Ett moraliskt dilemma – insektskarma ger insikt?

(reds. anmärkning: nedanstående inlägg är skrivet av Olav Johansson till Martinus Fria Forum. Publiceras här också med Olavs godkännande)

Hej alla!

För att visa att ryktet om MFF:s död är överdrivet, och att moraliska problemställningar också kan behandlas här, som Anita efterlyste mer av härom dan, så vill jag här ventilera en för mig just nu aktuell moralisk problemställning. Vi har nämligen fått tillökning hemma hos oss i sommar – av ett helt getingbo! Boet har dom byggt – och bygger fortfarande på verkar det som – under ett bord på vår balkong. P.g.a. den väl valda placeringen, där dom ju också har ett bra regnskydd, dröjde det rätt länge innan jag upptäckte vad som pågick där under bordet. Jag som ofta vid denna årstid sitter och läser på balkongen noterade visserligen att enstaka getingar ofta surrade runt där – men det är ju i och sig inte ovanligt på sommartid och enstaka getingars surrande stör mig normalt inte särskilt – men det var först när jag i ett oförsiktigt ögonblick råkade stöta till bordet som jag blev varse att det inte handlade om enstaka getingar, utan tämligen många…

Jag såg till att snabbt förpassa mig på andra sidan balkongdörren och avvaktade sedan tills de ”surrat av sig” innan jag vågade gå ut dit igen och inspektera situationen närmare. Sedan har vi upprätthållit en ”fredlig samexistens” getingarna och jag. De stör mig inte – inte nämnvärt mycket i alla fall – om jag inte stör dem (jag aktar mig förstås för att återigen göra någon oförsiktig rörelse som kan stöta till bordet, som ju är deras ”botak”). Men situationen är ju ändå inte helt oproblematisk, som ni kanske förstår. Jag tänker också på att de kanske är i färd med att föröka sig ännu mer

Jag kan också se att det finns ett karmiskt moment i situationen, eftersom vi för nu kanske 10 år sen också hade ett getingbo på balkongen i den lägenhet där vi då bodde (i samma hus, men inte samma lägenhet och balkong alltså). Den gången löste jag problemet på det kanske inte helt moraliskt klanderfria sättet att jag placerade en hink full med vatten under boet och sedan stötte till boet med en käpp, så att det lossnade och ramlade ner i vattenhinken. Jag vet inte om det var några getingar som druknade på det sättet – jag minns i alla fall inte att jag upptäckte några kringflytande getinglik i vattnet, men jag vågade förstås inte kolla så noga – men det annars så vällimmade boet upplöstes i alla fall efter en stund i vattnet och getingarna flyktade någon annanstans (kanske till någon annans balkong?). Men nu har de alltså – helt i enlighet med karmalagens mekanismer – återvänt till vår balkong… Så finns det någon vänlig själ där ute som har något gott råd att komma med? Förutom det där med vattenhink och käpp alltså. Det verkar ju inte vara någon riktigt långsiktigt hållbar lösning – karmiskt sett i alla fall…(men jag utesluter inte att jag kan bli tvungen att akut lösa problemet på samma sätt igen om inget annat hjälper. Getingar är kanske förhoppningsvis simkunniga??? Men det är ju förstås under alla omständigheter tråkigt att behöva sabotera deras flitiga arbete med att bygga sitt vackra hem…).

Jag kan också apropå detta med insektskarma berätta att jag för nu kanske 20 år sen – när jag bodde i en lägenhet på bottenvåningen i ett hyreshus där bara lägenhetsdörren skilde mig från gårdsplanen utanför – upptäckte att jag en vårdag hade en massa små svartmyror inne i lägenheten. Upptäckten skrämde mig inte direkt, eftersom jag redan från barnsben varit en passionerad myrforskare (de första sex åren av denna inkarnation är jag uppväxt på en skärgårdsö i Norrbotten, där jag nästan inte hade någon lekkamrat i min egen ålder. Men vi hade en stor myrstack i närheten av vårt hus och den fascinerade mig till den grad att jag kunde stå i timmar och observera allt spännande som försiggick där!). Och eftersom jag på den tiden bodde ensam tyckte jag nästan att det var trevligt att myrorna ville göra mig sällskap… Men när jag någon dag senare upptäckte att mina myrvänner blivit så sällskapliga att de också ville dela mitt bröd – några av dem hade lyckats ta sig in i ett öppnat brödpaket – så kände jag att det nog var dags att vänligt be dem lämna lägenheten. Hur gör man då det? Ja, jag använde bönen. Och det fungerade med nästan omedelbar verkan. 1-2 dagar senare kunde jag inte upptäcka en enda myra i lägenheten! Och de återkom aldrig heller. Om det berodde på min bön eller något annat vet jag naturligtvis inte. Men att de försvann väldigt plötsligt – och för mig oväntat snabbt – är i alla fall ett faktum.

Naturligtvis har jag prövat samma utväg denna gång – att be alltså, men hittills utan synbart resultat. Getingarna finns ju kvar. Jag har då tänkt att jag kanske skall ta det som en övning i att kunna samleva fredligt och utan fruktan med dessa små tigerrandade vänner. Och det verkar ju fungera – bara jag kan undvika att stöta till bordet alltså… Martinus skriver någonstans, som ett svar på en fråga han en gång fick, att djur – inte ens sådana djur som bär på stora tigerränder – normalt inte attackerar människor som inte är rädda för dem eller provocerar dem (fast sådana som har stora tigerränder kan ju också, om de är tillräckligt hungriga eller utsvultna, betrakta en människa som ett mål mat på två ben). Det gäller nog också getingar, tror jag. En del människor blir ju alldeles panikslagna om en geting flyger förbi och börjar slå och vifta vilt omkring sig, och då löper de naturligtvis risk att bli attackerade och stuckna. Men om man bara tar det lugnt och ”gillar läget”, så händer ingenting farligt. Det är i alla fall min erfarenhet. Sedan kompliceras förstås situationen av att man, som i vårt fall, har en liten dotter hemma som man inte vill utsätta för risken att bli getingstucken. Men hon går i alla fall än så länge inte ut på balkongen…

Är det förresten någon som vet hur länge getingar kan bo kvar i ett sådant bo? Försvinner de när kylan kommer eller kan de till och med övervintra i ett sådant ombonat bo med bordstak därtill?

Som ni som besökte Klint under de sista veckorna på sommarsäsongen i år vet, har också Danmark – och delar av sydsverige har jag hört – varit drabbat av en speciell insektskarma denna sommar, som i form av en fullkomligt osannolikt massiv nyckelpigeinvasion, kulminerade i månadsskiftet juli-augusti. Det var som dom där gräshoppsinvasionerna man läser om i GT i Bibeln… Jag minns speciellt en afton när jag var ute på en joggingrunda vid Sonnerupsskogen där och skulle springa hemåt längs med stranden. Jag har aldrig varit med om något liknande. Luften var så full av nyckelpigor vid havet den kvällen att det var omöjligt att inte få munnen full av dem om man sprang med öppen mun. Jag fick alltså vackert stänga munnen och gå i maklig takt hemåt i stället och minst en gång i minuten skrapa av drivor av hundratals nyckelpigor som fastnat på min t-shirt. Och hur det såg ut på marken ska vi bara inte tala om. Så rött blir det aldrig ens i lingonskogen ett ”lingonår”. Det var bara att blunda och vada hemåt bland drivorna av levande och döda nyckelpigor. Det måste ha varit miljoner och åter miljoner bara på den sträcka av några kilometer som jag gick den kvällen… Frågan är: var kom alla ifrån??? Och vad skall det betyda?

undringar och hälsningar i augustinatten
från Olav Johansson

Jag ångrar inget…

Non, je ne regrette rien…

”Jag ångrar ingenting”, sjunger Piaf övertygande och i våra mest sentimentala stunder håller vi med henne. Ty vad skulle det tjäna att ångra något man av okunnighet eller tillfällig obalans har satt i rörelse? Vi säger ändå ibland: ”jag ångrar att jag inte tog chansen till den där utbildningen jag blev antagen till” eller ”om jag bara hade vetat bättre skulle jag ha sagt nej den där dagen då hon föreslog att vi skulle slå våra påsar ihop…” eller på ett mera jordnära plan: ”skulle nog inte ha tagit den där sista…”

Samhället ställer ibland krav på oss att vi ska visa ånger, visa att vi har handlat mot bättre vetande och kanske brutit någon oskriven regel. Först då kan vi erkännas som rehabiliterade moraliska väsen. Det börjar redan i barndomen: ”ta tillbaka det där, annars….”. I skolan möter vi skräckinjagande lärare som spänner ögonen i oss: ”Herr Söderberg, nu är det allt bäst att du skärper dig, annars…”

Religionen har institutionaliserat syndabekännelsen. Måhända för att prästerskapet begrep hur svårt det i verkligen är att ångra någonting, eller ändra på ett icke önskat beteende. En period kunde man till och med köpa sig fri ifrån synden. Mycket praktiskt! Samvetet kan vi då stoppa undan i en liten tygpåse och knyta ett snöre om: ”tages fram endast när vi har lärt oss läxan och inte längre kan drabbas av den där gnagande, halvt ångestväckande känslan av att ha handlat fel.”

Om man får tro Martinus så är ”ånger” eller att ”ångra” inte någon intelligens- eller viljeakt, utan en känsloakt. Ångern kommer lika väl när man inte vill det, den är en ”utlösning av en konflikt mellan våra själskrafter och äger rum helt oberoende av vår vilja.” (st. 586). Det är endast upplevelsen av en erfarenhet att man begått en orätt mot någon eller något som kan utlösa ångern.

Orätt kan vi ju också rimligtvis göra gentemot oss själva. Det är kanske det vi åsyftar när vi ser tillbaka på alla mer eller mindre tvivelaktiga beslut vi fattat i vår egen pågående utvecklingsprocess. När vi befinner oss i livsavgörande situationer, men till viss del även i mindre dramatisk valsituationer, så finns det en mängd faktorer som påverkar vilket val vi i slutänden gör. Kanske vill vi vara sanna mot oss själva, men i de fall ett beslut går emot någon annans vilja eller önskan och då denne råkar stå oss nära eller vara av extra betydelse för oss, gör vi ofta avkall på sådant som vi känner är rätt. Men i längden är inte detta möjligt, just med tanke på att känslan av att ha handlat orätt mer eller mindre tvingar oss att välja en annan väg. Ibland kan dock känslan tvinga oss att ge avkall på något som är viktigt för oss, beroende på att medkänslan för vår nästa är större, eller för att vi hellre försakar något för egen del, hellre lider själva än ser andra lida.

På något sätt tycks livet bestå av ett oändligt antal valsituationer som syftar till att pröva vår moraliska mognad eller upplysa oss om begränsningar och förtjänster. Ett helt ”rent samvete” tycks inte vara möjligt eftersom vi befinner oss i en ständig läroprocess. Likväl är det viktigt att inte försjunka ned i en trögflytande sörja av samvetskval. Med intelligensens hjälp kan vi försöka se ”nyktert” på våra brister och hjälpa oss själva på vägen mot verklig förlåtelse och ånger.

I dagarna (juli 09) är det stor Pride-festival i Stockholm. Unga som gamla, män som kvinnor med en annorlunda sexuell inställning än majoriteten av befolkningen, samlas och utbyter erfarenheter, lever ut sin glädje och stolthet över att ha kommit till insikt om att de varken kan eller vill vara annorlunda än de just är. Pride – stolthet kommer som ett resultat av att vara sann emot sig själv. Endast under en övergångstid är det möjligt att bortse ifrån de inre kraven. Under en övergångstid kan man gå emot sin innersta känsla och vilja för att vara föräldrar, vänner, samhället till lags. Somliga gifter sig, skaffar barn, gör allt för att passa in i normen, bara för att sent omsider upptäcka att de glömde bort sig själva för att inte avvika från flocken.

Men samma förhållande kan ju gälla om man av anpassningskrav struntar i att fullfölja en konstnärlig talang, väljer trygghet framför möjligheten till utveckling, rutiner i stället för kreativt kaos. Endast tiden kan utvisa om vi får anledning att ångra oss.

Hälsningar

Mic