— Hej, sa jag och log vänligt mot en f.d. komvuxelev som satt i kassan på ICA-Kvantum.
Hon log vänligt tillbaka och mindes kanske när vi möttes för tre år sedan på lektionerna i psykologi. Hon var en av mina duktigaste elever. Kanske lyckades jag trots allt att förmedla något på lektionerna?
Är det inte just vänlighet och medmänsklighet som blir den naturliga konsekvensen av studier i Martinus analyser? Det är det kanske inte, i varje fall inte för alla som studerar dem. Ibland möts inlägg och kommentarer på (andra) Martinusfora, med negativa kommentarer därför att personerna är misstänksamma så fort vänlighet och vanlig hygglighet visar sig. Om en sådan negativ attityd är vanlig hos en skribent, har jag hypotesen att det ibland beror på sårat högmod. Men det kan också handla om att den person som har taggarna utåt, har mött mycket inställsamhet och låtsad vänlighet tidigare i sitt liv. Det kan då vara svårt att se den riktiga vänlighet som oftast finns hos de flesta som studerar Martinus kosmiska analyser. Kanske kommer den ovänliga inställningen till uttryck hos vissa människor som sårats av livet, så att de helt enkelt väntar sig antingen negativism eller låtsad vänlighet – och ingenting däremellan.
Varför”demokrati”, varför ”kommunism”
En vänlighet som används som kamouflage är vanlig i samhället i dag, så reaktionen är begriplig. Men varför har vi ett samhälle med låtsad vänlighet – särskilt inom affärslivet? Ja, beror det inte på att arbetsliv och affärsliv ofta är slagfält där olika konkurrenter kämpar om herraväldet? Martinus skriver en hel del om den så kallade bankkontokulturen, som mer eller mindre behärskar samhällslivet i dag, men också om de höga ideal som kallas ”demokrati” och ”kommunism”. En del menar att kommunismen är död, medan demokratin ständigt vinner ökad terräng i samhället. Det kan då tyckas något förvånande att Martinus skriver att kommunism och demokrati är identiska ideal, därtill att varken kommunismen eller demokratin har genomförts. ”Det låter bestickande”, som ett gammalt uttryck lyder. Har inte demokrati redan genomförts i många länder i världen? Och varför gräva upp en utdöd förtryckarideologi, när vi nyss lyckats göra oss av med den?
Då får man komma ihåg att när Martinus använder dessa begrepp syftar han på de ideal som de stod för när de en gång formulerades. Han skriver att kärnan i dem står för ett och detsamma: en varaktig fred*. Han beskriver detta tillstånd med följande ord:
Sann demokrati och kommunism kan endast och allenast vara en statlig struktur, ett politiskt system, som garanterar individen hans fulla personliga frihet och alla frukter av hans talanger eller nyttiga skapelser. Det är ett system som skyddar individen mot varje slags tyranni och missbruk från andra personers sida. Det är ett system, vars främsta uppgift är att finna ut vilka talanger som döljer sig hos varje medborgare som kommer till världen, för att därigenom kunna garantera samma medborgare den högsta utveckling eller utbildning av dessa talanger, med insikt om att endast på detta sätt blir individen till största gagn och glädje för sig själv och staten.*
I dag har vi alltså ingen demokrati i denna mening, eller kommunism om man så vill eftersom det är exakt samma ideal, enligt Martinus. Han skriver till och med:
”Allt inom de demokratiska staterna är allt annat än demokrati, lika väl som allt inom de kommunistiska staterna är allt annat än verklig kommunism,”*
De dödsbringande sugskålarna
Denna formulering kan tyckas märkvärdig i dag, när så gott som alla av de så kallade kommunistiska staterna har upphört att existera och ’demokratin’ har brett ut sig allt mer. Men är det sant att vi lever i en demokrati? Får alla människor i de så kallade demokratiska staterna möjlighet att utveckla alla sina talanger? Är vi alla likställda, på så sätt att ingen står över någon annan i makt och inflytande? Nej, så är det naturligtvis inte, utan det är något annat som har brett ut sig över hela världen, något som omöjligt kan förenas med demokrati och kommunism i Martinus mening:
Diktaturprincipens förkvävande bläckfiskarmar med sina sugskålar omsluter alla stater och individer i detta ögonblick, utan att man i realiteten gör denna sanning klar för sig. Ty dessa sugskålar placerar sig som oskyldiga, oundvikliga nödåtgärder, såsom ”valutaskulder”, varubrist, prishöjningar, lönekamp, strejker, lockout och arbetslöshet.*
Vidare fortsätter Martinus i denna skrift från 1950-talet(!) att ovannämnda problem eller ”dödsbringande sugskålar”* tvingar regeringarna, vare sig de kallar sig det ena eller andra, till ”diktatoriska åtgärder, med hänsyn till tillgången till bostad, värme, ljus och kläder, allmänna kommunikationer, utresetillstånd, till försäljning och köp av varor”*. Martinus tillägger också behovet av militärer och soldater, flygvapen osv, som en följd av ”uppblossande nationalism”* Han skriver också att denna fortskridande process mot diktatur inte kan förhindras så länge vi isolerar oss i nationalstater.
I stället för kamp
Men vi ska inte misströsta. Jordklotsorganismen genomgår nu en genomgripande förändringsprocess som i slutändan kommer att leda till en demokratisk världsstat. Det handlar inte i första hand om att vi ska bekämpa diktaturen och alla hinder på vägen mot en mer civiliserad värld, utan om att vi kommer att förändra oss själva och vår mentalitet till att bli omsorgstagande, fredligt inställda ’fredsceller’ i den globala organismen Jorden. I själva verket existerar det inte ”något som helst nationalregeringssystem som kan rädda världen. Världens frälsning är inte en fråga om nationell maktförökning. Den är inte ett varu- eller penningproblem, utan ett psykeproblem”*.
Den kosmiska eller andliga vetenskapen är vägen till fred bort från den kris mänskligheten nu går igenom:
Detta vill igen säga en vetenskap som avslöjar livets mysterium och dess lagar, inte som trosdogmer, utan i stället som sammanhängande logiska tankekedjor, som för intelligensen gör allt broderskap mellan nationer, raser och individer synligt som en livsnödvändig självklarhet. Människans tillägnande av denna insikt i livets eller det levande väsendets kosmiska analys är det enda som kan fullända den kultur eller hjärtats bildning, som får människor att framträda ’till Guds avbild, honom lik’. Och med en världsomspännande samhällskropp av individer eller celler har julbudskapets löfte fullbordats. Den varaktiga freden lyser ut över jordens kontinenter och hav.*
* Från den lilla boken Den andliga vetenskapens nödvändighet i bok nr 23 (De levande väsendenas odödlighet); min översättning från danskan eftersom jag inte har någon svensk version
3 Comments
Tack för dina tankar! Några av mina reflektioner…
Misstänksamhet mot vänlighet kan väl också handla om andlig bekvämlighet och behovet av att rättfärdiga sitt eget sätt att vara. ”Jag vill inte ändra mig utan är bra som jag är. ” Plus att man odlar myten att otrevlighet skulle vara mer ”ärligt” än vänlighet och att det inte skulle finnas naturlgi vänlighet utan bara framkrystad sådan på självdisciplinens tillkämpade grund.
Demokrati betyder väl från början folkstyre och kommunism egendomsgemenskap. Demokrati betydde pöbelvälde i det antika Grekland där aristokrati var den styrelöseform som hade högst status.
De tidiga kristna levde i egendomsgemenskap, kommunism. Nattvard heter på latin kommunion, gemenskap kring en gemensam måltid som från början var en riktig måltid och inte symbolisk kannibalism som det utvecklat sig till, en genväg till andlighet, i stil med att blind tro på ”Jesu offerdöd” skulle kunna göra att man blev fullkomlig och fri från lidande.
Jo, det kan jag hålla med om – allting faktiskt.
Tanken på att Jesus skulle ha offrat sig för att frånta oss möjligheterna att lära av våra egna misstag. Den är en inrotad tanke, så inrotad att många ”religiösa” brukar citera Johannes 3:16 som själva kärninnehållet i Bibeln. Att Gud har en enda son och att Han i sin godhet lät människorna mörda honom för att vi andra ska slippa lida för våra synder. ”Jesus som offerlamm”. Aslan i Häxan och Lejonet, samma princip. Är det inte en märklig teologi? Sen så ska vi upprepa handlingen i nattvarden – som ”symbolisk kannibalism”.
Men det är ju vänlighet, viljan att uttrycka ärligt känd, innerlig kärlek, som är vägen:
Livets bok [är] ett redskap för påvisandet och avlägsnandet av den sista resten av det slags okunnighet som skapar intoleransen och dess följeslagare ”lidandet”. Ty okunnighet är den verkliga orsaken till allt det som världen kallar ”det onda”. Där okunnigheten avlägsnas, upphör det s. k. ”onda” att existera.”
(LB st 19)
Är inte det raka motsatsen till Johannes 3:16? Martinus 1:19 (igen):
Där okunnigheten avlägsnas, upphör det s. k. ”onda” att existera.”
Gängse religion verkar ofta ha gått ut på att suggerera fram en känsla av att det finns genvägar, enkla lösningar och privilegier för vissa genom den egna tron utvalda. Ideal långt från humanitet, jämlikhet, demokrati och kosmiskt syskonskap. Det ”hårda skal” som kanske krävdes för att idéerna innanför skalet skulle överleva i en hård och krass värld, fylld av egoism och materialism, ibland förklädd till kyrklighet och ”religion”.
Den okunnighet som skall avlägsnas är, som jag tolkar det, den egna. Det är inte så att ”när världen når kunskap/ medvetenhet blir världen god”, utan när jag själv nått en viss nivå av kunskap kommer jag att ha en attityd till det s.k. onda att jag tydligt, konkret och praktiskt, ser dels det goda i det, dels dess gudomliga mission. Detta gör att det onda som ett radikalt ont skilt från det goda, upphör att finnas till i min upplevelse av världen. och medväsendena. Omvärlden = Gud slutar vara ens fiende. Och där ute i världen är ju världen blott ”något som är”, på ett vis bortom gott och ont, ett något som är som i sin helhet, när allt ”summeras” till ett facit, är mycket god. Kort sagt, själva existensen, ”något som är”, är ett ofrånkomligt plus, ett ”mycket gott”. Å andra sidan är upplevelsen av motsatsen till något som är, ”intet”, blott en tänkt upplevelse. Den kan aldrig bli ”riktig” verklighet då den ju per definition är verklighetens motsats.