Många gånger har jag funderat över konsekvenserna för våra sympatier och förhållningssätt i livet när förmågan till partisk kärlek avtar. När man inte längre blir förälskad vill man inte längre ha en partner av motsatt kön. Det är det som inträffar på sympatiområdet när medvetandet i den motsatta polen blir tillräckligt stark. Jag vet för egen del att mitt känslomedvetande är så länge är kopplat i huvudsak till den ordinära polen. Men i stort sett alla svårigheter i livet är också kopplade till denna ordinära pol. Det ska till mycket speciella betingelser för att min förälskelseförmåga ska aktiveras. Det har inträffat då och då i mitt liv, också de senaste åren trots att jag befinner mig gott och väl i övre medelåldern. Jag får ofta sympati tillbaka och det har hänt att de som väcker min förälskelse också besvarar min längtan. Men nästan alltid visar det sig att besvarandet var försett med många villkor, vilket tyder på att kärleken eller förälskelsen bara var delvis besvarad.
Det faktum att jag sällan fått uppleva en i sann mening lycklig förälskelse i det här livet, har fått mig att fundera på konsekvenserna av att låta enbart det mänskliga utvecklas hos mig. Jag kan visserligen inte välja att avstå från att känna det jag gör, men det enda verkligt konfliktfria är när man sympati är helt frikopplad från förälskelse. Om längtan efter närhet med den eller den som man vill ha det med, bara för med sig problem, är det då förnuftigt att låta den andra, dvs den helt mänskliga sidan få ta överhanden? Ja, jag har funderat över det, men ännu saknar jag förmågan att bortse från den enpoligt grundade förälskelseförmågan. Det är bara det att det är just denna strävan att få uppleva en lycklig förälskelse som skapar all min olycka.
Om jag då funderar över att helt koncentrera mig på mina mänskliga sidor, vad händer då? Att avstå allt som jag önskar för egen del på det sexuellt-organiska området, är det en framkomlig väg? Då skulle jag kunna koncentrera mig på att vara en positiv faktor i livet över huvud taget. Men hur uppnår jag den friheten, att avstå från enpolig längtan? Visst är det en drivkraft att kunna bli fri från alla de bekymmer som har sin rot i längtan efter enpolig samhörighet i ”ett lyckligt förhållande”. Om jag slapp allt det skulle jag kunna ta risker på ett helt annat sätt. Nu har jag till exempel ett jobb med en plattform där jag skulle kunna fokusera på min övertygelse om tredje testamentets välsignelse. Visst skulle jag kunna sätta kosmiska analyser i fokus ett tag i mitt jobb. Konsekvenserna skulle antagligen bli att jag förlorade mitt jobb ganska snart och snart skulle hamna i en besvärlig ekonomisk situation. Men det kanske är värt det? Att inte behöva spela teater, inte behöva stå för något annat än sin egen uppfattning. Kanske skulle jag må bättre även om jag blev ordentlig fattig på kuppen? Kan den riktiga kärleken vara värt det priset?
Ologiskt funderat?
