Enligt den buddhistiska legenden skall man ”se på månen och inte stirra sig blind på fingret som pekar mot månen” – något som kan tolkas eller användas som en kritik av dem som alltför mycket ”ser till bokstavens eventuella formella brister” (= ”fingrets beskaffenhet”) i stället för att se till den lokala fysiska eller kosmiska andliga verklighet som åsyftas, själva ”månen”.
Det går att att förstå att ”fingret” pekar rätt, när jag både kan ”direktförnimma” ”fingret”, ”pekriktningen” och ”det som det pekas mot”. Talar någon om förhållandena i dagens värld kan jag själv också kontrollera genom eget förnimmande hur dessa förhållanden ter sig. När det gäller vetenskap finns andra källor att ty sig till för att ta reda på sakförhållandena. Så när det gäller det förnimbara är det fullt möjligt att göra klart för sig om ”fingret pekar rätt” eller ej.
Men om någon talar om sådant som i princip inte går att förnimmas, något som definieras som just något oförnimbart, hur skall jag då kunna verifiera att ”fingret pekar rätt”, om jag alltså inte kan förnimma ”själva månen” och i princip inte kan göra det (att jag ej kan förnimma det oförnimbara beror alltså ej på en temporär brist hos mina upplevelseförmågor)?
Är det inte så att när ”fingret” pekar på något oförnimbart som vi via Martinus fått ett namn på, ”fingret” i själva verket inte ”pekar” mot ”månen i sig” utan bara mot Martinus ord/ tankebild för ”det oförnimbara”. Kan öht ett ”förnimbart verbalt finger” peka mot ”en oförnimbar måne”?
Om vi inbillar oss att vi kan ”skåda månen” i detta fall, är det ju vår bild av ”månen” vi skådar – och inte ”själva månen” (som vi ju inte kan skåda i detta fall). Det innebär att i den mån vi tror att vi kan bekräfta att ”fingret pekar rätt” genom att vi tror oss kunna förnimma den oförnimbara ”månen”, så pekar i själva verket ”fingret” fel, eftersom den skulle peka på det oförnimbara och inte det förnimbara.
Slutsats ett: när ”fingret” (ordet/ tankebilden) pekar hän mot en ”oförnimbar måne” kan vi förstå att så är fallet via intellektualiserad känsla och intution, ej via materiellt inriktat förnuft och dito intelligens, som jag nyttjat i resonemanget ovan. För detta förnuft blir det nonsens och inbillning – och det är helt i sin ordning eftersom intuitionen går bortom detta förnufts räckvidd. Allt bortom dess räckvidd blir för detta förnuft ”inbillning”/ ”fantasier”.
Frågan blir då, hur vi skiljer ”jaget” som något oförnimbart från t.ex. ”enhörningen” som något oförnimbart. Båda ter sig för det materiellt inriktade förnuftet som ”inbillning”. Båda anser vi oss kunna andligen skåda, via tankebilder, ”jaget” som ”stillhet”, ”enhörningen” som en häst med horn i pannan. Ingendera är direkt förnimbar i den värld vi fysiskt och faktiskt bebor.
Slutsats två: ”jaget” förblir mest en logiskt och teoretiskt motiverad, nästan fiktiv storhet (vilken får Martinus kosmologi att ”fungera”, bli logiskt konsistent) tills vi blir ett med det via den stora födelsen, liksom ”enhörningen” förblir en sagomässigt motiverad fiktion (som får sagorna att fungera) tills vi de facto möter den på en värld vi besöker.
/ Göran (Algotezza)
6 Comments
Hej Göran!
Som jag förstår dig utgår du här från en specifikt mänsklig förmåga, att förstå symboler och det som symboler hänvisar till. Att vi kan skapa oss symboler kan leda vilse, på så sätt att vi ger symbolerna ett eget liv. Att vi kan föreställa oss en osynlig måne, för att använda ditt analogispråk, betyder inte att denna måne har en verklig existens. Men sen kommer du in på ”jaget” och menar att det inte står för något realistiskt. Det är sant att det vi kallar ”jaget” inte kan upplevas som något vi kan analysera och beskriva med egenskaper som kan formuleras språkligt. Kan man då säga att jaget inte existerar, parallellt med enhörningen? Din slutsats stämmer i varje fall inte i mitt synfält. Jaget är det fokus varifrån jag upplever och skapar mitt liv. Upplevelsen av ”mitt jag” är inte en symbolisk bild, utan något jag lever i varje ögonblick. Att jag inte kan analysera mitt eget jag, ge det färg och detaljer, betyder inte att det inte kan bekräftas. Men motsatsen, att vi ännu inte är riktigt där, stämmer kanske? Jag hittade ett citat från Livets bok som säger just detta:
Jordmänniskan är sålunda ett väsen, hos vilket ”jagmedvetandet” är i sitt första späda vardande. Hennes vetskap om sig själv sträcker sig endast till hennes fysiska organism. Men att denna är någonting skapat, som hon själv är upphov till, och att hon själv därför måste ha existerat före denna skapelse och sålunda också kan existera i tiden efter organismens upphörande eller undergång, detta är något som hon ännu inte kan göra sig medveten i. Det odödliga ”något” eller ”jaget” i organismen, vilket utgör väsendets verkliga ”själv”, är ännu inte något självupplevt för henne.
Livets bok 2 stycke 450
Frågan man kan ställas i ang. ”jaget” eller ”X1” är om det i någon mening finns i den levande konkreta praktiken, när det som finns i denna levande konkreta praktik säges vara ”de levande väsendena” (och ingenting annat) som en levande , odelbar dynamisk-organisk helhet-enhet, vilken kan manifesteras som både Gudom och gudason/ gudasöner, medan ”jaget” eller X1, liksom X2 och X3 enbart ”framträder i den teoretiska analysen”, enligt TT.
Här är alltså Martinus mångtydig, eftersom han menar att man ”kan vara medveten i X1 och X2” som ”kosmiskt medveten”, medan jag menar att om de tre X:n bara ”framträder i analysen” man bara kan vara medveten om dem som begrepp i analysen, för hur kan man vara ”medveten i” något som bara ”framträder i analysen”?
Är de tre X:n begrepp enbart i analysen eller har de egenexistens bortom analysen? Som principer kan de aldrig existera på egen hand. Och om de kan, kan man då ”bli medveten” i en princip? Man kan väl bara vara medveten om principer, de principer analsyen plockar fram och pekar på och som logiskt sett måste finnas för att något alls som kan kallas levande skall kunna finnas, skapa och uppleva?
Eller är det så att när man analyserar det kosmiska medvetande detta medvetande ”i analysen framträder ” som ”en medvetenhet i X1 och X2” – men att det är något annat i den levande verkligheten – som kanske inte är så lätt att uttrycka för en som saknar detta medvetande?
För övrigt måtte väl jagmedvetenheten, dvs. medvetenheten om att man finns och skapar och upplever som en enskild individ, vara något annat än jaget, som beskrivs som ”egenskapslös stillhet” men likväl benämns ”evig skapare”, vilket onekligen måtte innebära en hel hoper egenskaper, eller…?
Martinus är alltså ganska motsägelsefull i all sin analytiska genomskinlighet – om man ställer samman olika delar av TT på en och samma gång.
Och nu talar jag både om ”fingret” och om ”månen” och ”pekriktningen”…
Lev väl!
Som jag fattar det är X1, X2 och X3 beskrivningar av det enda och odelbara jaget, ”det som finns”. I verkligheten, den verklighet där vi mentalt befinner oss, består detta ”odelbara” och ”osynliga” jag av levande varelser, dvs du, jag och andra varianter av det vi kan uppleva.
Man kan vara medveten om en analys, dvs uppleva den teoretiska upplevelsen av X, men man kan inte vara medveten i X och bara från ”sitt X”. Att ”vara medveten i X1 och X2”, dvs se igenom det kan ses. ”X1” och ”X2” finns i någon vettig mening av orden, utan de är en beskrivning av det något som finns.
Jagmedvetenheten är naturligtvis något annan än ”jaget”! Men med ”jagmedvetande” kan man mena olika saker. Att vara medveten om sin egen roll är ett slags jagmedvetande, men i en djupare mening är ingen jordisk människa medveten i jaget, så länge vi upplever oss som individer som är avskilda från varandra.
Jag tycker inte Martinus är motsägelsefull. Att läsa Martinus är att ringa in upplevelserna, inte att uppleva den kosmiska enheten. Vägen kallas kärlek, som jag förstått det, opartisk allkärlek som vi lär oss efter hand. Den absoluta förståelsen ska nog komma om vi koncentrerar oss på det viktiga: att älska livet efter förmåga.
Citat från mydiem:
Som jag fattar det är X1, X2 och X3 beskrivningar av det enda och odelbara jaget, ”det som finns”. I verkligheten, den verklighet där vi mentalt befinner oss, består detta ”odelbara” och ”osynliga” jag av levande varelser, dvs du, jag och andra varianter av det vi kan uppleva.
A: Är det inte bara X1 som symboliserar jaget?
Den högsta analysen, enligt Martinus, av allt/ alltet, är att det är ”något som är”. Det skulle jag snarare vilja kalla för ”den gemensamma nämnaren” för (”den lägsta analysen” av) allt som finns, när vi bortser från alla synliga och osynliga skillnader mellan det du benämner som ”levande varelser, dvs du, jag och andra varianter av det vi kan uppleva”.
Självfallet kan man inte ”bli medveten i det egenskapslösa något som är” då all medvetenhet innebär att man varseblir egenskaper (tilldelar ”något som är” förnimbara egenskaper) via sin andligt-moraliska förnimmelseförmågas nivå; däremot kan man vara medveten om att allt som finns finns, att det som är är. En tautologi, alltså…
Citat från mydiem: Man kan vara medveten om en analys, dvs uppleva den teoretiska upplevelsen av X, men man kan inte vara medveten i X och bara från ”sitt X”. Att ”vara medveten i X1 och X2″, dvs se igenom det kan ses. ”X1″ och ”X2″ finns i någon vettig mening av orden, utan de är en beskrivning av det något som finns.
A: Men de finns ju bara i analysen, de blir synliga där.
Citat från mydiem: Jagmedvetenheten är naturligtvis något annan än ”jaget”! Men med ”jagmedvetande” kan man mena olika saker. Att vara medveten om sin egen roll är ett slags jagmedvetande, men i en djupare mening är ingen jordisk människa medveten i jaget, så länge vi upplever oss som individer som är avskilda från varandra.
A: Men är inte individualiteten evig och innebär inte den att man alltid i någon mening kommer att skilja mellan ”jag” och ”det”, även i de högandliga världarna? Om man slutar se sig som en individ har väl individualiteten upphört… eller åtminstone känslan av att vara det…
Citat från mydiem: Jag tycker inte Martinus är motsägelsefull. Att läsa Martinus är att ringa in upplevelserna, inte att uppleva den kosmiska enheten. Vägen kallas kärlek, som jag förstått det, opartisk allkärlek som vi lär oss efter hand. Den absoluta förståelsen ska nog komma om vi koncentrerar oss på det viktiga: att älska livet efter förmåga.
A: Ja, men kärleken är en förmåga, visserligen djupare och mer omfattande och genomgripande än andra, men likväl en förmåga, alltså något som måste övas för att växa sig starkare. Antingen att man gör det omedvetet och lever sitt liv, lider i lägre eller högre grad och slipas till av livet självt i riktning mot allkärleken, eller att man efter läsning av TT finner kanske mer effektiva sätt att mer medvetet öva upp denna förmåga, såsom man medvetet kan öva att spela ett instrument, teckna eller måla. Det är upp till en själv om TT skall förbli ”skön teori (intellektuellt tidsfördriv)” bara eller något man verkligen ”går in för att leva rent konkret och praktiskt”. Förr eller senare kommer den att påverka ens praktiska liv ändå, det är jag övertygad om.
/ Göran
……………………………..
A: Är det inte bara X1 som symboliserar jaget?
H: Eftersom Martinus har skapat X-analyserna, är det kanske förmätet att tolka honom. Men jag uppfattar analyserna X1, X2 och X3 som analyser av det enda X:et, ”något som är”.
I analysen X3 hävdar Martinus att alla skapade fenomen är övergående, temporära, dvs att X3=X sett från de skapade fenomenens horisont. X3 visar alltså att allt som är skapat är ”något som är”.
I analysen X2 hävdar Martinus att eftersom skaparprincipen är uttryck för omskapelser av det som är och att det ytterst inte finns någon evig skaparprincip annat än som ”något som är”.
I analysen X1 hävdar Martinus att ”skaparen” eller Fadern alltid är en och densamma. X1-analysen visar alltså att skaparen inte är något annat än ”något som är”.
Men ibland likställer Martinus X1 med X. Dessutom är X1 ”viktigare” än både X2 och X3 på något sätt. Ytterligare en komplikation är att Martinus ibland talar om både X2 och X3 som realiteter av något slag, alltså något mer än analyser.
Och så har vi analysen 0X som jag struntar i. Men ”urbegäret” klarar vi oss inte utan fast det inte finns riktigt i något av X:en, men ändå på något sätt håller dem samman. Dock skriver han på ett ställe att urbegäret och jaget är identiska (st 530 i LB2). Men vad säger du om det här:
”Urbegäret” alstrar ”öde”, och ”ödet” alstrar ”urbegär” — detta är livets eviga analys. All manifestation av liv ligger således i den del av ”den treeniga principen” som utgöres av ”X 2” och ”X 3”. Dessa två ”X” är ”X 1:s” liv och medvetande, vilket vill säga att de utgör en evig egenskap hos detta ”X 1”.
(LB 556, LB 2)
……………………………..
A: Men är inte individualiteten evig och innebär inte den att man alltid i någon mening kommer att skilja mellan ”jag” och ”det”, även i de högandliga världarna? Om man slutar se sig som en individ har väl individualiteten upphört… eller åtminstone känslan av att vara det…
Jo, det skriver han också. Det betyder väl bara att vi alltid lever i ”historien” så att säga, alltså att vi aldrig kan lämna vår individuella anknytning till den eviga eller oändliga historien. Vi kan aldrig smyga utanför den personliga vinkling som vi dras med i kraft av individualitetsprincipen.
……………………………..
A: Ja, men kärleken är en förmåga, visserligen djupare och mer omfattande och genomgripande än andra, men likväl en förmåga, alltså något som måste övas för att växa sig starkare. Antingen att man gör det omedvetet och lever sitt liv, lider i lägre eller högre grad och slipas till av livet självt i riktning mot allkärleken, eller att man efter läsning av TT finner kanske mer effektiva sätt att mer medvetet öva upp denna förmåga, såsom man medvetet kan öva att spela ett instrument, teckna eller måla. Det är upp till en själv om TT skall förbli ”skön teori (intellektuellt tidsfördriv)” bara eller något man verkligen ”går in för att leva rent konkret och praktiskt”. Förr eller senare kommer den att påverka ens praktiska liv ändå, det är jag övertygad om.
H: Ja, fast då har vi lämnat X-analyserna och börjat tala om den upplevda verklighet som bildar våra liv.
Så här tänker jag. Vad som i den levande andligt-fysiska verkligheten är, är det levande väsendet/ de levande väsendena, X, en levandegjord treenig princip, levandegjord genom de tre X:ns synergetiska samverkan, vilket gör X som helhet till något mer än bara den mekaniska summan av de tre X:n. Även relationerna mellan X:n ingår i X-helheten, plus deras dynamiskt-organiska samverkan, där de sas helt genomsyrar varandra, så att alla tre i varje punkt och varje ögonblick är lika mycket närvarande i kosmos.
Detta X ”sönderfaller” alltså i analysen, aldrig i verkligheten, i principerna X1, X2 och X3 som alltså är tre vinklingar på eller funktioner hos X, vars gränser är flytande eftersom de just genomsyrar varandra. Samtidigt finns det ju ett övermedvetande man kan bli medveten i och på så sätt direktuppleva utan förmedling av några fysiska sinnen, men väl intuitionsförmågan.
Det är därmed en svår pedagogisk nöt att knäcka, att göra klart att det alltid bara är X i sin helhet som existerar, aldrig de tre X:n ensamma en och en i ”renkultur”, samtidigt som det finns en oskapad evighetsdimension, övermedvetandet, bortom den skapade timliga världen att bli medveten i och om. Problemet är också att allt i denna s.k. evighetsdimnension inte är oföränderligt, inte absolut stillhet,eftersom X2 och dess evighetskropp utvecklas/förändras genom erfarenhet och utveckling/ avveckling av talangkörnor och då till och med ”händer något i X1” genom energivändningen. Tycker man att paradoxer har en förklaringspotential och nöjer sig med dem i stället för rätlinjig skollogik, är det förstås inga problem att det uppstår skenbara motsättningar när vi uttrycker de kosmiska sanningarna och principerna med och i vårt ofullkomliga språk, en gång skapat främst för timliga syften.
När man som kosmiskt medveten ”upplever bortom X3” är det ju X3 i form av de skapade tingen man upplever bortom, medan man ju fortfarande upplever de oskapade realiteterna, övermedvetandet, via sin intuition, kosmisk direktklarsyn. Som en form av upplevande äger det ju rum ”i” X3-dimensionen även om det inte är upplevande av något skapat.
Den eviga individualiteten har ju att göra med att vårt nu kan sägas vara det medvetna huvudet på en ”spiralmask” som vårt förflutna bakåt i tid och rum och ”ned i” in i” det oändliga mikrokosmos utgör. Vi kan aldrig bli ”befriade” från vårt förflutna, men vi blir alltid befriade från dess mörker och smärta genom guldkopieringsprincipen. Allt mörker blir till ljus och allt mörker är förutsättningen för ljuset. Och utan ljus hade mörkret bara blivit en evig gråhet, en grå seg gröt, ungefär som doften i ett soprum, en grå unken varken-eller-förnimmelse, varken lidande eller lycka. Ett ständigt limbo.
Ha en skön helg!
/Göran