Socialdemokratin befinner sig för närvarande i en djup identitetskris.

I mina ögon är det som för ögonblicket sker genom den av marknaden styrda avreglerings- och liberaliseringsvåg att likna vid en antites visavi den långa perioden av socialdemokratiskt styre – tesen. Den socialdemokratiska regeringsperioden innebar ett styre som genom en stark stats reglerande funktioner tog vårt förindustrialiserade samhälle, präglat av djupa orättvisor och fattigdom, till att bli en internationell modell för en rättvis fördelningspolitik med utjämnade klasskillnader och en välfärd i världsklass som slutresultat. Men utvecklingen står inte still och till sist föll den socialdemokratiska regeringen på sin egen oförmåga att följa med i människors utveckling mot behovet att ta eget ansvar över sina liv. Eller leva ut sin egoism, om man så vill. Vilket ju inte heller är dess mening. Jämlikhet och rättvisa är något helt annat än behovet av att hävda sig och tillskansa sig möjligheten att berika sig. Många människor i Sverige vill nu inte längre se en stark stat som garanten för människors grundläggande behov. Istället är det nu upp till individen själv att ta ansvaret för den delen. Socialdemokratin hade under inledningen av 2000-talet blivit ett begrepp som för många människor var synonymt med oförmågan att ge människor arbete och därmed hindra det därpå följande utanförskapet, ekonomiskt som socialt. Istället lockades väljarna över till ett politiskt högerblock som initialt lovade fler arbeten, sänkta skatter och en bättre ordning på statens finanser. Kort sagt en bättre och lyckligare värld i frihetens tecken. Men, frihet för vem och på vilka villkor?

”Det är inte egoism att man begär sin rätt att leva.
Egoism uppstår först där man på sin nästas bekostnad begär ting,
som är helt överflödiga eller onödiga för ens egen existens eller möjlighet att leva.”

Martinus – Den mentala treenigheten 3, Kosmos nr 5 1975

Det marknadsliberala paradigmskiftet

Vi är sedan ett antal år tillbaka vittnen till ett mentalt paradigmskifte. Den privatiseringsvåg som på fullt allvar drogs igång på 1980-talet, och som med oförminskad kraft fortsätter under inledningen av 2000-talet, resulterade i att en mängd statliga och kommunala verksamheter inom bl.a. vård, skola och omsorg såldes ut till privata  företag vilka driver sin verksamhet med ett vinstintresse i botten. Företagen drivs med kravet från aktieägarna att vinsten ska stiga år från år. De riskkapitalföretag, vilka i många fall äger de privata bolagen, vill naturligtvis se sin verksamhet gå med så hög vinst som möjligt. Stora belopp återinvesteras inte i verksamheten utan hamnar i fickorna på privatpersoner. Det sparas in på verksamheten med låga löner, sämre jouravtal för nattarbete och lägre personaltäthet som följd. Den fysiska och psykiska arbetsbelastningen ökar bland de anställda med kommande förslitningsskador och sjukskrivningar som följd. Vårdtagarna ses som en handelsvara och personalen som utbytsbara brickor i det vinstdrivande spelet. Att få en heltidstjänst inom den privata verksamheten är idag nästan en omöjlighet. Detta rent ekonomiska förhållningssätt till anställda och vårdtagare får konsekvenser på alla plan. Det går inte idag med de låga lönerna inom vården att försörja sig på att arbeta deltid. Många anställda tvingas därför till extraarbeten vid sidan om för att få det att gå ihop ekonomiskt. Den som vidare inte är lojal mot företaget, utan öppet uttrycker sitt missnöje mot missförhållanden på arbetsplatsen, får gå. Att  öppet uttrycka sin åsikt är alltså inte riskfritt. Situationen påminner inte så lite om gamla tider där brukspatronen var den som bestämde och de anställda teg och gjorde som de blev tillsagda. Jag tror den som arbetat inom den privata verksamheten inte har svårt att hålla med mig i mina utsagor. Jag tror t.o.m. att ledningen inom de olika företagen inte skulle förneka det ovana sagda. De ser bara saken från ett annat perspektiv. Gillar man inte läget är det bara att gå någon annanstans. Detta är verklighet på dagens arbetsmarknaden.

Offentlig insyn i verksamheten strider mot grundsynen i många företag. Där det handlar om att tjäna stora pengar bör inte det offentliga lägga näsan i blöt. Om verkligheten bakom de vackert utformade informationsbroschyrerna i fyrfärgstryck kom fram, dvs. vinstmaximeringen som innersta drivkraft, skulle stora delar av den välputsade fasaden krackelera ordentligt. Resultatet av privatiseringsvågen blir en frihet för de redan besuttna, för de som hade ett fysiskt och mentalt kapital att slå sig fram med. Resten av befolkningen får lov att anpassa sig till rådande förhållanden och försöka göra det bästa av sin situation.

”Hela den nuvarande kulturen är i stort sett
blott en profitjakt, en kamp om pengar.”

Martinus – Ge kejsaren vad kejsaren tillhör, Kosmos nr 6 1997

Svenska folkets pensionspengar, som i spekulationssyfte valsar runt på börsen, utgör stora delar av det ekonomiska verktyg som aktiemarknads matadorer slår sig fram med bland världens börser. Känslan av objektivitet och opersonlighet gör det spekulativa förfaringssättet ännu farligare och invaggar dessa människor i känslan att det alltid är någon annan som drabbas om det riskfyllda spekulationerna misslyckas, inte de själva. Med siffror på en skärm leker de med vår framtid, vår kommande trygghet. Arrogans och högmod firar här triumfer. Att det kommer en räkenskapens tid för detta förfaringssätt är bortom dessa människors mentala horisont. Tron på marknadens möjligheter att göra underverk – den enda vägen enligt högern på 1990-talet –  liknar en sekts inställning till livet. Det är en världsbild som inom sina ramar har mänsklighetens frälsning som i en lite ask. Bara den självreglerande marknaden får fritt spelrum kommer allt att bli till det bästa. Det ekonomiska incitamentet är och förblir, enligt den världsbilden, den morot som driver människan till stordåd. Människans egoism, i kombination med kampen för överlevnad, är de förutsättningar som står till buds för mänsklig samvaro enligt den ekonomiska modell som kallas hyperkapitalism – det ekonomiska tidevarvets nya farsot.  Ett mentalt klimat som är ledande inom börsvärlden. Här råder bokstavligt talat djungelns lag; här finns inte plats för den svagare eller mindre bemedlade. Att äta eller ätas är här det som gäller. I detta tankesystem finns den egna undergången inbyggd.

”Vrede eller fiendskap är en instinktiv, organisk mobilisering av individens
kampförmåga, som syftar till att utplåna eller oskadliggöra motståndaren.
Lika nödvändig och logisk som denna kampförmåga är för djuret,
lika ologisk och livsnedbrytande är den för den framskridna kulturmänniskan.”

Martinus – Vad är fiendskap, Kosmos nr 7 1998

Valfrihet?

I valfrihetens, eller snarare valtvångets namn, tvingas människor nu göra fler egna ekonomiska val för att se om sitt hus. Vill man ha en trygg ålderdom måste man själv se till att skaffa sig en sådan genom smarta aktieplaceringar på börsen. En tilltagande affärsmässig inställning till vardagen genomsyrar nu många människors liv, viket får till följd att tänkandet hos många tvingas in i mer självcentrerade banor. När statens möjligheter att via skatter och andra intäkter bistå människor minskar, flyttas ansvaret mer och mer över på den enskilde att ombesörja sina egna intressen. Samhällsklimatet förändras, blir hårdare. Företagen på den internationella scenen får nu allt mer makt över människor privatliv. Det är nu allmänt vedertaget att oförblommerat handla och tänka utifrån sig själv och sina egna behov. Retoriken i den borgliga samhällsdebatten genomsyras av egennytta. Den tidigare maskerade egoismen behöver inte längre någon mask. Den kan nuförtiden utan att skämmas visa sig för öppen ridå. Få människor gynnas på det stora flertalets bekostnad. Inte bara ekonomiskt, utan också via en inställning livet och medmänniskorna där det är eftersträvansvärt att positionera sig, ta plats och med en självklarhet glida fram på den egna framgångens utstakade bana.

”I vår tid hyllar man i huvudsak principen: det är bättre att ta än att ge,
det kallas också profit, och även om det finns mycket gott och hederligt
affärsliv, går tendensen mer och mer i riktning mot att ett fåtal – vare sig
det gäller människor eller stater – kommer att besitta medlen och makten
och utnyttja de många som är mer eller mindre egendomslösa.”

Martinus – Vägen till den sanna lyckan, Kosmos nr 11 1994

Ett annat tänkesätt – där gamla socialdemokratiska värden som jämlikhet, rättvisa och solidaritet var normgivande och låg till grund för ett försök att jämna ut inkomstklyftorna – betraktas idag av många som som både naivt och lite korkat. Ja, som ytterst kontraproduktivt. Rädslan, om än på ett omedvetet plan för de flesta, är den mentala kraft som behärskar sinnet hos det stora flertalet av medborgarna. Rädslan över att stå utan försörjningsmöjligheter, att hamna  i utanförskap blir allt tydligare ju mer marknaden drar åt skruvarna och bakbinder vanligt folks handlingsutrymme. Med sitt ekonomiska system byggd på utlåning, ränta på ränta och fiktiva tillgångar i form av elektroniska pengar på en dataskärm är dansen runt guldkalven sedan länge ett faktum. Marknaden och kapitalet, med sin fysiska och mentala exploateringen av människor och naturtillgångar, dansar allt fortare och fortare runt denna för att när som helst dansa omkull. I raset kommer de att dra med sig det nuvarande samhällssystemet likt ett fallande korthus, som byggd på kortsiktig ekonomisk vinstmaximering, fysiskt och verbalt vapenskrammel och självförhärligande inte har en chans att motstå dess inneboende, destruktiva kraft. Den kraft som tagit detta samhällsbygge till toppen kommer också att bli dess fall.  När den har fullgjort sin mission – att blottlägga de mänskliga egoismens förödande konsekvenser – vänder den sig mot sina egna. Fallet finns som en naturlag inbyggt i systemet. Det kommer att leda till en förvandling och ett frigörande av det mänskliga sinne till förmån för äkta bestående livsvärden som just jämlikhet, rättvisa och solidaritet. Denna förvandling kommer att innebära en början på en tidsålder där förnuft och altruism kommer att vara det mentala förhållningssätt som präglar umgänget människor emellan. Känslan och förståelsen av begreppet enhet blir per automatik till en del av det mänskliga begreppsapparaten. Livet kommer inte att ses som någonting man har, utan som någonting man är. Med en lätt rysning kommer framtidens människor att se tillbaka på den här tidsepoken där det högsta idealet var att satsa på sig själv och fundera ut det smartaste sättet att tillskansa ekonomiska fördelar på andras bekostnad. Indoktrinering av dessa ekonomiska ideal hade blivit så djupt inpräntade i människors medvetande, och maskerade till något gott och självklart, att de framstår som högst naturliga och önskvärda. Ett av djävulsmedvetandets många ansikten. Ja, jösses vilken märklig tillvaro…

”Djurets natur är principen ’att ta’.
Den verkliga människans natur är principen ’att ge’.”

Martinus – Gåvokultur, kapitel 5

Hyperkapitalismens gräns

De senaste 20-25 årens ekonomisering av vardagen med nästan religiösa förtecken, har nu fått sig en ordentlig knäck. Börsen – vilken utgör den kyrka till vilken investeringshungriga och giriga små- och storsparare beger sig för att likt bedjande spekulera om högre vinster – har nu i mångt och mycket förlorat stora delar av sin forna glans. Staten och skattebetalarna får åter träda in på scenen som räddaren i nöden när bubblan på finansmarknaden gång på gång spricker. Skuldberget hos många av världens länder tar sig numera groteska former. Det verkar nästan som om hela den finansiella delen världen har blivit galen.  En verklighetsuppfattning där vinstmaximering och ökad konsumtion är ledstjärnan kan inte annat än krackelera till sist. Den tilltalande tanken på ökad frihet har förbytts i eftertankens kranka blekhet. Det finns ingen äkta frihet under det ekonomiska oket, endast slaveri. Människans behov av självbestämmande har än så länge alldeles för lite av omtanke om andra i sig. Den egoism som vi dagligen är vittne till i människors sinne, kommer när de nödvändiga erfarenheterna av personliga och sociala tillkortakommande är gjorda att resultera i en ökad omtanke om sin nästa. Det som för ögonblicket saknas är en moral enligt vilken gemene man har allas bästa för ögonen. Det vi nu är vittne till är konsekvenserna av frihet utan ansvar. Den illusoriska tanken att jag oreflekterat kan leva gott på andra människors bekostnad håller sakta men säkert på att förbytas i en genomgripande förståelse för det gemensammas bästa. Svårigheterna och utmaningarna på det personliga och sociala planet är den läromästare som undervisar oss om de spelregler som gäller för välbefinnande. Tänkandet ändras gradvis till förmån för ett globalt tänkande istället för ett lokalt sådant. Människan vidgar sina inre och yttre gränser. Tiden för det som statsvetare kallar deliberativ demokrati – där tonvikten bl.a. ligger på ett gemensamt ansvar och ett aktivt deltagande i det samhällspolitiska samtalet – är snart här på den nationella och internationella scenen. Den deliberativa demokratin är en demokratiform som ”accepterar både juridisk reglering och direkta och indirekta statliga ingrepp i mångkulturella tvister, och den betraktar normativ dialog och strid i den civila offentligheten som väsentlig för en mångkulturell demokratisk statsform”. (Seyla Benhabib – Jämlikhet och mångfald, 2002, s. 153). Som jag ser det är införandet av den deliberativa demokratiformen på det nationella planet ett viktig steg mot den i framtiden hägrande globala demokratiprocess vilken kommer att handhas, utformas och administreras av en opartisk världsregering. Detta vid en tidpunkt då Martinus 12 punkter är var mans mentala egendom.

”Att förändra människornas begär efter att göra allt till ’privategendom’
till att i stället vara ett begär efter att göra allt till ’gemensam egendom’,
det är att föra mänskligheten ut ur de djuriska traditionerna …”

Martinus – Gåvokultur, kapitel 4

 

Det hela är en fråga om moral

Människors moraliska frihetslängtan saknar alltså i mina ögon i dagsläget det så väsentliga inslaget av ömsesidigt hänsynstagande, där min grannes välbefinnande blir förutsättningen för mitt eget mentala välbefinnande. Svårigheterna och utmaningarna kommer att bli så genomgripande och av den arten att det enda som kommer att bära frukt är samarbete och åter samarbete, nationellt som internationellt. Efter det nuvarande banksystemets sammanbrott kommer åter jämlikhet, rättvisa och solidaritet att betecknas som honnörsord i samhällsdebatten.

Martinus tolv punkter från Livets bog I kap. 4 kommer likaså att bli vägledande för framtidens människor när dessa ska ta vid och skapa det fredens rike som de flesta av oss jordmänniskor så innerligt längtar efter. Tänk dig en värld utan rädsla, utan vapen, utan kommunikationssvårigheter, utan fattigdom, utan miljöförstöring, utan ekonomiska orättvisor, utan brottslig verksamhet, utan missbruk, utan någon form av mentala eller fysiska övergrepp vare sig på människor eller natur. Nästa för bra för att vara sant?

I Livets bog VII st. 2658 ger oss Martinus med hjälp 41 punkter ett koncentrat av den Tredje Testamentets huvudinnehåll. Dessa 41 punkter beskriver kristallklart människan och hennes plats i världsalltet, hennes innersta beståndsdelar, hennes ödesskapande, hennes förhållande till intolerans och vredesutbrott, hennes i dagsläget bristfälliga juridiska system, hennes växande intuitionsförmåga, hennes inställning till moralfrågor, hennes förhållande till den kommande världsstaten m.m.

Martinus skriver vidare i LB VII st. 2661 om det sinnelag som till stora delar präglar de människor  vilka är mottagliga för, och längtar efter, orubbliga kosmiska fakta presenterade i logiskt sammanhängande tankeföljder, där slutresultatet i varje skapelseprocess mynnar ut i ett konstaterande att ”Allt är mycket gott”.

”I samma mån som man har en utvecklad intellektualiserad känsla eller nästakärlek och intuition och samtidigt hungrar efter lösningen på livets mysterium, kan man börja förstå de kosmiska analysernas identitet med verkligheten eller den eviga sanningen. Då denna sanning är en redogörelse om den eviga Gudomen, hans medvetande och organism, världsalltet, som är kulminerande kärlek, är det inte svårt att förstå att det först och främst är kärleksfulla människor som börjar uppleva de kosmiska analyserna som orubblig verklighet. Dessa människor känns mycket lätt igen på sina begynnande kärleksfulla sinnelag. De har mer eller mindre vuxit ifrån dråptendensen. Några är till och med så långt komna att de hellre själva lider än ser andra lida. De nänns inte vara andra väsen till förtret, varken människor eller djur. Många av dem har blivit vegetarianer, inte för sin egen kroppsliga hälsas skull, utan helt enkelt för att de känner motvilja mot djurdödandet. De kan inte heller acceptera krig och ofred eller hämnd, bestraffningar, och avrättningar. Naturligtvis kan de inte vara  bödlar eller skarprättare. Det är en glädje för dem att hjälpa andra väsen, djur och människor, som är i nöd. De har sålunda mer eller mindre vuxit över det sinnelag, på vilken den gängse civilisationen och kulturen är baserad. De accepterar inte heller de kyrkliga utläggningarna om evig förtappelse, om evigt helvete, om en vred gudom som förbannar, tuktar och straffar ”syndare”.”

Avslutning

Känns det nya, framväxande sinnelaget avlägset, långt borta? Jag tror att de flesta av oss som på allvar intresserar sig för Martinus kosmiska analyser och efter bästa förmåga försöker omsätta dessa i sin vardag, åtminstone börjar snudda vid några av de uppräknade kännetecknen på det nya framväxande sinnelaget. Det finns naturligtvis dagar då den nya kulturens ideal känns avlägsna, dagar då man är fast i ett negativt vanemedvetande och ser världen i gråskalor. På samma sätt finns det dagar då man lätt till sinnet utan större svårigheter kan tona in på den frekvens som har allkärleken och osjälviskheten som sitt kännetecken. Det är dessa dagar man får gömma i sitt inre och vårda. En dag upptäcker man att det i ens inre finns fler av dessa dagar än man i förstone tänkt sig. Visst, man växer. Men då det inte finns några storlekar ur ett kosmiskt perspektiv finns det heller inte någon gräns för hur mycket solsken man kan förvara i sitt inre. Jag ser mycket fram emot den dagen då den sista mentala skuggan äntligen tonar bort till förmån för den Gudomliga kärlekens eviga strålglans. Den dagen då det  mentala klimatet hos mänskligheten enbart är ljust och du och jag strålar ikapp med våra medväsen i det eviga, kosmiska äventyret som Martinus benämner Guds primära medvetandezon. En tid när det mentala klimat som beskrivs i berättelsen om den barmhärtige samariten på ett naturligt och organiskt sätt har blivit en integrerad och fast förankrad del av den mänskliga mentaliteten.

Recommended Posts

2 Comments

  1. Det var mycket intressant att ta del av din utförliga och granskande artikel av den nuvarande världssituationen sett i ljuset av den (bristande)ekonomiska moralen. Jag instämmer i den bilden.

    Ja, ibland blir man trött och desillusionerad när man ser hur människor far illa i ett tufft samhälle. Men det är väl förstås som så att de egoistiska ”böjelserna”, både på individ- och samhällsnivå, måste levas ut innan vi hittar en gemenskapens väg. Förändring börjar med varje liten enskild handling i medmänsklighetens anda.

    Tids nog…. kommer ljuset och värmen tillbaka.

    Varma hälsn
    Mic

  2. Hej! Nu har jag läst din intressanta (långa!) artikel eller essä. Den berör något mycket viktigt i dessa dagar. När jag läser essän blir jag påmind om behovet av en svenskspråkig andligt-vetenskaplig tidskrift, det som salig avsomnade Ny Kultur en gång var tänkt att bli. Om det fanns en sådan, skulle jag gärna vilja arbeta med den.

    Hur som helst, du får räkna med att en del Martinusstuderande skulle anse att artikeln har en partisk tendens. Jag sympatiserar med din framställning på de flesta punkter. Men i fråga om bilden av socialdemokratin tycker jag nog att den är idealiserad i din essä. Socialdemokratin växte fram som ett intresseparti för löntagare, men den innefattar också en bestämd ideologi. Hur som helst, en intressant artikel där jag delar de uppfattningar du för fram i dess väsentliga delar.

    Problematiken i synen på politikens möjligheter tycker jag att du underskattar. I dag är det knappast möjligt att föra en socialdemokratiskt trogen nationell politik inte minst därför att Sverige som nation inte existerar i egentlig mening. Vårt land är en del av en internationell världsordning på den så kallade marknadsekonomins grund. Ja, man borde kalla den vid sitt rätta namn: Den internationella bankkontokulturen.

    Tack Lars, skriv gärna mer i samma anda, helst lite kortare artiklar så du får fler läsare!


Add a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras.