Martinus kosmiska världsbild har lyft på slöjan till det allra heligaste; till en förståelse för Guds mening med allt som sker, med våra liv och vår bestämmelse. I vilken frikyrkoförsamling som helst skulle detta föranleda jubel och glädjeyttringar av sällan skådat slag. Man skulle ge sig ut och värva proselyter, ropa ut detta fantastiska som har hänt mänskligheten, knacka dörr för att frälsa själar, sprida ordet och inte väja för massans eller flockens oförstående inställning.
Så sker nu inte hos oss som intresserar oss för den eviga världsbilden, trots att vi kanske inom oss känner en harmoni och trygghet som vi gärna skulle vilja sprida vidare till andra människor. Kanske är vi till och med förvånade över och bekymrade över att inte flera har insett att det numera finns ett tredje testamente som förklarar allt som religiösa sammanslutningar, frikyrkosamfund och obskyra sekter har presenterat egna svar på i över två tusen år. Sanningen är här!
På lördagseftermiddagens välbesökta seminarium guidade Pia Hellertz oss genom högst väsentliga frågor om varför vi kan betrakta Martinus som en äkta världslärare och inte en falsk profet. Hur vet vi egentligen att det är sanningen vi har råkat på? Hur vet vi med bestämdhet att den andliga vetenskapen inte är ytterligare en världsåskådning bland andra där människor sluter sig samman och avgränsar sig gentemot en oförstående omvärld?
Ja, lite utmanande nämner Pia att ”Martinusrörelsen” (ett begrepp som hon egentligen vill undvika) faktiskt kan betraktas som en sekt om man väljer att definiera en sekt som en grupp av människor som delar en världsbild som skiljer sig ifrån den allmänt vedertagna. På samma sätt skulle då teosofiska och antroposofiska sammanslutningar kunna betraktas som sekter, vilket de också gör i en del facklitteratur på området. De skiljer sig naturligtvis ifrån manipulativa och destruktiva sekter där individens möjligheter är beskurna av ledaren och de regler som sekten har bestämt. Pia beskriver många olika typer av destruktiva sekter där några av de gemensamma nämnarna är makt, sex och pengar. Hon har själv erfarenhet av deltagande i en mindre sekt där ledaren visade sig ha pedofila böjelser. Vänner till henne fick mer eller mindre sina liv förstörda.
Sekter har egentligen funnits i alla tider och de kan ha såväl religiösa som politiska och andra förtecken. Ofta spelar man på människors känslor, även om några sekter också kan betraktas som mera intelligensbetonade än känslobetonade.
Martinus vill inte betrakta sig som en profet. Han önskar inte övertyga oss, frälsa oss eller värva proselyter. Han vill endast ge en gåva till mänskligheten i form den andliga världsbilden som vi har full frihet att ta till oss på det sätt vi finner bäst. Han uppmanar oss att inte bilda samfund eller sammanslutningar av olika slag och inte heller institutet ska betraktas som någon dikterande instans som ska bestämma vad vi ska tycka eller tänka. Men han varnar för att de falska profeternas tid inte är över, tvärtom får vi räkna med att det kommer människor som på grundval av falska kosmiska impulser kan utnämna sig själva till mänsklighetens ledare på det andliga området. Liknande varningar finns i Bibeln nämner Pia. Martinus förklarar att många manifestationer kan ge sken av att vara kärleksfulla, men ändå skapar sorg och olycka.
Pia belyser det unika med Martinus världsbild och vilka kriterier som i hennes ögon borgar för att Martinus är en äkta världslärare. Samtidigt nämner hon att risken för sekterism inom ”Martinusrörelsen” inte är obefintlig. Grupptryck, alltför lågmäld kritisk diskussion i kombination med anhängare som anser sig ha fått äkta kosmiska glimtar kan bana väg för oönskade tendenser.
Det märks tydligt att Pia är mycket beläst på området och hon har lagt ned ett stort arbete på att presentera sina tankar på ett pedagogiskt och medryckande sätt. I den efterföljande frågestunden problematiserades ytterligare frågan om vad som skiljer Martinus världsbild från olika livsåskådningar eller sekteristiska sammanslutningar. Bland åhörarna fanns bland annat en lärare och forskare i religionsvetenskap som har skrivit en bok om några av de mest destruktiva sekterna. När någon ville framhålla att den eviga världsbilden ju är liktydig med den eviga sanningen, och således något annat än en religiös riktning eller livsåskådning nämnde denne forskare att samma sak hävdar ju i princip andra alternativa rörelser också.
Personligen menar jag att det kanske allra viktigaste kriteriet på att det är den eviga sanningen som Martinus presenterar är just hans ödmjuka och kärleksfulla framtoning när han talar till oss i sitt verk. Något liknande har jag aldrig stött på tidigare.
FOTO: Jan Seilitz
1 Comment
Att läsa Martinus verk ger mig en förnimmelse av att bli både emotionellt och intellektuellt stimulerad, utan ”bismaker”. Detta talar för mig personligen att Martinus är exakt den han ger sig ut för att vara.
Martinus verk, den världsbild han målar upp, är mer heltäckande än någon annan världsbild. Det som tilltalar mig är bl.a. att han även förklarar avföringens roll i världen. Vilken annan tänkare/ filosof har gjort det? Att Martinus inte lämnar något livsområde ”åt slumpen”/ okunnigheten, talar för att han är den han utger sig för att vara, en kosmisk världslärare som vill överräcka en heltäckande karta eller fullständig modell över världsalltet – utan ”vita” fläckar!
Mitt hjärta/ min känsla, min själ/mitt intellekt, min logik och min knoppande intuition säger mig att Martinus är den han ger sig ut för att vara!
/Algotezza