Vem skulle inte vilja smygtitta in i evigheten och skåda från den allra högsta utkikspunkten i universum? Vem skulle inte vilja ha fullständig inblick i livsmysteriets lösning och med egna ögon kunna konstatera att: ”Allt är mycket gott”? Ja, det kommer naturligtvis bli möjligt för oss alla, förr eller senare. Vi kommer att få se med Guds ögon.
Ulf Sandström stod för söndagens föredrag och guidade oss genom utvecklingsstegen med hjälp av centrala Martinussymboler. Vi befinner oss på en resa mot allt större förmåga att förstå att även det onda eller mörka i tillvaron är nödvändigt och således en välsignelse.
Ett par ord fastnade särskilt: opartiskhet och oberördhet.
Lite utmanande menade Ulf att man inte behöver ta ställning och ge sig in i kontroverser även då det rör sig om människor som ”kämpar” för mänskliga företeelser som fred eller bättre miljö om det samtidigt innebär att man ställer sig i motsats till och angriper andra som kämpar för motsatsen. Det obehagligt goda, såsom kärnvapen, krig och andra negativa yttringar i världen är förvisso inte något man vill medverka till eller som kommer att finnas kvar på sikt, men det fyller en funktion i utvecklingen och särskilt för dem som för tillfället är involverade i sådana händelser. Att ta ställning för det ena eller det andra innebär ofta att man underblåser en konflikt. Sverige var exempelvis neutralt (mer eller mindre) under de senaste världskrigen. Politiken är fylld av människor som tar ställning för och emot olika frågor och det innebär ofta också att man kämpar mot dem som har andra åsikter och kanske till och med smutskastar dem.
I diskussionen som uppstod både under och efter föredraget kom ett exempel upp med en domare som ju absolut måste vara opartisk och fatta beslut som grundar sig på samhälleliga lagar. Andra berörde hur sättet att kommunicera på ett ”icke-våldsamt sätt” kan medverka till att skapa harmoni för bägge parter i en konflikt. Det gäller att bekräfta den som känner sig utsatt och upprörd, även om man inte intar samma ståndpunkt i ett sakförhållande.
Att säga sin åsikt om någonting kan naturligtvis vara viktigt och värdefullt, men Ulf påminde också om ordspråket: ”tala är silver men tiga är guld”. Ibland behöver vi dra oss tillbaka lite om det inte är en framkomlig väg att kommunicera.
Oberördhet ska inte förväxlas med underlåtenhet att hjälpa någon som har problem. Oberördhet är en del av opartiskheten: att man inser att även det obehagliga fyller en funktion i varje människas liv. Om någon drabbas av något obehag så finns det därmed ingen anledning att bli vred eller upprörd över det till synes orättvisa som denne råkar ut för, även om man gör allt för att hjälpa personen att må bra igen.
Ett tjugotal åhörare var bänkade i den nyrenoverade lokalen som var mycket ljus och behaglig att vistas i.
1 Comment
Det låter vettigt det Ulf sade. Känner att jag är mer och mer inne på att inte ta öppen ställning i olika frågor, just för att man lätt stöter bort människor med motsatt uppfattning. Dessa människor kan man ofta ha trevligt ihop med om man nu inte diskuterar precis de saker där man inte är helt överens. Jag gissar att denna inställning är något som kommer med stigande ålder och mognad; när man är ung står man kanske gärna på barrikaderna och skriker ut sina åsikter, men det känner jag mig allt mindre intresserad av nuförtiden. Det gäller inte minst i förhållande till mina föräldrar, som nu är gamla. Det känns onödigt att tjäbbla om sådant som vi var oense om när man var i tonåren, men nu känns det allt viktigare att mötas på de områden där man kan; det är troligtvis inte så många år kvar.
Sedan är det naturligtvis en helt annan sak att man måste ta ställning när man har möjlighet att påverka ett händelseförlopp som helt håller på att spåra ur: mobbning, misshandel, pogromer etc. Där ska man nog sätta ner foten om man har möjlighet att påverka det hela. Civilkurage alltså; men det är nog en annan sak än vad Ulf talade om, gissar jag.