Vad är verkligt?

För många år sedan stötte jag på en bok med titeln Dubbla verkligheter. Jag minns inte om jag läste den så noga, men samme författare hade också skrivit boken Ovetande och vetande som vi använde som kurslitteratur i ämnet sociologi. Båda böckerna tilltalade mig, kanske för att jag började ifrågasätta just vad som kunde betraktas som den hållfasta, konkreta och greppbara verkligheten och vad som var möjligt att förstå och veta om denna ”verklighet”. Någonting sa mig att det inte riktigt var som jag fram till dess hade trott: att livet här och nu, den materiella, fysiska tillvaron var allt som faktiskt existerade och allt tal om något överfysiskt eller icke synligt endast hörde samman med övertro och religiösa föreställningar och därmed också något overkligt.

Dessa böcker antydde en form av vetande som var otillgängligt och dolt; de spred tankar om en verklighet bortom förnimmandet, men som ändå fanns där och enligt författaren tedde sig precis lika så verklig som den jag kunde se och höra, känna och uppleva mitt i vardagen. Vår sociologilärare, som med akademiska ögon sett tedde sig något kontroversiell, menade dessutom att det var möjligt att börja uppleva något av denna osynliga värld, eller att vi åtminstone skulle frigöra vår kreativa förmåga om vi slutade ta den vardagliga världen för given och istället försökte se världen ur ett annorlunda perspektiv.

Det blev upptakten till en slags inre förvandlingsprocess som öppnade upp mitt sinne för att allting kanske var något annat än vad det föreföll att vara. Det var inte en odelat positiv upplevelse, ty nu hotade marken att rämna under fötterna och jag kunde inte längre vara säker på något, för känslan av säkerhet var just det som ställde upp hinder för att se bortom det vardagliga och taget-för-givna i tillvaron.

Fanns döden som en obeveklig mur mellan existensen och icke-existensen? Eller var döden bara övergången till en annan slags upplevelseform som vi ännu inte kunde förnimma? Sett ur detta perspektiv skulle ju döden faktiskt inte existera, mer än som en föreställning om ett ”icke-vara”. Och om döden inte existerade: vad betydde detta för livets faktiska innebörd och vara? Då måste ju livet vara något helt annat än det vi tror?

Jag minns att dessa och liknande tankar under en period ledde till existentiell oro som jag inte riktigt kunde befria mig ifrån. Hur skulle jag få veta om det jag upplevde faktiskt var verkligt och hur skulle jag förhålla mig om det skulle visa sig vara – något helt annat? Jag var tvungen att läsa vidare, det gick inte återvända till en verklighet som alltmer började förlora sina fasta konturer.

Utforskandet ledde omsider fram till den kosmiska världsbilden som Martinus beskriver i sitt huvudverk Livets Bog. Och kanske kan man lockas att tro att jag därmed hade fått ro i mitt inre beträffande verklighetens natur och dess avgränsning gentemot det overkliga. Till viss del blev det nog så eftersom Martinus presenterar en heltäckande förklaringsmodell över världsalltet som omfattar alltifrån Gud och religion till vetenskap och politik; han förklarar människans nuvarande situation och sätter in vardagen i ett allomfattande utvecklingsperspektiv där ingenting sker förgäves utan allting tvärtom är ett led i den gudomliga skapelseplanen, såväl ”död och förintelse” som livsupplevelsens kulmination i det sexuella mötet mellan två levande varelser. Livet ska helt enkelt betraktas som ett fullkomligt konstverk, ett evigt pågående projekt som kommer allt och alla till glädje och gagn. ”Döden” är, som jag redan då misstänkte, en tänkt företeelse och någonting vi absolut inte behöver vara rädda för.

Men inte bara ”döden” utan hela livsupplevelsen vilar i själva verket på att ingenting djupast sett egentligen är vad det synes vara. Vi upplever enligt Martinus i skärningspunkten mellan det eviga och det timliga, det begränsade och det oändliga. Alla utryck för något begränsat och timligt döljer något evigt och obegränsat. Allting vi kan beskriva i tillvaron och hur det ter sig: litet, stort, vackert, fult, mörkt, ljust, är endast uttryck för hur det upplevs ur ett visst perspektiv. Men denna perspektiviska upplevelse är dock en högst påtaglig illusion och därmed också verklig för upplevaren och skaparen som i sig själv representerar det obegränsade, stilla och eviga.

När jag idag upplever något som ”overkligt” handlar det om att jag inte kan förstå eller förnimma detta något ur mitt nuvarande perspektiv. Det kanske befinner sig för långt bort i horisonten eller på ett intellektuellt eller känslomässigt plan som jag ännu inte kan ta till mig. Oftast rör det sig om en ”känsla av overklighet” när någonting nytt och främmande inträffar, som när en kär vän hastigt lämnar det jordiska och går in i en verklighet som jag, ännu så länge, inte dagsmedvetet kan uppleva eller förstå, annat än i teorin. Det overkliga kan naturligtvis också vara något glädjefullt och oväntat, som när den ”döde” visar sig i natten och utstrålar en livskraft som får vännen att framträda som mera levande än när han stod i beredskap att lämna jordelivet. Det verkliga och overkliga byter så att säga plats. Vi säger: ”det var så verkligt… som om han faktiskt stod där.” Men säkra kan vi ju trots allt inte vara. Alla ”övernaturliga” upplevelser kan på detta sätt te sig overkliga trots att de kanske ur ett specifikt perspektiv är mera verkliga än det vi upplever varje dag.

Det overkliga kan lika gärna framträda i vardagen, på jobbet, när man ifrågasätter vad meningen är med alla krav och utmanande uppgifter. Det visar sig i familjelivet när någon blir lämnad eller går igenom en kris för att kärleken tycks ha slocknat. Lidandet är förmodligen den upplevelseform som vi har allra svårast att förstå, samtidigt som ingen kan bestrida påtagligheten av själva lidandets upplevelse. På samma sätt är sorgen lika påtaglig över den bortgångne vännen som känslan av overklighet när man inser att det inte längre går att komma över på en kopp kaffe eller slå en signal för att höra hur dagen har varit.

Det verkliga är det viktiga, det som påkallar uppmärksamheten och upptar vårt koncentrerade medvetande. Kanske kan det vara sådant vi längtar efter och värderar: kärlek, gemenskap, samhörighet, människor vi tycker om, musik vi älskar att lyssna till. Allt sådant som ger trygghet, säkerhet – och mening. När vi har svåra stunder drömmer vi oss bort till tider som betytt mycket för oss. Minnena kommer tillbaka och det är som om vi vore där igen, tillsammans med den älskade och ett liv som framstår som mera verkligt än nuet.

Martinus menar att spiralkretsloppets kosmiska sommartid inträffar i salighetsriket, där vi lever i vår inre minnesvärld och ser tillbaka på det förgångna i ett förklarat ljus. En större salighet och njutning går det inte att föreställa sig. Ändå lever vi ”bara” i minnena av det som en gång var. Kanske är det först då vi till fullo förstår verklighetens natur.

Recommended Posts

6 Comments

  1. Hej!

    Det är mycket jag känner igen i ditt inlägg Micke, bland annat när du nämner den overklighetskänsla som uppstår när gamla vänner plötsligt är otillgängliga. Alla de samtal jag hade med vännen C under 80- och 90-talen, de är lika verkliga för mig i dag som någonsin. Men han kan inte nås för tillfället. Hans sambo berättade för mig att han är “död” när jag ringde senast för ett par år sedan.
    – Vad då död, tänker jag. Han lever i mig åtminstone. – Han är inte död, det är bara det att jag inte har hans nya telefonnummer.

    Har de telefoner i himlen?

    Men den kosmiska sommaren är väl ändå den gudomliga världen, inte salighetsriket? I varje fall ser det ut så på min symbol nr 12 i Livets bok 4. Första delen av salighetsriket är möjligen sensommaren, men är det inte det som kalls “höst”, när man blickar tillbaka?

    Hoppas sommaren kommer tillbaka, den försvann i går, nästan höst fast det är bara 12 augusti.

  2. Själv har jag inte haft så många nära som har lämnat det jordiska. Men det blev mycket påtagligt häromveckan. Jag vet inte om jag har förstått det riktigt ännu. Får ta upp det där med Gud om telefoner i himlen. Ska det vara så svårt?

    Symbolen (nr 17, symbolbok 2) visar vad jag kan se att sommaren upptar andra halvan av den gudomliga världen och hela salighetsriket. Det är riktigt att ljuset dock kulminerar i den gudomliga världen, när sommaren inleds. Känns konstigt att till och med det rikiga människoriket hör till den kosmiska vintern…

    Tack för synpunkter

  3. Hej,

    Stort tack Micael för kloka och vackra rader och för era efterföljande reflektioner. Man blir varm i hjärtat av att läsa om livskraften hos din vän som du, Micael, möter i din nattliga upplevelse.

    Jag tror också att du med ditt resonemang kring verklighet och overklighet sätter fingret på varför just döden i vår mer eller mindre sekulariserade kultur får en så påtaglig overklig och paradox karaktär.

    Vi har ju, åtminstone många av oss, förlorat tron på traditionella trosföreställningar om liv och död som olika slags existenser i separata världar och därmed gjort oss av med den krycka som försåg oss med något slags nödtorftig logik kring övergången från det fysiska planet till ett tänkt själsligt paradis (i bästa fall….). Utan traditionell tro står vi här med illusionen av död som styrks av det påtagliga försvinnandet av den fysiska kroppen i den fysiska världen.
    Men så återkallar vi det vi har upplevt av väsendets “osynliga jag” som han eller hon har manifesterat sig fysiskt för oss – ett leende, en blick, en gest, ett skratt, kanske en fjärrskådande blick på ett foto – och verkligheten tycks gunga till eftersom minnet av dessa manifestationer – precis som du skriver – nästan tycks mer inträngande levande och verkliga än de föreföll när vi upplevde dem “på riktigt”. Så vad är riktigt och vad är verkligt?

    Verkligheten är ju inte vad vi “ser” – Martinus skriver ju t.ex. i Logik att ” vi i verkligheten aldrig har sett våra vänner eller fiender, aldrig sett våra familjemedlemmar eller kamrater, aldrig någonsin sett ett levande väsen. Allt som vi direkt har sett och känner igen under dessa olika beteckningar, är endast olika skapade realiteter, intellektuella konsekvenser av reaktioner mellan materiemassor, varigenom vi varit i stånd att sortera ut de olika intellektuella konsekvenserna (organismerna) och registrera dem i vårt medvetande under de ovannämnda beteckningarna. ” (Kap 95).

    För många människor skulle kanske dessa citerade rader uppfattas som högst overkliga och abstrakta – men kanske är det ändå många människors helt egna empiriska förnimmelser som – trots att vi kanske har förlorat den direkta kontakten med nästan allt andligt – ändå inte kan undgå att uppfatta det levande bakom manifestationerna som det enda absolut verkliga vi kan utbyta tankar med. I minnen eller genom nattliga upplevelser förnimmer vi det väsen vi inte längre kan se i den fysiska världen och får en reell upplevelse av livets verklighet och dödens overklighet.

    När döden inträffar för någon i vår närhet, innebär det kanske paradoxalt nog att slöjan rivs ned framför den illusion vi upplever som fysisk verklighet och det andliga eller det verkligt verkliga tränger igenom?

    Men samtidigt är vi ju kvar här, när väckarklockan ringer eller när våra “drömmerier” avbryts – vi vaknar begränsad av den egna organismen och dess fysiska förnimmelseorgan och för oss är separationen och saknaden verklig. Kanske som om vi skulle kunna ana vad som finns bakom ett draperi men inte få titta bakom….. Det är kanske inte så underligt om vi förblir undrande och lite förvirrade inför våra egna upplevelsers motstridiga intryck.

    Jag har en gång drömt att jag talade i telefon med en avliden nära släkting – i slutet av en lång korridor i en jättestor byggnad, rakt ut i en sprakande rymd, tyvärr var det brusigt och dålig kontakt och jag hörde personen i andra ändan dåligt :), men jag minns att jag var väldigt förvånad och tänkte att jag ju måste berätta för andra att det går att prata i telefon nästan “som vanligt” med en avliden person. Förmodligen en dröm som hör hemma i “skräpkammaren” :), men den illustrerar kanske den längtan vi har både att få kontakt med en saknad person men kanske också att äntligen, som den förlorade sonen (resp. dottern 🙂 få komma tillbaka och uppleva den verkliga verkligheten igen….

    Vad gäller det riktiga människoriket och den kosmiska vintern – man kanske kan tänka på känslan när vintersolstrålarna skiner på de första spirande snödropparna eller krokusarna, upplevelsen av att växtkraften bryter igenom isen och de mörka nätterna långsamt blir kortare och kortare och allting andas ett löfte om en fantastisk kommande skapelseperiod…

    • Tack själv Pernilla för dina inspirerande reflektioner. Intressant citat från Logik!

      Jo, jag kan på något sätt uppleva att den andliga världen är snäppet närmare för tillfället, när jag har en nära vän som just trätt in i den. Samtidigt är vi här och nu förhållandevis andliga i den meningen att vårt inre liv ofta ter sig verkligare än den yttre världen som vi kanske vill fly undan.

      Det låter förhoppningsfullt med din dröm om möjligheten att nå fram på tråden, även om täckningen i gränslandet mellan liv och död är något begränsad…

      Micael

  4. Intressanta tankar – kan känna igen mig i dem!

    Jag har funderat på detta med att “livsupplevelsen är en illusion” (men inte när vi är inne i den och ser den sas inifrån!)- dvs. det kosmiska rubbet, både den sekundära och den primära delen av Guds medvetande.

    Men är det då inte så att den fysiska världen som vi kallar den, är en illusion av andra/tredje graden – dvs. att den primära världen är “mer äkta” genom att man där “visar vad man tänker på utsidan” medan vi på utsidan i den fysiska världen kan ge utyrck för raka motsatsen till vad vi har på insidan – om vi tror vi har fördel av det.

    Egoism kan väl då sägas leda till en illusorisk värld som är “mer illusion” än en värld som består av materier som rättar sig direkt efter vår önskan. Som ju alla vet är den fysiska världen en värld som möjliggör kamouflage och falskhet – och dessa möjligheter är i så fall störst för det väsen som nått längst i denna värld (innan hon är på väg ut ur den), den djävulsmedvetna jordmänniskan.

    Det slår mig att den andliga föda vi får oss till livs via t.ex. media dryper av mentala gifter, allt skall vridas och vinklas till något negativt. Mentala gifter står på menyn för varje djävulsmedveten jordmänniska.

    /Göran

    • Tack för synpunkter!
      Jag håller med dig om att den fysiska världen ter sig mer overklig än den andliga världen, om det är så du menar. Tillvaron efter döden bör väl tolkas som vår egentliga hemvist och vårt liv här är en träningsarena där vi har möjlighet att dölja våra djuriska sidor. Det är i alla fall mycket svårare att skilja det äkta från det falska i denna värld. Samtidigt är vi ju fortfarande djur i viss mån… I den andliga världen har vi lagt av oss vår tyngdenergikropp och utstrålar kärlek, men bara i den grad vi har förmått utveckla den.

      Kanske är det så att vårt verkliga liv börjar först i och med det kosmiska medvetandet. Dessförinnan befinner vi oss i en fostertillvaro, kosmiskt sett. Det betyder förstås inte att allt vi upplever nu är overkligt. Men det sker åtminstone i ett halvt dunkel, i en skuggregion eller dimmliknande sfär.

      Hälsn Micael


Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *