Enligt den buddhistiska legenden skall man ”se på månen och inte stirra sig blind på fingret som pekar mot månen” – något som kan tolkas eller användas som en kritik av dem som alltför mycket ”ser till bokstavens eventuella formella brister” (= ”fingrets beskaffenhet”) i stället för att se till den lokala fysiska eller kosmiska andliga verklighet som åsyftas, själva ”månen”.
Det går att att förstå att ”fingret” pekar rätt, när jag både kan ”direktförnimma” ”fingret”, ”pekriktningen” och ”det som det pekas mot”. Talar någon om förhållandena i dagens värld kan jag själv också kontrollera genom eget förnimmande hur dessa förhållanden ter sig. När det gäller vetenskap finns andra källor att ty sig till för att ta reda på sakförhållandena. Så när det gäller det förnimbara är det fullt möjligt att göra klart för sig om ”fingret pekar rätt” eller ej.
Men om någon talar om sådant som i princip inte går att förnimmas, något som definieras som just något oförnimbart, hur skall jag då kunna verifiera att ”fingret pekar rätt”, om jag alltså inte kan förnimma ”själva månen” och i princip inte kan göra det (att jag ej kan förnimma det oförnimbara beror alltså ej på en temporär brist hos mina upplevelseförmågor)?
Är det inte så att när ”fingret” pekar på något oförnimbart som vi via Martinus fått ett namn på, ”fingret” i själva verket inte ”pekar” mot ”månen i sig” utan bara mot Martinus ord/ tankebild för ”det oförnimbara”. Kan öht ett ”förnimbart verbalt finger” peka mot ”en oförnimbar måne”?
Om vi inbillar oss att vi kan ”skåda månen” i detta fall, är det ju vår bild av ”månen” vi skådar – och inte ”själva månen” (som vi ju inte kan skåda i detta fall). Det innebär att i den mån vi tror att vi kan bekräfta att ”fingret pekar rätt” genom att vi tror oss kunna förnimma den oförnimbara ”månen”, så pekar i själva verket ”fingret” fel, eftersom den skulle peka på det oförnimbara och inte det förnimbara.
Slutsats ett: när ”fingret” (ordet/ tankebilden) pekar hän mot en ”oförnimbar måne” kan vi förstå att så är fallet via intellektualiserad känsla och intution, ej via materiellt inriktat förnuft och dito intelligens, som jag nyttjat i resonemanget ovan. För detta förnuft blir det nonsens och inbillning – och det är helt i sin ordning eftersom intuitionen går bortom detta förnufts räckvidd. Allt bortom dess räckvidd blir för detta förnuft ”inbillning”/ ”fantasier”.
Frågan blir då, hur vi skiljer ”jaget” som något oförnimbart från t.ex. ”enhörningen” som något oförnimbart. Båda ter sig för det materiellt inriktade förnuftet som ”inbillning”. Båda anser vi oss kunna andligen skåda, via tankebilder, ”jaget” som ”stillhet”, ”enhörningen” som en häst med horn i pannan. Ingendera är direkt förnimbar i den värld vi fysiskt och faktiskt bebor.
Slutsats två: ”jaget” förblir mest en logiskt och teoretiskt motiverad, nästan fiktiv storhet (vilken får Martinus kosmologi att ”fungera”, bli logiskt konsistent) tills vi blir ett med det via den stora födelsen, liksom ”enhörningen” förblir en sagomässigt motiverad fiktion (som får sagorna att fungera) tills vi de facto möter den på en värld vi besöker.
/ Göran (Algotezza)
