Döden är enligt Martinus en illusion. Vi kan inte dö. Livet är evigt och något som är evigt kan varken ha någon början eller något slut. Vi kan aldrig någonsin upphöra att uppleva, även om vi i våra svåraste stunder önskar oss bortom all upplevelse, bortom allt varande.
Men upplevelser bygger på kontraster: för att kunna förnimma ljus måste vi uppleva mörker. Djupast sett existerar heller inte mörker som något ont eftersom det är en ofrånkomlig del av skapelseprocessen. Martinus kallar det för ”det obehagligt goda”. Att vi upplever det mörka som obehagligt beror på att vi för närvarande längtar efter ljus och är mätta på mörkerupplevelser. Om något upplevs som ljust eller mörkt beror således på ur vilket perspektiv det upplevs.
Det är förstås teorier för oss. Vi har inte samma förstahandskunskap som Martinus, saknar intuitiv förmåga att genomtränga livsmysteriets absoluta lösning. Det är alltså fullt naturligt att vi stundtals drabbas av existentiell ångest och oro för att förlora vårt liv, eller dem som står oss nära. Döden skulle ur ett materialistiskt perspektiv innebära den ultimata förlusten, medvetandets utslocknande och således förlust av allt livet kan erbjuda: vänskap, harmoni, inspiration, lust, kärlek.
Om döden kan liknas vid en förlust så innebär det att vi många gånger i våra liv upplever små ”dödsfall”, små ”dräpande episoder” när någonting förändras: när någon lämnar oss, när vi byter yrke, när vi flyttar, när det som en gång har inspirerat oss numera känns likgiltigt och ointressant. Det som är viktigt ändrar skepnad eller karaktär allteftersom vi rör oss genom erfarenhetsoceanen.
Eftersom förändring inte alltid sker med vårt eget medgivande, tenderar vi att hålla fast vid det som betyder något för oss: en kärlekspartner, våra ägodelar, bilden av oss själva och våra principer eller föreställningar om livet och tillvaron. Det ger oss trygghet och lindrar oron från den hotande ”döden”.
Ofta behöver vi en liten knuff utifrån för att vi ska våga ta steget till förändring. Gud är vänlig nog att ge oss denna knuff i form av en annan människa som kanske förklarar att: ”vi kan inte leva tillsammans längre, jag har träffat en annan” eller ”ledsen att säga det så här, men vi måste skära ned på personalen och du tillhör dessvärre en av dem som måste gå”. Knuffen kan också bestå i att vi känner en stark attraktion till någon ny företeelse i livet. Något ”drabbar” oss med hela sin kraft och ger oss inspiration att bryta med gamla livsmönster eller vanor. Förälskelse, naturligtvis, men det kan också vara en ny spirande förmåga, ett intresse eller en inre känsla eller övertygelse som inte funnits där tidigare.
Insikter har denna karaktär av inspirerande förändringsimpulser. De kommer som en följd av erfarenheter. Plötsligt förstår vi något, om livet, om oss själva, som har varit fördolt tidigare. En dag för många år sedan hade jag en förnimmelse av att jag aldrig behöver vara rädd att förlora dem jag älskar. Bandet mellan oss har inget med tid och rum att göra, inte ens döden förmår klippa av det. Jag skrattade till för mig själv: vad hade jag att bekymra mig om? Vilken befrielse! Inte heller min egen död skulle kunna skilja oss åt i verklig mening; jag ”visste” (det var åtminstone min förnimmelse) att vi skulle fortsätta vår resa tillsammans. Jag tror att händelsen inträffade efter en tids existentiell oro och funderingar kring livet och döden. Jag hade vid denna tidpunkt inte börjat studera den andliga vetenskapen, men det var ganska kort därefter eller runtomkring denna tid som jag fick en impuls från en studiekamrat som nämnde att han hade hört talas om en dansk filosof som menade att livet varken har någon början eller något slut.
Vilka förändringar har präglat ditt liv? Vilka händelser har fått dig att vända om, att byta inriktning, att bryta upp? Vad eller vem inspirerade dig? Det som innebär en ”liten död” innebär samtidigt en ny födelse, ett nytt ”liv”. Kanske föregås varje förändring av något som kan liknas vid existentiell oro eller rädsla, även om förändringen är önskvärd. ”Vad ska det nya innebära? Vågar jag släppa taget om det gamla? Kommer jag att klara av mitt nya jobb? Kommer vi att fortsätta älska varandra”?
Den andliga vetenskapen förklarar för oss hur viktigt det är med tillit till den gudomliga världsplanen, att vi alla är ett med Gud och att vi egentligen aldrig är åtskilda från Gud, trots att denna upplevelse är mycket stark under den materialistiska epoken. Vi är alla i färd med att utveckla vår dialog med gudomen genom våra medväsen i livets direkta tal. Vi måste lära oss att läsa i ”livets bok” för att förstå vad Gud vill säga oss med det som händer oss varje dag och vi ska inte känna rädsla eller oro. Döden existerar inte, annat än som en nedbrytande kraft som är nödvändig för att något nytt ska kunna skapas.
Under mörkrets epok är emellertid döden och den dräpande principen i allra högsta grad närvarande som upplevelseform. Vi utför alla mindre dråp gentemot vår nästa när vi låter de djuriska tendenserna ta överhanden. I en intim partnerrelation kan förälskelsens baksidor låta vreden, svartsjukan och äganderättskänslan sabotera livsmodet för båda parter när smekmånadsperioden är slut, om inte de mänskliga förmågorna kan överbrygga svårigheterna. Djuret inom oss lockas fram i livets alla prövningar.
Allt det vi gör mot vår nästa medför konsekvenser, påverkar vårt öde, och det djuriska kommer så småningom att ge vika för det mänskliga. Det gamla medvetandet bryts ned, dör, och ger plats för ett nytt baserat på dubbelpolighet och nästakärlek.
Det får mig att tänka på några vackra rader av Karin Boye:
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont, när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
