På vandring mellan ”ont” och ”gott”

Jag vet inte hur det är med er, men i mitt liv har jag så gott som alltid brottats med frågan om vad som är det mest moraliska i olika situationer som Gud har försatt mig i. Allt jag har gjort, dag för dag, timme för timme, är resultatet av en kompromiss mellan mina (ibland motstridiga) behov och önskningar, andras förväntningar och krav samt någon slags föreställning om vad som är ”det rätta” i varje situation. Det betyder naturligtvis inte att jag tror mig veta, eller har trott mig veta, vad som är det rätta i varje situation och jag kanske inte ens har varit medveten om att den moraliska ”kampen” pågår. Nej, ibland har jag tagit ”det rätta” för givet, eftersom jag har varit så övertygad om mina egna föreställningar. Då har inte något moraliskt dilemma uppstått eftersom jag ju har handlat i enlighet med min egen övertygelse.

Min första konfrontation med samvetets röst inträffade någon gång i femårsåldern när jag tyckte att min spargris innehöll sorgligt få slantar. Det skulle ju ta en evighet att fylla den! Min plan var att i ett obevakat tillfälle utöka min förmögenhet genom att ta från de rika, det vill säga min mamma, och ge till den fattige pojken som nästan aldrig kunde köpa något godis. Snart var jag alltså hundra kronor rikare. Som jag minns det smög jag mig upp när det var tyst i huset och gjorde mitt nedslag med den unge brottslingens förslagenhet, utan att det kunde märkas. Spargrisen gjorde nu skäl för sitt namn.

Kanske var det så att min mamma inte var särskilt rik och av någon outgrundlig anledning misstänkte hon mig för att ha minskat antalet sedlar i hennes plånbok. Vid denna tid var vi sju barn i familjen varav de två yngsta var något för små för att ha slagit sig in på brottets bana. Men jag hade ju fyra äldre systrar! Kanske såg hon eftertankens kranka blekhet i min uppsyn eller hade hon redan hunnit göra sig en uppfattning om min tvivelaktiga moral genom de få år jag hade levt i familjen. Inte hade hon särskilt mycket till övers för mitt sorgliga problem med spargrisen heller. Nej, den här gossen fick man uppenbarligen med bestämdhet föra in på den smala vägen genom tukt och förmaning. Mamma kunde se väldigt arg och hotfull ut och sedan min pappa hade blivit utslängd (till följd av bristande moraliskt ansvar för familjen) svarade vi enbart inför hennes stränga dom. Ingen pardon, inget pjoskande!

Jag vet inte vad som gjorde mest ont: mammas arga blick och avståndstagande eller känslan av att ha gjort något väldigt dumt. Jag trodde inte stölden skulle märkas, där fanns ju så många sedlar, och vem skulle då fara illa av min lilla kupp? En aning om att jag kanske trots allt hade gjort fel och att jag inte förtjänade min äldre systers tröstande ord och försvar inför mammas anklagelser kom över mig. Jag visste inte varför jag grät; om det var för den förlorade hundralappen, mammas ilska eller något annat konstigt obehagligt.

Det skulle dock dröja ytterligare några barndomsår innan jag kom till insikt om det förfärliga med att skaffa sig något för egen del på bekostnad av någon annan. Andra människor blev arga, besvikna och ledsna om jag som av en händelse råkade snatta lite godis i affären som ju hade ett överflöd av det jag eftertraktade. Det kändes inte bra till slut; jag fick rent av ångest för att någon skulle tro att jag inte hade de bästa avsikterna.

Nåväl, livet går vidare och nya moraliska dilemman tar vid när andra slutar att plåga samvetet. Allteftersom vi utvecklas tilltar vår iakttagelseförmåga och vi kan lära oss att skilja mellan ”det onda” och ”det goda”.  Gränsen mellan dessa företeelser befinner sig enligt Martinus på vandring. ”Det ondas” område blir allt mindre och mindre. Ja, till slut kommer ”det onda” att upphöra och vi förstår att ”det goda” och ”det onda” i själva verket är identiska i sin kosmiska grundanalys. ”Det onda” är förstås obehagligt, men det är en lika stor välsignelse som ”det goda”. När vi har kunnat uppleva detta genom egen insyn har vi enligt Martinus blivit ”ett med vägen, sanningen och livet”.

Recommended Posts

4 Comments

  1. Det låter så enkelt det här. Vad ska vi då göra, bara det vi vill eller följa de högmoraliska sidorna inom oss? Vi gör ju både “det onda” och “det goda”. Ska vi vara nöjda med det, eller hur menar du att man ska förhålla sig till livet. Ditt inlägg är mycket intressant, men jag förstår nog inte riktigt konsekvenserna av det. Kan du skingra min undran?

    • Hej Hans!
      Tack för synpunkter. Hade datahaveri häromkvällen så jag har inte haft tid att följa upp bloggandet.

      Nja, jag har personligen upplevt alla moraliska dilemman i livet som ett motstånd. Motstånd innebär ju ett visst obehag. Jag försöker lära mig att acceptera obehaget som nödvändigt mer och mer. Det bor en lite martyr i mig och den vill jag gärna bli av med.

      Eftersom samvetet är en så stark kraft inom oss så kommer vi förr eller senare att följa dess röst, även om det innebär motstånd i den yttre världen. Som alltid: det gäller att finna sin egen väg, vilket innebär att hamna vilse emellanåt.

      Jag menar nog med inlägget att man i efterhand kan se att de negativa konsekvenserna av ens handlande hade en positiv effekt i det långa loppet. Det kan vi ju sällan se med de negativa konsekvenser vi för närvarande dras med.

  2. Tack för att jag hittade hit och tack för att ni gav mig den möjligheten.
    Har varit en sanningssökare, idag 46 år och läsare av Martinus.
    När jag började läsa 1;a delen av livets bok (TT) insåg jag att mitt sökande var över.
    Det var som att läsa sin innre känsla och för mig är denna teori som Martinus via sin mediala upplysning så logiskt och vetenskapligt beskriver……..Sanningen som får hela mitt “stormiga” liv att gå ihop.
    Allt har blivit mycket logiskt och gott.
    Jag har alltid undrat hur vi människor kan bete oss så illa som vi gör och det är så enkelt som att hade vi inte motpoler skulle” intet” råda dvs ingen utveckling. Allt är hundra % rättvist sett i ett evigt perspektiv.
    Hela kretsloppet i evighet är en ständig variation av två mot varandra ställda motsattser. Bägge är goda då dom är en förutsättning för liv.Fanns bara det “goda” goda valet vore allt statiskt dvs stilla stående, ingen röresle. Som när vi andas, vi kan inte bara andas in eller bara andas ut. I det lilla eller stora är det samma “puls” av energi rörelse.
    Det fysiska livet och utvecklingen till nästa nivå går ju med “autopilot” igentligen, så hur vi skall använda Martinus Sanning är ju beroende av var den enskilde fysiska individen befinner sig. Dom flesta kan tex inte ta till sig teorin som mer än just en naiv fantasi, den som däremot får ihop en sanning i teorin är ju redan på vägen mot en högre moralisk grund av ren automatik(karma). Det är inte lätt att leva, men när man ser allt med glädje går det lite lättare och ger man ett leende för man ett tillbaks.
    Att förstå att det elände vi skapar har ett syfte ger ju livet en större mening,,,,men det “onda” goda gör ändå ont. Vi har förmodligen en lång väg att vandra, men det är i nuet vi utvecklas och i mitt fall försöker jag vara en god medmänniska(så gott jag kan).
    mvh S

  3. Tack för synpunkter och roligt att du hittade hit! Ja, det är flera som upplever att man har “hittat hem när man stöter på Martinus kosmologi. Och hans analyser av det obehagligt goda kan medverka till att man får tillbaka livslusten om livet har farit fram hårt med en under en tid.

    Häls
    Micael


Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *