I den mån man haft skäl att fundera över händelserna kring Jesus mission i allmänhet och Jesus förhållande till Judas Iskariot i synnerhet, så är det anmärkningsvärt att vi i tvåtusen år har nöjt oss med den bild av Judas som pålagts oss av kyrkan, dess fäder, teologiska utbildningar och annat. Vi har bringats uppfattningen att Judas var den som förrådde Jesus och därmed omkullkastade Guds kärleksfulla plan och intentioner. Han har blivit skolteologins favoritslagpåse nr 1 – knappt överträffad av Stalin, Pol Pot eller Hitler. Och det må väl vara att Judas tjänat som exempel för hur läskigt svekfull en människa kan bli, men å andra sidan så har han genom detta också blivit personligen utmålad som en ytterst lågsinnad individ. – Att sälja ett moraliskt geni för trettio silverpenningar..? Men var Judas verkligen så usel som han framställts?
Det egendomliga är att samma teologiska potentater har utmålat Gud som kärleksfull och allvetande, och därmed höjd över allt och alla i alla avseenden. Man kan fråga sig om det verkligen var möjligt för en så lågsinnad individ som Judas att rasera iscensättandet av världens genom tiderna största och mest avgörande moraliska plan för mänskligheten. Kunde verkligen denna, den trettonde av lärjungarna, ha handlat annorlunda än han gjorde? Hade han ett fritt val att avstå förräderiet? – och om så, hur skulle då dessutom hela historien om Jesu lära om förlåtelse och tolerans istället ha illustrerats? Ju mer man funderar över Judas verkliga roll i dramat, desto mer förstår man att han var en bricka i spelet och inte den taskmört som kristendomarna gjort honom till. Både Gud, Jesus och även Judas själv måste ha varit medvetna om nödvändigheten av ”förräderiet”. Det var nödvändigt för att profetiorna skulle uppfyllas och en mission fullföljas.
Sen jag nyss läst den nyutkomna boken ”Judasevangeliet” av den utomordentligt välskrivande religionshistorikern Jörgen Magnusson, så vill jag gärna medge att han väckt mig ur en tusenårig villfarelse. Judas var, skriver han, Jesus mest initierade discipel och som sådan också den som bäst förstod sin egen roll i dramat kring Jesu korsfästelse och död. Från de handskrivna gnostisk texter man hittade 1978 i den egyptiska öknen framgår det, dels genom den svenska översättningen av dessa, och dels av Jörgen Magnussons egna kommentarer till texterna, att Judas i själva verket är en mycket lovvärd och initierad person, med inblick i sin egen roll i Guds plan. Inte så att svek och förräderi blir något upphöjt, men på så vis att Judas förstod sin viktiga roll och att han dessutom skulle utsättas för hela den amorfa massans spott och spe, och ändå påta sig uppdraget som ”förrädare”. Inte minst för att detta ingick i planen och var nödvändigt.
Jag tycker mig också se att Judasevangeliet står närmare Martinus bild av vad som verkligen hände runt påsken vid vår tideräknings början och att man verkligen förstår att en enskild människa aldrig skulle kunna kullkasta Golgatamysteriets verkliga mission och innebörd. Att dessa koptiska (fornegyptiskt språk) dokument från 100-talet rymmer så mycket av vad vi idag skulle kalla kosmisk visdom, gör att de vinner i autenticitet, i varje fall i ”några” kretsar. Författaren till boken har visserligen kallat Judasevangeliet ett historiskt dokument, och det kan man väl göra ut ett perspektiv. Men samtidigt ger det en ”kosmisk” bild av både Jesus och av Judas Iskariot. Det är i högsta grad gnostisk esoterism som tillika är laddad med begrepp om himlasfärer, änglar och människoandar som för tankarna till Swedenborg och hans visioner om hur himlarna är inrättade. Det är sällsynt befriande med denna avlastning från föreställningen att Judas spräckte Guds plan genom sitt ”lågsinnade” tilltag.
Boken heter alltså ”Judasevangeliet” och författaren Jörgen Magnusson. Förlaget är Arcus i Lund. ISBN-nr är: 978-91-88552-79-2.
Den finns bl.a. på Vattumannen och kostar runt 200 kr. Läs den! / Jan
3 Comments
Kommer också den andligt-vetenskapliga historieskrivningen att omvärdera Adolf Hitler och hans verksamhet och se den som ett absolut nödvändigt inslag för att genomföra Guds plan och ”skapa riktiga människor”, liskosm fallet nu är med Judas Iskariot? Antagligen kommer detta att ske först när vi befinner oss på tillräcklig tidsdistans från 1900-talet, antar jag…
I Hitlers självbild ingick faktiskt att han såg sig som Försynens verktyg, vilket man kan läsa om i hans Mein Kampf, som jag har hemma i svensk översättning. Köpte den 1968 när den gavs ut på Askild&Kärnekull. Idag får den väl inte längre ges ut… Men man kan lugnt säga att han definierade sin Försyn annorlunda än Martinus…
/ Algotezza
Hej alla Judasintresserade!
Den mig veterligen mest utförliga analysen av Judas och Judas-mentaliteten (som ju inte bara är en mentalitet knuten till en historisk person för 2000 år sen) har Martinus gett i en artikel med titeln ”Tröskelns väktare”. Finns på svenska i Kosmos nr. 7-1991 för dem som har tillgång till den, och ingår också i boken Artikelsamling 1 (som ännu bara finns utgiven på danska), men den finns också att läsa i sin helhet på danska på länken:
http://kosmos.martinus.dk/da/kosmos/1937/kos1937-07-076.html
Och därifrån har jag kopierat det avslutande avsnittet av denna artikel som jag klistrar in här nedan:
Har vi ikke Beretningen om Judas? – Tro endelig ikke at han var nogen ”Bandit”, saaledes som man nærmest søger at give det Udseende af i de overleverede Beretninger. Tro heller ikke det var de tredive Sølvpenge, der fik Judas til at forraade Jesus. Nej, Jesu Disciple var ikke en Samling ”Banditter” eller ”Gniere”. De var en Gruppe Væsener, der var naaet saa langt frem i Udviklingen, at der var Naturer i dem, der gjorde dem modtagelige og begejstret for Lyset og bevirkede, at de var i Lyset, kom til at leve Side om Side med Verdensgenløseren, blev hans personlige Venner. Og tror man ikke, at disse Væsener var overordentlig lykkelige ved dette Venskab? – Men kom de ufærdige Naturer ikke ogsaa her og gjorde sig gældende, rev dem for en Tid bort fra Lyset? – Saa man ikke det Særsyn, at de faktisk ikke troede paa Jesu egen Beretning om hans tilstundende Lidelse og Død? – Ser vi ikke i samme Beretning Apostlen Peter vægre sig ved at vedgaa sig sit Kendskab og nære Forhold til Jesu ved at lyve gentagne Gange? – Og svandt Lyset ikke fra ham? – Staar der ikke netop skrevet, at han ”gik bort og græd bitterlig”?
Med Hensyn til Judas, da skal man ikke tro andet, end at han handlede ud fra de for ham selv formentlige bedste og ædleste Forsætter. I modsat Fald vilde han jo have [slut på side 79] været det, vi udtrykker ved Begrebet ”Bandit”. Men da Jesu personligt valgte Omgangsfæller og Venner ikke kan tænkes at være ”Banditter”” kommer det her til Syne, at Judas maa have haft et af ham selv opfattet ædelt Motiv til sin ulykkelige Gerning. Og dette bliver yderligere til Kendsgerning gennem hans Selvmord. Tror man ikke, det netop var begrundet paa Anger og Fortvivlelse over den Virkelighed, der aabenbarede sig for ham, da han havde bevirket Jesu Tilfangetagelse. Tror man ikke, det var Sorgen over den Mishandling, hans Dispositioner bragte over hans højtelskede Mester? – Hvad skulde det ellers være?
Men havde han da ikke forstaaet i Forvejen, at hans Handling uundgaaeligt vilde bringe denne forfærdelige Mishandling over Verdensgenløseren? – Ak nej! det havde han i Sandhed ikke forstaaet. ”Tærskelens Vogtere”: hans egne ufærdige Naturer, hvilket altsaa i dette Tilfælde vil sige hans stærke Begær efter at faa vist Verden, faa vist sin skeptiske Familie og sine tidligere Venner sin Mesters Storhed, havde forlængst foregøglet ham, at ”Guds Søn” var almægtig og dermed fysisk urørlig. Og at alle, der vilde lægge Haand paa ham, maatte blive slaaet af Lammelse, og Verdensgenløserens Storhed og guddommelige Herkomst dermed, ved hans (Judas’) Handling, blive aabenbaret og afsløret for alt Folket.
Men guddommelig Storhed aabenbares ikke ved brutal psykisk eller fysisk Magtudfoldelse. Verdensgenløserens Virkemidler er ikke Død og Uskadeliggørelse over Modstanderne og Skeptikerne ved Jordskælv, Lyn og Torden, ligesaa lidt som ved Sværd og Spyd, Buer og Pile. Han virker derimod udelukkende kun ved at ”vende den højre Kind til, naar han bliver slaaet paa den venstre”. –
Men en saadan Virkemaade er altfor langsom for stærkt ”troende” og interesserede Væsener af den Art, hvis ufærdige Naturer endnu gør dem til sensationslystne og ærgærrige Brushoveder. Men for at faa saadanne Lysters og Begærs Tilfredsstillelse forenet med den udviklede Samvittighed, maa de retfærdig begrundes. Og Judas fandt altsaa Begrundelsen i Jesu formentlige fysiske Usaarbarhed. Ja, denne Begrundelse blev saa stærk i hans Bevidsthed, at den helt overdøvede Mesterens egen permanente Fortolkning og Tilkendegivelse af, at hans Rige ”ikke var af denne Verden”. Og Judas gik forblændet sin ”egen Vej”. I Troen paa at gaa ind, gik han ud af ”Guds Rige”. I Troen paa at være Verdensgenløserens Hjælper og dermed Menneskehedens Velgører, blev han sin Mesters Forfølger og Menneskehedens symbolske Udtryk for Forræderi gennem alle Tider.
Og her er vi ved Grundaarsagen til hans Selvmord. Som det gode og udviklede Menneske han ellers var, og som havde bevirket, at han var blevet Verdensgenløserens Discipel, kunde han ikke bære at se sin Handlemaades virkelige Konsekvenser, dens nøgne og sande Virkelighed, kunde ikke udholde at se sin elskede Mesters forfærdelige Tortur og Mishandling. Og da han ikke magtede at gøre noget for at udfri ham af Lidelsen, ja kunde ikke engang komme til at græde sin Anger ud overfor ham, grundet paa den stærke og brutale Vagt omkring ham, følte han, at han kun kunde bøde med sit eget Liv. (Se forøvrigt min Artikel ”Paaske” i ”Kosmos” Nr. 3 og 4 1934.)
Vi har her det bedste Billede af den Mission, der finder Sted under Begrebet ”Tærskelens Vogtere”. Vi har set Judas komme ind i Lyset, blive Verdensgenløserens Discipel. Og vi har set, hvorledes hans ufærdige Naturer, Sensationstrang og den heraf opstaaede Utaalmodighed over den, efter hans Begreber, altfor langsomme Vækst i Jesusbevægelsen, derfor fik ham til at gøre noget, han mente kunde gavne og fremskynde denne. Denne Mening var altsaa i Virkeligheden kun en camoufleret Retfærdiggørelse af Tilfredsstillelsen af de egoistiske eller selviske Begær, han endnu havde i sin Bevidsthed, og som altsaa afskar ham fra helt at kunne følge Mesteren, ja overdøvede helt dennes Ord.
Men tro ikke det er anderledes i Dag. De er alle, der har sand Interesse af Aandsvidenskab, har Interesse af mit Arbejde i [slut på side 80] Nærheden af Lyset, har mere eller mindre begyndt at føle det vidunderlige Velvære, det kan skabe i Sjælen, og er i tilsvarende Grad mere eller mindre blevet dets Disciple. Men da De jo ikke har naaet ”Den store Fødsel”, vil der være Naturer i Dem, der ikke er færdige. Og disse Naturer vil altsaa bevirke, at De allesammen, hver især, mere eller mindre, før eller senere kan komme til at fremtræde som en ”Judas” og ubevidst være en Forræder mod det Lys, der er blevet Deres Livs største Lykke. Vær derfor alle paa Vagt. De kan uden at vide af det komme til at staa overfor selve Verdensgenløseren. Og da han er absolut ufejlbarlig med Hensyn til de højeste Fakta, og de herudfra af ham foretagne Dispositioner er de eneste absolut rigtige, vil De uvægerlig komme til kort i enhver Situation, hvor De udløser Kritik og mener, at han burde handle anderledes, burde gøre dette eller hint paa den Maade, som De mener er rigtigt, og som maaske lige akkurat er Kontrasten til Verdensgenløserens Opfattelse. Og husk yderligere paa at Deres Kritik i hans Nærhed er dobbelt farlig for Dem selv, idet denne Nærhed bevirker en forstærket Mobilisering af alt i Deres Bevidsthed, der kan tjene til at camouflere Deres Kritiks Begrundelse med den mest ædle eller englelige Skikkelse, saaledes at denne i de mest gyldne og straalende Farver lader Dem være overbevist om, at De har Ret, viser Dem paa samme Maade, at De er uretfærdig behandlet, at De er Martyr, er forfulgt, hvis ikke Verdensgenløseren retter sig efter Dem.
Men en Verdensgenløser gaar ikke paa Akkord med Menneskenes daarlige og egoistiske Begær, ligegyldigt hvor meget man saa end har støttet ham, ligegyldigt hvor meget man saa end selv synes at have ofret sig for ham, hans Sag eller Lyset. For ham er alle menneskelige Bevidsthedstrin aabenbaret, og enhver menneskelig Vildfarelse rutinemæssigt let gennemskueligt. Han kan derfor kun følge sin egen Bane uafhængig af Ros og Dadel, uafhængig af Udsigten til Medvind eller Modvind, uafhængig af Udsigten til derved at miste Venner eller skaffe sig Fjender. Kun paa denne Maade alene kan han permanent være ”Et med Vejen, Sandheden og Livet”. – I modsat Fald vilde han jo være Et med de vildfarne, de forblindede og ufærdige Væsener, hvis Magt og Indflydelse han bøjede sig for.
Jeg har ikke hermed sigtet til nogen eller noget indenfor Sagen her, men kun ønsket at fremføre for Dem de principielle Tildragelser, der er karakteristiske for den Udviklingszone, De befinder Dem i, og som De derfor alle mere eller mindre kan komme ud for her i Lysets Nærhed, eller naar De begynder at overskygges af ”Den hellige Aand”.
Og hvis De nu vilde spørge mig, hvornaar De kan være sikre paa ikke at være en ”Judas”, da maatte jeg svare: ”Naar De er blevet saa indlevet i det guddommelige Lys, at De føler, at ingen kan gøre Uret og ingen kan lide Uret, og at De selv er enhver Ubehageligheds dybeste Aarsag, der maatte ramme Dem og derfor aldrig kan føle Dem som Martyr, aldrig kan føle Dem uretfærdigt behandlet af den eller den, ligegyldigt hvad disse vedkommende saa end maatte gøre imod Dem, og derfor heller aldrig kan vredes imod nogen eller noget, men hele Tiden lever i en permanent Glæde i Oplevelsen af Verdensplanens højeste og sidste Facit: Alt er saare godt. Da behøver De ikke at frygte for, at De er en Judas, thi da kritiserer og angriber De ikke den eller det. Da kan De allerhøjst i al Venlighed trække Dem tilbage fra denne eller hin, som ikke kan være i Harmoni med Dem. Thi da er De selv blevet ”Vejen, Sandheden og Livet”.
Bästa hälsningar
Olav
Stort tack Olav för denna härliga utläggning av Martinus. Jag känner igen att jag har läst den förut, men roligt att den nu finns här! Nu återstår bara frågan: när kommer vi själva så långt att vi kan ha denna genuina inställning till livet? Vi lär nog hamna i fällan åtskilliga gånger ännu: känna oss indignerade, felaktigt anklagade, missförstådda, besvikna över att livet och människorna inte är som vi vill att de ska vara…Och vi vet alltså inte att vi kanske kommer att stå framför världsåterlösaren. Ett något kryptiskt uttalande förstås…menar han att vi rent faktiskt kan komma att göra det? Eller att det rent principiellt skulle kunna göra det, alternativt någon som inser långt mer än vi själva? Ja, hursomhelst en mycket tänkvärd text.
Mic