När började du förstå vem du egentligen är? Vet du vem du är, djupast sett, innerst inne? Eller tillhör du fortfarande den sökande skaran och läser alla böcker du kommer över om självhjälpsterapier, självförverkligande, vägar till insikt, inre harmoni och helhet: ”Sökandet efter det inre barnet”, ”Ditt inre centrum”, ”En dörr till ditt inre”. Det moderna samhället uppvisar en mängd litteratur om hur vi ska komma tillrätta med ”jagets problem” eller ”den sårade själens möjligheter till helande”.

Låt oss börja med: hur presenterar du dig själv? Hmmm. Låt mig tänka: ”Hej, Micael här, medelålders man, något magerlagd, tycker om musik och litteratur, intresserad av relationer men har svårt att förstå mig på dem, försörjer mig som handläggare men tanken var ju att jag skulle bli litteraturforskare eller kanske musiker. Kanske psykolog…Nä, du vet…det hände en del på vägen och jag kunde liksom aldrig riktigt bestämma mig. Det blev…som det blev helt enkelt.

Vem vi är tycks vara intimt förknippad med vad vi vill, vad vi gör och vad vi strävar efter. Redan i unga år förväntas vi göra val utan att egentligen känna oss själva. Kanske är det andra som väljer åt oss: bästa kompisen, mamma eller pappa, studievägledaren, eller kanske en lärare som uppmuntrar oss att fortsätta studera språk, konst, naturvetenskap eller hantverk. Vi tycks ha talang för något och det sporrar oss ofta att fördjupa oss ytterligare inom ett speciellt område. Det vi är bra på tycker vi kanske också är roligt, eftersom det ger resultat och uppskattning.

Valen påverkas av givna förutsättningar och vad som händer på vägen. Om du föds i en miljö som ger goda betingelser för att utveckla just det som du önskar utveckla blir valen enkla och motståndet oftast inte så stort.

Det är svårare att få fatt i andra, mera djupt liggande, aspekter av oss själva: sociala egenskaper, reaktionsmönster, känslomässiga behov, moraliska brister; allt sådant som handlar om personligheten såsom den framträder i samspelet med andra människor. Den kommer till uttryck på jobbet, i den intima relationen med din partner, i vänskapsförhållanden, i familjen och skapar både vedermödor och glädje för dig själv och din omgivning. I den mån vi är benägna att reflektera över hur vi reagerar, tänker och känner i samspelet med andra människor eller i olika situationer, finns det möjlighet att nå insikt om vilka vi egentligen är.

Ur ett andligt-vetenskapligt perspektiv finns det ingen anledning att vara missnöjd med den person man visar sig vara. Vi kan inte vara någon annan än den vi har kommit att bli utifrån de erfarenheter som livet har gett oss. Erfarenheter bottnar i sin tur i de val som vi tidigare har gjort under vår livsbana. Om någon talar om för dig att du är en osedvanligt intolerant och självupptagen människa bör du kanske lyssna intresserat och granska denna information i ljuset av annan information som finns tillgänglig om dig själv. Kanske finns det andra i din omgivning som ger andra impulser, som ser dig i ett helt annat ljus. Måhända förvirrande, men på något märkligt sätt är det så att olika sidor av oss kommer fram i samspelet med olika människor. Kanske väljer vi därför oftast att socialisera oss med dem som bekräftar vår egen självbild. Vi dunkar varandra i ryggen, talar om för oss hur bra vi är och hur rätt vi har uppfattat saker och ting. De mindre tilltalande egenskaperna kan vi förpassa till glömskans eller det omedvetnas källarhål.

Ökad självinsikt

Men gudomen har en plan med oss och därför går det i längden inte att undvika att vidga vår medvetenhet om oss själva. Även det mest dolda, det mest undangömda, bortträngda, förvisade, icke-önskvärda måste fram i ljuset, sättas på prov och granskas för att så småningom kunna förändras och förädlas fram till nya mognare egenskaper. 

En självhjälpsterapeutisk bok uppmanar oss ofta att söka bakåt i tiden, till barndomens upplevelser och utforska hur dessa har skapat en slags scheman, modeller eller automatiska reaktionsmönster baserade på hur vi har kommit att betrakta oss själva utifrån hur föräldrar och andra viktiga personer har bemött oss. Vi behöver uppmärksamma det inre sårade barnet, försonas med dess känslor av övergivenhet, otillräcklighet eller mindervärde. På så vis förmodas vi kunna lära oss att älska oss själva och att släppa alla krav på att alltid prestera så bra som möjligt för att känna att vi duger i egna eller andras ögon. Resultatet blir en mera harmonisk människa med större förmåga att se realistiskt på sig själv och sin omgivning. 

Dessa tankar går absolut inte stick i stäv med Martinus sätt att förstå livet och människan. Livets grundton är kärlek och det är lika viktigt att älska sig själv som att älska andra levande väsen. Livets upplevelse går ut på att utveckla tolerans och förståelse för allt och alla, att lära sig leva i harmoni med livslagarna och att låta okunskapens slöja ge vika för en erfarenhetsbaserad visdom.

Men självhjälpsterapierna kommer i mitt tycke ofta till korta när det gäller själva förklaringen till varför vi är dem vi är. Problemet är naturligtvis den materialistiska världsbilden med ett-livsperspektivet som grundval. Vi förväntas förstå och lösa personlighetsproblem som kanske har byggts upp under flera liv i samspel med omgivningen och under påverkan av inre förändringsprocesser som påbörjades för många århundraden sedan och som fortsätter att göra sig gällande ännu under en lång tid framöver. Inget hindrar oss från att ta lärdom av det som en djupterapi kan erbjuda, men det finns i livet i övrigt oändligt många möjligheter till att lära känna oss själva. Livets upplevelse kan i sig själv ses som en terapeutisk vägledning av gudomen.

Låt oss granska hur gudomen försätter oss i situationer där vi tvingas möta oss själva på ett djupare plan.

Nära relationer

Jag tror att en nyckel till större självförståelse är de relationer vi har med andra människor och hur dessa kommer till stånd och utvecklas. Vi upplever kanske att vi inte väljer vilka föräldrar vi har och i vilken miljö vi föds i, men enligt Martinus har vi karmiska förbindelser till människor som vi av olika skäl har upprättat band till. Våra föräldrar utgör gudomens redskap för att ge oss de livsbetingelser som vi behöver för att göra nödvändiga erfarenheter i livet. Betingelserna har vi själva skapat på grundval av hur vi har agerat i vår förhistoria. De människor som vi har kommit att tycka om och som vi vill ha nära oss borde rimligtvis också följa oss i mer än ett liv, liksom de människor som vi står i konflikt med och som vi har ouppklarade förhållanden med också kommer att följa oss så länge det är nödvändigt. Människor binds samman av attraktionskrafter som kärlek och hat, förälskelser och andra starka känslor av både positiv och negativ art som kommit till uttryck mellan människor i tidigare social samvaro. Martinus nämner att det t ex är vanligt att älskande par som varit tillsammans i flera liv så småningom kommer att födas som syskon när förälskelsen har fyllt sin mission i deras gemensamma utveckling.

Om barndomstiden är fylld av besvikelser, brustna löften, bristande ansvar från föräldrarnas sida och känslor av förtvivlan och utanförskap hör det rimligtvis samman med hur man själv har agerat i rollen som vägledare och fostrare i tidigare inkarnationer. Det innebär förstås inte att man därför bör känna skuld eller skam för att ha brustit i sitt ansvar, precis som det är lika meningslöst att anklaga sina egna föräldrar för de djupa sår man kanske bär på i sin själ, men de ofärdiga sidor man har gett uttryck för kommer alltid att medföra konsekvenser som väcker vår empatiska förmåga till liv och för oss in på vägar som leder till ett mera kärleksfullt bemötande av vår omgivning. Svårigheterna är en gudomlig vägledning som låtaer oss komma i kontakt med den vi verkligen är och lägga grunden för en förändring i positiv riktning.

Många psykologer tycker sig se att barndomens relationer återupprepar sig i en människas vuxna relationer. Vi kanske möter en partner där en skuld- och skamproblematik eller ett dominans- och beroendeförhållande kommer till uttryck på samma sätt som det gjorde i vår barndom. Enligt ett andligt-vetenskapligt perspektiv är det helt följdriktigt att vi fortsätter att möta konsekvenser av vårt tidigare handlande som med ytterligare betoning försöker vägleda oss fram emot större självinsikt. Vi har fortfarande inte lärt oss hur vi ska hantera de situationer vi hamnar i och fortsätter således att möta människor med vars hjälp vi kan bearbeta samma problemområde.

Den sexuella polstrukturen

Vem och vad vi attraheras av i vårt nuvarande liv, och därmed också vilka relationer vi kommer att skapa, bestäms i högsta grad av vår inre polkonstellation. Den maskulina och feminina polen inom oss reglerar hur vi förhåller oss till vår nästa, vad vi nänns göra, i vilken grad vi drivs av förälskelse eller kärlek, huruvida familjebildning fortfarande är ett primärt mål för oss eller om vi ens är lämpliga som förälder eller äktenskapspartner. Martinus skriver:

”Den sexuella strukturen avslöjar alltså här att den utlöses genom två speciella, motsatta manifestationsprinciper, vilka vi kallar ’den maskulina polen’ och den ’feminina polen’. Dessa två poler är alltså tillstädes i varje levande väsen. Och det är dessa två polers inbördes förhållande i det levande väsendet som uteslutande bestämmer hela dess livsupplevelsetillstånd, dess förhållande till andra levande väsen, dess förhållande i äktenskapet och parningsdriften, dess framträdande som djur eller människa, dess levnadsarts natur och därmed dess moral och plats på utvecklingsstegen, dess förhållande till reinkarnation och öde, dess förhållande till den fysiska och den andliga världen, dess förhållande till Gud, dess vetande och kunnande i fråga om såväl dess fysiska som dess andliga tillvaro, dess iakttagande av nästakärlekslagen, d.v.s. lagen om att älska sin nästa som sig själv. (LB VII, stycke 2403).

Det är ingen slump att vi agerar på ett visst sätt och attraheras av en viss personlighetstyp med en viss sexuell polstruktur som är i samklang med vår

egen inre polstruktur. Det borde alltså vara värdefullt att reflektera över varför vi har de relationer vi har, hur vi framträder i dem och vilka känslor som alstras i dessa relationer. Och inte minst: Vilka problem uppstår? Hur yttrar de sig och hur ser våra reaktioner ut? I min egen personliga utveckling har jag ibland känt mig hämmad i en partnerrelation där mina egna strävanden och behov krockar med partnerns. En relation präglas ofta av kompromisser, underförstådda krav och förväntningar, oförenliga livsmål och svårigheter att få utrymme för ömsesidiga behov av å ena sidan självständighet och individualitet och å andra sidan intim gemenskap och närhet. Det har medfört att jag för egen del kanske har stannat längre i en relation än vad som har varit bäst för båda parter, även om det naturligtvis har funnits en mening med det också. Rädslan för ensamhet och att inte känna sig behövd eller älskad samt vanan att alltid kunna dela vardagens vedermödor med någon är viktiga motiv för de flesta människor att framhärda trots svårigheter. Samhället premierar och förordar dessutom familjeskapande i traditionell mening. I den mån man har svårigheter att leva upp till omgivningens och kanske också egna förväntningar på hur en relation eller ett familjeliv ska fungera riskerar man att etablera en negativ bild av sig själv och sina egna behov eller prestationer.

Polförvandling

Snarare än att förklara våra beteenden, reaktioner och känslor med de sår som barndomen har åstadkommit kan det vara värdefullt att se dem i ljuset av vår övergripande personliga utveckling med avseende på vad polförvandlingsprocessen medför. Martinus menar att denna innebär att en enpolighetsbaserad förälskelseförmåga träder tillbaka till förmån för en nästakärleksförmåga som baseras på dubbelpolighet. Vi hamnar i en inre konflikt mellan behovet att äga ett annat väsen för oss själva, alternativt att ägas av ett annat väsen, och att ge uttryck för de behov som dubbelpoligheten alstrar: omtanke och förståelse för andra medväsen, kreativt skapande, utforskande av livets möjligheter och andra rent mänskliga tendenser. Förvandlingsprocessen leder förr eller senare till brustna relationer, kortvariga förälskelser, bristande förmåga att leva upp till traditionella äktenskapliga krav och svårigheter att passa in i de traditionella könsrollerna. Vi är som sårade flyktingar mellan två riken: det djuriska med dess parningskärlek och det mänskliga med allkärleken som grundval. Förvandlingen sker över en mycket lång tidsperiod och förändrar i grunden vårt förhållande till oss själva och vår nästa. Förnimmelsen av åtskillnad mellan väsendena utgör enligt Martinus endast en tänkt, skapad företeelse i motsats till den absoluta verkligheten.

De nära relationerna i vårt liv, med människor som betyder mycket för oss: föräldrar, barn, en livspartner, nära vänner, präglas av en kombination av känslor. De finns osynliga band som uppkommit genom att vi har tillbringat många år tillsammans. Vi känner oss trygga med dessa människor, kan ge uttryck för och få kärlek tillbaka, känner stöd när vi är nedstämda eller olyckliga; ja, de nära relationerna ger livet mening. Men bland dessa positiva känslor finns också inslag av förälskelse: underförstådda förväntningar om lojalitet, om att vara prioriterad, utvald, om att inte bli sviken, krav om att man har ansvar för varandra etc.

Polförvandlingsprocessen kommer att sätta dessa relationer på mycket svåra prov. Vi har vant oss vid att betrakta familjen och den äktenskapsliknande kärleken som själva grunden för tryggheten i livet. Men livet kommer obönhörligt att försätta oss i situationer där vi tvingas ifrågasätta vad kärlek djupast sett innebär. Hur ska vi förhålla oss till föräldrar som har brustit i ansvar? Vilka krav har vi på oss att stanna kvar i en kärleksrelation som känns instängd och tömd på ömhet och närhet? Är vi beredda att ta ansvar för barn i kombination med de möjligheter som livet i övrigt kan erbjuda? Hur ska vi tillgodose inre behov av kärlek och sexualitet? Förr fanns inte dessa frågor på samma sätt eftersom vår äktenskapliga förmåga och förälskelsetendens gav en inre kompass som vägledde oss fram och gav livet trygghet och mening. Nu blir allt i stället en förhandlingsfråga som kompliceras av att de människor vi interagerar med också befinner sig i en polförvandlingsprocess. Det är inte så märkligt att dagens samhälle är fyllt av människor med depressiva problem. Det som normalt ger livet mening och trygghet börjar rämna i grunden och följs av känslor av utanförskap, av att inte räcka till, eller att inte vara älskad.

Enligt Martinus är det mycket viktigt att motarbeta dessa känslor av nedstämdhet, av inbillat martyrskap, av skuldbeläggande eller ilska gentemot livet och de människor som vi önskar ställa till svars för vårt öde. Varje individ är ytterst ansvarig för sitt eget liv och de konsekvenser som blir följden av de egna handlingarna. Svårigheterna är fullständigt nödvändiga för att bryta ned ett enpoligt färgat levnadsmönster som i grunden endast hade till uppgift att möjliggöra mörkrets skapelse. Djupast sett är vi alla dubbelpoliga väsen, varken man eller kvinna, men denna medvetenhet måste också skapas genom de erfarenheter som livet har att erbjuda. Så småningom kommer den äkta kärleksförmågan att ha tillräcklig bärkraft för att skapa ett ljust och harmoniskt öde. Kärleksförmågan förnims enligt Martinus som en dragning mot andra levande väsen som är ett igenkännande av vårt jags identitet med våra medväsens jag. Därför vill vi vara till glädje för dem och smeka dem. Varje möte med ett levande väsen blir en livgivande och inspirerande händelse:

”Kärleken förenar således väsendena mentalt sett. Där kärleken, alltså lusten att manifestera ljus och glädje för andra väsen, dominerar, där dominerar fullkomligheten, lyckan och saligheten. Väsendena håller där på att bli identiska med allt övrigt liv i världsalltet och är därmed på väg att bli ett med Gud, framträda som hans ’avbild’, skapade till att vara honom lika. Detta åter betyder att varje sådan människa har blivit en kärlekens sol som på ett osjälviskt sätt sprider ljus och värme över allt och alla.” (LB VII, stycke 2477)