TANKAR, LIVSKRAFT, KÄRNKRAFT

[Följande artikel har tidigare varit publicerad i Kosmos nr. 6 2010. Den är skriven av Gunnar Carlsson]

Martinus har vid flera tillfällen varnat för användningen av kärnkraft, dels skriftligt (LB 2090, 2145; DEV 19:6, 19:14, 21:6, 25:10; Den intellektualiserade kristendom 9, 28), dels muntligt, bl.a. vid hans födelsedagstal 1979 och 1980. I dessa sammanhang nämner han ofta begreppet livskraft och visar tankarnas roll vid alla skeenden.

Kärnkraftindustrin i samarbete med den materialistiska vetenskapen anser sig i stort veta vad man gör i kärnkraftverk och för närvarande finns en stark opinion för utbyggnad av dessa. Man glömmer fort! Men vad är det som i ett andligt-vetenskapligt perspektiv egentligen sker?

Tankar

Martinus har ingående beskrivit vad tankar egentligen är. För att underlätta den fortsatta diskussionen refererar jag brottstycken ur Tredje testamentet. ”Eftersom tankarna således är det samma som fina elektriska vågor som genomströmmar organismen blir varje tanke identisk med en eller annan form av elektrifiering av organismen.” (Bisättning 43);”Tanken är identisk med all kraft och rörelse såväl i naturen som i organismen”. ”När energi framträder i vibrationer eller vågor av en sådan natur att den går direkt genom hjärna och nervsystem och därvid förnims som identisk med medvetandet, upplevs den som tanke. När den däremot framträder i andra former kan den endast upplevas indirekt eller som något som är utanför tankeorganen eller åtskilt från medvetandet och framträder då för individen som rörelse. Tanke utgör således den innersta förnimmelsen av rörelse. Rörelse utgör den yttersta konsekvensen av denna förnimmelse.” (Bisättning 44); ”Vår tanke är den högsta yttre naturkraft för vår organisms mikroväsen” (Bisättning 48). För en djupare förståelse rekommenderas LB 181,189, 224, 237, 513, 802, 1772, 2295 samt artikeln ”Onaturlig trötthet”. ”Alla tankar är barn av begäret”.

Tankarna är den energiform som jaget använder för att kunna uppfylla sin längtan, dels som automatfunktioner (C-medvetande), dels som dagsmedveten viljestyrning. De är att betrakta som elektricitet eller strålformig materia och har därför en påverkan på sin omgivning, en form av magnetism. Tankarna kan vara av de mest varierande slag och deras verkan blir därför högst olika. Det gäller att lära sig tänka rätt för att uppleva det behagligt goda annars blir följden det obehagligt goda, vilket kan vara nog så smärtsamt.

Livskraft

Martinus skriver: ”Det spänningsförhållande som tyngd- och köldenergin skapar i väsendets psyke är alltså den kraft som befordrar dess vilje- och tankekraft och därmed dess livsupplevelse och manifestation.” (LB 2175) ”Tankekraften åter är densamma som den elektriska, magnetiska kraft med vars hjälp jaget förser alla sina fysiska organ med livskraft och välbefinnande.” (LB 2295). För den fortsatta diskussionen rekommenderas LB 1772, 2157, 2173-77, 2183, 2263, 2302-03 samt Bisättning 23, 43-50, 99 och 163.

Våra tankar bildar den yttre världen för våra mikroväsen och kan jämställas med hur vi upplever jordklotsväsendets tankar i form av stormar och stiltje, regn och solsken, jordbävningar m.m. vilka är speglingar i vår yttre värld av jordklotets inre tankevärld. Men enbart tankarna kan inte bibehålla en organism, det fordras hela tiden tillförsel av energi i form av föda. Denna utgör de energikombinationer som livskraften kan använda sig av för att förverkliga väsendets längtan.

Mina tankar som orsakar min organisms livskraft kan vara mycket olika, ibland dominerade av tyngdenergin, ibland av köldenergin. Detta leder till skilda upplevelser för mina mikroväsen. För dessa kan livskraften vara direkt förödande i form av naturkatastrofer medan harmonisk balans mellan tyngd- och köldenergierna hos makroväsendet kan ge paradisupplevelser. Tankarnas energisammansättning eller form av elektricitet kan alltså ge upphov till olika verkningssätt av livskraften för mikroväsendena. Detsamma gäller naturligtvis också för relationen människa – jordklot.

När man studerar de olika spiralkretsloppen finner man att avståndet eller gapet mellan dem är högst olika. Avståndet organ till organism är litet, både tids – och rumsmässigt, d.v.s. livslängden är ungefär lika och storleken hos organet är mestadels flera procent av organismens. Jämför med förhållandet människa och jordklot där man kan beräkna att en sekund hos vår planet motsvarar fyra år hos oss och att vår storlek är i det närmaste försumbar jämfört med jordklotets. Detta avspeglas också i den form av livskraftselektricitet, som väsendena använder sig av. Jordklotets blixtar har ofta styrkor på över miljoner volt medan våra mellankosmiska urladdningar uppgår till några millivolt. Det gäller att vara försiktig med makrokosmisk livskraft mellan organism- och klotspiralerna, medan urladdningarna mellan organ- och organismplanen är nästan jämförbara, i vissa fall kan t.o.m. organets livskraftstyrka i form av elektricitet vara starkare än organismens (gäller hjärtat). En närmare redogörelse för detta finns i min artikel ”Hjärtats kraft”.

När man bedömer livskraftens verkningar måste man inse att gränsen mellan fysisk och psykisk materia är olika för väsen i olika spiralvarv. Vår (organismens) gräns utgörs av elementarpartiklar som också är vår kosmiska oktavs nedre fysiska gräns. Väsen i underliggande kosmiska oktav är för oss elektricitetsmateria. För jordklotet torde motsvarande gräns ligga vid celler eller makromolekyler och många enklare föreningar som av oss upplevs som fysiska är för jordklotet elektricitet. Det vi upplever som vatten skulle enligt detta vara livskraft i form av elektricitet för jordklotet. Vattnet är ju i allra högsta grad livskraft för planetens mikroindivider. Vattnet är emellertid bara en av många former för hur vi upplever jordklotets livskraft. Blixtar kan ses som livskraft med högre vibrationshastighet än vatten. Den för oss högsta förnimbara vibrationshastigheten på livskraft från jordklotet torde vara jordklotets gravitation, som är tankar hos jordklotet med mycket viljeenergi, omsatt som automatfunktion (LB 524-27, 988). Andra former av jordklotets livskraft upplever vi som endogena och exogena processer. Denna artikels huvudsakliga uppgift är att behandla den form av jordklotets livskraft som vi upplever som kärnkraft.

Kärnkraft

I sitt födelsedagstal 1979 yttrade Martinus bl.a.: ”Genom att använda atomkraften har världen kommit ut i något felaktigt, som måste rättas till av högre krafter. Man har sprängt atomkärnan och det skulle man inte ha gjort. Då började man sabotera jorden. – Då blev jorden faktiskt ”mikrosjuk”, alltså sjuk i sitt inre.” På många andra ställen har Martinus varnat för atomkraften; för den fortsatta utredningen rekommenderar jag utöver ovan nämnda platser i LB även 352,431,434,527,1113,1273 samt 2341-42.

Varför är kärnkraften så farlig för oss? Jordklotets livskraft är totalt sett så oerhört mycket kraftigare än vår. Att vi trots detta kan inkarnera här beror på att livskraftfördelningen inom och omkring vår planets fysiska organism är ojämnt fördelad. Ur vår synvinkel är den starkaste formen av elektrifiering som jordklotets livskraft åstadkommer fissionsprocesser. Dessa skall användas för att säkerställa jordens temperatur, d.v.s. ge upphov till att den balans mellan tyngd- och känsloenergierna och den därav uppkomna spänningen som jordklotets intellektuella energier åstadkommit och åstadkommer (som automatfunktion) kan vidmakthållas. Dessa processer är alltså anpassade till ämnesomsättningar i en makroindivid som är miljardtals och åter miljardtals större än vi och i motsvarande grad kraftigare. De måste därför äga rum under sådana förhållanden att denna form av jordens livskraftuttryck inte skadar mikroindividerna som inkarnerar på jordklotsorganismen. Jag bortser här från mineralmateria och syftar närmast på växter och djur.

Hur skall livet i vår betydelse skyddas? Först måste vi då inse att tidsskalan är helt olika för jorden och för oss. Vår fysiska ämnesomsättning sker inom loppet av några timmar, en tidrymd som för vår makroindivid är tiotusentals år. Det avfall vi producerar går normalt in i de kretslopp som etablerats i vår livsmiljö, biosfären. Omloppstiden rör sig oftast om något eller några år. Motsvarande siffror för avfallet från fissionsprocesserna rör sig om hundratusentals eller miljontals år som för jordklotet är något eller några dygn. Det är därför oerhört viktigt för jordklotet och dess mikroväsen att dessa hålls åtskilda från fissionsprocesserna, något som normalt också sker. Biosfären är skyddad från jordens inre, där klotets ämnesomsättning sker, genom de fasta sial – och simaskikten och den fasta till plastiska manteln. Perifer magma från denna som kommer upp till ytan via vulkanutbrott innehåller nästan inga radioaktiva substanser.

Vad händer när vi startar fissioner i biosfären? De radioaktiva grundämnen vi använder oss av är de mest energirika och de ger det mesta avfallet och torde ge de kraftigaste livskraftverkningarna – vi saknar teknik att använda mera ”normala” radioaktiva grundämnen som verkar i jordens inre. Verkningarna av detta blir i biosfären ödesdigra, det är en tidsfråga innan katastrofen blir ett faktum. Visserligen tror vi oss kunna ”slutförvara” det radioaktiva avfallet men hur skall detta gå till i ett tidsperspektiv av miljontals år? Och den radioaktivitet vi redan spytt ut – hur mycket cancer har den inte och kommer den inte att orsaka? Vi har det som jag ser det ”grävt vår egen grav”, åtminstone i ett längre tidsperspektiv och får vi inte hjälp från annat håll att dematerialisera avfallet (något som Martinus antyder) är vi illa ute, såvida vi inte själva kan lära oss detta. Den minsta lilla energikombination från denna form av jordklotets livskraft är så oerhört stark att skulle den komma in i en mänsklig organism skulle celldelningsprocesserna skena och ge upphov till cancer.

”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör” sade Jesus om sina bödlar. Man skulle kunna säga detsamma om kärnkraftivrarna. Vet man då inte vad man gör? Visst vet man, tror man sig veta. Materialistisk vetenskap har utomordentliga kunskaper när det gäller materian och dess verkningar, något som modern teknik på många sätt visar. Detta trots att man saknar veteskapligt godtagna definitioner på de mest elementära begreppen i tillvaron! Jag tänker på sådana fundamentala fenomen som energi, materia, tid, rum och elektricitet. När det gäller kärnkraft har man som teoretisk grundval använt sig av två formler, banbrytande inom all fysik: E = m x c i kvadrat och E = h x f. där E betyder energi, m = massa, c = ljushastigheten, h = Plancks verkningskvantum och f = frekvensen. Man spelar alltså med tärningar vars egentliga valörer är obekanta!

Vad är det då som sker i kärnkraftverken sett ur den andliga vetenskapens synvinkel?

Jordklotsorganismens tankar medför en elektrifiering av dess fysiska kropp. Kroppen är en följd av tankar på C- medvetandestadiet, alltså automatfunktioner. Tankarna är primärt ”barn av begäret”. Sekundärt är de funktioner av jagets energiers reaktioner med omvärldsenergierna. Jagets fokuseringspunkt i energioceanen representeras av dess centrum. Här är viljeenergiernas inflytande som starkast, resulterande i de starkaste spänningarna i balansen mellan tyngd- och köldenergierna. Fysiskt sett ger detta upphov till den inre, fasta järn-nickel kärnan, där temperaturen är mer än 4000 grader och den yttre, flytande med temperaturer mellan 3500 och 4000 grader. Man förstår att det fordras ur mänsklig synvinkel oerhört kraftigt bränsle för att dessa temperaturer skall kunna vidmakthållas på lång sikt i mötet med världsalltets köld.

De energikombinationer som skapats och skapas genom viljeenergiernas agerande på balansen mellan tyngd- och köldenergierna i jordklotets inre möjliggör för i första hand järn och nickelindivider att inkarnera. Dessas livslängd torde röra sig om bråkdelar av en sekund men tack vare det etablerade energitillståndet kan de på nytt inkarnera i kärnan gång på gång. Även andra grundämnen mer eller mindre radioaktiva inkarnerar här och troligen också i manteln djupare delar. Det är sönderfallsprocesser från dessa ämnen som ger den nödvändiga värmeenergin för vår planet i dess inre. Men konvektionsströmmar i manteln, som för upp material från djupet och därför radioaktivt, hur farligt är det? Dessa konvektionsströmmar rör sig så långsamt att de radioaktiva processerna torde hinna avslutas på vägen mot ytan, materialistiskt sett. Ur den andliga vetenskapens synvinkel etableras olika energitillstånd med olika vibrationsnivå i förhållande till centrum, vilket ger möjligheter för mer eller mindre radioaktiva ämnen att inkarnera vid lämpliga vibrationsnivåer. Vår upplevelse av konvektionsrörelsen är primärt vår registrering av hastighetsdifferenser mellan olika energikombinationer i manteln. Vi följer ju inte en och samma atom från den ena platsen till den andra inom manteln. Vi studerar i stället energikombinationer i vilka miljardtals gånger miljardtals gånger miljardtals gånger miljardtals atomer eller molekyler av ett visst slag inkarnerar (det vi uppfattar som materia). Vibrationsskillnader mellan energitillstånden ger föreställningen om det fysiska avståndet mellan dem. När en viss energikombination på grund av ämnesomsättningsprocesser (radioaktiv verksamhet) får ändrad vibrationsnivå och därmed ändrade inkarnationsmöjligheter upplevs detta fysiskt som ställförflyttning, en av Martinus s.k. rörelsearter. Normalt leder kärnkraftutlösningen i en given energikombination till att i första hand tyngdenergi tillförs, balansen tyngd- köldenergi förskjuts mot ökad rörelse och minskade betingelser för inkarnationer av samma slag som inkarnerade tidigare. Ökad rörelse, minskat antal inkarnationer av den tidigare typen av inkarnerande individer (minskad densitet) ger fysiskt upplevelsen av ökat avstånd från centrum.

Varför frigörs så mycket energi vid kärnklyvning? Principiellt kan vi likna en atom vid ett solsystem. I detta är den dominerande mängden energi i form av frusen elektricitet, materia i fysisk betydelse, bunden i kärnan, solen. Vår sols massa utgör 99,5 procent av solsystemets. Om denna bundna energi frigörs, d.v.s. tyngdenergin blir mer eller mindre fri från köldenergin, kommer tyngd-köldenergibalansen inom omgivande energikombinationer att förskjutas i riktning mot explosion vilket i sin tur leder till mer frigjord tyngdenergi, man får en kedjereaktion. Men vart tar köldenergin vägen? Den binder sig genast till andra energikombinationer varvid nya energitillstånd skapas i vilka nya väsen kan inkarnera. Fysiskt upplevs detta som att ett visst grundämne vid kärnreaktioner ger förutsättningar för att andra grundämnen skall kunna inkarnera.

Varifrån kommer den första tyngdenergidominerade energikombinationen som startar kedjereaktionen? I princip kan varje energikombination där tyngdenergin är dominant rubba balansen mellan tyngd- och köldenergierna i ett givet ämne så att ämnet ifråga ”exploderar”. För att detta skall äga rum med kärnorna fordras tillförsel av mycket stora mängder tyngdenergidominerad materia samt att kärnorna är instabila. Väsendet bakom kärnan, dess jag, har då med sina viljeenergier skapat en tyngd-köldenergibalans som är bräcklig och sårbar för förändringar.

Utbytet av energi från en kärnklyvning blir oerhört mycket större än den tillförda energin som sätter igång kedjereaktionerna. Varifrån kommer den energin? Ser man det fysiskt så är massan på det ursprungliga ämnet större än summan av massorna på de nybildade ämnena. En del fysisk materia har alltså dematerialiserats och den i denna ”frusna elektriciteten” frigjorts och som kraft påverkat omgivningen enligt formeln E = m x c i kvadrat, där c är ett mycket stort tal. E i materialistisk betydelse täcker enligt mitt förmenande inte totalmängden involverad energi.

Andligt sett sker följande. Inom ett givet energitillstånd inkarnerar ett stort antal atomer av ett visst slag. Vid rådande förhållanden kommer all lämplig energi att på väsendenas bud användas till inkarneringar och den energi som inte kan användas för detta ändamål blir över som strålformig materia (även i denna sker naturligtvis inkarnationer men i vår underliggande kosmiska oktav, otillgänglig för våra fysiska förnimmelser). När man nu tillför tyngddominerade energikombinationer rubbas balansen i den givna energikombinationen och inkarnationsmöjligheterna ändras. Tillgänglig ”mängd” köldenergi minskar relativt sett och i förhållande till den totala mängden energi minskar antalet inkarnationer. Vid de uppkomna nya energikombinationerna skapas möjligheter för andra väsen att inkarnera. Om dessa har en viss vibrationsnivå eller representerar ett visst hastighetsbegrepp kan en reaktion mellan dem och de andra inkarnerade väsendena äga rum. Vid vissa tillfällen kan då reaktionen bli så häftig att energikombinationerna brister. Dessa ”vissa tillfällen” kan fysiskt upplevas som energikombinationer i form av neutroner som med stor hastighet reagerar med en stor, instabil kärna varvid denna exploderar. Neutronens stora hastighet är en följd av att dess vibrationsnivå hastigt förändras p.g.a. att den drar till sig eller tillförs tyngdenergi, det fanns ju relativt mycket sådan inom energikombinationen ifråga. Chansen eller risken för att detta skall ske är oerhört liten under normala förhållanden, avstånden mellan kärnorna är ofantliga och träffarna sällsynta. I kärnkraftverken har man lyckats (?!) samla sådana energikombinationer i vilka neutroner i stor mängd inkarnerar och kan reagera med stora, bräckliga kärnor där träffmöjligheterna ökar dramatiskt och kedjereaktioner inträffar. Många av de ”nya” ämnen som då skapas är instabila och kommer förr eller senare ut i en miljö (biosfären) där de normalt inte hör hemma, med på sikt vådliga följder.

Jag har i min bedömning av kärnkraften inte nämnt alla andra farligheter såsom spridningen av kärnvapen, terroristrisker, ”den mänskliga faktorn” i arbetet på kraftverken, transporterna av livsfarligt avfall, det giftigaste som finns, spillet vid uranbrytning, girigheten, som tillåter fortsatt drift i fallfärdiga anläggningar, en del forskares hybris över att tro sig veta och politikers snäva tidsramar, mycket annat att förtiga. Men mest förvånande – här har kärnkraftlobbyn verkligen lyckats – man åberopar miljöskäl för kärnkraft!!! Om kol, olja och gaser från mänskliga verksamheter orsakar finnar och pormaskar i jordklotsorganismens hud (biosfären) så innebär kärnkraftavfallet hudcancer.

Martinus har i sina analyser gett oss underlag för att bedöma kärnkraftens farlighet. Utifrån min förmåga att förstå analyserna, något som kortfattat beskrivits ovan, är det utomordentligt oansvarigt att använda kärnkraft. Det är som jag ser det ett av våra största misstag någonsin men i ett kosmiskt perspektiv nödvändigt för vår utveckling genom ragnarök till riktiga människor. Det innebär naturligtvis inte att vi skall fortsätta med kärnkraft, vi har redan nu tillräckliga erfarenheter av detta vansinne för att förstå att vi måste upphöra med det genast.

Recommended Posts

1 Comments

  1. En mycket innehållsrik artikel om verkningarna av atomkraft, radioaktivitet m m. Man kunde önska sig en tydligare anvisning på vilken del av stoffet som kommer från Martinus läror, och vad som har andra källor i form av fysisk vetenskap. Källhänvisningar alltså.
    Med vänlig hälsning Håkan Sundin


Add a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *