Jul, jul, strålande jul… ”Strålande”, tänker köpmannen när han ser köerna ringla sig till kassorna dit kunderna burit med sig leksaker, mobiltelefoner, ylletröjor, böcker, små charmiga jultomtar, chokladaskar och andra mer eller mindre nyttiga föremål som de ämnar förära sina nära och kära på självaste julafton. När presenterna är inhandlade börjar planeringen för julmaten. Skinka måste vi ha, naturligtvis, och Jansson! En julafton utan sill och nubbe är heller ingen julafton. Men stressigt är det, och oj vad mycket pengar det gick åt. Jaja, det blir till att leva på spaghetti och gröna ärtor andra halvan av januari.

Julen är en märklig kombination av å ena sidan fest, materiell konsumtion, frosseri och köphysteri, men även av tid med familjen, tankar kring ljus i mörkret, kanske eftertänksamhet och till och med religiös anknytning å den andra sidan. De flesta är inte längre troende utan anfäktas av djupgående tvivel på om Jesus verkligen dog för våra synder, den där dagen för tvåtusen år sedan. Nej, nog är det en trevlig tradition med stjärnor i fönstren och klappar under granen, men det religiösa, det tillhör det förgångna och har väl sitt värde som en vacker berättelse om ett barn som en gång föddes i ett stall, i en undanskymd tillvaro, men som ändå upptäcktes och överöstes med guld, myrra och rökelse av tre vise män som vägledda av en stjärna fann det underliga barnet mitt ibland de djur som också hade sitt härbärge i stallet. Vi har nog av vardagens bestyr och behöver bara lite andrum innan vi fortsätter att arbeta i vårt anletes svett.

Martinus låter oss förstå att julevangeliet i själva verket är berättelsen om oss själva, om vår utveckling fram genom djurriket och hur vi så småningom föds som riktiga människor när den djuriska mentaliteten har degenererat till följd av alla lidandeserfarenheter som blir resultatet av en mordisk och krigisk inställning till vår nästa. Om detta berättade Magdalena på gårdagens julavslutning för martinusverksamheten i Stockholm på Fjällgatan, dit 20-25 deltagare hade slutit upp. Magdalena talade om den symbolik som döljer sig bakom krubban, Herodes förföljelse och de tre heliga konungarna. Vi lever fortfarande under Herodes välde, eller herodesmentaliteten som förföljer allt det humana och med djuriska medel försvarar makten istället för rätten. De ”tre konungarna” eller ” tre vise männen” är enligt Martinus en symbol för upphoven till de tre världsreligionerna. Vägen mot det riktiga människoriket innebär också en djupgående omvandling av mannen och kvinnan från enpolighet till dubbelpolighet, vilket Magdalena berörde lite grann i sin inspirerande genomgång.

Efter lite te, pepparkakor och social samvaro med bekanta och vänner följde sedan en stunds underhållning där Jim Sandlund fick alla att sjunga med i den kosmiska djungelvisan: ”ooo, jag vill ju va’ som du-u-u, jag vill se ut som du, gå som du, du-u-u.” Naturligtvis med adress till Martinus som ju redan är en ”riktig människa”. Men Jim framförde bland annat också en mycket vacker låt av John Lennon, denne fredsivrare som lämnade det jordiska i förtid.

Lars Östnäs har under några jular läst berättelser av Selma Lagerlöf. Alla som har lyssnat vet att Lars med osviklig skärpa och närvaro förmår trollbinda sin publik när han återger en berättelse full av eftertänksamhet och värme. Denna gång tog han sig an Dan Anderssons novell ”I dödens trädgård” som han utan närmare förberedelse läste med stor känsla för det dynamiska och dramatiska. Att läsa högt är sannerligen en utmaning om man önskar gestalta berättarjagets känslor av bestörtning, leda, förundran eller hänförelse. Med Lars känner man sig alltid trygg. Jag tror att högläsning är något som vi i det tempofyllda moderna samhället behöver mer av.

Underhållningen avslutades av Andrews vackra cellospel. Med toner av Bach försatte han oss i en behagfull stämning som varade länge efter att vi hade lämnat Fjällgatan för denna gång.

Välkommen till nästa års aktiviteter. Det nya programmet står nu klart och kan laddas ned här: Vårprogram 2011 eller på www.martinus.se

Martinus skriver att så småningom ska alla slöjor skingras som döljer den eviga sanningen att ”allt är mycket gott”. Det ”onda” och det ”goda” blir i den gudomliga grundanalysen identiska.

Vetenskapen spelar en inte oväsentlig roll i människans strävan att förstå sig själv och sin omvärld. Den är en del av den nya världsimpulsen och är ”den friska sjöluften i närheten av havet”, dvs. den är ett bevis för att människan är på väg mot förandligande och har lyft oss upp ur ovetandets kyliga barbari.

Vetenskapen med stort ”V” avser oftast den naturvetenskapliga varianten med fysik och kemi som idealtyper för vad vetenskap i grund och botten handlar om. Vi förutsätter vanligtvis att vetenskapen producerar objektiv, rationell och därmed värderingsfri kunskap om hur saker och ting förhåller sig.

Numera ifrågasätts allt oftare om vetenskaplig verksamhet kan bedrivas utan någon form av subjektiv inblandning. I forskarsamhället sker exempelvis sponsrade studier som kan gynna kapitalets utveckling. Den enskilde forskaren befinner sig mitt i en kulturell miljö som mer eller mindre förväntar sig att han eller hon ska ägna sig åt sådant som samhället efterfrågar och premierar. Forskningen vilar också på för-givet-tagna föreställningar om den värld vi lever i och vilka metoder som ska tillämpas i studierna.

Men det finns också allvarliga vetenskapsteoretiska problem med att betrakta vetenskapen som objektiv. Magdalena tar som exempel att det finns inga ”rena fakta” som är oberoende av teori. Olika empiriska (erfarenhetsbaserade) fakta kan stödja en mängd olika teorier. Det har kommit en del vetenskapsteoretiker att betrakta vetenskap som en social konstruktion.

När ett paradigm, dvs ett enhetligt sätt att förstå och förhålla sig till verkligheten, ersätts av ett annat så sker det inte alltid genom att nya forskningsrön vederlägger de gamla resultaten och på ett övertygande sätt erbjuder en ny och rimligare förklaring. Tvärtom kan det vara så att det nya paradigmet egentligen innehåller en mängd oklara förhållanden som kanske kan förklaras lika bra eller bättre med det gamla paradigmets förklaringsmodeller. När det begav sig var det således inte bara kyrkans män som protesterade mot och förföljde dem som förespråkade en ny heliocentrisk världsbild. Även vetenskapsmännen var tveksamma och såg problem och brister med nämnda världsbild i jämförelse med den geocentriska världsbilden där jorden betraktades som centrum av universum. Om jorden snurrade runt sin egen axel, ja då skulle ju naturligtvis människor ramla ut i universum…

Till slut uppträder dock alltför många s.k anomalier (ungefär ”pusselbitar som inte passar”) i den etablerade världsbilden, eller ett etablerat paradigm, som gör att en förändring måste komma till stånd.

Magdalena belyser kriterier som gäller för vetenskaplighet och vi diskuterar på vilket sätt den eviga världsbilden kan stämma in på dessa kriterier. Man kan exempelvis säga att något är vetenskapligt om det har empirisk användbarhet, om det finns en logisk struktur där delarna hänger samman med helheten, om det råder konsensus om att någonting är vetenskapligt och om det finns en överensstämmelse med verkligheten. Att en teori är enkel och estetisk bidrar också till att den kan få genomslagskraft och vetenskaplig status.

Visst är det väl så att Livets Bog med de kosmiska principerna utgör en ytterst väl sammanhållen och logiskt uppbyggd beskrivning av världsalltet. Dessutom är den eviga världsbilden meningsbärande på ett sätt som den naturvetenskapliga, materialistiska världsbilden aldrig kan bli. Martinus beskriver att betoningen av slumpen som livets första orsak, måste överges om mänskligheten vill komma i förbindelse med den verkliga världsbilden:

” Hur skall denna mänsklighet komma vidare i kultur och utveckling, i glädje och livslust, med denna moderna dyrkan av ”tillfälligheten” eller denna livlösa världsbild? Till vad nytta är mikrobens förstånd eller logiska sinne, när dess upphov endast är ett dödligt dammkorn under världsalltets enormt tunga elefantfot? Hur skall mikroben kunna hävda sig inför denna blinda och döda gud, denna renodlade avgud som blott är identisk med den livlösa faktorn ”tillfälligheten”? Vad betyder ett dammkorn i den frambrusande stormfloden? Hur kan det alls hoppas på någon humanitet eller kärleksfullhet från denna ocean av tillfälligheter?” (st. 1844)

Den eviga världsbilden är en andlig vetenskap. Med detta kan man exempelvis mena att det är en vetenskap om själva livet, om det eviga i tillvaron, och enligt Martinus kommer människan så småningom till klarhet med behovet av den verkliga sanningen. Flera av oss kanske menar att det inte finns någon större anledning att försöka argumentera för det vetenskapliga med den andliga världsbilden, ty den är mycket mer än så och beskriver tillvaron ur ett betydligt högre perspektiv. Men det är ändå intressant att sätta den i relation till vetenskapsteoretiska problem som forskarna alltjämt brottas med och se att Martinus analyser har mycket att erbjuda den som har ögon att se med och öron att höra med. Magdalena tror dock inte att det går att ”bevisa” kosmiska analyser med gängse vetenskapliga metoder. Vetenskapen sysslar med detaljer medan Martinus beskriver de övergripande kosmiska principerna, vilka Magdalena också presenterade.

Seminariet utvecklade sig till ett inspirerande möte mellan en kunnig och pedagogisk seminarieledare och drygt ett tiotal deltagare som ställde utmanande frågor och bidrog med sina egna tankar och synpunkter på vetenskap och vetenskaplighet.

Vem skulle inte vilja smygtitta in i evigheten och skåda från den allra högsta utkikspunkten i universum? Vem skulle inte vilja ha fullständig inblick i livsmysteriets lösning och med egna ögon kunna konstatera att: ”Allt är mycket gott”? Ja, det kommer naturligtvis bli möjligt för oss alla, förr eller senare. Vi kommer att få se med Guds ögon.

Ulf Sandström stod för söndagens föredrag och guidade oss genom utvecklingsstegen med hjälp av centrala Martinussymboler. Vi befinner oss på en resa mot allt större förmåga att förstå att även det onda eller mörka i tillvaron är nödvändigt och således en välsignelse.

Ett par ord fastnade särskilt: opartiskhet och oberördhet.

Lite utmanande menade Ulf att man inte behöver ta ställning och ge sig in i kontroverser även då det rör sig om människor som ”kämpar” för mänskliga företeelser som fred eller bättre miljö om det samtidigt innebär att man ställer sig i motsats till och angriper andra som kämpar för motsatsen. Det obehagligt goda, såsom kärnvapen, krig och andra negativa yttringar i världen är förvisso inte något man vill medverka till eller som kommer att finnas kvar på sikt, men det fyller en funktion i utvecklingen och särskilt för dem som för tillfället är involverade i sådana händelser. Att ta ställning för det ena eller det andra innebär ofta att man underblåser en konflikt. Sverige var exempelvis neutralt (mer eller mindre) under de senaste världskrigen. Politiken är fylld av människor som tar ställning för och emot olika frågor och det innebär ofta också att man kämpar mot dem som har andra åsikter och kanske till och med smutskastar dem.

I diskussionen som uppstod både under och efter föredraget kom ett exempel upp med en domare som ju absolut måste vara opartisk och fatta beslut som grundar sig på samhälleliga lagar. Andra berörde hur sättet att kommunicera på ett ”icke-våldsamt sätt” kan medverka till att skapa harmoni för bägge parter i en konflikt. Det gäller att bekräfta den som känner sig utsatt och upprörd, även om man inte intar samma ståndpunkt i ett sakförhållande.

Att säga sin åsikt om någonting kan naturligtvis vara viktigt och värdefullt, men Ulf påminde också om ordspråket: ”tala är silver men tiga är guld”. Ibland behöver vi dra oss tillbaka lite om det inte är en framkomlig väg att kommunicera.

Oberördhet ska inte förväxlas med underlåtenhet att hjälpa någon som har problem. Oberördhet är en del av opartiskheten: att man inser att även det obehagliga fyller en funktion i varje människas liv. Om någon drabbas av något obehag så finns det därmed ingen anledning att bli vred eller upprörd över det till synes orättvisa som denne råkar ut för, även om man gör allt för att hjälpa personen att må bra igen.

Ett tjugotal åhörare var bänkade i den nyrenoverade lokalen som var mycket ljus och behaglig att vistas i.

”Att leva på hoppet” – ”Finns det liv, finns det hopp” – ”Hoppet är det sista som lämnar människan” – som så ofta avspeglar vårt dagliga bildspråk djupare kosmiska sanningar än vad vi kanske är medvetna om i vardagen. Hoppet som en evig princip, en evig funktion, en evigt lysande sol som aldrig upphör att lysa upp vår närmaste bana ens i de mörkaste perioderna var temat för Sören Grinds föredrag ”Hoppets ljusa tendens” lördagen den 5 december på Bergsunds strand 43. Ett fyrtiotal engagerade åhörare fick tillfälle att reflektera över hoppet i allmänhet och över Martinus analyser av hoppet i synnerhet, när vi genom Sörens vägledning fick en övergripande genomgång om hur vi kan utveckla ett bestående hopp och en bestående livsglädje. Att vi har ett behov av detta står nog klart för de flesta – vi känner alla igen oss när vi ”pendlar mellan hopp och förtvivlan” i våra gemensamma vardagserfarenheter, när det vi trodde skulle ge resultat inte blev som vi hade tänkt oss. Men så gör vi ett nytt försök – så länge det finns liv, finns det ju hopp! Och eftersom Martinus analyser entydigt visar att livet är evigt, måste också hoppet vara evigt. En logik som är lätt att förstå och som ändå kan träda i bakgrunden när livets egen undervisning upplevs som svårast. Men genom Martinus ser vi hur hela vår upplevelseförmåga, vårt urbegär, i grund och botten förutsätter att det finns hopp, att det är svårt att ens tänka sig begär och önskningar utan hopp om tillfredsställelse.

Vårt hopp berättar om vår nuvarande livsresa, vad som finns bakom oss och vad vi är mätta på, och om vad som ligger framför oss, det

vi längtar till. Den sjuke längtar efter att bli frisk, den ensamme längtar efter gemenskap – och när vi äntligen når det vi önskar upplever vi en euforisk lycka. Just längtan efter gemenskap är något som kännetecknar många människor i vår nuvarande kultur, vi är mätta på ensamheten och hoppas på en annan tillvaro i harmoni med någonting större, en ny enhetskänsla. Många människor idag längtar efter fred.  Sakta men säkert byggs därigenom en ny tillvaro upp, en framtid där vårt hopp i form av våra egna önskningar så småningom kommer att materialisera sig i konkret verklighet. Det är bara vår begränsade psykiska horisont som inte låter oss se längre än det nuvarande mörkret, trots att vi genom de fysiska årstiderna ständigt upplever kretsloppsprincipen och vet att varje vinter avlöses av en ny vår.

Men när allt känns hopplöst, när vi tycker att vi själva är hopplösa, när vi inte ens orkar lära oss nya saker – vad gör vi då? Hur kan vi då odla vårt hopp i harmoni med en bestående livsglädje? Hopplöshet har ingenting med livet att göra, säger Martinus, och Sören visade hur vi kan använda hans analyser på ett metodiskt sätt för att komma ur denna upplevelse. Ett första viktigt steg är identifikationen med det eviga, att rikta vår blick mot vår högre natur. I vår materialistiskt präglade världsbild, i villfarelsen att medvetandet sitter i hjärnan, lever vi alienerade från varandra i en värld där allt begränsas av mått- och viktfacit. Vi mäter och väger såväl fysiska fakta som varandras prestationer, och med ett kritiskt sinnelag finner vi  ”fem fel” med det mesta runt omkring oss, även våra medmänniskor.  Så binder vi i alltför hög grad också upp våra föreställningar i tid och rum – det är en viss person, en viss metod, eller ett visst datum som vi sätter allt hopp till: han eller hon eller detta ska uppfylla våra önskningar. Infrias inte detta, blir vi besvikna och söker en ny partner eller en ny metod, och samma process upprepas.

Så urholkas den naturliga livsglädjen, och för att råda bot på detta måste vi träna på steg nummer två – att förstå vad som är realistiskt. Idag vill vi gärna att allt ska gå fort och snabbt, de flesta problem ska kunna åtgärdas med självhjälpskurser över ett veckoslut. Istället måste vi lära oss att inte vara för ivriga, att ha tålamod och finna oss i att allt är som det är. Det finns inget ”quick fix” som kan hjälpa oss till ett lyckligt öde på en gång, vi är här för att genomgå prövningar och motstånd. Och vi måste även ha tålamod med vår otålighet. Genom Martinus vet vi att utvecklandet av talanger alltid är en organisk process. Vi kan inte bli tålmodiga på en gång bara för att vi önskar det – denna förmåga tar lång tid att bygga upp, särskilt i ett utvecklingsskede där många individer idag tycks ha svårt att ens hålla ihop tankarna någon längre stund, och där förmågan att samla sig till bön endast är svagt utvecklad.

Det krävs också självreflektion för att förstå vad som egentligen ligger bakom våra höga förväntningar på vår omgivning, de förväntningar som så ofta tycks sluta i besvikelse. I artikeln ”Om hoppet och det nya året” (Kosmos 1/2008) betonar Martinus att man inte ska förvänta sig världen och medmänniskorna annorlunda än de för tillfället är. Om man går runt och hoppas på en mängd positiva saker från sina medmänniskor, har man i själva verket projicerat sina egna önskningar på ”fel” objekt, nämligen på de andra. Istället måste vi träna på att dra tillbaka våra förväntningar från våra medväsen och fästa hoppet vid den enda person vi kan påverka, vi kan bara utveckla oss själva. En av åhörarna vid seminariet bidrog härvidlag med en intressant analys av skillnaden mellan ”förväntningar” på omgivningen, som kan sägas vara låsta och negativt laddade, och  ”förhoppningar”, som kan präglas av mer öppenhet och därmed bli mindre bundna i tid och rum.

En ytterligare viktig faktor när det gäller att odla hopp och uppnå en bestående livsglädje är enligt Martinus att enbart odla naturliga begär. Att leva i en animalisk näringskultur t.ex. innebär idag att ge efter för ett onaturligt begär som bryter ned vår organism och därmed även vårt hopp och vår naturliga livsglädje. Vi måste försöka släppa de sätt att tillfredsställa våra begär som sker på bekostnad av andra levande väsen, och istället sträva efter att välja sätt som kan bli till glädje för alla, att inte skada vare sig djur eller våra mikroväsen. Sådana för oss naturliga begär inkluderar konst, musik och vetenskap, och genom att ”rensa i vår trädgård” och låta dessa naturliga begär få mer plats i vårt liv, minskar vi automatiskt de onaturliga begärens plats i samma trädgård.

Slutligen: för att uppnå hopp och livsglädje behöver vi koncentrera oss på en självutveckling som primärt är inställd på våra egna reaktioner och handlingar i stället för på vår omgivning. Som nämndes ovan, är tålamodet ett av nyckelorden i denna utvecklingsprocess. Sett i ett längre perspektiv, är det inte så konstigt att vi jordmänniskor, som har en lång period i djurriket bakom oss, fortfarande tror att livet skapas utifrån, att vi drabbas av omvärlden och är offer för yttre omständigheter. Men förändringar kan bara börja i oss själva. Så fort vi känner maktlöshet och hopplöshet är det för att vi är upptagna av vad de ”andra” gör, för att vi hoppas att de ska ändra sig. Vi åhörare kunde i flera gruppdiskussioner konstatera att vi  helst vill göra om alla andra människor runt omkring oss, bara inte oss själva. Samtidigt börjar till och med modern forskning kunna belägga att vår mentalitet håller på att förändras, att det ”lönar sig att vara god. Allt fler människor idag blir lyckliga av att ge i stället för att ta.

”Allt är mycket gott” – Hoppet är evigt och kan aldrig utsläckas, inte ens i det som syns vara ogenomträngligt mörker.  Vår känsla av hopplöshet är enligt Martinus i själva verket ett resultat av en stor dos självhypnos kombinerat med flera livs ansträngningar  för att kunna tänka på detta sätt-  så onaturligt är det egentligen att tro att vi kan dö, och att livet är hopplöst. Och så kan hoppets urkraft därför heller inte stoppas annat än temporärt. De flesta av oss hoppas nog hela tiden innerst inne, vare sig vi vill eller inte. Vi kämpar på och vi börjar långsamt men oupphörligen inrikta vår vilja på att praktisera gåvokultur och kärlekens konst. Vi längtar efter det nya, vi ångrar oss när vi inte räcker till, vi bygger upp talangen för nästakärlek lite mer för varje gång vi övar, vi fortsätter att längta och vi går framåt. Vi är alla på väg mot ljuset. Med dessa och många andra kloka insikter förmedlade genom Sören Grind kunde åhörarna bege sig hemåt efter en inspirerande och lärorik eftermiddag där ämnet, som så ofta när man studerar livet utifrån Martinus verk, bara tycktes växa sig allt större och rikare.

Martinus kosmiska världsbild har lyft på slöjan till det allra heligaste; till en förståelse för Guds mening med allt som sker, med våra liv och vår bestämmelse. I vilken frikyrkoförsamling som helst skulle detta föranleda jubel och glädjeyttringar av sällan skådat slag. Man skulle ge sig ut och värva proselyter, ropa ut detta fantastiska som har hänt mänskligheten, knacka dörr för att frälsa själar, sprida ordet och inte väja för massans eller flockens oförstående inställning.

Så sker nu inte hos oss som intresserar oss för den eviga världsbilden, trots att vi kanske inom oss känner en harmoni och trygghet som vi gärna skulle vilja sprida vidare till andra människor. Kanske är vi till och med förvånade över och bekymrade över att inte flera har insett att det numera finns ett tredje testamente som förklarar allt som religiösa sammanslutningar, frikyrkosamfund och obskyra sekter har presenterat egna svar på i över två tusen år. Sanningen är här!

På lördagseftermiddagens välbesökta seminarium guidade Pia Hellertz oss genom högst väsentliga frågor om varför vi kan betrakta Martinus som en äkta världslärare och inte en falsk profet. Hur vet vi egentligen att det är sanningen vi har råkat på? Hur vet vi med bestämdhet att den andliga vetenskapen inte är ytterligare en världsåskådning bland andra där människor sluter sig samman och avgränsar sig gentemot en oförstående omvärld?

Ja, lite utmanande nämner Pia att ”Martinusrörelsen” (ett begrepp som hon egentligen vill undvika) faktiskt kan betraktas som en sekt om man väljer att definiera en sekt som en grupp av människor som delar en världsbild som skiljer sig ifrån den allmänt vedertagna. På samma sätt skulle då teosofiska och antroposofiska sammanslutningar kunna betraktas som sekter, vilket de också gör i en del facklitteratur på området. De skiljer sig naturligtvis ifrån manipulativa och destruktiva sekter där individens möjligheter är beskurna av ledaren och de regler som sekten har bestämt. Pia beskriver många olika typer av destruktiva sekter där några av de gemensamma nämnarna är makt, sex och pengar. Hon har själv erfarenhet av deltagande i en mindre sekt där ledaren visade sig ha pedofila böjelser. Vänner till henne fick mer eller mindre sina liv förstörda.

Sekter har egentligen funnits i alla tider och de kan ha såväl religiösa som politiska och andra förtecken. Ofta spelar man på människors känslor, även om några sekter också kan betraktas som mera intelligensbetonade än känslobetonade.

Martinus vill inte betrakta sig som en profet. Han önskar inte övertyga oss, frälsa oss eller värva proselyter. Han vill endast ge en gåva till mänskligheten i form den andliga världsbilden som vi har full frihet att ta till oss på det sätt vi finner bäst. Han uppmanar oss att inte bilda samfund eller sammanslutningar av olika slag och inte heller institutet ska betraktas som någon dikterande instans som ska bestämma vad vi ska tycka eller tänka. Men han varnar för att de falska profeternas tid inte är över, tvärtom får vi räkna med att det kommer människor som på grundval av falska kosmiska impulser kan utnämna sig själva till mänsklighetens ledare på det andliga området. Liknande varningar finns i Bibeln nämner Pia. Martinus förklarar att många manifestationer kan ge sken av att vara kärleksfulla, men ändå skapar sorg och olycka.

Pia belyser det unika med Martinus världsbild och vilka kriterier som i hennes ögon borgar för att Martinus är en äkta världslärare. Samtidigt nämner hon att risken för sekterism inom ”Martinusrörelsen” inte är obefintlig. Grupptryck, alltför lågmäld kritisk diskussion i kombination med anhängare som anser sig ha fått äkta kosmiska glimtar kan bana väg för oönskade tendenser.

Det märks tydligt att Pia är mycket beläst på området och hon har lagt ned ett stort arbete på att presentera sina tankar på ett pedagogiskt och medryckande sätt. I den efterföljande frågestunden problematiserades ytterligare frågan om vad som skiljer Martinus världsbild från olika livsåskådningar eller sekteristiska sammanslutningar. Bland åhörarna fanns bland annat en lärare och forskare i religionsvetenskap som har skrivit en bok om några av de mest destruktiva sekterna. När någon ville framhålla att den eviga världsbilden ju är liktydig med den eviga sanningen, och således något annat än en religiös riktning eller livsåskådning nämnde denne forskare att samma sak hävdar ju i princip andra alternativa rörelser också.

Personligen menar jag att det kanske allra viktigaste kriteriet på att det är den eviga sanningen som Martinus presenterar är just hans ödmjuka och kärleksfulla framtoning när han talar till oss i sitt verk. Något liknande har jag aldrig stött på tidigare.

FOTO: Jan Seilitz

Jag minns när jag först kom i kontakt med Martinus världsbild och började inse vidden av den visdom och kärlek som inryms i de kosmiska analyserna; det fick mig att för en tid tappa intresset för andra former av vetenskapliga studier. Den materialistiska vetenskapen kändes tom och innehållslös, utan svar på frågor om mål och mening, existens och evighet. Varför skulle jag ägna tid åt den etablerade vetenskapen när Martinus hade beskrivit allt så klart och tydligt? Med tiden insåg jag att den materialistiska vetenskapen naturligtvis är nödvändig under en övergångsepok och det finns ingen motsättning mellan att studera den andliga och den allmänt vedertagna vetenskapen. Mina studier i kosmologi lade grunden för ett nytt intresse, och en ny förståelse för de grundläggande vetenskapliga problem som forskarna brottas med i just ”mitt” ämne, sociologi.

Magdalena Rosell har gått forskarutbildning och är docent i medicinsk näringslära. Hon undervisar en del i vetenskapsteori och är fil. kand. i teoretisk filosofi. Hon har dessutom nyligen kommit ut med boken ”Soluppgång över vetenskapen” som innehåller en historisk exposé över vetenskapsteoretiska frågeställningar och hur dessa har besvarats över tid. Hon är således synnerligen lämpad att hålla i ett seminarium där vetenskapen granskas i ljuset av Martinus kosmologi.

Vi var drygt ett tjugotal förväntansfulla åhörare som bänkade oss i NBV:s stora lokal på Bergsunds strand, under lördagseftermiddagen. Med tanke på ämnet för dagen borde kanske salen vara fylld till bredden med forskare från olika discipliner. Hur skulle de kunna undgå att intressera sig för ett nytt teoretiskt ramverk som revolutionerar mycket av det man hittills har tagit för givet i den etablerade vetenskapen och som potentiellt skulle kunna besvara de allra djupaste och svåraste frågorna en forskare kan ställa sig om exempelvis universums födelse, medvetandets grundläggande natur, materiens karaktär och ursprung? Nåväl, vi får bemästra vår otålighet och ha tillit till världsplanen; tids nog kommer även den mest inbitne materialist att vända sin blick mot gudomen och utbrista: ”ske icke min vilja, utan din”. Fram tills dess kommer den subjektiva uppfattningen att jordmänniskan utgör skapelsens krona, att döden innebär utslocknande och den etablerade vetenskapen är ett högst objektivt och sanningssökande projekt att forma materialistens medvetande.

Magdalena presenterar de grunder som den etablerade vetenskapen vilar på. Vi vanliga dödliga går förmodligen omkring med en newtonskt mekanistisk syn där rummet är något avgränsat och materiepartiklarna studsar emot varandra. Inom fysiken har rummet, tiden och materien problematiserats via Einsteins relativitetsteori och via kvantmekaniken som bland annat visar att betraktaren påverkar hur ett fenomen framträder. Big-bang-teorin om universums ursprung tycks vara väletablerad liksom föreställningen om det naturliga urvalet. Magdalena ryser åt tanken att det levande väsendet i grund och botten skulle vara ett konkurrensväsen där de starkaste överlever på bekostnad av de svaga. Hur skulle ett altruistiskt samhälle kunna bli verklighet om föreställningen om den starkares rätt aldrig skulle ifrågasättas? Ett annat besvärande problem för vetenskapen är hur den ursprungliga ordning, som den nuvarande världsbilden måste räkna med om dess teorier vore giltiga, skulle ha uppstått och varför vår värld uppvisar en relativ ordning när värmedöd och kaos borde komma allt närmare när flera slumpmässiga faktorer tillkommer.

Den etablerade vetenskapens teorier motsäger i vissa fall varandra och vad som under en viss epok betraktas som vetenskapliga sanningar styrs i själva verket i hög grad av subjektiva faktorer, maktkamp, konsensus och föreställningar man tar för givet. Vetenskapen avfärdar direkt allt som vilar på en religiös eller andlig grund. Den har tidigare fått kämpa just mot religionens dominans på det paradigmatiska området. Men världsbilder och vetenskapssyner har förändrats förut och det är mycket sannolikt att det kommer att ske igen.

Vetenskapen anses ha haft stor framgång, vilket till stor del legitimerar dess dominans. Men är framgången egentligen så omfattande? Den har förvisso löst många problem på det materiella området, men famlar i blindo på många andra områden och har dessutom medverkat till död och ödeläggelse.

Martinus världsbild ger legitimitet åt förklaringsvarianter som den materialistiska vetenskapen rynkar på näsan åt: de funktionella och ändamålsenliga förklaringarna av tillvaron saknar mestadels relevans och får vanligtvis stå tillbaka för de kausala. Man kan säga att Martinus vänder på begreppen och visar att det är det levande som är den primära verkligheten, och materia den sekundära. Allt är liv, allt är meningsfullt och vi är alla ett.

Magdalena navigerade säkert bland de vetenskapliga anomalierna. Åhörarna deltog med frågor och mot seminariets slut uppstod små öar av samtal här och där. Kanske kan vi så småningom se fram emot längre kurser med vetenskapen i fokus. Magdalena antydde något sådant så håll utkik!

FOTO: Jan Seilitz

Det sägs att man kan skratta sig frisk från allvarliga sjukdomar som cancer. Hur detta går till berättade inte Olav Johansson, men de åhörare som hade slutit upp på första föredraget i den nya lokalen på Bergsunds Strand 43 fick ta del av ett tankeväckande och uppmuntrande föredrag om humor, inspiration och intuition.

Hundar förmedlar känslor genom att vifta på svansen, apor tycks ha kommit till ett stadium i utvecklingen där något som påminner om skratt börjar skönjas, men bortsett ifrån detta kan vi betrakta skratt och gråt som något som skiljer oss människor från djuren. Vi har fått förmåga att skapa på ett andligt plan, frammana känslor hos oss själva och andra genom mental aktivitet. Humor är en rent mänsklig tendens och när den inte sker på bekostnad av någon medmänniska är den livgivande och inspirerande, kan motverka konflikter, öppna upp kommunikationen mellan människor och framkalla behagskänslor som ju i grunden är uttryck för den högsta elden eller den sexuella kraften såsom Martinus framställer den. Något högre än oss själva tar över när vi förlorar oss i ohejdad glädje eller spontant skratt.

Humor bygger på kontraster; något vanligt förekommande eller normalt paras samman med något ovanligt och kontrasterande. För oss ”jordmänniskor” är humorn rent av en överlevnadsmekanism. Vi måste kunna skratta åt oss själva, bjuda på oss själva för att inte låta de mera djuriska automatfunktionerna som kamp, härsklystnad och försvar ta över.

Men kommer humorn då att försvinna när vi går över till det riktiga människoriket och vardagen blir en permanent tillvaro i ljus och glädje? Nej, kontraster i olika former kommer ju att finnas kvar och vår förmåga att roa och glädja kommer säkert att mångfaldigas.

Det som öppnar upp vår förmåga att inspireras är den alltmera framträdande balansen mellan känsla och intelligens som banar väg för intuition. Denna energi genomstrålar allt och är liktydig med en syn som låter oss ta del av både eget och andra väsens erfarenhetsmaterial.

Det var lätt att följa med i Olavs framställning och ett lättsamt ämne visade sig ha förgreningar i mera djuplodande kosmologiska analyser.

FOTO Jan Seilitz

Ämnet för dagen var Guds förnimmelse- och skaparredskap. Poul Dyrholm berättade med ödmjuk framtoning om skillnaden mellan det enskilda väsendet och gudomen. Ibland kan man höra att ”det är ingen skillnad mellan mig och gudomen” och ur ett visst perspektiv må detta vara sant, men det finns också tydliga skillnader i hur Gud upplever livet och hur vi som gudasöner upplever detsamma. Guds värld är en inre värld. Det är också en värld där sömn och aktivt skapande återfinns parallellt, fysisk och andligt, mikro-, mellan- och makrokosmos i en allomfattande totalupplevelse. Gud är i förbindelse med varje levande väsen och hör minsta suck, minsta bön.

Poul talade också om identitetsupplevelse och hur vi söker oss fram mot vårt rätta jag, vår kosmiska identitet som ett med gudomen, och hur vi under vår resa passerar genom olika stadier av medvetenhet.

 Samtalet fortsatte efter Pouls föredrag och berörde kontakten med detta allomfattande, allvisa väsen. Hur närmar vi oss Gud, inåt och i den yttre verkligheten? Varför är gudskontakten nödvändig och hur kan upplevelsen bli mera levande?

 Eftermiddagen avslutades behagligt av Ulla-Mir som läste egna dikter medan vi åhörare försjönk i Pouls vackra akrylmålningar, inspirerade av kosmiska sanningar.

FOTO: Jan Seilitz