Självinsikt

Jag minns en yngling i det sena åttiotalet som med uppriktig men underdånig stämma bad gudomen om att ödmjukas, att slippa anfäktas av högmodets förvrängande och fördunklande dimridåer. Ynglingen hade jantelagen inympad i medvetandet sedan yngre skolåldern och förstod inte ödmjukhetens natur. Sålunda föll det sig att han då och då utsöndrade etter och galla över alla som påstod att de visste något, att de kunde något, att de, enligt hans förmenande, trodde att de VAR någonting. Naturligtvis föll det alltid tillbaka på honom själv: ”du är då ganska usel och värdelös lilla vän” kunde han säga till sig själv, nästan med lite medlidande och omtanke, ty han var alltför rädd att han skulle göra sig en felaktig bild av sin egen andliga och moraliska standard.

Han kunde inte låta bli att jämföra sig med andra och lärde sig med tiden att bli mycket observant på hur andra förde sig, hur de uttryckte sig, vilka förmågor och prestationer de hade uppnått. Somliga var ouppnåeliga stjärnor på skapelsens himmel, medan andra tedde sig alldagliga, mindre vetande, liksom mindre intressanta. Ibland smög det sig in en smula förakt för de alldagliga, som om han ville värja sig och säga: ”jag är inte som dem, jag är något annat, jag ska nog visa…” Men kraften sinade ofta ur honom när han begrundade sitt eget misslyckande i ljuset av dem som aldrig behövde bevisa sin storhet, i konstnärlighet, i visdom eller praktiskt kunnande. ”Håh, vad livet är tungt ändå” tänkte han ibland, när det gick emot honom, när människor inte mötte honom med välvilja eller när han inte förmådde leva upp till sina egna förhoppningar.

Med tiden blev det ett projekt för ynglingen att resa sig ur sin förmenta uselhet, att söka tecken i vardagen och i människors bemötande att han visst kunde få lov att vara någon, att han nog förstod en del och att han själv hade ansvar för att resa sig ur sitt inbillade martyrium. Något drev honom att försöka motbevisa känslan av misslyckande och uselhet.

 

*

 

Jag funderar ibland på varifrån den oheliga alliansen mellan dåligt självförtroende och inbillat martyrium härstammar. Är det vår protestantiska etik eller bibliska skolning i tidigare århundraden som har förmått oss förtränga varje känsla av människovärde och låtit oss utgjuta vår vrede över dem som höjer sig över skyarna? Eller är det helt enkelt frukten av misslyckanden och lidanden vi har gått igenom: livets direkta tal som med brutala medel har sågat av, slipat ned, avskilt de allra grövsta grenarna på högmodets träd?

Mötet med Martinus och det tredje testamentet inbjuder till nya erfarenheter på ödmjukhetens arena. Sören Grind presenterar i sin utmärkta artikel i Kosmos nr. 6/2009, ”Konsten att se sig själv”, de svårigheter som möter oss på vägen mot utökad självinsikt och ödmjukhet. I grunden handlar det om att få ihop en till synes omöjlig ekvation. Faktum är att de flesta av oss är ganska usla sett i ljuset av den riktiga, färdigutvecklade människan. Men utmaningen är samtidigt att älska denne usla, mindre vetande, högmodige, skrävlande, brutala, köttätande suputen som bor i oss (eller om det nu råkar ta sig andra uttryck…).  Hur går nu detta till om man händelsevis saknar kärleksförmåga i den omfattning som krävs?

Ja, ett sätt är att gå in i rollen som ”den nästan färdigutvecklade” och se det som en träning i humanitetsutveckling. För dem som vandrar den vägen bör ett varningens tecken lyftas för risken för intolerans gentemot dem som inte förmår lyfta sig själva i håret.

Andra väljer att frossa i sina ofärdiga sidor och hävdar sin rätt att leva ut sina primitiva lustar och tendenser, trots teoretisk kunskap om följderna med alkoholdrickande, köttätande, aggressionsutbrott, inbillat martyrium och negativa tankar om alla ”idioter därute”. ”Så vadå?” tycks de tänka, ”allt är ju ändå mycket gott, man gör så gott man kan, alla blir ju Kristusväsen förr eller senare. Låt mig vara usel, för fan, jag tänker inte be om ursäkt.”

Ibland kan det vara befriande att möta denne ”livsnjutare” eftersom det kan få en att känna sig någorlunda i balans, någorlunda trygg i sin ofullkomlighet (somliga är värre än jag…) och för att han eller hon i rimlighetens namn inte kan döma mig för mina brister. Värre är det med dem som genom bara sin uppenbarelse lyckas frammana alla känslor av skuld, tillkortakommanden och självtvivel eftersom de personifierar bilden av den som verkligen tar sitt ansvar, den som har kraft att kämpa utan att ge efter för låga tendenser och som kanske kommer att bli den förste att genomträngas av den helige anden. Eller? Vem skola bli den förste och vem blir den siste? Jesus tycks ha trivts i sällskap med de utstötta, de mindre heliga, med dem som andra skydde som paria. Även Martinus sägs ha uppskattat en glad och tolerant köttätare framför en trångsynt vegetarian.

OK, om vi nu ska älska alla så kan det väl kvitta vilken strategi vi tillämpar? Även de inskränkta, intoleranta med livsnedbrytande tankemönster förtjänar vår uppmärksamhet och vårt stöd. Fast då var det ju det där med kärleksförmåga igen. Den har förvisso sina gränser.

Nä, ekvationen synes mig helt omöjlig att få ihop. Man ska vara nöjd, ha gott självförtroende, inte hysa några negativa tankar, inte lugna sig med ett glas öl, undvika animaliska födoämnen, vara tolerant mot de intoleranta och inte minst: ha god självinsikt samt älska sig själv trots insikten om sin egen (förmodade) uselhet… i väntan på att man blir en bättre människa…fri från alla tendenser till högmod.

Hur gör ni själva därute? Ni som vet, ni som kan (eller som tror ni vet…). Äh, gör som ni vill, tala inte om för mig hur jag ska göra bara :-).

Mic