Råkade nämna Martinus

Hej!

Jag råkade nämna Martinus namn på ett debattforum för avhoppade sektmedlemmar, mest f.d. Jehovas. Det är här en reaktion jag fick från en av skribenterna, en av de få där som håller fast vid kristen tro. De flesta har lämnat religion, men denne man har blivit pingstvän verkar det som. Han är förstås emot Martinus kosmologi – som framgår av inlägget – men han länkade till en introduktion av Nils Kalén. Andra på detta forum är sökare, men jag går mycket försiktigt fram. Här inlägget från detta ”avhoppade-sekt-forumet”:

Martinius


Citat:

Ursprungligen postat av xx

Folk kan ju tro att jag skriver om en ny frälsningslära, och det leder vilse.

Här är en överblick av det Martinius lärde. Som angetts ovan så betyder visionen mycket för den han skriver senare.
http://www.varldsbild.se/images/other/kalen_intro.pdf

Det är vanligen “New age intresserade” som tränger djupare in Martinius budskap. Reinkarnationstanken avslöjar att det finns österländsk influens.

Bibeln lär att Jesus är den verkliga och slutliga inkarnationen av Gud. Det är genom Jesus och endast i honom som vi lär känna Gud.

Kristus gick inte in i en helgedom som är gjord med händer och som bara är en bild av den verkliga helgedomen. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull.

Inte heller gick han in för att offra sig många gånger, så som översteprästen varje år går in i det allra heligaste med blod som inte är hans eget.

I så fall hade han varit tvungen att lida många gånger alltsedan världens grund blevlagd. Men nu har han trätt fram en gång för alla vid tidernas slut för att genom sitt offer utplåna synden.

Och liksom det är bestämt om människan att hon en gång skall dö och sedan dömas, så blev Kristus offrad en gång för att bära mångas synder, och han skall en andra gång träda fram, inte för att bära synd utan för att frälsa dem som väntar på honom Hebr 9

….

Jesus offrade sig, en gång för alla. All reinkarnationstanke är därmed utesluten.

Det är bestämt om människan att hon en gång skall dö och sedan dömas. Inte heller detta ger något utrymme för reinkarnationsspekulationer.

Bibeln har ett pånyttfödelsebegrepp. Den som sätter sig in i vad detta innebär förstår att Bibeln avslöjar reinkarnationstanken som grundfalsk.

/Slut citat. Jag anger inte källan, dvs namnet på forumet, för risken är väl att Martinusintresserade kommer in onaturligt där. Intressant i alla fall att lägga märke till detta och andra reaktioner bland icke initierade, tycker jag./

Meningen med livet

När man spontant frågat människor vad meningen med livet är får man ofta de mest skiftande svar beroende av vem man frågar och i vilken situation den tillfrågade är i för ögonblicket. En för stunden mycket uppspelt och glad individ kan svara att meningen med livet är ”att leva det” t.ex. Medan en dyster och livstrött dito kan svara att ”det finns ingen mening alls – livet är meningslöst”. Andra varianter är att bilda familj, spela golf, samla frimärken eller att bli framgångsrik i karriären.

Dessa olika och varierande svar kan man sortera in under rubriken ”exoteriska” svar, alltså svar som är beroende av situationen i tid och rum, hur man mår och har det för tillfället, o.s.v., ett slags ”underifrån-perspektiv”, alltså. Något som skapas och alltså har en början och ett slut. Frågan är också vanlig när människor börjar bli ”djupsinniga” eller sentimentala, av olika skäl.

Det är uppenbart att de tillfrågade sällan själva ställt sig frågan vad livets yttersta mening är, vad denna skulle vara utan hänsyn till hur den tillfrågade mår för ögonblicket eller hur han eller hon har det just då.

Vanligt är också sammanblandningen av frågorna om vad själva meningen med livet är, och vad livet är i sig självt. Vad livet är i sig, menar Martinus vara ett något som bara finns hos levande väsen, och eftersom allt är levande, enligt samma källa, är också livet en icke oväsentlig beståndsdel av hela universum, från minsta lilla mikrob till helheten. Livet är alltså på något sätt närvarande överallt och i olika former, från påtagligt materiella till imateriella och osynliga ting och varelser.

Så till frågan om vad själva meningen med livet kan sägas vara: Enligt Martinus anger frågan om meningen med livet ett slags riktning, och en rörelse i tiden. Han menar att livets mening är att göra erfarenheter, att upplevelsen av livet ger olika slags erfarenheter inom alla områden och att dessa upplevelser samtidigt måste ge erfarenheter som sammantaget utvecklar individen från ett mindre vetande och erfaret tillstånd, till ett mera och högre dito. Man kan med detta för ögonen förstå att livets yttersta mening är att leva det och att göra erfarenheter. Därmed menas alltså att ett erfarenhetsberikande ofrånkomligen skapar utveckling från ett primitivare till ett mer intellektuellt stadium hos det levande väsendet. Ingen kan göra erfarenheter utan att påverkas och utvecklas av och genom dessa erfarenheter. Detta kan sägas vara den esoteriska meningen med livet, livets mening ”ovanifrån”. Livets yttersta mening är alltså att uppleva det och att göra erfarenheter, och därmed också att utvecklas.

Jan Seilitz