I den mån man haft skäl att fundera över händelserna kring Jesus mission i allmänhet och Jesus förhållande till Judas Iskariot i synnerhet, så är det anmärkningsvärt att vi i tvåtusen år har nöjt oss med den bild av Judas som pålagts oss av kyrkan, dess fäder, teologiska utbildningar och annat. Vi har bringats uppfattningen att Judas var den som förrådde Jesus och därmed omkullkastade Guds kärleksfulla plan och intentioner. Han har blivit skolteologins favoritslagpåse nr 1 – knappt överträffad av Stalin, Pol Pot eller Hitler. Och det må väl vara att Judas tjänat som exempel för hur läskigt svekfull en människa kan bli, men å andra sidan så har han genom detta också blivit personligen utmålad som en ytterst lågsinnad individ. – Att sälja ett moraliskt geni för trettio silverpenningar..? Men var Judas verkligen så usel som han framställts?

Det egendomliga är att samma teologiska potentater har utmålat Gud som kärleksfull och allvetande, och därmed höjd över allt och alla i alla avseenden. Man kan fråga sig om det verkligen var möjligt för en så lågsinnad individ som Judas att rasera iscensättandet av världens genom tiderna största och mest avgörande moraliska plan för mänskligheten. Kunde verkligen denna, den trettonde av lärjungarna, ha handlat annorlunda än han gjorde? Hade han ett fritt val att avstå förräderiet? – och om så, hur skulle då dessutom hela historien om Jesu lära om förlåtelse och tolerans istället ha illustrerats? Ju mer man funderar över Judas verkliga roll i dramat, desto mer förstår man att han var en bricka i spelet och inte den taskmört som kristendomarna gjort honom till. Både Gud, Jesus och även Judas själv måste ha varit medvetna om nödvändigheten av ”förräderiet”. Det var nödvändigt för att profetiorna skulle uppfyllas och en mission fullföljas.

Sen jag nyss läst den nyutkomna boken ”Judasevangeliet” av den utomordentligt välskrivande religionshistorikern Jörgen Magnusson, så vill jag gärna medge att han väckt mig ur en tusenårig villfarelse. Judas var, skriver han, Jesus mest initierade discipel och som sådan också den som bäst förstod sin egen roll i dramat kring Jesu korsfästelse och död. Från de handskrivna gnostisk texter man hittade 1978 i den egyptiska öknen framgår det, dels genom den svenska översättningen av dessa, och dels av Jörgen Magnussons egna kommentarer till texterna, att Judas i själva verket är en mycket lovvärd och initierad person, med inblick i sin egen roll i Guds plan. Inte så att svek och förräderi blir något upphöjt, men på så vis att Judas förstod sin viktiga roll och att han dessutom skulle utsättas för hela den amorfa massans spott och spe, och ändå påta sig uppdraget som ”förrädare”. Inte minst för att detta ingick i planen och var nödvändigt.

Jag tycker mig också se att Judasevangeliet står närmare Martinus bild av vad som verkligen hände runt påsken vid vår tideräknings början och att man verkligen förstår att en enskild människa aldrig skulle kunna kullkasta Golgatamysteriets verkliga mission och innebörd. Att dessa koptiska (fornegyptiskt språk) dokument från 100-talet rymmer så mycket av vad vi idag skulle kalla kosmisk visdom, gör att de vinner i autenticitet, i varje fall i ”några” kretsar. Författaren till boken har visserligen kallat Judasevangeliet ett historiskt dokument, och det kan man väl göra ut ett perspektiv. Men samtidigt ger det en ”kosmisk” bild av både Jesus och av Judas Iskariot. Det är i högsta grad gnostisk esoterism som tillika är laddad med begrepp om himlasfärer, änglar och människoandar som för tankarna till Swedenborg och hans visioner om hur himlarna är inrättade. Det är sällsynt befriande med denna avlastning från föreställningen att Judas spräckte Guds plan genom sitt ”lågsinnade” tilltag.

Boken heter alltså ”Judasevangeliet” och författaren Jörgen Magnusson. Förlaget är Arcus i Lund. ISBN-nr är: 978-91-88552-79-2.

Den finns bl.a. på Vattumannen och kostar runt 200 kr. Läs den! / Jan