Ett vänligt bemötande: det önskar var och en av oss när vi småpratar med kassörskan i snabbköpet, när myndighetspersonen med makt ställer frågor till oss, när läraren som ska sätta betyg håller förhör, när chefen har lönesamtal. Vardagen är full av möten. Och varje människa vi möter är en medmänniska: bakom masken, bakom yrkesrollen och bakom den bild som personen medvetet eller omedvetet projicerar i sociala sammanhang.

Hur många av oss tycker att det finns anledning att vara vänlig mot absolut alla människor vi möter? Inklusive dem som uppträder kyligt, irriterat, ointresserat eller rentav ovänligt? Är det inte så att vi främst behandlar dem som står oss närmast på ett vänligt sätt? Vår familj, våra vänner, de som är lika oss själva, de som är vänliga mot oss.

Martinus skriver att vi inte har några fiender. Hur andra väljer att bemöta oss kan vi inte styra, men vi väljer alltid hur vi vill bemöta vår nästa:

”Vi kan inte bestämma om andra vill ha oss till fiender, men vi kan bestämma att inga andra är våra fiender. ” (Martinus citerad i Kosmos nr. 7, 2005)

Idag mötte jag en människa som lyckades rubba min inre frid högst påtagligt. Jag hade väntat mig ett samtal i bästa samförstånd, även om jag förstod att samtalet för den andra parten hade en mera potentiellt stressande dimension. Jag hoppades och trodde att min icke-angreppsinriktade strategi och mitt vanliga lugna jag skulle överbrygga eventuella svårigheter.

Emellertid märke jag ganska snabbt att personen inte alls var med i samtalet på ”mina premisser”. Jag kände en kyla, en ovilja från min samtalspartner att spela ”spelets regler” och delge någonting som vi tillsammans kunde reflektera över och använda som ledtrådar i en fortsatt dialog. Nåväl, tänkte jag, denna person är i en utsatt position, mår inte bra och jag kan inte förvänta mig mer än så här. Det borde gå att hålla god min och få isen att brytas så småningom.

Men tvärtom blev min osäkerhet och vånda allt större när jag kände att alla goda intentioner försvann ut i tomma intet. Kvar var bara den obehagliga känslan av att personen mitt emot mig inte hade brytt sig det minsta om jag händelsevis skulle ramla ut genom fönstret från höghuset där vi satt. Jag hade mycket svårt att värja mig emot denna, som jag upplevde det, utströmmande negativa energi som kom emot mig. Någon kallade mig nyligen ”hudlös” och jag måste nog instämma i detta tvivelaktiga epitet. Nog borde jag kunna bibehålla min balans, min trygga känsla av att ”allt är mycket gott”, även när det blåser snålt eller när molnen är hotfullt mörka?

Samtalet blev naturligtvis inte särskilt långt och jag kände mig mycket olycklig över och missnöjd med hur det hela hade utvecklat sig. Det fick mig att fundera på hur Martinus skulle ha lyckats bemästra samma situation. Martinus: ett moraliskt och kärleksfullt geni! Naturligtvis hade han aldrig låtit sitt livsmod påverkas av en annan människas kyla och intolerans! Eller? Naturligtvis hade han funnit den bästa strategin och lyckats mjuka upp och locka fram den andre partens mänskligare tendenser! Eller?

Jag vill tro att jag längre fram i utvecklingen kan stå stadigt oavsett vad som sker i den yttre omvärlden. Nu måste jag dock tillstå att jag har långt kvar till att kunna utstråla kärlek oavsett vad som sker. Jag väljer bort aggressivitet, försöker tänka gott, men har svårare att låta missmodet och tomheten sänka sig som en tjock, ogenomtränglig dimma framför mitt medvetande. Martyren vaknar till liv och går ett halvt steg framför mig resten av dagen.

Varför inte ett gott bemötande? Varför inte vänlighet, välvilja, även om man önskar behålla sin integritet och distans? Jag förstår det inte, men fick mig en god tankeställare idag. Alla jag möter är mina medmänniskor, exakt lika mycket. Inte bara mina närmsta, inte bara mina vänner eller min familj, utan alla!

”Att själv ha ett hundra procents förståelse (för andras intolerans) och därmed vara besjälad av den härav följande fullkomliga toleransen är att vara mentalt frigjord.” (Martinus, artikeln ”Omkring min skapelse av Livets Bog”, Kosmos 1942)

”Livet är underbart och härligt, men man skall förstå att leva det, dvs. man skall förlåta och utstråla ljus och värme åt alla håll och liksom vår förebild solen lysa in i människornas medvetande och upplysa deras isområden, frusna sumpmarker och mörka tillstånd och smälta allt detta med sin värme och kärlek. Då betyder det något att leva, och då är man med om att rädda världen.” (Martinus, artikeln ”Världens räddning” Kosmos nr. 12, 2002)

”Your beliefs become your thoughts,
Your thoughts become your words,
Your words become your actions,
Your actions become your habits,
Your habits become your values,
Your values become your destiny.”

Mahatma Gandhi (1869-1948)

Jag vet inte hur det är med er, men i mitt liv har jag så gott som alltid brottats med frågan om vad som är det mest moraliska i olika situationer som Gud har försatt mig i. Allt jag har gjort, dag för dag, timme för timme, är resultatet av en kompromiss mellan mina (ibland motstridiga) behov och önskningar, andras förväntningar och krav samt någon slags föreställning om vad som är ”det rätta” i varje situation. Det betyder naturligtvis inte att jag tror mig veta, eller har trott mig veta, vad som är det rätta i varje situation och jag kanske inte ens har varit medveten om att den moraliska ”kampen” pågår. Nej, ibland har jag tagit ”det rätta” för givet, eftersom jag har varit så övertygad om mina egna föreställningar. Då har inte något moraliskt dilemma uppstått eftersom jag ju har handlat i enlighet med min egen övertygelse.

Min första konfrontation med samvetets röst inträffade någon gång i femårsåldern när jag tyckte att min spargris innehöll sorgligt få slantar. Det skulle ju ta en evighet att fylla den! Min plan var att i ett obevakat tillfälle utöka min förmögenhet genom att ta från de rika, det vill säga min mamma, och ge till den fattige pojken som nästan aldrig kunde köpa något godis. Snart var jag alltså hundra kronor rikare. Som jag minns det smög jag mig upp när det var tyst i huset och gjorde mitt nedslag med den unge brottslingens förslagenhet, utan att det kunde märkas. Spargrisen gjorde nu skäl för sitt namn.

Kanske var det så att min mamma inte var särskilt rik och av någon outgrundlig anledning misstänkte hon mig för att ha minskat antalet sedlar i hennes plånbok. Vid denna tid var vi sju barn i familjen varav de två yngsta var något för små för att ha slagit sig in på brottets bana. Men jag hade ju fyra äldre systrar! Kanske såg hon eftertankens kranka blekhet i min uppsyn eller hade hon redan hunnit göra sig en uppfattning om min tvivelaktiga moral genom de få år jag hade levt i familjen. Inte hade hon särskilt mycket till övers för mitt sorgliga problem med spargrisen heller. Nej, den här gossen fick man uppenbarligen med bestämdhet föra in på den smala vägen genom tukt och förmaning. Mamma kunde se väldigt arg och hotfull ut och sedan min pappa hade blivit utslängd (till följd av bristande moraliskt ansvar för familjen) svarade vi enbart inför hennes stränga dom. Ingen pardon, inget pjoskande!

Jag vet inte vad som gjorde mest ont: mammas arga blick och avståndstagande eller känslan av att ha gjort något väldigt dumt. Jag trodde inte stölden skulle märkas, där fanns ju så många sedlar, och vem skulle då fara illa av min lilla kupp? En aning om att jag kanske trots allt hade gjort fel och att jag inte förtjänade min äldre systers tröstande ord och försvar inför mammas anklagelser kom över mig. Jag visste inte varför jag grät; om det var för den förlorade hundralappen, mammas ilska eller något annat konstigt obehagligt.

Det skulle dock dröja ytterligare några barndomsår innan jag kom till insikt om det förfärliga med att skaffa sig något för egen del på bekostnad av någon annan. Andra människor blev arga, besvikna och ledsna om jag som av en händelse råkade snatta lite godis i affären som ju hade ett överflöd av det jag eftertraktade. Det kändes inte bra till slut; jag fick rent av ångest för att någon skulle tro att jag inte hade de bästa avsikterna.

Nåväl, livet går vidare och nya moraliska dilemman tar vid när andra slutar att plåga samvetet. Allteftersom vi utvecklas tilltar vår iakttagelseförmåga och vi kan lära oss att skilja mellan ”det onda” och ”det goda”.  Gränsen mellan dessa företeelser befinner sig enligt Martinus på vandring. ”Det ondas” område blir allt mindre och mindre. Ja, till slut kommer ”det onda” att upphöra och vi förstår att ”det goda” och ”det onda” i själva verket är identiska i sin kosmiska grundanalys. ”Det onda” är förstås obehagligt, men det är en lika stor välsignelse som ”det goda”. När vi har kunnat uppleva detta genom egen insyn har vi enligt Martinus blivit ”ett med vägen, sanningen och livet”.

Sigbritt Therner, grundare av Kosmosgården i Varnhem och en stor förebild för många människor, avled natten till den 20 september 2009. Hon begravdes onsdagen den 21 oktober 2009 i en vacker och ljus begravningsceremoni på Varnhems kyrkogård tillsammans med sin familj och många av sina vänner. Nedan följer ett tacktal skrivet av Sigbritt några år före sin bortgång. Talet lästes upp av Pia Hellertz under begravningsceremonin.

Sigbritts tacktal

Den första bok jag läste, skriven av Martinus, var ”Blad ur Guds bilderbok” och ”Pingstglans över livet”. Den inspirerade mig så mycket att jag beslöt mig för att börja studera Martinus på allvar. Så jag beställde Livets Bog I.

Nu har jag tagit fram den första boken igen för att se om den nu, 53 år senare, fortfarande inspirerar mig. Det gör den, särskilt första delen, den om Guds bilderbok.

Någon särskilt fullkomlig midsommar måste Martinus ha upplevt Guds gudomliga närvaro med så stark strålglans att han fått lust att försöka ge den glansen vidare till oss – och så blev strålglansen materialiserad till ord på bladen i en bok.

Och jag vill ge bilderna vidare till er – i stark förkortning. Jag orkar inte skriva så mycket, men boken finns för alla att själva läsa.

Det hela börjar vid tvåtiden på natten. Då har solen ännu ej gått upp över horisontlinjen, men vi är omgivna av en mjuk halvdager. Ett svagt gryningsljus ökar långsamt och himlen i öster blir alltmer färgsprakande.

När det gudomliga ljuset från den uppgående solen möter midsommarnattens trolska skuggor, sker det stilla och ömsint. Ljuset blir långsamt allt mer lysande, medan det kärleksfullt omsluter allt.

Dagens klara stjärna börjar nu synas och värmande ljus flödar ut över marker, skogar och ängar. Solen lyser över fattiga och rika, unga och gamla. Gud har slutit allt till sitt hjärta.

När Martinus formar naturens skeende i ord låter han här Gud tala direkt till oss. Gud säger:

Så som jag i form av solens överväldigande ljus stilla möter mörkret under dagbräckningen så må du också möta din nästa – även när du möter mörka sidor hos honom/henne. Du kan låta mitt ljus lysa in i ett medvetandes mörker lika stilla och ömsint som jag mötte nattens skuggor.

Som en parentes vill jag gärna påminna om att en soluppgång har beskrivits och besjungits av många i bl.a. visor och psalmer.

Jag minns från småskolan att jag tyckte om att sjunga med i morgonbönens:

Din klara sol går åter opp

Jag tackar dig min Gud

Med kraft och mod och nyfött hopp

Jag höjer glädjens ljud

Din sol går opp för ond och god

För alla som för mig

O, må jag så i tålamod

Och kärlek likna dig.

Jag tycker fortfarande om de här orden av J.O.Wallin. Jag tycker också om att Martinus gett soluppgången ännu mer av gudomligt ljus och innehåll.

Solen, säger Martinus, är vårt livs stora källa. Från den källan får vi näring för både vårt andliga och vårt fysiska liv. Solarnas strålflöde är blodet i Guds organism. Vi vilar alla vid Gudomens hjärta. Hans puls är vår upplevelse av vårt eviga liv.

Sommarmorgonen vill alltså visa oss hur ett fullkomligt möte mellan mörkret och ljuset kan te sig, hur stora kontraster kan forma sig. Till mjuka ömsinta kärleksfulla möten när vi låter Guds ljus från Kärlekens sol fylla oss. Ibland till olyckliga möten om vi inte lyckats fylla vårt medvetande helt med ljus. Det tar tid att lära, men lärandet går bara åt rätt håll Gud tar över mer och mer i oss.

Sommarmorgonens härlighet övergår så småningom i middagstimmens kulmination. Den lämnar jag – för att bara kort dröja lite vid solens avsked till oss – solnedgången (som ju är en soluppgång för andra delar av klotet.)

Också det skeendet har inspirerat våra lyriker. Jag vill ta ett exempel som jag gjort om lite i slutet:

Det är vackrast när det skymmer

All den kärlek himlen rymmer

Ligger samlad i ett dunkelt ljus

Över jorden, över markens hus

Allt är nära

Allt är långt ifrån

Allt är givet åt oss alla som lån

Allt är mitt och allt ska jag ge ifrån mig

Ty jag ska vandra nu emot det stora ljuset.

Martinus formulerar Solens avsked i solnedgångens gudomliga skönhet och vad den ska tala om för oss som nu ska ta avsked från jordelivet – det är så stort, så fullkomligt att jag tycker inte det gäller mig – ännu. Kanske blir det naturligt för er, när ni kommer till den här punkten.

Kanske blir det naturligt för mig nästa gång eller nästnästa!

Vad säger då Martinus?

Jo, till exempel (citatet är förkortat):

”Liksom jag med solnedgångens himmelska ljus förgyllde min bortgång från dig med en så överjordisk glans att vårt avsked från varandra inte blev en sorgens timme utan en paradisisk stund. En stund som förvandlade nattens skuggor till ett lysande drömland, fyllt med kärlekens skönaste ömhetsbetygelser, där den gyllenröda himlen visade min närhet till dig.

Så må även du göra din bortgång lysande. Du bör låta ditt framträdande vara ett så påtagligt kärlekens solsken att det inte kan undgå att förgylla varje avsked från din nästa, såväl som din bortgång till zoner på den andra sidan, på det att frånvarons mörka natt må bli förhärligad i ditt ljus. Din kärleks solsken skall lysa med sådan styrka att denna andra sida kan göra din frånvaro till den gyllene himmel, på vilken dina efterlevandes minnen av dig kan bli till det inspirerande siluettsceneri av levande ömhetstecken, det salighetens drömrike, som jag uppenbarar för dig i den ljusa sommarnattens skådespel. Därigenom kan även du mitt i skilsmässans kulmen dokumentera din närhet och sålunda vara ett uttryck för min avbild, uppenbara mitt anlete där annars dina jordiska kvarlevor, din döda kropp, dina döda organ och brustna ögon blott skulle utgöra en saknadens, sorgens och hopplöshetens mörka natt för dina vänner. Och sålunda förenad med mig skall din väg i fortsättningen leda över lyckans högsta tinnar. Djupt under oss ligger tiden och rummet, men vi – du och jag – är evigheten, oändligheten och allmakten.”

Jag vet något som för mig är än mer gudaskönt än midsommarens överflöd och det är när björkarna omkring Kosmos klätt sig i skimrande guldgrönt, och vitsippsmattan kan påminna om en stjärnehimmel som lagt sig på jorden. Det är i motljus undren uppenbarar sig. När moder Sol lyser genom det späda lövverket så att allt skimrar – då är Gud, alltet, så skönt, så strålande av kärlek att mitt inre darrar av något som i varje fall liknar extas.

Och ändå – om jag inte visste att grå november och mörk kall januari och all ensamhet också är med i den gudomliga verklighet som jag är en del av – att också denna del av verkligheten är god, är nödvändig och välsignelserik – så skulle jag nog inte kunna uppleva frid och harmoni också i det grå – men det gör jag – åtminstone rätt ofta.

Det gråa och svåra finns ju inte med som övningsmaterial i den värld som jag nu ser fram mot. Där får jag semester från det tungsinne som varit en del av gråheten. Det som eventuellt finns kvar får jag ta itu med nästa gång. Nu kan säkert alla mina vänner glädja sig med mig åt den frihet jag har framför mig!

Den vissheten om kommande frihet och ljus och glädje ger mig nu en stor tacksamhet för allt vad det här livet gett mig.

Tack…

För alla vänliga ögonkontakter

För alla vänliga ömhetsbetygelser

För alla vänliga telefonsamtal

För allt gott samarbete här i Varnhem och det gäller många, många människor

Och för allt det svåra som en klen kropp gav mig. För det jag lärde trots all otålighet. Jag får ju lära mer så småningom.

TACK FÖR ALLT!

Skrivet av Sigbritt Therner i juli 2003  (avskrift och viss redigering gjord av Pia Hellertz i oktober 2009)

Kära vänner

Vår samtalskväll i kväll på NBV, Jungfrugatan, Stockholm, måndag 24 augusti, handlade om kreativitet och skapande med rubriker som: Vilken betydelse har kreativitet och skapande i vår vardag, för individen och samhället? Hur kan vi utveckla kreativitet? och Vad innebär kreativitet och skapande ur ett kosmologiskt perspektiv.

Välbesökt, roligt och inspirerande. Vi var tolv deltagare med erfarenheter från de mest skilda håll. Idérikedomen var legio och alla bidrog med tankar och infallsvinklar. Mingel och social samvaro i the-pausen före avslutningen, då vi knöt ihop säcken och traskade hem i sensommarnatten.

Det är ett trevligt och säkert värdefullt komplement till övriga Martinusverksamheter. Lite friare och små hintar om hur kosmologin fungerar i vardagslivet, eller kan fungera.

Hare så bra / Jan

Välkommen till en bloggsida med det övergripande temat Martinus världsbild, Tredje testamentet.

Under 2009 har Stiftelsen Martinus kosmologi i Stockholm, (tidigare Stiftelsen Martinus institut i Sverige) och Martinus Center gått samman med sina olika verksamheter. Föredrag, seminarier, studiecirklar och annat erbjuds under den kommande hösten (se program under fliken aktuellt). Martinus center har sedan länge haft kommunikation via mailinglistan MFF (Martinus fria forum). Vi önskar nu komplettera möjligheten att kommunicera genom denna blogg. Ansvariga är för närvarande Daniel Palmgren och Micael Söderberg. Vi kommer att bjuda in andra att skriva huvudinlägg som vi hoppas att flera ska läsa och kommentera. Några inledande inlägg finns redan vilka har förekommit tidigare på MFF.

Syftet med bloggen är att ha en aktuell, diskussionsvänlig och inbjudande sida som kan knyta människor med ett martinusintresse samman, vare sig man är studerande sedan länge eller endast nyfiken på Martinus och hans världsbild. Bloggen är knuten till Stiftelsen Martinus kosmologi på så vis att vi som ansvarar för den är delaktiga i stiftelsens verksamhet, men den bör också ses som ett relativt fristående projekt att föra fram och diskutera den eviga världsbilden. Bloggen skiljer sig ifrån sedvanliga bloggar på det sättet att flera huvudskribenter kommer att delta med sina alster i form av kortare artiklar, reflektioner, betraktelser eller bilder.

Det framgår förhoppningsvis redan av de huvudinlägg som har publicerats att ämnesvalet kan variera mycket och endast i periferin anknyta till Martinus kosmologi/ Det tredje testamentet.

Varma hälsningar

Micael Söderberg, Daniel Palmgren