Seminarium 5/12: Hoppets ljusa tendens

”Att leva på hoppet””Finns det liv, finns det hopp” ”Hoppet är det sista som lämnar människan” – som så ofta avspeglar vårt dagliga bildspråk djupare kosmiska sanningar än vad vi kanske är medvetna om i vardagen. Hoppet som en evig princip, en evig funktion, en evigt lysande sol som aldrig upphör att lysa upp vår närmaste bana ens i de mörkaste perioderna var temat för Sören Grinds föredrag ”Hoppets ljusa tendens” lördagen den 5 december på Bergsunds strand 43. Ett fyrtiotal engagerade åhörare fick tillfälle att reflektera över hoppet i allmänhet och över Martinus analyser av hoppet i synnerhet, när vi genom Sörens vägledning fick en övergripande genomgång om hur vi kan utveckla ett bestående hopp och en bestående livsglädje. Att vi har ett behov av detta står nog klart för de flesta – vi känner alla igen oss när vi ”pendlar mellan hopp och förtvivlan” i våra gemensamma vardagserfarenheter, när det vi trodde skulle ge resultat inte blev som vi hade tänkt oss. Men så gör vi ett nytt försök – så länge det finns liv, finns det ju hopp! Och eftersom Martinus analyser entydigt visar att livet är evigt, måste också hoppet vara evigt. En logik som är lätt att förstå och som ändå kan träda i bakgrunden när livets egen undervisning upplevs som svårast. Men genom Martinus ser vi hur hela vår upplevelseförmåga, vårt urbegär, i grund och botten förutsätter att det finns hopp, att det är svårt att ens tänka sig begär och önskningar utan hopp om tillfredsställelse.

Vårt hopp berättar om vår nuvarande livsresa, vad som finns bakom oss och vad vi är mätta på, och om vad som ligger framför oss, det

Sören Grind

vi längtar till. Den sjuke längtar efter att bli frisk, den ensamme längtar efter gemenskap – och när vi äntligen når det vi önskar upplever vi en euforisk lycka. Just längtan efter gemenskap är något som kännetecknar många människor i vår nuvarande kultur, vi är mätta på ensamheten och hoppas på en annan tillvaro i harmoni med någonting större, en ny enhetskänsla. Många människor idag längtar efter fred.  Sakta men säkert byggs därigenom en ny tillvaro upp, en framtid där vårt hopp i form av våra egna önskningar så småningom kommer att materialisera sig i konkret verklighet. Det är bara vår begränsade psykiska horisont som inte låter oss se längre än det nuvarande mörkret, trots att vi genom de fysiska årstiderna ständigt upplever kretsloppsprincipen och vet att varje vinter avlöses av en ny vår.

Men när allt känns hopplöst, när vi tycker att vi själva är hopplösa, när vi inte ens orkar lära oss nya saker – vad gör vi då? Hur kan vi då odla vårt hopp i harmoni med en bestående livsglädje? Hopplöshet har ingenting med livet att göra, säger Martinus, och Sören visade hur vi kan använda hans analyser på ett metodiskt sätt för att komma ur denna upplevelse. Ett första viktigt steg är identifikationen med det eviga, att rikta vår blick mot vår högre natur. I vår materialistiskt präglade världsbild, i villfarelsen att medvetandet sitter i hjärnan, lever vi alienerade från varandra i en värld där allt begränsas av mått- och viktfacit. Vi mäter och väger såväl fysiska fakta som varandras prestationer, och med ett kritiskt sinnelag finner vi  ”fem fel” med det mesta runt omkring oss, även våra medmänniskor.  Så binder vi i alltför hög grad också upp våra föreställningar i tid och rum – det är en viss person, en viss metod, eller ett visst datum som vi sätter allt hopp till: han eller hon eller detta ska uppfylla våra önskningar. Infrias inte detta, blir vi besvikna och söker en ny partner eller en ny metod, och samma process upprepas.

Så urholkas den naturliga livsglädjen, och för att råda bot på detta måste vi träna på steg nummer två – att förstå vad som är realistiskt. Idag vill vi gärna att allt ska gå fort och snabbt, de flesta problem ska kunna åtgärdas med självhjälpskurser över ett veckoslut. Istället måste vi lära oss att inte vara för ivriga, att ha tålamod och finna oss i att allt är som det är. Det finns inget ”quick fix” som kan hjälpa oss till ett lyckligt öde på en gång, vi är här för att genomgå prövningar och motstånd. Och vi måste även ha tålamod med vår otålighet. Genom Martinus vet vi att utvecklandet av talanger alltid är en organisk process. Vi kan inte bli tålmodiga på en gång bara för att vi önskar det – denna förmåga tar lång tid att bygga upp, särskilt i ett utvecklingsskede där många individer idag tycks ha svårt att ens hålla ihop tankarna någon längre stund, och där förmågan att samla sig till bön endast är svagt utvecklad.

Det krävs också självreflektion för att förstå vad som egentligen ligger bakom våra höga förväntningar på vår omgivning, de förväntningar som så ofta tycks sluta i besvikelse. I artikeln ”Om hoppet och det nya året” (Kosmos 1/2008) betonar Martinus att man inte ska förvänta sig världen och medmänniskorna annorlunda än de för tillfället är. Om man går runt och hoppas på en mängd positiva saker från sina medmänniskor, har man i själva verket projicerat sina egna önskningar på ”fel” objekt, nämligen på de andra. Istället måste vi träna på att dra tillbaka våra förväntningar från våra medväsen och fästa hoppet vid den enda person vi kan påverka, vi kan bara utveckla oss själva. En av åhörarna vid seminariet bidrog härvidlag med en intressant analys av skillnaden mellan ”förväntningar” på omgivningen, som kan sägas vara låsta och negativt laddade, och  ”förhoppningar”, som kan präglas av mer öppenhet och därmed bli mindre bundna i tid och rum.

En ytterligare viktig faktor när det gäller att odla hopp och uppnå en bestående livsglädje är enligt Martinus att enbart odla naturliga begär. Att leva i en animalisk näringskultur t.ex. innebär idag att ge efter för ett onaturligt begär som bryter ned vår organism och därmed även vårt hopp och vår naturliga livsglädje. Vi måste försöka släppa de sätt att tillfredsställa våra begär som sker på bekostnad av andra levande väsen, och istället sträva efter att välja sätt som kan bli till glädje för alla, att inte skada vare sig djur eller våra mikroväsen. Sådana för oss naturliga begär inkluderar konst, musik och vetenskap, och genom att ”rensa i vår trädgård” och låta dessa naturliga begär få mer plats i vårt liv, minskar vi automatiskt de onaturliga begärens plats i samma trädgård.

Slutligen: för att uppnå hopp och livsglädje behöver vi koncentrera oss på en självutveckling som primärt är inställd på våra egna reaktioner och handlingar i stället för på vår omgivning. Som nämndes ovan, är tålamodet ett av nyckelorden i denna utvecklingsprocess. Sett i ett längre perspektiv, är det inte så konstigt att vi jordmänniskor, som har en lång period i djurriket bakom oss, fortfarande tror att livet skapas utifrån, att vi drabbas av omvärlden och är offer för yttre omständigheter. Men förändringar kan bara börja i oss själva. Så fort vi känner maktlöshet och hopplöshet är det för att vi är upptagna av vad de ”andra” gör, för att vi hoppas att de ska ändra sig. Vi åhörare kunde i flera gruppdiskussioner konstatera att vi  helst vill göra om alla andra människor runt omkring oss, bara inte oss själva. Samtidigt börjar till och med modern forskning kunna belägga att vår mentalitet håller på att förändras, att det ”lönar sig att vara god. Allt fler människor idag blir lyckliga av att ge i stället för att ta.

”Allt är mycket gott” – Hoppet är evigt och kan aldrig utsläckas, inte ens i det som syns vara ogenomträngligt mörker.  Vår känsla av hopplöshet är enligt Martinus i själva verket ett resultat av en stor dos självhypnos kombinerat med flera livs ansträngningar  för att kunna tänka på detta sätt-  så onaturligt är det egentligen att tro att vi kan dö, och att livet är hopplöst. Och så kan hoppets urkraft därför heller inte stoppas annat än temporärt. De flesta av oss hoppas nog hela tiden innerst inne, vare sig vi vill eller inte. Vi kämpar på och vi börjar långsamt men oupphörligen inrikta vår vilja på att praktisera gåvokultur och kärlekens konst. Vi längtar efter det nya, vi ångrar oss när vi inte räcker till, vi bygger upp talangen för nästakärlek lite mer för varje gång vi övar, vi fortsätter att längta och vi går framåt. Vi är alla på väg mot ljuset. Med dessa och många andra kloka insikter förmedlade genom Sören Grind kunde åhörarna bege sig hemåt efter en inspirerande och lärorik eftermiddag där ämnet, som så ofta när man studerar livet utifrån Martinus verk, bara tycktes växa sig allt större och rikare.

Recommended Posts

3 Comments

  1. Stort tack Pernilla för denna förnämliga redogörelse!
    Tålamod, det tror jag också är en nyckel till att lära sig förstå att allt är mycket gott. Rent intellektuellt förstår man det ju, men i det dagliga livet brottas vi ständigt med förväntningar som inte infrias, irritationer över vår nästas sätt att agera och inte minst över egna tillkortakommanden.

    Ja, vi kan endast förändra oss själva, bland annat genom att bli medvetna om våra egna reaktioner och förhållningssätt. Känns skönt att i grunden endast ha ansvar för sig själv, även om det inte ser ut så i vardagen alla gånger. Genom att ta ansvar för sig själv tar man ju också ansvar för helheten. Om inte jag förändrar mig, vem ska då förändra mig? Däremot är det viktgt att lyssna på sin omgivning. De kanske berättar saker om en själv som man inte känner till eller förstår. Det är svårt att inte hamna i försvar.

    Micael

  2. Hej och tack själv, och framför allt får vi ju tacka Sören som gav oss många insikter (många fler än som framkom i sammanfattningen) genom sitt föredrag. Jag funderar på varför vi fortsätter att ha dessa förväntningar på våra medmänniskor i vardagslivet – och fortsätter att bli besvikna och irriterade, trots att vi rent intellektuellt inte har några problem att förstå det ologiska i dessa förväntningar.

    Kanske är våra besvikelser gentemot våra medmänniskor ibland en konsekvens av de förväntningar som vi upplever att andra (och vi själva) ställer på oss själva. Om vi t.ex. har arbetsuppgifter som enbart kan uppfyllas (så som vi upplever det) genom att andra uppfyller de förväntningar som jag har gentemot dem, och vi kanske sätts under press eller får kritik om vi inte lyckas med våra arbetsuppgifter, så fortsätter vi kanske att vidarebefordra dessa förväntningar trots att de förutsätter något som kanske inte är realistiskt.

    Och dessutom har väl de flesta av oss förväntningar på oss själva, att vi ska vara duktiga både i arbetet och på andra områden i livet – och vi kanske utan att tänka på det lägger besvikelsen på andra människor om vi inte lyckas så som vi hade tänkt. Som du skriver, har vi enbart ansvar för oss själva – betyder det att vi kan låta bli att bära förväntningar på oss som vi upplever som orealistiska?…

    Bara några funderingar utifrån min egen vardag, där jag har förväntningar resp. förhoppningar att kunna bidra, om så bara sen smula, till att hjälpa unga människor att växa och få kunskap, men där dessa förhoppningar sannerligen inte alltid blir som man hoppas, så att säga…. Hur förändrar man då sig själv på bästa sätt?….

    /Pernilla

    • Ja, ofta handlar det nog om ett komplext mönster av ömsesidiga förväntningar och beroenden. Det är ibland svårt att reda ut vad som egentligen är mitt ansvar och samtidigt bibehålla empati för de människor som man är involverad med på olika sätt (även när det krånglar) och självkänslan och tilliten till den egna ”livskompassen”. Jag tror att förändringen kommer som ett resultat av att bara leva i ”strömmen”. Viktigt att bara ha tillit till att man duger…precis som man är, trots att förändringsbehovet finns…


Add a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras.