Hösten har övergått till vinter och i decemberkylan pälsar vi på oss med halsdukar, vantar, och tjocka vinterjackor med luva för att liksom hålla naturens krafter på avstånd. Vi tycks inneslutna i oss själva, lyfter knappt på blicken när vi långsamt, steg för steg, kämpar oss framåt i snömodden. Kanske tänker vi på köldens obarmhärtighet, på motståndet som alltid gäckar oss i den fysiska världen; kanske drömmer vi oss bort mot ljusare tider där björkarna lyser med späda gröna blad som nyss slagit ut och vinterns småfåglar har återvänt till en ny tid med underbar sång och ungar som döljer sig i buskaget. Livets kretslopp leder oss obönhörligen vidare genom mörkret, kylan och den till synes ödsliga och döda tillvaron fram emot livets återkomst. Utan kontraster skulle inget kunna förnimmas och utan förändring inget liv, ingen upplevelse, ingen längtan.
Mörker och kyla betyder för mig avstånd och ensamhet. Vi säger att ”någon är ute i kylan”. Någon får inte var med längre eller har gjort sig obekväm. Vi möts av en ”mörk blick” eller av ”isande tystnad” när vi söker kontakt. En varm personlighet inbjuder till samtal, till öppenhet; det är en människa som man kan anförtro sig till, som tycks engagera sig. Den distanserade, kallsinniga personen skrämmer oss. Vad döljer sig där bakom stenansiktet, bakom ögonen som inte avslöjar några känslor eller tankar? Vi håller oss tillbaka, avvaktar för att försöka förstå vad vi kan lämna ut om oss själva utan att bli angripna eller missförstådda.
Öppenhet hör till det mänskliga och personliga, åtminstone om vi betraktar öppenhet som liktydigt med tolerans och en välvillig önskan om kontakt. Djuret styrs av instinktiva krafter i kampen för överlevnad. Konkurrens, angrepp och försvar inbjuder bara till öppenhet gentemot dem som man kan alliera sig med för att öka sin egen vinning. I en starkt nationalistisk kultur ses främlingar och oliktänkande som potentiella hot och det gäller att med alla medel hålla dem på avstånd eller se till att de inordnar sig. En människa som präglas av flockmedvetande delar ofta upp människor i ”vi och dom”. Man delar med sig av allt man har till dem som tillhör ”innegruppen” medan de utomstående kan behandlas hur som helst eftersom de knappast räknas. Att tillhöra ”innegruppen” blir det allt överskuggande målet i tillvaron. Närhelst vi rör oss i mänskliga sammanhang har vi en tendens att sluta oss samman i grupper som vi kan identifiera oss med och bli starka med. Det kan vara religiösa grupperingar, politiska sammanslutningar, intresseföreningar eller till och med andliga gemenskaper. Vi har en önskan om att förstå och bli förstådda. De som vi liknar kan vi lättare förstå. För många är identifikationen med familjen den starkaste källan till trygghet och närhet i livet.
Öppenhet förutsätter självständighet och självkännedom. De djuriska sidorna hindrar oss från att på djupet älska varandra. Därför måste vi efter den första tidens eventuella skärseldsupplevelse efter döden lämna de ofärdiga medvetenhetsenergierna bakom oss. Vi kan inte bära med oss missunnsamhet, hat och bitterhet i kontakten med andra levande väsen i en tillvaro som ska vara en underbar viloperiod där vi får möjlighet att uppfylla alla önskningar, där vi kan skapa och uppleva utan den fysiska världens motstånd och begränsningar. Men även här på jorden måste vi så småningom besegra den djuriska mentaliteten för att verkligt skapande och verklig kärlek ska möjliggöras. Först då kan det riktiga människoriket förverkligas och bli en kärlekens vår- och sommarperiod efter vinterns mörka och tillslutna ensamhet som endast lystes upp av den konstlade kärleken till ett väsen av motsatt kön.
Hur blir vi mera öppna och hur når vi högre självkännedom? Ja, du bestämmer naturligtvis själv i vilken grad du vill öppna dig för en annan människa. Kanske du ska märka att öppenhet alstrar öppenhet, närhet befordrar närhet och i samma grad som du utestänger andra från din medvetenhetszon så riskerar du också att bli ensam och kvarlämnad ”i kylan”. Alla människor betyder något för en annan människa, även om det kan synas vara oändligt lite ibland. All mänsklig kontakt, alla tankar och känslor vi delar med oss av är frön som gror eller en befruktning som utmynnar i ett ”havandeskap”:
”Varje gång ett väsen mottar en förnimmelse, upplever ett intryck, upplever en tanke, en idé eller föreställning, är det föremål för en ”befruktning”. Och med alla de erfarenheter som det tillägnat sig och som utgör dess medvetande, är det ”havande”. Och dessa erfarenheter blir här i detta ”havandeskap” av jaget förvandlade till ”foster” för nytt liv, som också ilar mot sin ”födelse” för att i sin tur kunna avge ”säd”, bli till ”befruktning” eller ”fortplantning” av nytt liv för andra jag, och så vidare allt framgent.”(Livets Bog III, st. 826)
Detta gäller förstås oavsett om det vi sår är av rent mänsklig eller djurisk karaktär, men för avsändaren har ju sådden betydelse eftersom det vi sår alltid återvänder tillbaka i form av en karmautlösning.
Har öppenheten blivit större i vårt samhälle i jämförelse med tidigare? Jag tror det. Vi delar med oss av våra vardagliga, och ibland även våra mest personliga, erfarenheter på Internet som om vi har ett behov av att få bekräftelse på att vi existerar och att det vi gör varje dag har någon betydelse. Människor skriver om sina liv i biografier och läser om andra människors liv för att uppleva igenkännande, för att förfäras eller glädjas. Öppenheten kanske går hand i hand med att traditionella levnadsmönster sakta förändras och att självständighetssträvanden hos män och kvinnor utmynnar i allt större frihet att skapa sin egen identitet, sitt eget liv efter helt personliga preferenser. Denna självständighetsiver står dock inte i kontrast till människors behov av närhet och kontakt med andra. Tvärtom: ju mer vi befrias från gruppmentalitet och fasta strukturer, desto mer önskar vi möta andra människor på deras villkor, utan att betrakta dem som representanter för en eller annan grupp eller som konkurrenter om begränsade medel och möjligheter. Människor av samma kön kan mötas i intim, förtrolig gemenskap utan att känna den djuriska rivaliteten blossa upp när ett väsen av motsatt kön hamnar i blickfånget och söker uppmärksamhet. Ett kärleksmöte med en annan människa grundar sig alltmera på vår dubbelpoliga eller mänskliga natur.
Ändå finns det många till synes ensamma människor i vår tid. Att lämna gruppgemenskaper och söka sin egen väg kanske för en tid leder oss bort från det vi av tradition har funnit trygghet och glädje i. Vi lämnar ett äktenskap som inte längre är hållbart när förälskelsen och äganderättskänslorna hotar vår frihet och de livsprojekt som ger oss inspiration att komma vidare i livet. Vi överger medlemskapet i en eller annan religiös sammanslutning som inte längre känns förenlig med vår inre övertygelse. Långsamt klipper vi banden till alla kollektiva grupperingar och står där ensamma, men fria. Kanske känner vi då saknaden av djupare mänsklig kontakt, ett möte med någon som liksom vi själva står där, naken och ensam, men törstande och hungrande efter kärlek i dess verkliga bemärkelse. Vågar du då öppna dig, berätta om dig själv, din långa ”fångenskap” i de djuriska medvetanderegionerna och din längtan efter något annat? Eller väljer du ännu att hålla dig tillbaka, värna om din integritet och självständighet av rädsla att återigen snärjas i kollektivismens likriktade ofrihet? Jag tror att du vågar vara öppen i samma mån som du också har styrkan att gå din egen väg och veta vem du är och vart du går. Först när du känner dig själv, dina begränsningar och vad som är viktigt just för dig: först då kan du närma dig andra utan rädsla att suddas ut i konturerna eller att uppslukas av kollektivets inbjudande men bedrägliga trygghet.
Du kan aldrig lära känna dig själv utan att gå din egen väg, fatta dina egna beslut och följa din inre övertygelse. Men vi behöver andra människor för att förstå oss själva. De är såsom speglar och vi behöver lyssna på dem, betrakta dem, intressera oss för dem eftersom de har något viktigt att säga om oss själva och om livet. Hur ska de öppna sig för oss om vi inte bjuder in dem?
