Lycka och lidande: två ord, två upplevelseformer som våra liv kretsar omkring. När det ena dominerar tycks det andra vara tillbakahållet – lyckan uppstår ibland i det ögonblick som lidandet upphör; ja, det kanske rentav är första gången som en människa kan känna uppriktig glädje över livet, som om det har återvänt efter en längre tids sorg och smärta.
Båda fenomenen är subjektiva. Det som är lycka för mig kan vara lidande för dig. Du känner dig ensam, jag känner mig fri och obunden; du älskar att arbeta, jag tyngs av alla krav; du känner att du lever när du får resa och möta nya människor, jag känner frid när jag får vandra ensam i naturen. Det som ger inspiration och livsenergi för en människa kan skapa olust och sorg för en annan. Inte konstigt att det är så svårt för oss människor att leva samman, när vi har så olika behov och förväntningar på livet. Ändå behöver vi varandra för att bli riktigt lyckliga.
Lycka och lidande engagerar både lekmän och forskare, ung som gammal, man eller kvinna. I dagens söndagsbilaga av DN nämns att det som gör oss lyckliga är nära vänner, kärleksrelationer, arbete, socialt och fysiskt aktiv fritid, strävan efter meningsfulla mål, ideellt arbete och att göra goda gärningar. Vi blir inte lyckliga av framgång, skönhet, passiva semestrar, mera pengar eller av att shoppa.
Docenten Bengt Brulde forskar om lycka, men hade egentligen lidandet som huvudintresse när han skulle ta itu med sin avhandling i praktisk filosofi. Han menar att lycka hänger samman med att vi finner en mening i tillvaron, och det kan vi göra utan att behöva någon gud. Men att själv må bra är inte tillräckligt för att livet ska vara meningsfullt. Detta uppnås genom att hjälpa andra, genom att leva på ett moraliskt sätt. Lycka och mening skapas då vi arbetar för att gynna en större helhet. Han går så långt som att säga att den som inte arbetar för en bättre värld kan anses vara utestängd från det fullt meningsfulla livet.
Jag brukar halvt skämtsamt, halvt på allvar säga att ”vi är inte här för att vara lyckliga, vi är här för att lära oss”. Och lärande sker genom motstånd, alltså kan vi räkna med en hel del lidande i en eller annan form. Ibland kan de yttre betingelserna vara förhållandevis behagliga. Vi har en fast bostad, vi har vänner, vi har ett arbete som vi kan försörja oss på, vi har lediga dagar då vi är fria att göra vad vi vill. Och likväl; ibland kommer en oro över oss, en olust, ett inre obehag som vi inte kan befria oss ifrån. En känsla av att vi tvivlar på meningen med vardagens alla måsten, en känsla som sätter sig i kroppen, som förgrenar sig och hotar att ta över livsinspirationen. Kanske övergår obehagskänslorna till ett smärttillstånd som legitimerar de tunga känslorna och förstärker dem.
Har lidandet mening?
För några år sedan utkom en bok på förlaget Natur och Kultur med den förhoppningsfulla titeln ”Lidandets mening”. Där frågar sig redaktören Kjell Kallenberg om lidandet kan tas bort, om det är önskvärt att så sker. Kan sorgen vara det pris vi får betala för kärlek? Vill vi avstå från kärlek för att inte senare behöva drabbas av sorg? Och hur är det med konsten: är det inte så att stor konst har utvecklats genom lidande? Hur som helst så är lidandet verklighet och författaren spekulerar kring behovet att acceptera och förstå lidandet som fenomen och att livet kanske skulle vara fattigare utan detta.
Peter Nilson filosoferar i samma bok om lidandets gåtfullhet. Det är en utmaning mot allt förnuft samtidigt som insikten om dess villkor kanske skulle ge människan en frihet som annars är oåtkomlig för henne. Att undvika lidande är den starkaste drivkraften; bakom varje social utopi eller politiskt program finns en vision av ett samhälle där lidandet har minskats.
Men ser man till naturen tycks hela skapelseprocessen vara ett resultat av en lång rad katastrofer, menar författaren. Vår existens är möjlig genom flera domedagar som drabbat solsystemet, mycket har utplånats i universum för att något annat skulle kunna skapas. Under kritaperioden utrotades de stora reptilerna och banade väg för en annan värld med livsrum för nya varelser. Även inom fysiken finns det tecken på att nedbrytning, sönderfall, förintelse är en del av tingens ordning. ”Liv, skapande och insikt har köpts till ett ohyggligt pris av kaos och död” skriver Peter Nilson ödesmättat.
Men är således lidandet ett resultat av de villkor som präglar en slumpmässig skapelseprocess? Frågan om mening infinner sig obönhörligen. Peter Nilson noterar att förnimmelsen av meningsfullhet är lika grundläggande eller alldaglig som upplevelsen av det absurda och det meningslösa. Kanske är dagens människa mera fångad av känslan av meningslöshet och tomhet, men människan är samtidigt en meningsskapande varelse. Det till synes meningslösa kan tillskrivas en mening. Vetenskap och konst skulle inte kunna existera utan någon slags mening och vi anar, menar Peter Nilson, att tillvaron präglas av att ordning kan uppstå ur kaos och att skapelse pågår.
Kan mening upplevas mitt i ett omåttligt lidande? Psykologen Viktor Frankl har skrivit om sina upplevelser i ett koncentrationsläger under andra världskriget. Han iakttog att människor även i yttersta nöd kan bibehålla sin inre frihet och värdighet in i det sista: yttervärldens tvång kan omvandlas till något meningsfullt i den lidandes inre. Samtidigt är det kanske endast ett resultat av människans anpassningsförmåga, hennes drift att göra livet meningsfullt, trots dess absurditet.
Peter Nilson frågar sig om det är nog att människan genom lidandet kan vidga sin horisont, att själsstyrkan kan växa, att hon kan utvecklas. Jag tror att frågan endast kan besvaras med ”Ja” om vi inser eller räknar med livets evighet och Gudomens existens. Så länge vi håller oss inom ett materialistiskt ett-livs-perspektiv kommer vi aldrig att bli helt tillfreds med den personliga mening vi kan tillskriva livet. Förr eller senare kommer livet att utmana våra föreställningar.
Enligt Martinus har vi ett långt större ansvar för vårt välbefinnande än vi än så länge kan förstå. Destruktiva tankeklimat: sorger, svårmod, bekymmer åstadkommer en nedbrytningsprocess som undergräver vår hälsa. Paradoxalt nog är det både nödvändigt och ”farligt” att lida. Nödvändigt eftersom vi inte skulle kunna väckas ur vår kosmiska slummer och nå insikter om oss själva, livet evighet och Guds existens; farligt därför att martyrskap, bitterhet, svårmod, depression skapar en underminering av livsmodet, gör oss sjuka. Vi måste lära oss att förhålla oss till lidande och smärta på ett sätt som får själsstyrkan att växa. Om vi inser dess nödvändighet och djupare mission kan vi också släppa taget om oss själva och överlåta oss i Guds händer, utveckla vår tillit till att allt är precis som det måste vara. Ingen och inget i vår omgivning har skuld i att vårt öde gestaltar sig just så som det gör; inte obehagliga medmänniskor, inte myndigheter, inte slumpartade kaotiska naturprocesser, inte mörka krafter. Bara vi själva är den djupaste orsaken till vårt öde, och Gudomen vägleder oss fram till ljuset på allra bästa sätt. Så enkelt, men så svårt att förstå mitt i livets upplevelse.
”Till den, som i sitt eget livs djupaste smärta förmår att ge avkall på sin egen vilja till fördel för Guds vilja, kommer det alltid att sändas en ängel i den mörkaste stund.” Martinus, s 64 i boken ”Ut ur mörkret”.
