Att “rädda världen”

Ett vänligt bemötande: det önskar var och en av oss när vi småpratar med kassörskan i snabbköpet, när myndighetspersonen med makt ställer frågor till oss, när läraren som ska sätta betyg håller förhör, när chefen har lönesamtal. Vardagen är full av möten. Och varje människa vi möter är en medmänniska: bakom masken, bakom yrkesrollen och bakom den bild som personen medvetet eller omedvetet projicerar i sociala sammanhang.

Hur många av oss tycker att det finns anledning att vara vänlig mot absolut alla människor vi möter? Inklusive dem som uppträder kyligt, irriterat, ointresserat eller rentav ovänligt? Är det inte så att vi främst behandlar dem som står oss närmast på ett vänligt sätt? Vår familj, våra vänner, de som är lika oss själva, de som är vänliga mot oss.

Martinus skriver att vi inte har några fiender. Hur andra väljer att bemöta oss kan vi inte styra, men vi väljer alltid hur vi vill bemöta vår nästa:

”Vi kan inte bestämma om andra vill ha oss till fiender, men vi kan bestämma att inga andra är våra fiender. ” (Martinus citerad i Kosmos nr. 7, 2005)

Idag mötte jag en människa som lyckades rubba min inre frid högst påtagligt. Jag hade väntat mig ett samtal i bästa samförstånd, även om jag förstod att samtalet för den andra parten hade en mera potentiellt stressande dimension. Jag hoppades och trodde att min icke-angreppsinriktade strategi och mitt vanliga lugna jag skulle överbrygga eventuella svårigheter.

Emellertid märke jag ganska snabbt att personen inte alls var med i samtalet på ”mina premisser”. Jag kände en kyla, en ovilja från min samtalspartner att spela ”spelets regler” och delge någonting som vi tillsammans kunde reflektera över och använda som ledtrådar i en fortsatt dialog. Nåväl, tänkte jag, denna person är i en utsatt position, mår inte bra och jag kan inte förvänta mig mer än så här. Det borde gå att hålla god min och få isen att brytas så småningom.

Men tvärtom blev min osäkerhet och vånda allt större när jag kände att alla goda intentioner försvann ut i tomma intet. Kvar var bara den obehagliga känslan av att personen mitt emot mig inte hade brytt sig det minsta om jag händelsevis skulle ramla ut genom fönstret från höghuset där vi satt. Jag hade mycket svårt att värja mig emot denna, som jag upplevde det, utströmmande negativa energi som kom emot mig. Någon kallade mig nyligen ”hudlös” och jag måste nog instämma i detta tvivelaktiga epitet. Nog borde jag kunna bibehålla min balans, min trygga känsla av att ”allt är mycket gott”, även när det blåser snålt eller när molnen är hotfullt mörka?

Samtalet blev naturligtvis inte särskilt långt och jag kände mig mycket olycklig över och missnöjd med hur det hela hade utvecklat sig. Det fick mig att fundera på hur Martinus skulle ha lyckats bemästra samma situation. Martinus: ett moraliskt och kärleksfullt geni! Naturligtvis hade han aldrig låtit sitt livsmod påverkas av en annan människas kyla och intolerans! Eller? Naturligtvis hade han funnit den bästa strategin och lyckats mjuka upp och locka fram den andre partens mänskligare tendenser! Eller?

Jag vill tro att jag längre fram i utvecklingen kan stå stadigt oavsett vad som sker i den yttre omvärlden. Nu måste jag dock tillstå att jag har långt kvar till att kunna utstråla kärlek oavsett vad som sker. Jag väljer bort aggressivitet, försöker tänka gott, men har svårare att låta missmodet och tomheten sänka sig som en tjock, ogenomtränglig dimma framför mitt medvetande. Martyren vaknar till liv och går ett halvt steg framför mig resten av dagen.

Varför inte ett gott bemötande? Varför inte vänlighet, välvilja, även om man önskar behålla sin integritet och distans? Jag förstår det inte, men fick mig en god tankeställare idag. Alla jag möter är mina medmänniskor, exakt lika mycket. Inte bara mina närmsta, inte bara mina vänner eller min familj, utan alla!

”Att själv ha ett hundra procents förståelse (för andras intolerans) och därmed vara besjälad av den härav följande fullkomliga toleransen är att vara mentalt frigjord.” (Martinus, artikeln ”Omkring min skapelse av Livets Bog”, Kosmos 1942)

”Livet är underbart och härligt, men man skall förstå att leva det, dvs. man skall förlåta och utstråla ljus och värme åt alla håll och liksom vår förebild solen lysa in i människornas medvetande och upplysa deras isområden, frusna sumpmarker och mörka tillstånd och smälta allt detta med sin värme och kärlek. Då betyder det något att leva, och då är man med om att rädda världen.” (Martinus, artikeln ”Världens räddning” Kosmos nr. 12, 2002)

Recommended Posts

5 Comments

  1. Så kan det vara ibland – man möter misstroende och negativ energi, hur man än anstränger sig. Jag skulle kanske tappat tålamodet om jag varit i ditt ställe, sådant har hänt… Men det lär ju också vara ok. Man kan ju inte vara annan än den man är.

    • Så sant!

  2. Att acceptera man man långt ifrån är en färdig jesusgestal ännu, får göra så gott man förmår efter sin utvecklingsfas.
    Sitter utan bredband nu, efter en flytt, kabelfel o strul.(Återkommer)

    Någonstans har jag fått till mig ungefär som följer:
    “Så länge du inte fattar ett medvetet beslut om att försöka leva i ett
    tillstånd av kraft, kommer du inte att vara villig att ompröva din
    syn på relationen till andra männsikor.
    Och detta i sin tur, bidrar till att hålla dig kvar i ett kraftlöst tillstånd.”

    Tillägger att ovanstående berör mig oxå av personliga skäl.

    Så svårt ibland att följa kärleksbudskapet, men det lilla man förmår varje dag, ett leende, vänligt ord, ge ett glas vatten till en törstande,
    ta en hans som söker tröst. Varje dag kan alla som vill göra något för att kärlekens budskap skall sprida sig, få fäste, slå rot.

    • Tack för dina goda ord Lena!

  3. Tack Mic! för att du delar med dig.

    Min upplevelse är vi har glädje och nytta av att dela våra upplevelser med varandra, både den som delar med sig och den som lyssnar/läser.

    Att följa Jesu uppmaning att den som vill vara hans lärjunge måste ta sitt eget kors och följa honom, det är inte lätt! Vi behöver få ventilera hur denna vår väg gestaltar sig i både behag och obehag. Även om vi alla vandrar vår egen unika väg, behöver vi vandra den i gemenskap …

    Kram från Ingegärd


Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *