– Queer som Claus

Av Claus Möller

När ämnet för en text avhandlar vår mänskliga sexualitet är det lätt att väcka fördomar, intolerans och ibland till och med hat. Det samma gäller ämnet religion. Att då skriva om hur ens eget religiösa liv går hand i hand med ens sexliv är provocerande. För vad folk inte förstår – tycker de inte om! Trots detta väljer jag att vara öppen och delvis blotta mig själv, för att med detta berätta lite av min historia, mina erfarenheter, mitt sätt att tänka och förhoppningsvis bidra till nya perspektiv på ett kärt gammalt ämne: sex.

Jag ser på mina sexuella relationer på samma sätt som jag ser på Gud. Lika öppen, naken och innerlig som jag är mot Gud, ”min närmaste relation”, önskar jag vara mot mina medmänniskor. Av många skäl så vet jag att detta inte är möjligt. De flesta har inte ett inre ”brinnande” gudsförhållande. Det väcker dessutom folks djupaste inre rädsla och ångest att leva så ”naket”. Att lyckas med detta konststycke kräver därför stor människokännedom och att lära sig att se – vem jag kan öppna mig inför. Vem som tål det. Därför är mitt relationskoncept inte lätt, då det jag söker är min like, en själsfrände i ordets djupaster innebörd.

Är Claus då heterosexuell, bisexuell eller homosexuell? Etikettfrågor jag brottats mycket med. För vad och vem är jag? Jag har ett yttre som är maskulint. Ser jag mig i spegeln tvekar jag inte om vilket kön jag tillhör, men mitt inre är mjukt, vill väl och är av feminin natur som jag upplever det. Jag har upplevt två spontana kundaliniresningar, där en energi gick upp genom ryggraden och upp i huvudet. Jag har vaknat många mornar efter detta och känt mig som en kvinna inombords. Men också insett farorna på min väg, insett min oförmåga och olämplighet för traditionella förhållande. Insett att jag med ”fel” partner lätt skulle kunna bli en ”toffel” och förstår inom mig mycket väl den undfallenhet som skulle kunna leda en mot ett sadomasochistiskt förhållande – men stoppar mig själv, då ett sådant förhållande skulle vara att gå emot det jag inom mig förnimmer som sant och dessutom innebära att jag skadade mig själv. Vad är då Claus? Är han man eller kvinna?

En sak är säkert, han är en människa som brottas med samhällets och allmänhetens normer och som inte hade klarat sig utan Martinus hjälp. Frågorna har följt mig hela mitt vuxna liv och redan i tjugoårsåldern upplevde jag att Martinus erbjöd mig en tredje väg. En ny könstillhörighet som baseras på ett inre erkännande av såväl de maskulina som feminina principer jag fann i mitt psyke. Jag ville och kunde inte vara man, jag är inte kvinna, men jag känner mig som en människa. Ett nytt kön hade uppstått inom Claus. Med detta som grund kunde jag få den rest av manlighet jag hade kvar att fungera i mötet med kvinnor som jag uppskattar, men av helt ”fel” orsaker, i det att jag känner mig lika dem. Jag kunde också inom mig själv, i min fantasi älska med de män jag möte, där jag föreställde mig själv som den kvinnligt mottagande partnern. Med Martinus hjälp så förstår jag i dag lite av den ”själarnas dans” som är förutsättningen för den utvecklade människans sexualitet. Att det maskulina och feminina i mig samverkar, attraherar och samspelar med motsvarande krafter i en partner. Att lära sig denna ”dans” är utmaningen.

Hur hanterar Claus då sina relationer? Min inställning är att jag ställer mig öppen, ber till Gud och låter Gud föra mig framåt. För Gud känner Claus bättre än Claus känner sig själv. Därför så inser jag att bara Gud kan förena mig med rätt partner. Men jag vill att de intima relationer jag har, ska vara en återspegling av min relation till Gud. Och konceptet för en sådan relation är enkel: det som fungerar är av Gud. Verkar det konstigt – det är därför som Claus numera inser att han är queer.

Claus Möller www.nykultur.com