På spaning efter den kärlek som flytt

Jag möter en vän en stund på ett café. Hon berättar att hon är trött på ensamheten; trött på att söka efter mannen som hon kan lita på, som talar hennes språk, ser hennes behov, lyssnar och stödjer. Under många år levde hon med en man som också blev far till hennes barn. Men en stark och plötslig förälskelse i en annan man fick henne att bryta upp och bejaka passionen istället för tryggheten och det invanda familjelivet. Uppbrottet föll inte väl ut. Passionen dog ut och mannen visade sig vara oerhört svartsjuk och bevakande. Sedan dess har hon sökt vidare, men ofta hamnat i kortvariga relationer som ytterligare har förstärkt redan desillusionerade föreställningar om möjligheten att finna den rätte.

Jag lyssnar på en vacker sång av en firad artist. Hon sjunger:

”a hundred thousand reasons, why I should walk away,
a hundred thousand more, make me stay…

Jag ser en film om saknad och längtan, om hur svårt det är att älska någon man inte kan få; en kär vän som tillhör någon annan eller som kanske skulle vända en ryggen om man lättade sitt hjärta.

Det är eviga teman som har fångat människan i alla tider. Passionsdramat utspelar sig på film och teater, i vardagen och litteraturen medan psykologer och vismän har försökt förklara hur vi ska lära oss bemästra kärlekens mysterium.

Men varför är det så viktigt? Varför räcker det inte med vänskap med människor vi kan dela intressen med, som förstår hur vi tänker och känner, som gärna följer med på café och diskuterar senaste filmen, som lyssnar och vägleder? Du som själv lever ensam: varför söker du vidare? Du som lever i en harmonisk kärleksrelation: varför skulle ett möjligt uppbrott från din käresta innebära ett omåttligt stort lidande? Ja, det är väl självklart, tänker de flesta. En familj, en kärlek, ett hem: trygghet och harmoni, en känsla av helhet. Det är naturens egen strävan efter fortlevnad. Vi kan bara följa med strömmen och foga oss i det biologiska kravet.

Betyder det att man inte kan känna harmoni och trygghet om man är ensam; om man står fri i förhållande till andra människor, väljer sin egen väg, styr över sin egen tid och gör sina egna val? Förutsätter känslan av helhet en intim relation till en annan person? Och varför måste det vara en särskilt utvald person? Vi söker inte bara en ensam individ, vi söker just den individ som kan uppfylla vår innersta längtan och svara upp mot djupt liggande inre behov.

A hundred thousand reasons, make me stay…” Livet känns mera levande, det får mening, en ström av välbehag och harmoni infinner sig, vi utvecklas tillsammans, lär av varandra, hjälps åt när det är tungt, blir sedda, får erkännande, blir starka tillsammans: skälen är många. Men varför är det så svårt och varför dör passionen och den självklara känslan av samhörighet? Varför når vi inte fram och varför blir samlivet ibland till ett mentalt fängelse?

Kärlekens vägar

Martinus skriver för dem som irrar omkring på kärlekens stormiga farvatten, utan karta och kompass, med begäret som drivkraft och den absoluta föreningen som slutmål. Han vänder sig till dem som inte förmår hålla fast vid sin partner utan blir lämnad eller lämnar för att samlivet havererar. Han talar också till dem som inte längre hyser någon längtan till samliv med en person av motsatt kön utan söker närhet och intimitet med någon av samma kön.

Den gnista av evigt liv som Guds ande har blåst in i oss, söker förening med gudomens eviga jag. Det sker oavbrutet i det kosmiska spiralkretsloppet, till och med när Gud tycks ha lämnat oss, i mörkret, på savannen där ångestskriet skär genom natten, när hoppet är ute och vi kapitulerar för övermakten. Han- och hondjurets förening är ”den kosmiska livsnattens månsken” i en epok där mörkret härskar och döden är mera påtaglig än livet. Föreningen har i djurriket inget med kärlek att göra; den befordras av en hormonellt betingad förälskelse som ska säkerställa släktets fortlevnad.

Vi jordmänniskor blir fortfarande förälskade, drabbas av plötslig passion och känner ett oemotståndligt krav att komma nära föremålet för vår förälskelse. I sitt begynnelsestadium är förälskelsen bedrägligt vacker till sin natur. Men den alstrar också begär efter ägande eller att bli ägd, omsvärmad och beskyddad. Att lova trohet är inte svårt i förälskelsens tidiga skede. Vi har ju hela livet sökt efter just denna partner som nu ska uppfylla våra drömmar om en harmonisk tillvaro. Visserligen har vi sett hur andra par går skilda vägar och brottas med känslor av utsatthet, begränsning, svartsjuka eller rent av hat. Men sådant blundar vi för när smekmånadsperioden fortfarande pågår.

Förälskelsen står i fortplantningens tjänst. Att vara dominerad av förälskelseenergier innebär att i första hand vara fokuserad på det som kan tjäna en själv och den egna familjen bäst.

Om vi önskar uppnå verklig harmoni gör vi bäst i att söka verklig kärlek. Denna förmåga att hysa äkta sympati för andra levande väsen växer till följd av de erfarenheter man har gjort under sin resa på livsstegen. Det är omöjligt att tänka sig olycklig kärlek i egentlig mening, eftersom kärleken i renodlad form alltid är inriktad på givande. Att det i den nya kärlekens begynnelsestadier ändå förekommer något som påminner om olycklig kärlek förändrar inte grundprincipen.

”A hundred thousand reasons, why I should walk away…”

Vi börjar förlora förmågan att bli förälskade, klarar inte längre att stanna i äktenskapet, ja: i vissa fall är vi helt olämpliga för äktenskap. Martinus förklarar att det inte är förenligt med nästakärlek att binda sig i äktenskap när man inte längre har talangen att leva upp till äktenskapslagen. Inte heller är det uttryck för nästakärlek när man nänns att vara otrogen, sviker sin partner eller sina barn när passionens våldsamma kraft får marken att rämna.

Men ännu så länge är vi ofärdiga väsen. Kärleken till nästan kan när som helst sammanblandas med kvarvarande förälskelseenergier och så kommer det att ske tills dess att förälskelseförmågan är utlevd.

Är då ensamheten den moderna människans öde? Nej, visserligen måste vi alla lära oss att gå vår egen väg och möta Gud som självständiga väsen och bli hela inom oss själva, men kärleksförmågan alstrar en längtan eller ett begär efter kontakt med andra människor. En längtan lämnas inte otillfredsställd, även om vi ibland saknar förmåga att se på vilka vägar gudomen besvarar våra böner.

Kulminationsakten i ett möte mellan två kärleksfulla väsen är en ljusupplevelse som vida överstrålar kontakten mellan två förälskade väsen och ”begäret efter att uppleva ’den högsta elden’ […] växer stadigt med allkärlekens utveckling.” (Två slags kärlek, s. 106) Under en övergångsepok kan människan dock känna sig oerhört vilsen i sin längtan.

Det är svårt att slitas mellan invanda, djupt liggande behov av förening med en människa av motsatt kön och en kärleksförmåga som riktar sig mot allt levande. Kärlek och förälskelse flätas samman och i längden blir det enligt Martinus ohållbart att fortsätta söka intim kontakt med någon av motsatt kön. Ja, vi kommer helt enkelt inte att vilja det längre, inte minst till följd av de lidanden som det innebär att vara bunden i ett äktenskap när man inte längre är lämplig för det. Smärtsamma skilsmässor, jagandet efter den rätta partnern, hungern efter kärlek och inte minst vår alltmera utvecklade förmåga och vilja att skapa och leva utanför äktenskapet kommer så småningom att leda oss in på ett annat spår. Efter en längre tid i ”de olyckliga äktenskapens zon” har en annan längtan börjat ta form.

En ny gryning

De människor som vi tidigare har saknat förmåga att älska, som vi har konkurrerat med i sökandet efter en partner, står alltmera i fokus. Till en början är vänskapen mellan två individer av samma kön platonisk och väcker inga negativa reaktioner, varken för individen själv eller för omvärlden. Men det är bara en tidsfråga innan begäret tar sig uttryck som på allvar utmanar individens syn på sig själv och kärlekens möjligheter. Vänskapen mellan två individer av samma kön utgör enligt Martinus ”den första svaga morgongryningen till en helt ny sexuell värld” (LB III, st. 855).

Martinus har skildrat de svårigheter som det innebär att bli medveten om nya sexuella begär och samtidigt vara förhindrad att bejaka dessa i en samtid där majoriteten av befolkningen fortfarande är inställd på äktenskap och familjeliv:

”Denne måste finna sig i att se föremålet för sin sympati förälska sig, förlova sig, gifta sig och därigenom glida ännu längre bort från uppfyllelsen av hans hemliga åtrå. Och här kan han inte undgå att upptäcka, att denna hans starka upptagenhet med vännens eller kamratens angelägenheter uppfyller hela hans mentalitet. I sitt inre känner han sig mycket nedtryckt. Han förnimmer att vännen är liksom förlorad för honom. Han lider samma kval som en förlovad människa, då den andra parten svikit henne, nämligen ”olycklig kärlek”. Detta olyckliga tillstånd är här ännu värre än i de ordinära eller ”normala” förhållandena, där den svikande parten är ett väsen av motsatt kön.” (LB III, st. 855)

Detta behöver naturligtvis inte betyda att vi alla ska komma att känna åtrå till våra närmsta vänner, utan kan förstås som att vi förr eller senare på vår livsstege kommer att hysa mer än vänskaplig, platonisk kärlek till individer av vårt eget kön och att det kan vara smärtsamt om det omgivande samhället inte har nått den mognad som behövs för att en sådan sympati ska kunna ges utrymme och acceptans. Om vännen dessutom ännu befinner sig i harmoni med äktenskaplig kärlek begränsas möjligheten till djupare kontakt och fysisk närhet.

Den svenske filosofen och författaren Pontus Wikner levde under senare delen av 1800-talet och har i sina ”Psykologiska självbekännelser” beskrivit erfarenheter som ger gestaltning åt Martinus rader om den homosexuella individens utmaningar. Under den tid som Pontus Wikner var verksam var det inte ovanligt att unga män kunde ”svärma” för varandra, som om de vore förälskade, så länge det var underförstått att det aldrig blev tal om någon sexuell relation. För Pontus var det dock i allra högsta grad allvar:

”Jag måtte visst älska honom. – Ja, jag gör det. Honom kan jag också älska; ty han skall aldrig älska mig, och detta är numera visitkort för min kärlek. När jag vinner genkärlek, då blir det vänskap, ingenting vidare. Jag är den olyckligaste människa på jorden, ty en lycklig kärlek skall aldrig blifva mig förunnad. Nå, Pontus Wikner förtjenar den icke heller.” (Wikners dagbok, 27 januari 1861)

Pontus Wikner vad vid ett tillfälle oerhört fäst vid en man som till Pontus förtvivlan blev kär i en kvinna:

Nu var det jag började förnimma vingslagen av annalkande fasansfulla kval. Alltså äfven han! Så står jag då allena med mitt sätt att känna och älska? Bland verldens tusen millioner finns då icke en, som förstår mig, icke en, som skulle göra sig mödan att vilja förstå mig? Jag kände mig såsom den, hvilken, uppvaknad efter en tvåtusenårig sömn […] finner sig tala ett längesedan utdödt tungomål, det numera ingen begriper.” (Dagbok, 17 augusti 1877)

Trots de inre kval och lidanden det innebar att inte kunna nå fram med sin kärlek väljer Pontus Wikner i sina självbekännelser att betrakta sin förmåga som förenlig med humanitet:

”Det har handlat om den underliga omständigheten, att min kärlek söker sitt föremål inom mitt eget kön. Vid 10 eller 11 års ålder märkte jag dertill begynnelsen; i mitt 17:e, 18;e och 19;e år blef denna riktning fullt utvecklad och har sedan förblivit min outplånliga natur, som kostat mig mer lidande, än jag med min tunga kan utsäga eller med min tanke fatta. Och ändå är mig denna riktning kär, emedan med den sammanvuxit allt som i min personlighet kan kallas mänskligt ädelt. Ja, jag påstår, att denna min känsla – ren besvarad – är berättigad.

Och vidare:

” Min kärlek innesluter allt det, som annars kärleken till en kvinna: en svärmande innerlighet, poetisk lyftning, estetisk hänryckning, ett anande drömliv, en outsäglig dragning till den älskade, ett glödande begär efter att omfamna och kyssa och slutligen ett hela kroppsligheten genomträngande och av verklig kärlekskänsla adlat behov av könsdriftens ömsesidiga tillfredsställande.”

Wikners försvarstal för den homosexuella kärleken kunde inte publiceras under hans levnad. Först år 1967 blev hans psykologiska självbekännelser utgivna.

Om Wikner skulle leva i våra dagar – vilket han utifrån ett återfödelseperspektiv mycket väl kan göra – så skulle han glädjas över de förändringar som har skett under de senaste decennierna, trots att det fortfarande i delar av världen kan vara förenligt med livsfara att ge uttryck för en kärlek som går utöver det kulturellt accepterade och invanda.

Men kärleken låter sig inte besegras av traditionens makt och okunnighetens dimmor. Vårt sökande efter det gudomliga ljuset går vidare och därmed växer också insikten om vår kosmiska samhörighet:

”Det är således denna gudomliga släktskap och kosmiska samhörighet som kommer till uttryck genom kärleksförmågan. Kärleken känns som en mycket stark dragning mot de väsen som är dess objekt. Man önskar göra livet lättare för dessa väsen. Man vill glädja och behaga dem. Man vill hellre själv lida än se dessa väsen lida. Man känner en längtan efter att få smeka dem, trycka dem till sig, vara ett med dem. När väsendena i kraft av kärleken trycker sig samman så tätt och innerligt som möjligt, finns det i verkligheten hos parterna en önskan att vara fullständigt ett med varandra, icke blott mentalt utan även fysiskt.” (LB VII, st. 2477)

Recommended Posts

9 Comments

  1. Tack! Vackert och sorgligt!

    Existensmässigt är vi alltid ett – allt som finns ingår i “något som är” och delar därmed samma “högsta analys” och det som gör att något som är hålls samman till en evig enhet – är den allkärlek som är “någots som är” “andra analys”.

    Upplevelsemässigt håller vi inte alltid med om detta – allra minst i en värld som vår, kännetecknad som den är av okunnighet och egoism (dock en gång hett önskad!) – ja, det är dessa tu som tilllsamman skapar den “skorrande grundtonen” här – och när denna “grundton” inte längre klingar så skön och vi börjar bli mätta på egen och andras egoism och okunnighet och alla “de förbjunda frukter” som växer fram ur denna “jordmåns” söker vi “något annat” – dess “motsats”. Vi kallar det allkärlek, gudomlig gemenskap, fullkomlighet, kunskap, renhet – men ärligt talat vet jag inte egentligen vad jag söker – delvis är jag trött på egoismen och okunnigheten – men jag har ju inte helt blivit mätt på dess frukter.

    Jag befinner mig i jordmänniskans förvirrade. mentalt dimmiga limbo som flykting mellan två epoker vilket innebär att den ofelbara instinkten (“gammalt kosmiskt medvetande”) inte längre kan vägleda mig på livets väg utan skavsår och där min intuition inte vuxit sig stark nog att leda mig genom kobbar och skär utan att gå på grund.

    Teoretisk ledning via andras ord är möjlig men delvis något annat. För det är ju så att dessa ord ju av mitt ännu av egoisism och okunnighet präglade medvetande tolkar denna vägledning – så att den passar mitt kynne och kan nyttjas att boosta egot i lönndom – även för mig själv – där egot kan ha iklätts “jagets kläder” och kallar sig t.ex. “stillhet”.

    Det enda som har en chans att på sikt leda mig rätt är mötet med Gud i form av “den andre” – omvärlden – både den fysiska och den andliga – och i samtal/ möte med denna – allt slags “smekning” – att möta omvärldenes energier sker alltid i form av beröring – smekning – mild och ljuflig till brutal och hård – lidandet – den mörka karmaskörden. Guds eviga tal, Guds eget tal till mig – livets tal och tecken – är allkärlekens vägledande röst, såväl i direkt och behaglig form som indirekt och obehaglig. Men när känslor av obehag och irritation lagt sig – kommer alltid lärdomarna/insikterna fram – om man låter dem göra det – och man inser att det trots allt var Gudomen själv som fanns dold bakom “slyngeln” som skrek gubbjävel efter mig eller pensionären som trängde sig före i kön och fibblade med sitt Ica-kort när jag hade så bråttom. Och då – liksom oväntat och i förbifarten – glimtar Guds ögonkast och leende fram – om vi öppnar våra ögon och ser genom våra dimmor av irritation och känsla av martyrskap och livets djupa orättvisa och ens egen absolut rättmätiga och rättfärdiga harm och vrede – åtmsintone när det mörka vågskvalpet lagt sig. Kärlek är att ha tålamod – med sig själv och andra. Det enda vi äger och därför det enda vi i verklig mening kan ge varandra är tid – tid att utvecklas och finna oss själva och därmed vägen tillbaka till Gud – den förlorade sonens och dotterns väg tillbaka till den eviga förälderns hus efter att ha “ätit med svinen”. Men medan vi ännu snaskar med nassarna kan vi ju försöka se lite längre än till de relativa godsaker närmsta grannen glufsar i sig och som vi så hett åtrår. Men äta med svinen har sin tid och att längta tillbaka till den gudomliga föräldern och vandra den långa vägen dit har sin tid.

    Vi kan känna oss ensamma men vi är det aldrig. De osynliga hjälparna är alltid med oss – även i vår allra mest himmelsskriande ensamhet.

    Men den ensamhet vi kan känna är dock, kan vi kanske trösta oss med, ett nedtonat återsken av Guds ensamhet – den som gjorde att enheten blev mångfald – att den ende blev de många – skapar- och upplevarmässigt men aldrig existensmässigt- “något som är” är och förblir “något som är”…

    Kosmisk hilsen (första arbetsdagen efter påskledigheten)

    /Göran aka Algotezza

    • Hej Algotezza!

      Guds ensamhet är något jag har funderat en del över genom åren. Det är nog som du skriver att vår egen ensamhet är ett nedtonat återsken av Guds ensamhet, även om det på något sätt ändå känns osannolikt att Gud skulle kunna känna just ensamhet. Men han kan ju å andra sidan uppleva allt…

      Nyligen läste jag i LB III att vi aldrig nånsin kommer att uppleva Gud annat än genom våra medväsen. Alltså gör vi bäst i att lyssna även på dem som gör oss ont, som skapar obehag, utmanar oss, provocerar oss etc. Jag försöker. Tänker att allt är karma, även det obehagliga. Men lätt är det inte. Tvärtom kan jag bli riktigt provocerad om någon är otrevlig, skäller eller gnäller. Det väcker vilddjuret inom mig, vilket förmodligen är syftet… Ska inte tro att det har förlorat sina klor eller vassa rovdjurständer. I en äktenskapsrelation brukar sådant komma fram i ljuset ganska tydligt. Om man inte lägger locket på vill säga, eller har blivit gamla goda vänner på ålderns höst.

      Martyrskapet (det inbillade) är kanske den största fienden vi har att övervinna, när karmaskörden återvänder och vi står där med byxorna nere och baken blottad. “I had it comin'” får man tänka.

      Tack för dina rader

      Micael

  2. Hej Micke!

    Din text har legat länge i mitt bakhuvud. Det är några meningar som framför allt väcker tankar. Jag tar vart och ett av dem:
    ”Vi kan bara följa med strömmen och foga oss i det biologiska kravet.”

    Jaha, du har en syftning här som jag inte är säker på. Menar du drifterna som tvingar oss på ett eller annat sätt? Jag undrar, för jag upplever inte att det finns ett sådant absolut krav, snarare som en möjlighet. Men du kanske kan förklara vari ”det biologiska kravet” består?

    ”Vi söker inte bara en ensam individ, vi söker just den individ som kan uppfylla vår innersta längtan och svara upp mot djupt liggande inre behov.”

    Ojdå, det hade jag inte klart för mig, jag trodde det fanns flera möjliga. Skulle det bara vara en, varför det?

    ”Den gnista av evigt liv som Guds ande har blåst in i oss, söker förening med gudomens eviga jag.”

    Jo, så är det nog – djupast sett – men det ingår väl inte i de medvetna strävandena?

    ”Föreningen har i djurriket inget med kärlek att göra; den befordras av en hormonellt betingad förälskelse som ska säkerställa släktets fortlevnad.”

    Det har jag aldrig upplevt. Finns det en sådan renodlad låtsaskärlek? Som tendens, det vet jag, men finns det någon människa som styrs av renodlad hormonell kärlek? Så är det kanske, men hur vet man det?

    ”Att vara dominerad av förälskelseenergier innebär att i första hand vara fokuserad på det som kan tjäna en själv och den egna familjen bäst.”

    Det är möjligt att det i verkligheten finns en sådan ’kärlek’ i ren form. Jag har uppfattat ’förälskelse’ som lite mer sofistikerad, men jag kanske förskönar? Förälskelse ser jag som en automatisk förmåga som spelar in i alla närhetsrelationer, tänker jag. Men är det vanligt att det fungerar så krasst?

    ”Martinus förklarar att det inte är förenligt med nästakärlek att binda sig i äktenskap när man inte längre har talangen att leva upp till äktenskapslagen.”

    Ja, men vet man det på förhand?

    • Hej Hasse!

      Roligt att mitt inlägg inspirerade dig till tankar och frågor! Ja, detta är ju ett område som vi alla brottas med på olika sätt och mitt inlägg är bara ett försök att samla tankar kring de erfarenheter jag själv har gjort och relatera dem kring sådant Martinus själv skriver.

      Jag tar väl dina frågor en i sänder…

      1. Om man frågar människor varför de egentligen söker efter en livspartner så kanske de inte kan svara på det. De flesta upplever det som självklart. Man blir kär i någon helt enkelt. Det tillhör livet. Det är människans natur. Möjligtvis skulle de efter lite funderande hänvisa det just till det biologiska kravet, alltså att den biologiska driften inom oss medför en strävan efter att förenas med någon av motsatt kön, inte minst för släktets fortlevnad. Man ser det ju överallt i livet: kaka söker maka. Att det rör sig om ett krav ser man ju t ex på att driften är så stark och att vi nästan inte kan motstå den även om vi händelsevis skulle vilja. Men oftast vill vi, därför känns det kanske inte som ett krav.

      2. Visst finns det många som är de rätta. Vissa är mer kräsna än andra. Men det är i alla fall sant att det inte duger med vem som helst. I så fall skulle man ju bara helt enkelt kunna para ihop alla singlar som söker någon, helt slumpmässigt. Men det låter sig inte göra. Det är ändå en hel del som ska stämma: utseende, utstrålning, attraktion mentalt och erotiskt osv. Och ju längre fram i utvecklingen vi kommer desto större krav tror jag vi kommer att ställa på vår livspartner. Det ligger i tiden. Det ska inte bara vara en sexualpartner utan någon som vi kan dela djupare känslor och tankar med, intressen, vardagliga rutiner etc.

      3. Nej, inte medvetet sökande, men det är som jag förstår det hur Martinus förklarar det hela. Vi söker alltid efter Gud, medvetet eller omedvetet. Att vi söker en specifik individ är egentligen bara ett slags kamouflage.

      4. Nej, det är nog ingen människa som drivs enbart av förälskelse. Men Martinus skräder inte orden när det gäller vad förälskelse egentligen är ett uttryck för, djupast sett. Den är förvisso den kosmiska nattens månsken, det lilla flämtande ljuset i ett kompakt mörker, men det är ändå inte kärlek. Förälskelsen har ju ett annat syfte i utvecklingsprocessen. Vi människor är ju blandväsen även på detta område.

      5. Förälskelse i renodlad form sker bara i djurriket. Men det vi har vant oss vid att kalla förälskelse är uppblandat av äkta sympati. Det går ändå inte komma ifrån att förälskensen har en baksida, nämligen b-begäret som främjar känslor av äganderätt gentemot den andra parten. Detta kommer såvitt jag förstår alltid att leda till problem i slutänden. Inte så länge båda är inriktade på detta gemensamma ägande, men sedan… Vilket inte hindrar att man njuter av förälskelsen medan den pågår i ett behagligt tillstånd. Personligen har jag mera bittra erfarenheter av förälskelse och söker hellre något annat.

      De flesta har väl förälskelsetendenser kvar, men som jag ser det kommer vi mer och mer att sträva efter något mera äkta och hållbart samtidigt som vi mer och mer upphör med att vilja binda oss vid en specifik livspartner. Frihet kommer att vara oerhört värdefullt. Mental, känslomässig och andlig.

      6. Vi känner väl inte oss själva tillräckligt. Men livet kommer ju förr eller senare att berätta för oss om vi börjar bli olämpliga. Inte minst när vi börjar uppleva en oändlig massa etiska dilemman och motstridiga krav åt alla håll.

      Vänl hälsn
      Mic

  3. Hej!
    Brukar göra en annan indelning: Den lilla kärleken = Förälskelsebaserad relation
    Den stora kärleken = Relation baserad identifikation med den andra personens gudomliga jag, och som här då kopplas samman med insikten om att en närrelation har ett djupare, andligt syfte.

    Ser det som centralt att varken förringa eller idealisera den lilla kärleken eller ens den stora kärleken; allt ingår, som jag förnimmer det, i den större livsplan och är därmed essentiella.

    Cheers
    gm

    • Den lilla kärleken kan dock med tiden bli allt annat än behaglig… Tror att många livsproblem bottnar i svårigheten att hantera denna “kärlek” varför det kan vara befriande att medvetandegöra dess baksidor.

      Cheerio
      Mic

  4. Micke!

    Tack för de klargörande svaren på mina frågor. Nu är jag helt överens med dig!

  5. Hej igen Micke och – om det händelsevis skulle vara någon annan som läser på ett av de halvsovande forum som finns inom Martinussaken (själv har jag försökt väcka liv ett forum som skapades av signaturen “Gustav” för tre år sedan “Martinus eviga världsbild”:
    http://kosmologi.forum24.se/index.php?sid=ec3c283b1359aa527d90534fd2b3e587&mforum=kosmologi
    Hur som helst, det här forumet med en fråga i taget ger tillfälle till ett djup i samtalen – något som passar mig. Just polförvandlingsfrågorna har både du och jag samtalat om på det saligt bortgångna forumet STT.

    Dina svar på mina frågor leder egentligen till nya frågor hos mig. Jag citerar från dina svar och skjuter in mina egna reaktioner efter varje svar från din sida. Det är särskilt intressant för mig eftersom jag är en bit in i mitt andra – som jag tror – långvariga förhållande i det här livet. Vi får se hur det går med det.

    Mickes var och mina reaktioner:

    M: 1. Om man frågar människor varför de egentligen söker efter en livspartner så kanske de inte kan svara på det. De flesta upplever det som självklart. Man blir kär i någon helt enkelt. Det tillhör livet. Det är människans natur. Möjligtvis skulle de efter lite funderande hänvisa det just till det biologiska kravet, alltså att den biologiska driften inom oss medför en strävan efter att förenas med någon av motsatt kön, inte minst för släktets fortlevnad. Man ser det ju överallt i livet: kaka söker maka. Att det rör sig om ett krav ser man ju t ex på att driften är så stark och att vi nästan inte kan motstå den även om vi händelsevis skulle vilja. Men oftast vill vi, därför känns det kanske inte som ett krav.

    ho: Ja, det är absolut en biologisk drift i botten, men jag vet inte hur stark den är för min del. Inifrån upplevt har mina djupt kända förhållanden varit en psykisk drift, som har aktualiserats i relation till den jag är “kär” i. Knytningen betyder mycket, men är den tvingande? Jag vet inte, men det är definitivt en längtan som jag kopplar till en viss person. Hon är inte lätt utbytbar, men det uppfattar jag som en kombination av drift och intensiv vilja som väckts upp. Efter att ha haft kontakt i 20 månader med henne, efter att ha arbetat hårt för att få den legala rätten till att sammanleva godkänd, har vi knutits ihop på ett sätt som inte kunde skett om inte dessa yttre hinder funnits. Ja, det är mycket att klargöra för mig, när det gäller de egna drivkrafterna, men kanske har just vår relation präglats av yttre “fiender” i form av lokala myndigheter i hennes hemland som har försökt sätta käppar i hjulet. Andra hinder på vägen har varit en lokal ambassadanställd i Sveriges ambassad i landet, blankettrytteri och okunnighet från tjänstgörande personer men också postgångsineffektiviet osv. Jo, vi har fått kämpa mycket innan vi fick “tillstånd” att leva ihop efter att ha arbetat för det i drygt 10 månader innan myndighetsbeslutet kom för drygt en vecka sedan. Jo, viljan har måst vara mycket stark för att vi kunnat vänta och övervinna.

    Så jag vet inte om “det biologiska kravet” har varit den avgörande drivkraften. Kanske är det ändå det?

    M: 2. Visst finns det många som är de rätta. Vissa är mer kräsna än andra. Men det är i alla fall sant att det inte duger med vem som helst. I så fall skulle man ju bara helt enkelt kunna para ihop alla singlar som söker någon, helt slumpmässigt. Men det låter sig inte göra. Det är ändå en hel del som ska stämma: utseende, utstrålning, attraktion mentalt och erotiskt osv. Och ju längre fram i utvecklingen vi kommer desto större krav tror jag vi kommer att ställa på vår livspartner. Det ligger i tiden. Det ska inte bara vara en sexualpartner utan någon som vi kan dela djupare känslor och tankar med, intressen, vardagliga rutiner etc.

    ho: Jo det ska gudarna veta att det har inte – och finns inte – många möjliga kandidater för min del.Jag trodde som ung att det skulle vara omöjligt att finna en ömsesidig relation med någon över huvud taget. Men vid 40 års ålder fann jag henne, men hon gick vidare efter 8 år. Det var grymt för mig och det tog mig flera år att acceptera. Men ett drygt decennium efter det för mig abrubta slutet på en djup relation, har jag alltså inlett en relation igen. Jag känner starkt att det stämmer, det du skriver om att mycket ska falla på sin plats innan man ens har lust att försöka inleda en relation. Men även om det gick mycket lång tid för den första relationen fram till nu, så har det funnits en längtan som aldrig har lämnat mig. Visst söker jag Gud genom henne, men jag vet ju att Gud inte finns i en enda person. Ändå kan jag inte låta bli att vilja hitta Gud i en person. Ack så motsägelsefullt, men ändå logiskt?

    M: 3. Nej, inte medvetet sökande, men det är som jag förstår det hur Martinus förklarar det hela. Vi söker alltid efter Gud, medvetet eller omedvetet. Att vi söker en specifik individ är egentligen bara ett slags kamouflage.

    ho: “Kamouflaget” betyder mycket för mig. Det är där jag ser Gud allra bäst – men det kommer förstås att ändras med tiden. Andra “kamouflage” är också lockande – tidvis. Men trohet är oerhört viktigt för mig – å andra sidan. Jag skulle aldrig ha kunnat lämna min första relation, vad som än hände. Enda sättet för Gud att bryta det var genom att det tidigare “kamouflaget” lämnade mig. 😉

    M: 4. Nej, det är nog ingen människa som drivs enbart av förälskelse. Men Martinus skräder inte orden när det gäller vad förälskelse egentligen är ett uttryck för, djupast sett. Den är förvisso den kosmiska nattens månsken, det lilla flämtande ljuset i ett kompakt mörker, men det är ändå inte kärlek. Förälskelsen har ju ett annat syfte i utvecklingsprocessen. Vi människor är ju blandväsen även på detta område.

    ho: Jo, jag vet, alla tvåpartsrelationer bygger mer eller mindre på förälskelse. Vi kan både få mycket och lära oss mycket av att dras in i ett annat väsen energivärld.

    M: 5. Förälskelse i renodlad form sker bara i djurriket. Men det vi har vant oss vid att kalla förälskelse är uppblandat av äkta sympati. Det går ändå inte komma ifrån att förälskensen har en baksida, nämligen b-begäret som främjar känslor av äganderätt gentemot den andra parten. Detta kommer såvitt jag förstår alltid att leda till problem i slutänden. Inte så länge båda är inriktade på detta gemensamma ägande, men sedan… Vilket inte hindrar att man njuter av förälskelsen medan den pågår i ett behagligt tillstånd. Personligen har jag mera bittra erfarenheter av förälskelse och söker hellre något annat.

    De flesta har väl förälskelsetendenser kvar, men som jag ser det kommer vi mer och mer att sträva efter något mera äkta och hållbart samtidigt som vi mer och mer upphör med att vilja binda oss vid en specifik livspartner. Frihet kommer att vara oerhört värdefullt. Mental, känslomässig och andlig.

    ho: Ja din reaktion är naturlig. Men så längtan finns kvar – var finns alternativet? Man kan inte gå från enpersonrelationer till allkärlek på bara några enstaka liv. Det tar många liv, skulle jag vilja påstå. Äktheten ligger inte i att släppa sin längtan, alla relationer är äkta i den meningen att man har sökt eller är beredd att ge sig in dem. Det är nog så att bindningen till en person – i första hand – kommer att bestå så länge hormonerna har verkanskraft. Friheten kan inte bestå i vara oberoende och fri i förhållande till sin partner för närvarande, föreställer jag mig. Nej, friheten tror jag uppkommer gradvis genom att man i sina relationer utvecklar en förmåga att binda sig utan att förvänta sig varaktig bidning från den andre. Men om man inte vill binda sig till någon, uppstår inte då risken att man aldrig går in i en närrelation av betydelse över huvud taget?

    M: 6. Vi känner väl inte oss själva tillräckligt. Men livet kommer ju förr eller senare att berätta för oss om vi börjar bli olämpliga. Inte minst när vi börjar uppleva en oändlig massa etiska dilemman och motstridiga krav åt alla håll.

    ho: De där etiska dilemman som du antar, är väl bara styrande när man inte drivs av djupa känslomässiga drivkrafter? Vi får väl räkna med att det är just i sådana djupa relationer som möjligheterna att bli en kärleksvarelse i djupare mening blir möjliga? Längtan måste väl ändå vara det som avgör – och förmågan att höja sig i sin längtan, att utveckla det Martinus kallar “avståendeförnimmelsen”:

    Martinus/
    Saken är nämligen den, att den nya formen av sexualism, som
    söker smekningsutlösning utanför sexualorganen, skiljer sig från den
    gamla sexualismen genom att den i sin fullkomligaste form alls inte skapar
    behagsförnimmelse genom ”besittningsförnimmelsen” utan i stället genom
    den förnimmelse som vi kan kalla ”avståendeförnimmelsen”. Medan ”den
    vanliga sexualismen” uteslutande skapar behagsförnimmelse i begäret
    efter att äga ett visst annat väsens genförälskelse och endast utlöser
    njutning genom att detta begär tillfredsställs, så utlöser ”den nya
    sexualismen”, när den är i renkultur eller är en produkt av de två polernas
    balans hos väsendet, endast behagskänsla i begäret — inte efter att äga ett
    annat väsens genförälskelse, utan enbart i att få ge sig själv.
    (Livets bok 1140)

  6. Tack för kommentarer och reflektioner HO! Nåja, en och annan läser nog och det brukar bli ett uppsving (ser jag i statistiken) när ett nytt inlägg kommer. Inte många kommenterar, men det behövs inte, även om det vore trevligt. Jag ska själv försöka skriva lite flera inlägg vad det lider.

    Trevligt att det nu verkar lösa sig på olika plan i din nya relation! Jag tror absolut på att man följer sin inre kompass och längtan oavsett vad det ger för behagliga eller måhända mindre behagliga konsekvenser. De förälskelsetendenser som de flesta av oss har kvar inom oss ska ju på ett eller annat sätt levas ut och en nära kärleksrelation är väl en förträfflig arena för utveckling, helt bortsett ifrån att man får möjlighet att motta och ge ömhet, närhet osv. Längtan efter närhet och sexuell utlevelse lär ju inte minska i takt med polförvandlingen. Att utvecklingen från traditionellt tvåsamhetsliv till allkärlek tar tid håller jag med om.

    Om man befinner sig i en tvåsamhet så skriver nog de flesta under på att trohet är viktigt. Ofta finns ett slags underförstått kontrakt som formar samlivet. Etiska dilemman kan uppstå dock när man börjar växa ifrån varandra, när samlivet inte känns lika inspirerande för båda parter och när man kanske inte vill lämna någon av rädsla för att såra den andra. I takt med att vi utvecklar en äkta empatisk förmåga vill vi inte göra livet surt för den partner som man nånstans överväger att lämna för att livet tar en annan vändning. Det är då det blir svårt, eller när man till varje pris vill hålla kvar den andra för att man själv absolut inte vill vara ensam eller fortfarande värderar relationen högt. Jag har själv levt i två långa förhållanden och det var klart mycket svårare att bryta upp än vad jag hade kunnat föreställa mig. Jag har inget emot en djupare kärleksrelation, men är ändå tveksam till samboende eller “kontrakt” om att vi utgör ett par som lovar varandra trohet. Men man vet ju aldrig vad livet har i beredskap.

    Ha en fin sommar


Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *