Det psykiska vaccinet mot ohälsa

Coronapandemin lägger sin mörka skugga över stora delar av världen. Människor isoleras, oroar sig för egen och närståendes smitta och kanske drabbas av ekonomiska svårigheter till följd av uppsägningar och brist på arbete. Vi sätts på allvarliga prov och söker svar på hur detta kunde hända och vart det ska sluta någonstans. Vi blir samtidigt påminda om samhällets sårbarhet och hur beroende vi är av varandra ur ett globalt perspektiv.

Det är naturligt och förståeligt att en viss rädsla infinner sig när människor saknar överblick över sin tillvaro och känner sig utlämnade åt okända krafter. Men sett ur ett andligt-vetenskapligt perspektiv finns det ingenting som kan ske utan att det har en bakomliggande mening. Varje enskild individ och det globala samhället befinner sig i en utvecklingsprocess där varje erfarenhet är nödvändig för att det på sikt ska vara möjligt att skapa ett fredsrike på jorden där människan har utvecklat sitt mentala klimat till att omfatta ett kärleksfullt bemötande gentemot allt levande i tillvaron.

Vi har så oerhört mycket att lära ännu. Vi börjar bli vagt medvetna om vilka konsekvenser våra handlingar gentemot våra medmänniskor kan få. Men vi känner inte till de eviga livslagarna och förstår inte vilka konsekvenser vårt agerande gentemot djuren och våra mikroväsen som befolkar vår kropp har för vårt eget och andra levande väsens välbefinnande. Det enda sättet vi kan lära oss på är genom erfarenhetens väg.

Martinus beskriver att grunden för vår ohälsa kan sökas i vårt mentala klimat och att vi behöver lära oss tänka på ett nytt sätt för att utveckla immunitet mot allehanda sjukdomar. Det finns ingen sjukdom som i grund och botten är ett resultat av en slumpmässig smitta från en person till en annan. Det finns alltid en kosmisk grundorsak som i sin tur kan härledas till okunskap och bristande kärlek.

I artikeln Mikrokosmos (1941) uttrycker sig Martinus på följande sätt:

Medan ni möjligtvis nog kan förstå att en personlig förföljelse kan vara den yttersta konsekvensen av en av er själva tidigare utlöst liknande förföljelse av en medmänniska, även om denna händelse nu är utanför ert dagsmedvetna minne, ja, kanske ägde rum redan i ett tidigare liv, så torde det vara betydligt svårare för er att fatta att cancersjukdom, en lunginflammation eller helt enkelt en förkylning eller liknande, beror på – bristande kärlek till nästan. Inte desto mindre är detta i princip fallet. (Mikrokosmos, Artiklar 1930 – 1945)

Här är det på sin plats att erinra om att sjukdom inte ska ses som ett straff och inte heller är syftet med denna betraktelse att kritisera eller angripa någon som händelsevis befinner sig i ett sjukdomstillstånd av mer eller mindre allvarlig art. Vi har all anledning att känna empati och förståelse för medväsen som går igenom svårigheter och agera på bästa sätt för att hjälpa dem. Och självklart ska man som sjuk vända sig till dem som har bäst förutsättningar att råda bot på lidandet, åtminstone i ett kortare perspektiv, det vill säga läkare och andra hjälpare.

Men likafullt går det inte komma ifrån att sjukdomstillstånd kan vara den enda vägen för ett väsen att nå de ytterst livsnödvändiga erfarenheter som behövs för att kärleksförmågan ska utvecklas. Läkarens insats låter inte patienten komma till en djupare förståelse av vad som har orsakat sjukdomstillståndet. Inte heller innebär behandlingen av symtomen at själva grundorsaken har bekämpats.

Kärleken till mikrokosmos

Det som ofta fattas oss när det kommer till orsaken till sjukdomar är förmågan att känna kärlek till mikrokosmos. Vårt mikrokosmos utgör ett enormt universum befolkat av myriader av levande väsen. Att de ur ett visst perspektiv kan te sig oändligt små betyder inte att de principiellt är mindre levande eller värdefulla i jämförelse med vilken människa som helst. Tvärtom så befinner sig alla levande väsen, oavsett om de framträder som ett gigantiskt väsen eller ett mikroskopiskt litet väsen, på en evig livsresa som innefattar skapande och upprätthållande av medvetande. Våra mikroväsen utgör nödvändiga livsenheter för att vår egen livsupplevelse ska vara möjlig, liksom vår ”insats” i förhållande till vårt makroväsen jordklotet också är helt livsnödvändig för makroväsendet. I det gudomliga riket så sker ett oavbrutet samarbete mellan levande väsen på olika nivåer. Och vi själva är såsom gudar i förhållande till våra mikroväsen:

Vår organism består således uteslutande av levande väsen, alltifrån våra organ såsom hjärta, hjärna, lungor, lever, njurar, magsäck etc. till de minsta mikropartiklarna i själva vårt skeletts brosk och benbyggnad. Hela vår fysiska organism är således en organisation av myriader av levande väsen från högst olika livsstadier, och de utgör alla var för sig livsformer som för vårt jag betyder hela dess möjlighet till upplevelse av fysiskt liv, samtidigt som detta jag naturligtvis också betyder möjligheten till dessa livsformers fysiska framträdande. Jaget är alltså härskare i denna stora organisation av livsformer. (Mikrokosmos, Artiklar 1930 – 1945)

Hur vi förhåller oss till dessa våra medväsen i tanke och handling blir förstås avgörande för vårt öde. Som vi sår kommer vi också skörda. Om vi önskar odla röda och saftiga tomater så går det inte lika bra med gurkfrön som med tomatfrön. Vi måste anpassa oss efter livets och naturens förutsättningar. Om vi önskar en sund och hälsosam kropp så behöver vi behandla den på ett sätt som är i linje med livets lagar. Och den yttersta lagen är lagen om att älska sin nästa som sig själv. Det är inte nyttigt för vår kropp – och för våra mikroväsen – att vi stoppar i oss giftiga njutningsmedel eller äter sådant som innebär ett onödigt dråp på levande väsens organismer. Det är heller inte bra för oss eller våra mikroväsen att vi fyller vårt medvetande med ”dödskraft” i stället för med ”livskraft”. Tankar är materia och tankar kan vara livsbefrämjande eller dödsbringande. De elektrifierar organismen på ett sätt som enligt Martinus utlöses direkt i blodet:

Tänkandet blir därmed det främsta fundamentet för skapandet av blodet, och blodets kvalitet måste därför stå och falla med tänkandets natur och kvalitet. /…/ Vad en människa tänker, det blir hon. (Bisättning, s 57.)

I den mån man är inriktad på att vara till glädje och välsignelse för sin omgivning så är man också inriktad på ett kärleksfullt tankeklimat. Men det gäller förstås att veta vad som är rätt och fel i en viss situation som ter sig oklar och svår att överblicka. Vi är beroende av vårt erfarenhetskartotek och där vi saknar erfarenheter är det också lätt att handla på fel sätt och alltså emot ens eventuella goda avsikt beroende på okunskap. Vi har alla drabbats av sjukdomar och kommer förmodligen göra det ännu en tid framöver i vår utveckling. Symtomen på sjukdom kan visa sig långt efter att vi har handlat på ett felaktigt sätt gentemot vår nästa.

Att vaccinera sig mot ohälsa

Martinus skriver att det är mycket värdefullt att människan kan bekämpa sjukdomar med sådant som vaccin. Men det hör dock inte till framtiden eftersom det är en slags symtombehandling. Vidare så är det inte ovanligt att det i samband med utveckling av vaccin görs olika djurförsök som är obehagligt eller dödsbringande för djuren. Att vaccineras kan också innebära obehag för någon som inte tål vaccinationen. I mångt och mycket innebär det att motverka något ont med något som inte är fullt lika ont och därför acceptabelt under en övergångstid.

I framtiden handlar det om att använda en behandlingsform som skapar harmoni och lycka för alla väsen. En sådan metod innebär inte någon form av kamp eller bekämpande. För att kunna agera på ett fullkomligt kärleksfullt gentemot sin kropp och sina medväsen måste man förstå själva livets grundstruktur och lagen om orsak och verkan. Den andliga vetenskapen blir i en viss fas av utvecklingen en oumbärlig hjälp på vår livsresa. Med hjälp av den kan vi så småningom skaffa oss en mental immunitet emot allehanda olyckliga öden, inklusive dödsbringande sjukdomar:

Man söker skapa immunitet mot sjukdomar med vacciner, men detta är inte den fullkomliga vägen. Den kan därför endast utgöra en provisorisk nödåtgärd. Den verkliga och absoluta immuniteten mot allt det onda kan endast skapas på psykisk väg, det vill säga genom skapandet av en fullkomlig livskraft. Denna livskraft skapas inte av något som helst slag av fysisk materia, den skapas inte genom att man dödar djur eller genom att man inympar sjukdomar på andra väsen. Den kräver ingen som helst form av vivisektion eller tortyr av andra väsen. Detta psykiska vaccin eller serum, denna livskraft, skapar man med sin tankesfär. (Vägen ut ur dödsfruktan, Artiklar 1945 – 1972)

Även om studier av den andliga vetenskapen kan hjälpa oss att förstå livets struktur så behövs det konkreta erfarenheter för att vi ska utveckla känsla och intelligens i den grad som krävs för att renodlad kärlek ska kunna manifesteras. Så ännu en tid får vi sannolikt räkna med att drabbas av allehanda sjukdomar som sprider sig över jordklotet.

Micael Söderberg

No comment yet, add your voice below!


Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *