Att gå skilda vägar

Författare av artikeln: Per-Anders Hedlund

I ärlighetens namn är tillblivelsen av den här artikeln ett sätt för mig att bearbeta mina egna känslor just nu. Men då vi alla sitter i samma båt – är alla under utveckling och mognad, och har många gånger samma problem att brottas med – tror jag också att mina bekymmer och min livssituation kan kännas igen. Förhoppningsvis kan mina återkommande känslosvall, och hur jag tacklar dessa, bidra med något?

Vi har nog alla upplevt att bekymmer och obehagliga känslor blir mer begripliga och hanterbara när vi vågar lyfta fram det svåra – genom att skriva eller samtala med någon eller samtala med sig själv. Det är som att vårt register av teoretiska och självupplevda kunskaper börjar hjälpa oss med perspektiv och klarhet. Oro, frustration och stress kan då vända till förståelse, frid och rent av inspiration. För att det ska kunna bli möjligt krävs emellertid att kampen med känslorna börjat upphöra, och den kampen blir svårvunnen om man spjärnar emot eller förtränger det obehagliga. När allt kommer omkring är det alltid lättare om vi säger ”Ja” till Livet och accepterar den smärtsamma förändring eller svårighet vi står inför. Ett historiskt, kosmiskt, exempel på det beskriver Martinus i boken ”Ut ur mörkret”. Här beskrivs hur Jesus i sin ensamma kamp med sig själv och sin ångest, i Getsemane örtagård, inför den stundande korsfästelsen uppnår en frid i samma stund han i bön överlämnade sitt liv till sin Fader. När orden  – ”ske Din vilja, icke min” blev sagda var hans inre kamp över och nu kunde också en skyddsängel gå in i hans psykiska fält och ge stöd och kraft. Det är precis den självterapin Martinus menar att också vi bör använda när vi hamnat i ett ”Getsemane”.

Att vara människa under utveckling innebär att vi alla ställs inför prövningar och svårigheter emellanåt. Förutom att varje ”Getsemane” ger oss alltmer självinsikt och livsvisdom stärker det våra ”mentala muskler” så att prövningar och omvälvande livsförändringar inte får så nedbrytande verkan på kropp och själ. Själv kan jag känna stor tacksamhet för hur förmågan att stå ut med svåra känslor och livsförändringar har blivit alltbättre med åren. Därför kan jag idag känna en slags grundtrygghet trots att jag och min fru och livskamrat har valt att gå skilda vägar. Vi har båda tidigare relationer och äktenskap bakom oss, och kunde väl inte tro att också vi måste ge upp. Vi som har så lätt att prata med varandra, och har många betydelsefulla sidor gemensamt – bland annat är vi båda väl förtrogna med Martinus världsbild och analyser. I flera år har vi försökt att få till det, men vi inser att vi bara har skjutit det oundvikliga framför oss. Dels i nästakärlek och hänsyn till varandra, och dels för att slippa gå miste om allt vi byggt upp under våra tolv år tillsammans.        

Här om dagen stod jag och såg ut genom fönstret. Jag betraktade vår underbart vackra trädgård, som tagit många år att skapa och som dessutom står i direkt anslutning till naturen – skogsdungar, åkrar och fält. Jag kände bara hur gråten kom allt närmare inom mig. Nu välde känslorna fram, jag gjorde inget motstånd, och snart insåg jag att jag kände en djup  sorg – inte för att slitet med trädgården och renoveringen av huset hade varit förgäves, utan för att hela vår dröm och förväntan av vår relation hade spruckit.

Det blev ingen liten kursgård för kropp och själ här ute på landet, som jag hade tänkt. För min partner blev det inte särskilt länge som hon fick måla i sin nya ateljé, vi byggde för något år sedan. Visserligen har min dröm delvis gått i uppfyllelse. Jag har kunnat bygga upp en alternativmedicinsk mottagning (fysioterapi) och även haft lite kurser och regelbundna andliga, filosofiska samtal med människor. Dessvärre, för min del, har vårt från början gemensamma projekt blivit alltmer mitt eget eftersom min partner gått vidare med för henne viktigare behov på det kreativa området och i det sociala umgänget.   

Min tårögda blick fortsätter att vandra genom landskapet utanför fönstret, och jag inser att det inte heller är vår gemensamma ouppfyllda dröm jag sörjer, utan den djupare kärleken mellan två människor, mellan oss, som inte kunde fungera. Jag undersöker om det är den mer romantiska, enpoliga kärleken, men det är det inte. Det är den kärlek och värme jag alltid kan känna när mitt hjärta är öppet till vad och vem som helst. –  När  mitt barnbarn ler mot mig, när jag berör och är närvarande i mötet med en klient eller i en naturupplevelse, och till livet i stort när jag till exempel sitter i bön och tacksamhetsmeditationer. Det är också den kärleken vi två har kunnat dela med varandra, så ofta förr, när vi kramades och såg in i varandras lyckliga ögon i samband med trädgårdsarbete och annan gemensam skaparglädje. Det är ju det här som är det enda viktiga i livet – allt annat är bara skit tänker jag!

Samtidigt inser jag att hur vi än försökt ta itu med att vårda vår gemensamma kärlek som par hamnar vi snart i samma dilemma efter ett tag. När vardagen och livet rullar på blir vår gemensamma tillvaro alltmindre kompatibel – våra arbetstider är olika, likaså vissa behov och även intressen nu mer. Förr eller senare utmynnar våra goda föresatser i ett icke önskvärt gräl. Oftast är det jag som uttrycker min besvikelse över oss, genom att sätta igång och gräla över något, medan min fru svarar eller uttrycker sin besvikelse genom att stänga sitt hjärta och hålla en viss distans. Trots de olika uttryckssätten ger det samma konsekvens. Båda känner vi samma smärta varje gång, en smärta som alltmer känns nedbrytande på det goda inom oss. Vi vill ju varandra i grunden väl!  För att låta mera av våra genuina personligheter och våra mänskligare egenskaper växa vidare och få rätt näring inser vi att vi måste släppa varandra fria och gå skilda vägar. Det har i sin tur  gjort att när vi väl startade separationsprocessen uppstod, överraskande nog, en annan lösning som vi inte alls hade tänkt på. Helt plötsligt blev ”skilda vägar” – ”särbo” eller ”delsbo”(som man också säger), viket kändes helt rätt för oss. Då kan ju våra gemensamma intressen och behov få fortsätta att leva tillsammans, medan våra olikheter få ha sitt liv på varsitt håll.

Även om vi är fullt medvetna om att den här fiffiga lösningen kan vara ett snillrikt drag av någon skyddsängel eller vår egen sympatiska människosida för att göra vår separation lättare och vänligare, har det samtidigt skapat möjlighet att prova en ”nya relation” med varandra. Det som återstår nu är att lösa de materiella problemen – ekonomi, sälja hus och nya bostäder, och för mig en förändrad arbetssituation.

Det tog inte många dagar förrän oro, uppgivenhet och en bristande tillit dök upp igen. Jag höll på att grubbla över ett husköp, som vi var flera spekulanter på och skulle lägga bud på den dagen. Vårt eget hus var inte sålt, men mentalt var jag egentligen hemlös, till skillnad från min fru, som hade funnit sin nya bostad. Är det här huset verkligen rätt för mig och min firma Läkekällan? Kommer vårt hus att bli sålt? Har jag råd med ett nytt hus där jag kan bedriva min verksamhet? Hur blir det med grannar, eller vår hund som kommer att vara hos mig mest? Tänk om allt krackelerar, och jag måste återgå till mitt gamla, mindre stimulerade, arbete i äldreomsorgen! Farofantasin bara ökade och därmed också rädsla och misstro över min nya framtid. Med bönens hjälp försökte jag lugna min stress och inre förtvivlan, men det gick trögt. Jag tog några djupa andetag och lät mina olustkänslor komma och gå, och säger samtidigt till mig själv – ”det är ok, vi släpper fram allt som känns svårt”. Nu var gråten här igen, gråt och tunga suckar om vart annat fick komma och gå. Efter en stund tar jag mig samman och får samtidigt för mig att lägga all min kraft i en ny bön. ”Gud låt den personen eller den familjen få huset som allra bäst kan fungera och få glädje av platsen, grannar och miljön. Om det är jag, låt mig då få känna det, om inte hjälp mig att släppa det och gå vidare till något bättre”.  Nu släppte all olust, och en frid och lätthet kom över mig – som att jag visste att det kommer att lösa sig, att ”allt är (egentligen) mycket gott”.

Nu var det större perspektivet tillbaka igen, även en viss inspiration till det nya livet. När lugnet infinner sig, vet jag att jag brukar klara det mesta – bara jag släpper fram och ger utrymme åt allt som trycker. Det är lustigt, det här fenomenet får jag ofta uppleva i konkret form  på min egen behandlingsbänk, när jag med hjälp av min armbåge trycker bort klientens smärtor från en ond ryggmuskel. När jag ber honom eller henne att slappna av, andas djupa andetag och bara acceptera smärtan en stund, händer det fenomenala att spänningen i muskeln släpper och därmed försvinner också smärtan. Jag inser mer och mer att när vi slutar kämpa emot, och istället säger ”Ja” till Livet finns det alltid en väg ut ur ”vårt Getsemane” – oavsett om det rör sig om fysisk eller psykisk smärta. Desto mer den erfarenheten upprepas och landar inom oss, desto lättare bör det bli att vara människa under utveckling – trots  att livet på utsidan är svårt ibland.

Recommended Posts

6 Comments

  1. Det är tufft att leva i ständig förvandling, än mer svårt skulle det vara om allt vore beständigt och oföränderlighet. Tänk att Gud är med och styr överallt, eller hur det nu var. Och tänk att livet kan vara svårt på utsidan, men vad finns då där inne? Hur lever man på utsidan, jag känner mest till att vara där inne?

    På utsidan bodde jag i närheten av dig tillsammans med en tjej du känner, min dåvarande, min första allvarliga relation som jag ville skulle vara i 50 år eller så länge vi båda levde. Falun på 90-talet, minns du? Det var 11 år sedan nu som vi separerade, nu är vi bara vänner. Varför kan man inte leva i hundra år med samma partner – skulle inte det vara enklare?

    Nåja, jag är lite prosaisk i mitt språk, men kommer att tänka på vår gemensamma bekant i din stad Borlänge, Sture Emby (har just fyllt 89!), som skrev en fin text om att alla relationer har sin start, sin höjdpunkt och sin avslutning. Jag har läst nånstans att man hela tiden lever i relation med Gud, men är inte Han/Hon lite avlägsen ibland? När min lagvigda försvann som genom ett trollslag, den hösten 1998, så försvann marken under mina fötter. Då hade jag bara Gud, och sen levde vi ihop utan inblandning av någon annan i 9 år. Så dök det upp en ny för två år sedan, men hon lämnade mig i stor sorg. Hon besökte mitt liv mycket kort tid och sen rycktes allt bort, vips och ögonblickligen, utan förvarning. Nu väntar jag på någon som finns där, men oj vad nervöst när man väntar!

    Vem vill inte vara lycklig jämt, vem vill inte ha kontroll över sitt liv? Ska vi inte bestämma oss för att det bästa händer, trots allt? Ahh, jag bara bluddrar. Låt allt som ska ske, ske!

    God Natt! Och God morgon!

    • Hej Hasse!
      Jag skulle vilja kommentara just det du tar upp så bra… “Jag har läst nånstans att man hela tiden lever i relation med Gud, men är inte Han/Hon lite avlägsen ibland? När min lagvigda försvann som genom ett trollslag, den hösten 1998, så försvann marken under mina fötter…”
      Det är just detta att kunna hantera “när marken försvinner under våra fötter” som var både min egen bearbetning och poäng med att skriva och förmedla artikeln. Bönens betydelse och vår ständiga relation till Gud och att allt är mycket gott är ju det centrala fundamentet i Martinus analyser. Jag har många gånger erfarit hur bönen och Guds osynliga hand hjälpt mig när det har varit bekymmersamt på olika sätt. Emellertid har den hjälpen sällan kommit omedelbart. Det är då jag alltmer lärt mig att – inte göra motstånd och försöka säga “ja”, och inte minst – ta hand om mig själv (som en trygg och tillåtande förälder skulle ha gjort). Det är inte alltid som jag lyckas, men det blir allt lättare med åren, tack och lov.

      Per-Anders

  2. Tack för din text, Per-Anders, och din kommentar, Hans, som jag inte alls tycker är bludder.

    De olyckliga äktenskapens zon är en emotionell pärs att genomleva. Min fru och jag har levt samman sedan slutet av 70-talet och gör det än och just nu håller vi på att flytta in i ett nytt hus med allt vi samlat på oss under 20 år i vårt gamla hus. Vi flyttar och bär, bär och flyttar. En tredjedel av allt vi har i vårt hus är dock barnens gamla barnböcker, leksaker, kläder, skolmateriel.

    Min fru är inte intresserad av Martinus och TT och jag vet inte om det gör att vi kan fortsätta leva samman som kompletterande motsatser. Hon är en dominerande person och jag mer följsam och mjukisaktig, åtminstone på ytan.

    Jag vet inte vad det är, förutom kärleken, vanan och bekvämligheten och vår humor som gör att vi håller ihop än. Vi köper inte riktigt det där talet om att “växa förbi varandra”, som vi tycker låter som en omskrivning på att man helt enkelt tröttnat på varandra eller hittat någon man inbillar sig skall passa bättre. Någon sådan finns inte, för problemen sitter inte hos partnern utan i en själv och i ens relation med partnern. Risken finns att det som finns i en själv som skapar problem kommer att bryta ut även i nästa relation efter ett tag, om man inte gör något åt det. Det är som att begå självmord för att lösa problem. Man tar det med sig. Men var och en får hitta sin väg och lösa sina problem. Jag har inga universallösningar.

    Jag upptäcker hela tiden något nytt hos min partner, samtidigt som lite gammalt och vant är kvar. Jag vet inte vad frugan upptäcker hos mig. Jag är väl mer endimensionell.

    Vårt liv är en vandring genom ett himmelskt-helvetiskt landskap, där ljus och mörker mixas på ett ibland hissnande sätt, från den ena stunden till den andra.

    En sak har jag lärt mig: i stället för att ängsligt fråga mig vad partnern tycker och vad hon vill, går jag på vad jag själv innerst inne vill och hoppas det går att jämka samman med hennes önskningar. Följsamhet efter någon som inte tänker och handlar helt konsekvent funkar inte. Vem kan vara helt konskevent i en relation? Vi är inte automater.

    Nej, jag är ingen realtionsexpert, inte ens på mitt eget liv. Jag hankar mig fram och improviserár. Humorn hjälper mig, självdistans “inifrån”…

    / Göran

  3. Här kommer en relationsexpert, i varje fall i mitt eget liv! Jag är nog en av de främsta experterna i Sverige på att rasera relationer. Nej, nu skröt jag, så många kärleksrelationer har jag inte haft. Med kärlek menar jag här lust-att-leva-ihop-och-ha-sex-relationer. Är det inte därför man vill leva i par? Nja, det är jag inte säker på. När min underbara första fru, Helen, lämnade mig, var det inte i första hand sex jag saknade, utan mental intimitet och – måste jag erkänna – någon att krypa ihop tillsammans med. Dessutom hade vi Martinus gemensamt. Men vad hjälpte det? – hon var inte ihop med mig för att vi läste denna danska författare. Hon hade för övrigt läst och strukit under de här raderna i Två slags kärlek (som jag dessutom själv översatte när vi levde tillsammans):

    “Så länge ett väsen ger sig in äktenskapet måste det absolut underordna sig äktenskapets kosmiska lag. Vid överträdelse av denna lag kan man absolut inte ursäkta sig med att man är högre utvecklad och inte kan inordna sig under äktenskapets moral och lagar. Det är inte något uttryck för verklig och absolut nästakärlek* när man kan nännas att vara otrogen, nännas att svika både äktenskapspartner och eventuella barn i äktenskapet, nännas att ödelägga hemmet, endast för att ge sig in i ett sexuellt samliv med en ny partner. Detta hör alltsammans mer eller mindre hemma under djävulsmedvetandet.”
    (Här finns det ett utropstecken i min bok, om det är jag eller hon som är ansvarig för det, vet jag inte)

    Martinus är alltså bestämd, när man går samman med någon sexuellt ska man vara försiktig, i varje fall om det ges sken av varaktighet. Men det måste väl vara svårt om man börjar tröttna på sin partner och möter en eller flera andra som både vill och lockar? Ja, det är ju alltid två om att bryta “lagen”, dvs att bryta upp ett äktenskap.

    Men det låter ju bra, att hålla samman i så många år! Är det kärlek det? Ja, jag vet inte, hur många i dag är motiverade att klara av ett 30-årigt förhållande? För min del har inte möjligheten funnits, men skulle jag stått ut?

    Fast riktig kärlek är ju något annat än partnerskap. Det vet vi som läst Martinus. Och inte är jag avundsjuk på dem som har tvåpoliga relationer, jo lite, då jag nyligen var hemma hos min kollega, en ganska ung man som lever i ett fint “borgerligt” hem med en annan man. Men hur ska man kunna välja någon att leva med i 40-50 år? Klarar unga människor det och är det något att sträva efter?

    Vi gör så gott vi kan och bestämmer inte själva vilka prövningar vi ska ha. I sluttampen är allt rättvist.

    *(Kommentar, översättning av ordet: ‘nästakärlek’. av danskans “næstekærlighed”; det är inte någon bra översättning, men det var inte jag som bestämde. Kärlek till nästan är den korrekta svenska översättningen av detta danska ord)

  4. Just funnit denna blogg… Och läst dessa inlägg med varmt hjärta och med en känsla av “att dela”… Tack kära medvandrare för att ni lät mig ta del av era tankar.
    Caroline Berg

    • Roligt att du hittat hit Caroline!

      Varma hälsn
      Micael


Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *