Högmod

Högmod är ett mycket intressant fenomen som säkert har en mer framträdande roll än vad vi kan föreställa oss i relation till det jordmänskliga psyket.  Nån gång på 80-talet framhöll den gode Max Käck vid ett tillfälle (samtal på Klint) att dåligt självförtroende bottnar i högmod. Jag tyckte det lät väldigt märkligt och kunde inte få ihop det riktigt. Dåligt självförtroende förknippade jag med en känsla av att vara mindre värd än alla andra, att inte kunna leva upp till egna eller andras förväntningar: ja, kanske det som vi har talat om som skam, helt enkelt. Högmod förstod jag som att man överskattade sin egen förmåga, att man trodde sig vara förtjänt av ett bättre öde än det man drabbats av eller att man upplevde sig vara lite förmer än andra. En högmodig person kunde väl inte samtidigt ha dåligt självförtroende?  

Med åren har jag förhoppningsvis fått en mera nyanserad bild av det (jord)mänskliga psyket. Vi har ju begränsad självinsikt och låg självkänsla eller dåligt självförtroende (två snarlika upplevelseformer) försöker vi ofta dölja eller kompensera på olika sätt eftersom det både är obehagliga och ”skamfyllda” känslor. Någon som talar vitt och brett om sina egna förtjänster kan förstås dölja en egen inre oro eller känla av att inte duga, på samma sätt som den som inte vågar knysta ett ljud i andra människors närhet. Låg självkänsla kan uppstå till följd av svåra utmaningar i livet: bristande omsorger från omvärlden, missyckanden i relation till andra människor. Vi hamnar i en offersituation där vi  betraktar alla negativa upplevelser som ett säkert tecken på att vi verkligen är så usla som vi känner oss. Kanske tycker vi samtidigt att vi lider oförskyllt: ”vad har vi gjort för att drabbas av allt detta eländiga i livet, varför möter vi ingen kärlek?” Det är väl alltid en risk under en utvecklingsprocess där vi inte har någon trygg känsla för vad slutmålet är. Förmodligen går alla igenom dessa obehagskänslor mer eller mindre. Vi behöver kärlek för att ta oss ur denna negativa spiral av självfördömande. Vi behöver också lära oss att vi duger precis som vi är, oavsett hur våra misslyckanden ser ut. Med tiden förstår vi att våra obehagliga upplevelser var helt nödvändiga i utvecklingen, vi led alltså inte i onödan eller oförskyllt, det fanns en mening med lidandet. Då närmar väl sig också ödmjukheten då vi inser att vi saknade överblick och att omvärlden (det vi möts av) är en spegelbild av oss själva djupast sett.  

Men högmod tycker jag också man kan sätta i relation till våra tendenser att vilja spela en roll, att vara en av de utvalda eller att kunna utöva makt i en eller annan form. Hela samhället bygger i mångt och mycket på makthierarkier där man förväntas konkurrera och framhålla sina egna förtjänser (exempelvis inom den akademiska världen). Kunskapsproduktion sker knappast i en ödmjuk anda med enbart medmänskliga motiv som grund, även om forskningsresultaten i sig kommer mänskligheten tillgodo. Utvald kan man bli både i stort och smått: en av dem som Gud ha utvalt ( i religiösa sammanhang), en av dem som får högst löneförhöjning, den som får den eftertraktade bostaden, den som vinner på postkodlotteriet, den som slipper leva ensam etc. etc.  

Jordmänniskan ser sig vanligtvis som den enda intelligenta varelsen i hela universum! Snacka om högmod! Men även högmodet måste vi förlikas med och omsluta som en del av oss själva och något vi successivt får kämpa med att göra oss av med.