Har du någonsin haft den där obehagliga känslan av att bli ställd emot väggen? Någon vill avkräva dig ett svar. Nu, omedelbart! Och du har att välja mellan två alternativ varav det ena ofta är bekräftande eller erkännande medan det andra lämnar en öppning genom ditt eventuella förnekande; ger dig en möjlighet till reträtt, en väg ut ur den labyrint som du har lockats i. ”I did not have sex with that woman” sa Bill Clinton i ett försök att upprätthålla trovärdigheten när han var anklagad för att ha haft en affär med Monica Lewinsky. ”Svara nu, ja eller nej. Ska det vara så förbaskat svårt?” frågar din partner, när du har kommit hem lite extra sent och dina förklaringar känns krystade. ”Älskar du mig inte längre?” Eller ännu värre: ”Du älskar mig inte längre!” Frågan görs om till ett påstående som du också förväntas ta ställning till, utan att ens få ett alternativ.
Någon har presenterat en färdig verklighet som ryms inom ett extremt begränsat perspektiv och du har inga möjligheter att gå utanför de ramar som frågeställaren har bestämt. Det är inte din verklighet, men ändå dras du in i den, obevekligt. Det är som om vi lever i olika världar; det som är sant för dig är osant för mig, dina föreställningar om vår gemensamma verklighet sammanfaller inte med mina.
Nåväl, alla situationer handlar inte om potentiell otrohet eller kärlek som gått förlorad, men vi är alla kommunicerande väsen som dagligen skapar och återskapar vår subjektiva verklighet. Den konstrueras med färdiga byggstenar, språkliga uttryck som vi alla har kommit att betrakta som representerande ett eller annat, men i grund och botten kan vi aldrig vara helt säkra på att det vi förmedlar verkligen uppfattas på det sätt vi avser och att mottagaren lägger samma betydelse i orden som vi, eller samma känslomässiga laddning. Det är ett känt problem i humanvetenskaplig forskning. Hur ska man kunna ställa frågor till folk och veta att de svarar på det man vill veta? Hur garanterar jag att de inte svarar utifrån hur de upplever min fråga, eller kanske till och med: hur de upplever frågeställaren och vad han eller hon förväntar sig för svar? Det finns naturligtvis inga garantier.
I nätbaserad kommunikation ser man ibland uppflammande diskussioner där människor känner sig anklagade, kränkta, missförstådda, förorättade eller på annat sätt känslomässigt utsatta på grund av att andra inte vill se den verklighet som de själva ser, eller svarar på ett sätt som de själva har förväntat sig baserat på den egna verkligheten. Andra reagerar kraftigt på de, till synes oskyldiga, svar eller synpunkter som man själv händelsevis råkar bidra med, vilket skapar förvirring och förvåning. Ibland tar det hela en ände med förskräckelse. Kortslutning i kommunikationen, vänskaplighet som övergår i fiendskap, samförstånd blir till missförstånd och ingen vet egentligen hur det gick till mer än att man själv är fullständigt oskyldig i sammanhanget. Som bekant har vi ju en oändlig förmåga att se oss själva i oskuldsfullhetens skimrande dimslöjor. Vi kan också lägga fram ett otal argument för att det verkligen förhåller sig på det sättet.
Så vad är det som händer? Vad är problemet? Varför ska det vara så svårt att tala med en annan människa, ställa frågor som genererar vettiga svar eller komma fram till en gemensam verklighetsförståelse? Ja, många gånger gör vi ju det naturligtvis. Världen är full av människor som i samförstånd går hand i hand genom livet. Faktum är att vi alla är mycket rädda om det samförstånd som vi har uppnått, med vår kärlekspartner eller vår chef som håller i lönerevisionssamtalen. Vi har mycket att vinna på att inte ställa till det i kommunikationen och att anpassa det vi säger till vad den andre vill höra: ”Jodå, lilla gubben, det begriper du väl att jag fortfarande älskar dig, jag har bara lite huvudvärk just i kväll förstår du, men det ska säkert gå över.” Hur många har inte levt i en nära partnerrelation i åratal utan att berätta vad man egentligen känner eller hur man egentligen menar. ”Jo, det är en sak jag skulle vilja säga gumman…jag har inte velat säga något förut, men…jag tror jag är lagd åt det andra hållet…du vet, jag tror jag är homosexuell. Men bli inte ledsen nu…” Vad skulle inte en sådan sanning kunna åstadkomma i ett förhållande? Ändå vet vi att det faktiskt förekommer att människor förnekar sina innersta känslor för att de inte vågar lämna en tillvaro som känns trygg och invand. Vi håller inne med våra innersta tankar och känslor för att skydda oss själva, den andre och vår gemensamma vardagsverklighet, tills en dag då verkligheten kommer ifatt oss, kanske när en av oss blir häftigt förälskad i någon annan. Allt kommer upp till ytan, år av förnekande, av falska förespeglingar eller inbillade sanningar. ”Varför sa du ingenting” frågar den övergivne sorgset i resignerad förtvivlan. Vad svarar man på det?
Sett i ljuset av Martinus världsbild handlar kommunikation om kosmisk kemi. Vi har en begränsad förmåga att blanda de kosmiska energierna vilket också ger ett ofullkomligt resultat. Det som allt som oftast ställer till det är de invanda djuriska och dräpande tankeklimaten. Vi går in för att ”döda”! Med ord naturligtvis! Vi har ju en kulturell fernissa som har slipat ned de värsta dråpstendenserna. Men de finns där, ibland maskerade till oigenkännlighet: några ironiska, sarkastiska kommentarer som kan eller inte kan uppfattas i ett skriftligt budskap, en underström av anklagelser som på ytan inte är synliga annat än för den som de riktar sig till, retoriska grepp som framställer verkligheten som objektiv och entydig: ”om du verkligen läste stycket 512 noggrant så skulle du inse att…” Eller varför inte: servera ett antal citat som en gång för alla ska göra slut på alla andra spekulationer och villfarelser. De står ju där, i svart och vitt! Kan inte missförstås, annat än av dem som är för obegåvade för att ta till sig visdomen som orden återspeglar.
Det är en kamp med ord, med retoriska grepp, där vi använder känslomässiga utspel för att markera hur motpartens agerande har sårat ens innersta stolthet eller självkänsla, hur dolda giftpilar har sänds ut eller hur man har blivit manipulerad och förd bakom ljuset.
Kommunikation präglas av vår moraliska standard: vad vi kan nännas att göra emot vår nästa. Vanligtvis nänns vi ganska mycket, vilket naturligtvis ofrånkomligen faller tillbaka på oss själva. Det vi drabbas av är alltid ett led i gudomens moraliska undervisning.
När vi ställer frågor där vi på förhand har laddat orden med en viss grad av tyngdenergi i form av underförstådda anklagelser eller förment rättfärdighet, måste vi också räkna med att få tillbaka svar som är behäftade med samma kosmiska mix av tyngd, känsla och intelligens som vi har sänt ut. Att ställa helt oskyldiga, icke angripande frågor som inte har tillstymmelse till att vilja ställa den andre parten emot väggen kräver en viss moralisk mognad. Den har vi kanske i många fall, men förmodligen inte på de områden där vi stöter på tröskelns väktare som vaskar fram de ofärdiga tendenserna inom oss eller hos dem vi kommunicerar med. Vi är partiska i vår frågearsenal, förväntar oss att den som svarar ska svara på våra villkor, utifrån vår verklighetsuppfattning, utifrån vår förståelse av orden och tingen. Hur skulle detta kunna låta sig göra? Vi lever ju i olika verkligheter, har olika erfarenheter och förstår därmed livet på olika sätt. Allt detta talar för att det ofta är klokt att vara försiktig med hur man frågar och vad man förväntar sig för svar. Det rör sig enligt min mening om en ödmjuk inställning till vad som egentligen är sanning, vilket inte är detsamma som att fullständigt ge avkall på den egna sanningen, dock med det förbehållet att det kan visa sig att den faktiskt var behäftad med allehanda vanföreställningar. Vägen till invigning går genom att inse ”att vi nu visste, att vi ingenting visste.” (Kapitel 5, Vägen till Invigning). Det sätt på vilket vi ställer frågor säger ofta mycket om hur vi själva vill bli uppfattade, hur vi förstår verkligheten, vilka problem och svårigheter vi brottas med och vilka ömma punkter vi har i vår personlighet. Det är inte alltid möjligt för den som besvarar frågorna att leva upp till de energier som frågorna har ”laddats” med. Ibland är det helt enkelt bäst att låta en del frågor vara obesvarade, särskilt om man vet med sig att man riskerar att dras in i en labyrint där ens ofärdiga sidor och dräpande tendenser leder en bort ifrån ljuset och öppningen. Men vi måste förvisso lära oss att bemöta livet i alla dess mångskiftande kosmiska rum och komma till klarhet med vilka vi djupast sett är.
