Ensam eller tillsammans? – tankar från en samtalskväll i oktober

Den moderna människan befinner sig i en brytningstid; hon är enligt Martinus en ”sårad flykting mellan två riken”. Innebär denna ”hemlöshet” att ensamheten får allt större utrymme i människors liv i takt med att traditionellt familjeliv och parrelationer avvecklas eller ändrar karaktär? Kan nära vänskap ersätta den intima kärleksrelationen och vad betyder egentligen våra relationer? Detta samtalade vi om på måndagskvällen över en kopp te. Gruppen bestod av tre kvinnor och fem män, men i dessa polförvandlingstider kanske man inte ska väga in könsaspekten alltför mycket. Likväl kan det vara så att vi män och kvinnor har olika perspektiv på ensamhet och relationer.

Den utvecklade dubbelpoliga människan antas ha funnit en inre trygghet i kraft av sin balanserade personlighetsstruktur som förenar maskulina och feminina perspektiv. Närheten till Gud är en garanti för att ensamheten aldrig torde ta överhanden. Tvärtom ger kärleksförmågan möjlighet att närma sig andra människor utan fiendskap och äganderättskänslor. Men vi är inte där ännu. Flera av oss berättar om svårigheten att få kärleksrelationen att fungera. När det inte känns bra sluter man sig och upplever ensamhet inom relationen. Vi känner oss kanske ockuperade eller på annat sätt begränsade i samlivet när förälskelsen har ebbat ut och vi står framför varandra som de individer vi faktiskt är. Parrelationen är dock en oöverträffad ”utvecklingsarena” när det gäller att locka fram våra innersta behov och reaktioner. Någon är glad över att inte ha levt någon längre period i denna potentiella konflikthärd medan andra har gjort flera försök som till slut har utmynnat i en mer eller mindre svår separation. Kanske gjorde man också en del trevande försök med den s.k fria kärleken som var populär för några decennier sedan. Nu lever man som särbo, lever med en vän eller trivs alldeles utmärkt som ensamstående.

Men familjelivet kan också fungera bra även för den moderna människan berättar någon i gruppen. Martinus skriver om ”H-människan” som i bästa fall kan leva lyckligt i ett äktenskap med en annan ”H-människa” eftersom de båda är så långt komna att de är uppfyllda av empati och respekt för varandras mänskliga behov. Kanske är inte den sexuella attraktionskraften särskilt framträdande, men den intellektuella gemenskapen har stor bärkraft. ”H-människan” hamnar dock oftare i mindre lyckliga äktenskap med individer ur de andra kategorierna menar Martinus.

Även om vi inte är ”H-människor” kan vi känna igen och förstå vilken betydelse en sådan gemenskap mellan mogna individer kan ha, särskilt när äganderättsbehovet har minskat i betydelse. På tal om Martinus olika kategorier så föreslår någon att det vore bra om det fanns en termometer som kunde tala om var man befann sig någonstans. Samtidigt konstaterar vi skämtsamt att det kanske vore svårt att leva upp till en viss kategori om temperaturen visar ett oväntat resultat.

Vi talar om vänner och vänskap. Vänner har förmågan att spegla och bekräfta oss och skapa kontinuitet i våra liv medan den intima parrelationen kanske oftare blir mera intensiv och dramatisk. Men de sexuella begären tillfredsställs förvisso inte med vänner. Just dessa begär kan ibland leda till att vi hamnar i en parrelation utan att vi riktigt förstod hur det gick till. Förälskelsen tog överhanden och kanske tänkte vi att det denna gång skulle fungera bra. Förr fanns särskilt för kvinnor ett starkt tryck från omgivningen att man skulle gifta sig för att bli ”en hel människa.” Det var bäst att passa på när någon lämplig person kom i ens väg. Det blev inte alltid så bra…

Ensamhet kan också skingras genom själva den andliga inställningen i livet: upplevelsen av att vi hör samman, att livet fortsätter och att inget är förgäves. Att läsa de kosmiska analyserna ger för många en styrka vid svåra stunder även om det kanske inte är någon garanti när det är som allra tyngst. Vi tror också att reinkarnationstankens genomslag i samhället kommer att utmynna i ett annorlunda förhållningssätt till våra närstående: föräldrar och barn. Kanske kan övertygelsen om att vi lever flera liv också skingra sorgen över ofrivillig ensamhet, eftersom perspektivet på livet blir så mycket större.

Kanske är då ensamheten bara en tillfällig, ibland självvald, ibland ofrivillig, erfarenhet som är nödvändig på vägen mot den utvecklade kärleksförmågan och ett nära förhållande till Gudomen och våra medväsen. Innan vi har nått dit måste vi också lära oss att älska individer av samma kön som oss själva. Detta berörde vi inte under vår samtalskväll, men kanske utforskar vi ämnet i ett kommande samtal.

Tack ni som deltog!

Recommended Posts

2 Comments

  1. Varmt tack för referatet!

    Nej, det är inte lätt att leva tillsammans sådana vi är nu, och det är inte lätt att leva ensam. Ändå kan man ha det bra, både i samlevnad och ensamhet. Och har man det inte bra, så är det en stor tröst att veta att svårigheterna är nödvändiga steg på vägen mot att alltid vara intimt tillsammans med Gudomen och med de gudasyskon man möter …

    /Ingegärd

  2. Ja, varmt tack Mic för dina fina ord, hade gärna varit med på tekvällen, sänder lite fria reflektioner.
    “Du skall älska din nästa som dig själv”
    Detta, Jesu uttalande är knappast baserade på han/honkönssympati.
    Denna nästa var helt enkelt levande väsen som vi möter var som helst- en Gudomlig kärlek,
    så inte underligt att vi inte tillfullo förstått innebörden av detta uttalande,
    bortom jordmänsklig förmåga.

    Vi kämpar på i våra relationer, rädda att bli ensamma o övergivna. När så sker jagar vi vidare,
    kanske till ännu större tomhet.
    Kärlek, erotik o sex måste till för att bli bekräftade.
    Erotiken är en mäktig kraft, tänkt att bygga en bro mellan sex o kärlek (vilket den sällan gör)
    När kärleken har “lärts” kan erotiska kraften förbli levande.
    Utan kärlek bränns den ut. Här ser vi alla äktenskapliga problem.

    Att leva i en relation, hur den än ser ut, är att söka djupet i den andres själ, då kommer det som finns i den andres själ att stiga upp till ytan.
    Ett möte, livsgnistan stagnerar inte- en själsfrende….om vi får förmånen att vandra den stig jag försökt beskriva.

    Tänk när vi kan lämna avskildhetens väggar och dela med av osjälvisk och sann kärlek till alla medvarelser.

    Men här krävs stor andlig och emotionell mognad.
    Mänskligheten idag befinner sig långt från detta ideal..men det förändrar inte idealet.

    Vi förstår inte ens varför vi inte kan förverkliga den lycka som en del av själen längtar efter.

    Om dörren inte är alltför låst brukar kärleken visa sig i skeenden av vårt liv.
    Huruvida vi använder den beror på var i utveckligen, mod, vilja o ödmjuket vi står.

    Lena

    K


Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *