När man spontant frågat människor vad meningen med livet är får man ofta de mest skiftande svar beroende av vem man frågar och i vilken situation den tillfrågade är i för ögonblicket. En för stunden mycket uppspelt och glad individ kan svara att meningen med livet är ”att leva det” t.ex. Medan en dyster och livstrött dito kan svara att ”det finns ingen mening alls – livet är meningslöst”. Andra varianter är att bilda familj, spela golf, samla frimärken eller att bli framgångsrik i karriären.
Dessa olika och varierande svar kan man sortera in under rubriken ”exoteriska” svar, alltså svar som är beroende av situationen i tid och rum, hur man mår och har det för tillfället, o.s.v., ett slags ”underifrån-perspektiv”, alltså. Något som skapas och alltså har en början och ett slut. Frågan är också vanlig när människor börjar bli ”djupsinniga” eller sentimentala, av olika skäl.
Det är uppenbart att de tillfrågade sällan själva ställt sig frågan vad livets yttersta mening är, vad denna skulle vara utan hänsyn till hur den tillfrågade mår för ögonblicket eller hur han eller hon har det just då.
Vanligt är också sammanblandningen av frågorna om vad själva meningen med livet är, och vad livet är i sig självt. Vad livet är i sig, menar Martinus vara ett något som bara finns hos levande väsen, och eftersom allt är levande, enligt samma källa, är också livet en icke oväsentlig beståndsdel av hela universum, från minsta lilla mikrob till helheten. Livet är alltså på något sätt närvarande överallt och i olika former, från påtagligt materiella till imateriella och osynliga ting och varelser.
Så till frågan om vad själva meningen med livet kan sägas vara: Enligt Martinus anger frågan om meningen med livet ett slags riktning, och en rörelse i tiden. Han menar att livets mening är att göra erfarenheter, att upplevelsen av livet ger olika slags erfarenheter inom alla områden och att dessa upplevelser samtidigt måste ge erfarenheter som sammantaget utvecklar individen från ett mindre vetande och erfaret tillstånd, till ett mera och högre dito. Man kan med detta för ögonen förstå att livets yttersta mening är att leva det och att göra erfarenheter. Därmed menas alltså att ett erfarenhetsberikande ofrånkomligen skapar utveckling från ett primitivare till ett mer intellektuellt stadium hos det levande väsendet. Ingen kan göra erfarenheter utan att påverkas och utvecklas av och genom dessa erfarenheter. Detta kan sägas vara den esoteriska meningen med livet, livets mening ”ovanifrån”. Livets yttersta mening är alltså att uppleva det och att göra erfarenheter, och därmed också att utvecklas.
Jan Seilitz
