Jag möter en vän en stund på ett café. Hon berättar att hon är trött på ensamheten; trött på att söka efter mannen som hon kan lita på, som talar hennes språk, ser hennes behov, lyssnar och stödjer. Under många år levde hon med en man som också blev far till hennes barn. Men en stark och plötslig förälskelse i en annan man fick henne att bryta upp och bejaka passionen istället för tryggheten och det invanda familjelivet. Uppbrottet föll inte väl ut. Passionen dog ut och mannen visade sig vara oerhört svartsjuk och bevakande. Sedan dess har hon sökt vidare, men ofta hamnat i kortvariga relationer som ytterligare har förstärkt redan desillusionerade föreställningar om möjligheten att finna den rätte.

Jag lyssnar på en vacker sång av en firad artist. Hon sjunger:

”a hundred thousand reasons, why I should walk away,
a hundred thousand more, make me stay…

Jag ser en film om saknad och längtan, om hur svårt det är att älska någon man inte kan få; en kär vän som tillhör någon annan eller som kanske skulle vända en ryggen om man lättade sitt hjärta.

Det är eviga teman som har fångat människan i alla tider. Passionsdramat utspelar sig på film och teater, i vardagen och litteraturen medan psykologer och vismän har försökt förklara hur vi ska lära oss bemästra kärlekens mysterium.

Men varför är det så viktigt? Varför räcker det inte med vänskap med människor vi kan dela intressen med, som förstår hur vi tänker och känner, som gärna följer med på café och diskuterar senaste filmen, som lyssnar och vägleder? Du som själv lever ensam: varför söker du vidare? Du som lever i en harmonisk kärleksrelation: varför skulle ett möjligt uppbrott från din käresta innebära ett omåttligt stort lidande? Ja, det är väl självklart, tänker de flesta. En familj, en kärlek, ett hem: trygghet och harmoni, en känsla av helhet. Det är naturens egen strävan efter fortlevnad. Vi kan bara följa med strömmen och foga oss i det biologiska kravet.

Betyder det att man inte kan känna harmoni och trygghet om man är ensam; om man står fri i förhållande till andra människor, väljer sin egen väg, styr över sin egen tid och gör sina egna val? Förutsätter känslan av helhet en intim relation till en annan person? Och varför måste det vara en särskilt utvald person? Vi söker inte bara en ensam individ, vi söker just den individ som kan uppfylla vår innersta längtan och svara upp mot djupt liggande inre behov.

”A hundred thousand reasons, make me stay…” Livet känns mera levande, det får mening, en ström av välbehag och harmoni infinner sig, vi utvecklas tillsammans, lär av varandra, hjälps åt när det är tungt, blir sedda, får erkännande, blir starka tillsammans: skälen är många. Men varför är det så svårt och varför dör passionen och den självklara känslan av samhörighet? Varför når vi inte fram och varför blir samlivet ibland till ett mentalt fängelse?

Kärlekens vägar

Martinus skriver för dem som irrar omkring på kärlekens stormiga farvatten, utan karta och kompass, med begäret som drivkraft och den absoluta föreningen som slutmål. Han vänder sig till dem som inte förmår hålla fast vid sin partner utan blir lämnad eller lämnar för att samlivet havererar. Han talar också till dem som inte längre hyser någon längtan till samliv med en person av motsatt kön utan söker närhet och intimitet med någon av samma kön.

Den gnista av evigt liv som Guds ande har blåst in i oss, söker förening med gudomens eviga jag. Det sker oavbrutet i det kosmiska spiralkretsloppet, till och med när Gud tycks ha lämnat oss, i mörkret, på savannen där ångestskriet skär genom natten, när hoppet är ute och vi kapitulerar för övermakten. Han- och hondjurets förening är ”den kosmiska livsnattens månsken” i en epok där mörkret härskar och döden är mera påtaglig än livet. Föreningen har i djurriket inget med kärlek att göra; den befordras av en hormonellt betingad förälskelse som ska säkerställa släktets fortlevnad.

Vi jordmänniskor blir fortfarande förälskade, drabbas av plötslig passion och känner ett oemotståndligt krav att komma nära föremålet för vår förälskelse. I sitt begynnelsestadium är förälskelsen bedrägligt vacker till sin natur. Men den alstrar också begär efter ägande eller att bli ägd, omsvärmad och beskyddad. Att lova trohet är inte svårt i förälskelsens tidiga skede. Vi har ju hela livet sökt efter just denna partner som nu ska uppfylla våra drömmar om en harmonisk tillvaro. Visserligen har vi sett hur andra par går skilda vägar och brottas med känslor av utsatthet, begränsning, svartsjuka eller rent av hat. Men sådant blundar vi för när smekmånadsperioden fortfarande pågår.

Förälskelsen står i fortplantningens tjänst. Att vara dominerad av förälskelseenergier innebär att i första hand vara fokuserad på det som kan tjäna en själv och den egna familjen bäst.

Om vi önskar uppnå verklig harmoni gör vi bäst i att söka verklig kärlek. Denna förmåga att hysa äkta sympati för andra levande väsen växer till följd av de erfarenheter man har gjort under sin resa på livsstegen. Det är omöjligt att tänka sig olycklig kärlek i egentlig mening, eftersom kärleken i renodlad form alltid är inriktad på givande. Att det i den nya kärlekens begynnelsestadier ändå förekommer något som påminner om olycklig kärlek förändrar inte grundprincipen.

”A hundred thousand reasons, why I should walk away…”

Vi börjar förlora förmågan att bli förälskade, klarar inte längre att stanna i äktenskapet, ja: i vissa fall är vi helt olämpliga för äktenskap. Martinus förklarar att det inte är förenligt med nästakärlek att binda sig i äktenskap när man inte längre har talangen att leva upp till äktenskapslagen. Inte heller är det uttryck för nästakärlek när man nänns att vara otrogen, sviker sin partner eller sina barn när passionens våldsamma kraft får marken att rämna.

Men ännu så länge är vi ofärdiga väsen. Kärleken till nästan kan när som helst sammanblandas med kvarvarande förälskelseenergier och så kommer det att ske tills dess att förälskelseförmågan är utlevd.

Är då ensamheten den moderna människans öde? Nej, visserligen måste vi alla lära oss att gå vår egen väg och möta Gud som självständiga väsen och bli hela inom oss själva, men kärleksförmågan alstrar en längtan eller ett begär efter kontakt med andra människor. En längtan lämnas inte otillfredsställd, även om vi ibland saknar förmåga att se på vilka vägar gudomen besvarar våra böner.

Kulminationsakten i ett möte mellan två kärleksfulla väsen är en ljusupplevelse som vida överstrålar kontakten mellan två förälskade väsen och ”begäret efter att uppleva ’den högsta elden’ […] växer stadigt med allkärlekens utveckling.” (Två slags kärlek, s. 106) Under en övergångsepok kan människan dock känna sig oerhört vilsen i sin längtan.

Det är svårt att slitas mellan invanda, djupt liggande behov av förening med en människa av motsatt kön och en kärleksförmåga som riktar sig mot allt levande. Kärlek och förälskelse flätas samman och i längden blir det enligt Martinus ohållbart att fortsätta söka intim kontakt med någon av motsatt kön. Ja, vi kommer helt enkelt inte att vilja det längre, inte minst till följd av de lidanden som det innebär att vara bunden i ett äktenskap när man inte längre är lämplig för det. Smärtsamma skilsmässor, jagandet efter den rätta partnern, hungern efter kärlek och inte minst vår alltmera utvecklade förmåga och vilja att skapa och leva utanför äktenskapet kommer så småningom att leda oss in på ett annat spår. Efter en längre tid i ”de olyckliga äktenskapens zon” har en annan längtan börjat ta form.

En ny gryning

De människor som vi tidigare har saknat förmåga att älska, som vi har konkurrerat med i sökandet efter en partner, står alltmera i fokus. Till en början är vänskapen mellan två individer av samma kön platonisk och väcker inga negativa reaktioner, varken för individen själv eller för omvärlden. Men det är bara en tidsfråga innan begäret tar sig uttryck som på allvar utmanar individens syn på sig själv och kärlekens möjligheter. Vänskapen mellan två individer av samma kön utgör enligt Martinus ”den första svaga morgongryningen till en helt ny sexuell värld” (LB III, st. 855).

Martinus har skildrat de svårigheter som det innebär att bli medveten om nya sexuella begär och samtidigt vara förhindrad att bejaka dessa i en samtid där majoriteten av befolkningen fortfarande är inställd på äktenskap och familjeliv:

”Denne måste finna sig i att se föremålet för sin sympati förälska sig, förlova sig, gifta sig och därigenom glida ännu längre bort från uppfyllelsen av hans hemliga åtrå. Och här kan han inte undgå att upptäcka, att denna hans starka upptagenhet med vännens eller kamratens angelägenheter uppfyller hela hans mentalitet. I sitt inre känner han sig mycket nedtryckt. Han förnimmer att vännen är liksom förlorad för honom. Han lider samma kval som en förlovad människa, då den andra parten svikit henne, nämligen ”olycklig kärlek”. Detta olyckliga tillstånd är här ännu värre än i de ordinära eller ”normala” förhållandena, där den svikande parten är ett väsen av motsatt kön.” (LB III, st. 855)

Detta behöver naturligtvis inte betyda att vi alla ska komma att känna åtrå till våra närmsta vänner, utan kan förstås som att vi förr eller senare på vår livsstege kommer att hysa mer än vänskaplig, platonisk kärlek till individer av vårt eget kön och att det kan vara smärtsamt om det omgivande samhället inte har nått den mognad som behövs för att en sådan sympati ska kunna ges utrymme och acceptans. Om vännen dessutom ännu befinner sig i harmoni med äktenskaplig kärlek begränsas möjligheten till djupare kontakt och fysisk närhet.

Den svenske filosofen och författaren Pontus Wikner levde under senare delen av 1800-talet och har i sina ”Psykologiska självbekännelser” beskrivit erfarenheter som ger gestaltning åt Martinus rader om den homosexuella individens utmaningar. Under den tid som Pontus Wikner var verksam var det inte ovanligt att unga män kunde ”svärma” för varandra, som om de vore förälskade, så länge det var underförstått att det aldrig blev tal om någon sexuell relation. För Pontus var det dock i allra högsta grad allvar:

”Jag måtte visst älska honom. – Ja, jag gör det. Honom kan jag också älska; ty han skall aldrig älska mig, och detta är numera visitkort för min kärlek. När jag vinner genkärlek, då blir det vänskap, ingenting vidare. Jag är den olyckligaste människa på jorden, ty en lycklig kärlek skall aldrig blifva mig förunnad. Nå, Pontus Wikner förtjenar den icke heller.” (Wikners dagbok, 27 januari 1861)

Pontus Wikner vad vid ett tillfälle oerhört fäst vid en man som till Pontus förtvivlan blev kär i en kvinna:

”Nu var det jag började förnimma vingslagen av annalkande fasansfulla kval. Alltså äfven han! Så står jag då allena med mitt sätt att känna och älska? Bland verldens tusen millioner finns då icke en, som förstår mig, icke en, som skulle göra sig mödan att vilja förstå mig? Jag kände mig såsom den, hvilken, uppvaknad efter en tvåtusenårig sömn […] finner sig tala ett längesedan utdödt tungomål, det numera ingen begriper.” (Dagbok, 17 augusti 1877)

Trots de inre kval och lidanden det innebar att inte kunna nå fram med sin kärlek väljer Pontus Wikner i sina självbekännelser att betrakta sin förmåga som förenlig med humanitet:

”Det har handlat om den underliga omständigheten, att min kärlek söker sitt föremål inom mitt eget kön. Vid 10 eller 11 års ålder märkte jag dertill begynnelsen; i mitt 17:e, 18;e och 19;e år blef denna riktning fullt utvecklad och har sedan förblivit min outplånliga natur, som kostat mig mer lidande, än jag med min tunga kan utsäga eller med min tanke fatta. Och ändå är mig denna riktning kär, emedan med den sammanvuxit allt som i min personlighet kan kallas mänskligt ädelt. Ja, jag påstår, att denna min känsla – ren besvarad – är berättigad.

Och vidare:

” Min kärlek innesluter allt det, som annars kärleken till en kvinna: en svärmande innerlighet, poetisk lyftning, estetisk hänryckning, ett anande drömliv, en outsäglig dragning till den älskade, ett glödande begär efter att omfamna och kyssa och slutligen ett hela kroppsligheten genomträngande och av verklig kärlekskänsla adlat behov av könsdriftens ömsesidiga tillfredsställande.”

Wikners försvarstal för den homosexuella kärleken kunde inte publiceras under hans levnad. Först år 1967 blev hans psykologiska självbekännelser utgivna.

Om Wikner skulle leva i våra dagar – vilket han utifrån ett återfödelseperspektiv mycket väl kan göra – så skulle han glädjas över de förändringar som har skett under de senaste decennierna, trots att det fortfarande i delar av världen kan vara förenligt med livsfara att ge uttryck för en kärlek som går utöver det kulturellt accepterade och invanda.

Men kärleken låter sig inte besegras av traditionens makt och okunnighetens dimmor. Vårt sökande efter det gudomliga ljuset går vidare och därmed växer också insikten om vår kosmiska samhörighet:

”Det är således denna gudomliga släktskap och kosmiska samhörighet som kommer till uttryck genom kärleksförmågan. Kärleken känns som en mycket stark dragning mot de väsen som är dess objekt. Man önskar göra livet lättare för dessa väsen. Man vill glädja och behaga dem. Man vill hellre själv lida än se dessa väsen lida. Man känner en längtan efter att få smeka dem, trycka dem till sig, vara ett med dem. När väsendena i kraft av kärleken trycker sig samman så tätt och innerligt som möjligt, finns det i verkligheten hos parterna en önskan att vara fullständigt ett med varandra, icke blott mentalt utan även fysiskt.” (LB VII, st. 2477)

Den moderna människan befinner sig i en brytningstid; hon är enligt Martinus en ”sårad flykting mellan två riken”. Innebär denna ”hemlöshet” att ensamheten får allt större utrymme i människors liv i takt med att traditionellt familjeliv och parrelationer avvecklas eller ändrar karaktär? Kan nära vänskap ersätta den intima kärleksrelationen och vad betyder egentligen våra relationer? Detta samtalade vi om på måndagskvällen över en kopp te. Gruppen bestod av tre kvinnor och fem män, men i dessa polförvandlingstider kanske man inte ska väga in könsaspekten alltför mycket. Likväl kan det vara så att vi män och kvinnor har olika perspektiv på ensamhet och relationer.

Den utvecklade dubbelpoliga människan antas ha funnit en inre trygghet i kraft av sin balanserade personlighetsstruktur som förenar maskulina och feminina perspektiv. Närheten till Gud är en garanti för att ensamheten aldrig torde ta överhanden. Tvärtom ger kärleksförmågan möjlighet att närma sig andra människor utan fiendskap och äganderättskänslor. Men vi är inte där ännu. Flera av oss berättar om svårigheten att få kärleksrelationen att fungera. När det inte känns bra sluter man sig och upplever ensamhet inom relationen. Vi känner oss kanske ockuperade eller på annat sätt begränsade i samlivet när förälskelsen har ebbat ut och vi står framför varandra som de individer vi faktiskt är. Parrelationen är dock en oöverträffad ”utvecklingsarena” när det gäller att locka fram våra innersta behov och reaktioner. Någon är glad över att inte ha levt någon längre period i denna potentiella konflikthärd medan andra har gjort flera försök som till slut har utmynnat i en mer eller mindre svår separation. Kanske gjorde man också en del trevande försök med den s.k fria kärleken som var populär för några decennier sedan. Nu lever man som särbo, lever med en vän eller trivs alldeles utmärkt som ensamstående.

Men familjelivet kan också fungera bra även för den moderna människan berättar någon i gruppen. Martinus skriver om ”H-människan” som i bästa fall kan leva lyckligt i ett äktenskap med en annan ”H-människa” eftersom de båda är så långt komna att de är uppfyllda av empati och respekt för varandras mänskliga behov. Kanske är inte den sexuella attraktionskraften särskilt framträdande, men den intellektuella gemenskapen har stor bärkraft. ”H-människan” hamnar dock oftare i mindre lyckliga äktenskap med individer ur de andra kategorierna menar Martinus.

Även om vi inte är ”H-människor” kan vi känna igen och förstå vilken betydelse en sådan gemenskap mellan mogna individer kan ha, särskilt när äganderättsbehovet har minskat i betydelse. På tal om Martinus olika kategorier så föreslår någon att det vore bra om det fanns en termometer som kunde tala om var man befann sig någonstans. Samtidigt konstaterar vi skämtsamt att det kanske vore svårt att leva upp till en viss kategori om temperaturen visar ett oväntat resultat.

Vi talar om vänner och vänskap. Vänner har förmågan att spegla och bekräfta oss och skapa kontinuitet i våra liv medan den intima parrelationen kanske oftare blir mera intensiv och dramatisk. Men de sexuella begären tillfredsställs förvisso inte med vänner. Just dessa begär kan ibland leda till att vi hamnar i en parrelation utan att vi riktigt förstod hur det gick till. Förälskelsen tog överhanden och kanske tänkte vi att det denna gång skulle fungera bra. Förr fanns särskilt för kvinnor ett starkt tryck från omgivningen att man skulle gifta sig för att bli ”en hel människa.” Det var bäst att passa på när någon lämplig person kom i ens väg. Det blev inte alltid så bra…

Ensamhet kan också skingras genom själva den andliga inställningen i livet: upplevelsen av att vi hör samman, att livet fortsätter och att inget är förgäves. Att läsa de kosmiska analyserna ger för många en styrka vid svåra stunder även om det kanske inte är någon garanti när det är som allra tyngst. Vi tror också att reinkarnationstankens genomslag i samhället kommer att utmynna i ett annorlunda förhållningssätt till våra närstående: föräldrar och barn. Kanske kan övertygelsen om att vi lever flera liv också skingra sorgen över ofrivillig ensamhet, eftersom perspektivet på livet blir så mycket större.

Kanske är då ensamheten bara en tillfällig, ibland självvald, ibland ofrivillig, erfarenhet som är nödvändig på vägen mot den utvecklade kärleksförmågan och ett nära förhållande till Gudomen och våra medväsen. Innan vi har nått dit måste vi också lära oss att älska individer av samma kön som oss själva. Detta berörde vi inte under vår samtalskväll, men kanske utforskar vi ämnet i ett kommande samtal.

Tack ni som deltog!

Författare av artikeln: Per-Anders Hedlund

I ärlighetens namn är tillblivelsen av den här artikeln ett sätt för mig att bearbeta mina egna känslor just nu. Men då vi alla sitter i samma båt – är alla under utveckling och mognad, och har många gånger samma problem att brottas med – tror jag också att mina bekymmer och min livssituation kan kännas igen. Förhoppningsvis kan mina återkommande känslosvall, och hur jag tacklar dessa, bidra med något?

Vi har nog alla upplevt att bekymmer och obehagliga känslor blir mer begripliga och hanterbara när vi vågar lyfta fram det svåra – genom att skriva eller samtala med någon eller samtala med sig själv. Det är som att vårt register av teoretiska och självupplevda kunskaper börjar hjälpa oss med perspektiv och klarhet. Oro, frustration och stress kan då vända till förståelse, frid och rent av inspiration. För att det ska kunna bli möjligt krävs emellertid att kampen med känslorna börjat upphöra, och den kampen blir svårvunnen om man spjärnar emot eller förtränger det obehagliga. När allt kommer omkring är det alltid lättare om vi säger ”Ja” till Livet och accepterar den smärtsamma förändring eller svårighet vi står inför. Ett historiskt, kosmiskt, exempel på det beskriver Martinus i boken ”Ut ur mörkret”. Här beskrivs hur Jesus i sin ensamma kamp med sig själv och sin ångest, i Getsemane örtagård, inför den stundande korsfästelsen uppnår en frid i samma stund han i bön överlämnade sitt liv till sin Fader. När orden  – ”ske Din vilja, icke min” blev sagda var hans inre kamp över och nu kunde också en skyddsängel gå in i hans psykiska fält och ge stöd och kraft. Det är precis den självterapin Martinus menar att också vi bör använda när vi hamnat i ett ”Getsemane”.

Att vara människa under utveckling innebär att vi alla ställs inför prövningar och svårigheter emellanåt. Förutom att varje ”Getsemane” ger oss alltmer självinsikt och livsvisdom stärker det våra ”mentala muskler” så att prövningar och omvälvande livsförändringar inte får så nedbrytande verkan på kropp och själ. Själv kan jag känna stor tacksamhet för hur förmågan att stå ut med svåra känslor och livsförändringar har blivit alltbättre med åren. Därför kan jag idag känna en slags grundtrygghet trots att jag och min fru och livskamrat har valt att gå skilda vägar. Vi har båda tidigare relationer och äktenskap bakom oss, och kunde väl inte tro att också vi måste ge upp. Vi som har så lätt att prata med varandra, och har många betydelsefulla sidor gemensamt – bland annat är vi båda väl förtrogna med Martinus världsbild och analyser. I flera år har vi försökt att få till det, men vi inser att vi bara har skjutit det oundvikliga framför oss. Dels i nästakärlek och hänsyn till varandra, och dels för att slippa gå miste om allt vi byggt upp under våra tolv år tillsammans.        

Här om dagen stod jag och såg ut genom fönstret. Jag betraktade vår underbart vackra trädgård, som tagit många år att skapa och som dessutom står i direkt anslutning till naturen – skogsdungar, åkrar och fält. Jag kände bara hur gråten kom allt närmare inom mig. Nu välde känslorna fram, jag gjorde inget motstånd, och snart insåg jag att jag kände en djup  sorg – inte för att slitet med trädgården och renoveringen av huset hade varit förgäves, utan för att hela vår dröm och förväntan av vår relation hade spruckit.

Det blev ingen liten kursgård för kropp och själ här ute på landet, som jag hade tänkt. För min partner blev det inte särskilt länge som hon fick måla i sin nya ateljé, vi byggde för något år sedan. Visserligen har min dröm delvis gått i uppfyllelse. Jag har kunnat bygga upp en alternativmedicinsk mottagning (fysioterapi) och även haft lite kurser och regelbundna andliga, filosofiska samtal med människor. Dessvärre, för min del, har vårt från början gemensamma projekt blivit alltmer mitt eget eftersom min partner gått vidare med för henne viktigare behov på det kreativa området och i det sociala umgänget.   

Min tårögda blick fortsätter att vandra genom landskapet utanför fönstret, och jag inser att det inte heller är vår gemensamma ouppfyllda dröm jag sörjer, utan den djupare kärleken mellan två människor, mellan oss, som inte kunde fungera. Jag undersöker om det är den mer romantiska, enpoliga kärleken, men det är det inte. Det är den kärlek och värme jag alltid kan känna när mitt hjärta är öppet till vad och vem som helst. –  När  mitt barnbarn ler mot mig, när jag berör och är närvarande i mötet med en klient eller i en naturupplevelse, och till livet i stort när jag till exempel sitter i bön och tacksamhetsmeditationer. Det är också den kärleken vi två har kunnat dela med varandra, så ofta förr, när vi kramades och såg in i varandras lyckliga ögon i samband med trädgårdsarbete och annan gemensam skaparglädje. Det är ju det här som är det enda viktiga i livet – allt annat är bara skit tänker jag!

Samtidigt inser jag att hur vi än försökt ta itu med att vårda vår gemensamma kärlek som par hamnar vi snart i samma dilemma efter ett tag. När vardagen och livet rullar på blir vår gemensamma tillvaro alltmindre kompatibel – våra arbetstider är olika, likaså vissa behov och även intressen nu mer. Förr eller senare utmynnar våra goda föresatser i ett icke önskvärt gräl. Oftast är det jag som uttrycker min besvikelse över oss, genom att sätta igång och gräla över något, medan min fru svarar eller uttrycker sin besvikelse genom att stänga sitt hjärta och hålla en viss distans. Trots de olika uttryckssätten ger det samma konsekvens. Båda känner vi samma smärta varje gång, en smärta som alltmer känns nedbrytande på det goda inom oss. Vi vill ju varandra i grunden väl!  För att låta mera av våra genuina personligheter och våra mänskligare egenskaper växa vidare och få rätt näring inser vi att vi måste släppa varandra fria och gå skilda vägar. Det har i sin tur  gjort att när vi väl startade separationsprocessen uppstod, överraskande nog, en annan lösning som vi inte alls hade tänkt på. Helt plötsligt blev ”skilda vägar” – ”särbo” eller ”delsbo”(som man också säger), viket kändes helt rätt för oss. Då kan ju våra gemensamma intressen och behov få fortsätta att leva tillsammans, medan våra olikheter få ha sitt liv på varsitt håll.

Även om vi är fullt medvetna om att den här fiffiga lösningen kan vara ett snillrikt drag av någon skyddsängel eller vår egen sympatiska människosida för att göra vår separation lättare och vänligare, har det samtidigt skapat möjlighet att prova en ”nya relation” med varandra. Det som återstår nu är att lösa de materiella problemen – ekonomi, sälja hus och nya bostäder, och för mig en förändrad arbetssituation.

Det tog inte många dagar förrän oro, uppgivenhet och en bristande tillit dök upp igen. Jag höll på att grubbla över ett husköp, som vi var flera spekulanter på och skulle lägga bud på den dagen. Vårt eget hus var inte sålt, men mentalt var jag egentligen hemlös, till skillnad från min fru, som hade funnit sin nya bostad. Är det här huset verkligen rätt för mig och min firma Läkekällan? Kommer vårt hus att bli sålt? Har jag råd med ett nytt hus där jag kan bedriva min verksamhet? Hur blir det med grannar, eller vår hund som kommer att vara hos mig mest? Tänk om allt krackelerar, och jag måste återgå till mitt gamla, mindre stimulerade, arbete i äldreomsorgen! Farofantasin bara ökade och därmed också rädsla och misstro över min nya framtid. Med bönens hjälp försökte jag lugna min stress och inre förtvivlan, men det gick trögt. Jag tog några djupa andetag och lät mina olustkänslor komma och gå, och säger samtidigt till mig själv – ”det är ok, vi släpper fram allt som känns svårt”. Nu var gråten här igen, gråt och tunga suckar om vart annat fick komma och gå. Efter en stund tar jag mig samman och får samtidigt för mig att lägga all min kraft i en ny bön. ”Gud låt den personen eller den familjen få huset som allra bäst kan fungera och få glädje av platsen, grannar och miljön. Om det är jag, låt mig då få känna det, om inte hjälp mig att släppa det och gå vidare till något bättre”.  Nu släppte all olust, och en frid och lätthet kom över mig – som att jag visste att det kommer att lösa sig, att ”allt är (egentligen) mycket gott”.

Nu var det större perspektivet tillbaka igen, även en viss inspiration till det nya livet. När lugnet infinner sig, vet jag att jag brukar klara det mesta – bara jag släpper fram och ger utrymme åt allt som trycker. Det är lustigt, det här fenomenet får jag ofta uppleva i konkret form  på min egen behandlingsbänk, när jag med hjälp av min armbåge trycker bort klientens smärtor från en ond ryggmuskel. När jag ber honom eller henne att slappna av, andas djupa andetag och bara acceptera smärtan en stund, händer det fenomenala att spänningen i muskeln släpper och därmed försvinner också smärtan. Jag inser mer och mer att när vi slutar kämpa emot, och istället säger ”Ja” till Livet finns det alltid en väg ut ur ”vårt Getsemane” – oavsett om det rör sig om fysisk eller psykisk smärta. Desto mer den erfarenheten upprepas och landar inom oss, desto lättare bör det bli att vara människa under utveckling – trots  att livet på utsidan är svårt ibland.