Det psykiska vaccinet mot ohälsa

Coronapandemin lägger sin mörka skugga över stora delar av världen. Människor isoleras, oroar sig för egen och närståendes smitta och kanske drabbas av ekonomiska svårigheter till följd av uppsägningar och brist på arbete. Vi sätts på allvarliga prov och söker svar på hur detta kunde hända och vart det ska sluta någonstans. Vi blir samtidigt påminda om samhällets sårbarhet och hur beroende vi är av varandra ur ett globalt perspektiv.

Det är naturligt och förståeligt att en viss rädsla infinner sig när människor saknar överblick över sin tillvaro och känner sig utlämnade åt okända krafter. Men sett ur ett andligt-vetenskapligt perspektiv finns det ingenting som kan ske utan att det har en bakomliggande mening. Varje enskild individ och det globala samhället befinner sig i en utvecklingsprocess där varje erfarenhet är nödvändig för att det på sikt ska vara möjligt att skapa ett fredsrike på jorden där människan har utvecklat sitt mentala klimat till att omfatta ett kärleksfullt bemötande gentemot allt levande i tillvaron.

Vi har så oerhört mycket att lära ännu. Vi börjar bli vagt medvetna om vilka konsekvenser våra handlingar gentemot våra medmänniskor kan få. Men vi känner inte till de eviga livslagarna och förstår inte vilka konsekvenser vårt agerande gentemot djuren och våra mikroväsen som befolkar vår kropp har för vårt eget och andra levande väsens välbefinnande. Det enda sättet vi kan lära oss på är genom erfarenhetens väg.

Martinus beskriver att grunden för vår ohälsa kan sökas i vårt mentala klimat och att vi behöver lära oss tänka på ett nytt sätt för att utveckla immunitet mot allehanda sjukdomar. Det finns ingen sjukdom som i grund och botten är ett resultat av en slumpmässig smitta från en person till en annan. Det finns alltid en kosmisk grundorsak som i sin tur kan härledas till okunskap och bristande kärlek.

I artikeln Mikrokosmos (1941) uttrycker sig Martinus på följande sätt:

Medan ni möjligtvis nog kan förstå att en personlig förföljelse kan vara den yttersta konsekvensen av en av er själva tidigare utlöst liknande förföljelse av en medmänniska, även om denna händelse nu är utanför ert dagsmedvetna minne, ja, kanske ägde rum redan i ett tidigare liv, så torde det vara betydligt svårare för er att fatta att cancersjukdom, en lunginflammation eller helt enkelt en förkylning eller liknande, beror på – bristande kärlek till nästan. Inte desto mindre är detta i princip fallet. (Mikrokosmos, Artiklar 1930 – 1945)

Här är det på sin plats att erinra om att sjukdom inte ska ses som ett straff och inte heller är syftet med denna betraktelse att kritisera eller angripa någon som händelsevis befinner sig i ett sjukdomstillstånd av mer eller mindre allvarlig art. Vi har all anledning att känna empati och förståelse för medväsen som går igenom svårigheter och agera på bästa sätt för att hjälpa dem. Och självklart ska man som sjuk vända sig till dem som har bäst förutsättningar att råda bot på lidandet, åtminstone i ett kortare perspektiv, det vill säga läkare och andra hjälpare.

Men likafullt går det inte komma ifrån att sjukdomstillstånd kan vara den enda vägen för ett väsen att nå de ytterst livsnödvändiga erfarenheter som behövs för att kärleksförmågan ska utvecklas. Läkarens insats låter inte patienten komma till en djupare förståelse av vad som har orsakat sjukdomstillståndet. Inte heller innebär behandlingen av symtomen at själva grundorsaken har bekämpats.

Kärleken till mikrokosmos

Det som ofta fattas oss när det kommer till orsaken till sjukdomar är förmågan att känna kärlek till mikrokosmos. Vårt mikrokosmos utgör ett enormt universum befolkat av myriader av levande väsen. Att de ur ett visst perspektiv kan te sig oändligt små betyder inte att de principiellt är mindre levande eller värdefulla i jämförelse med vilken människa som helst. Tvärtom så befinner sig alla levande väsen, oavsett om de framträder som ett gigantiskt väsen eller ett mikroskopiskt litet väsen, på en evig livsresa som innefattar skapande och upprätthållande av medvetande. Våra mikroväsen utgör nödvändiga livsenheter för att vår egen livsupplevelse ska vara möjlig, liksom vår ”insats” i förhållande till vårt makroväsen jordklotet också är helt livsnödvändig för makroväsendet. I det gudomliga riket så sker ett oavbrutet samarbete mellan levande väsen på olika nivåer. Och vi själva är såsom gudar i förhållande till våra mikroväsen:

Vår organism består således uteslutande av levande väsen, alltifrån våra organ såsom hjärta, hjärna, lungor, lever, njurar, magsäck etc. till de minsta mikropartiklarna i själva vårt skeletts brosk och benbyggnad. Hela vår fysiska organism är således en organisation av myriader av levande väsen från högst olika livsstadier, och de utgör alla var för sig livsformer som för vårt jag betyder hela dess möjlighet till upplevelse av fysiskt liv, samtidigt som detta jag naturligtvis också betyder möjligheten till dessa livsformers fysiska framträdande. Jaget är alltså härskare i denna stora organisation av livsformer. (Mikrokosmos, Artiklar 1930 – 1945)

Hur vi förhåller oss till dessa våra medväsen i tanke och handling blir förstås avgörande för vårt öde. Som vi sår kommer vi också skörda. Om vi önskar odla röda och saftiga tomater så går det inte lika bra med gurkfrön som med tomatfrön. Vi måste anpassa oss efter livets och naturens förutsättningar. Om vi önskar en sund och hälsosam kropp så behöver vi behandla den på ett sätt som är i linje med livets lagar. Och den yttersta lagen är lagen om att älska sin nästa som sig själv. Det är inte nyttigt för vår kropp – och för våra mikroväsen – att vi stoppar i oss giftiga njutningsmedel eller äter sådant som innebär ett onödigt dråp på levande väsens organismer. Det är heller inte bra för oss eller våra mikroväsen att vi fyller vårt medvetande med ”dödskraft” i stället för med ”livskraft”. Tankar är materia och tankar kan vara livsbefrämjande eller dödsbringande. De elektrifierar organismen på ett sätt som enligt Martinus utlöses direkt i blodet:

Tänkandet blir därmed det främsta fundamentet för skapandet av blodet, och blodets kvalitet måste därför stå och falla med tänkandets natur och kvalitet. /…/ Vad en människa tänker, det blir hon. (Bisättning, s 57.)

I den mån man är inriktad på att vara till glädje och välsignelse för sin omgivning så är man också inriktad på ett kärleksfullt tankeklimat. Men det gäller förstås att veta vad som är rätt och fel i en viss situation som ter sig oklar och svår att överblicka. Vi är beroende av vårt erfarenhetskartotek och där vi saknar erfarenheter är det också lätt att handla på fel sätt och alltså emot ens eventuella goda avsikt beroende på okunskap. Vi har alla drabbats av sjukdomar och kommer förmodligen göra det ännu en tid framöver i vår utveckling. Symtomen på sjukdom kan visa sig långt efter att vi har handlat på ett felaktigt sätt gentemot vår nästa.

Att vaccinera sig mot ohälsa

Martinus skriver att det är mycket värdefullt att människan kan bekämpa sjukdomar med sådant som vaccin. Men det hör dock inte till framtiden eftersom det är en slags symtombehandling. Vidare så är det inte ovanligt att det i samband med utveckling av vaccin görs olika djurförsök som är obehagligt eller dödsbringande för djuren. Att vaccineras kan också innebära obehag för någon som inte tål vaccinationen. I mångt och mycket innebär det att motverka något ont med något som inte är fullt lika ont och därför acceptabelt under en övergångstid.

I framtiden handlar det om att använda en behandlingsform som skapar harmoni och lycka för alla väsen. En sådan metod innebär inte någon form av kamp eller bekämpande. För att kunna agera på ett fullkomligt kärleksfullt gentemot sin kropp och sina medväsen måste man förstå själva livets grundstruktur och lagen om orsak och verkan. Den andliga vetenskapen blir i en viss fas av utvecklingen en oumbärlig hjälp på vår livsresa. Med hjälp av den kan vi så småningom skaffa oss en mental immunitet emot allehanda olyckliga öden, inklusive dödsbringande sjukdomar:

Man söker skapa immunitet mot sjukdomar med vacciner, men detta är inte den fullkomliga vägen. Den kan därför endast utgöra en provisorisk nödåtgärd. Den verkliga och absoluta immuniteten mot allt det onda kan endast skapas på psykisk väg, det vill säga genom skapandet av en fullkomlig livskraft. Denna livskraft skapas inte av något som helst slag av fysisk materia, den skapas inte genom att man dödar djur eller genom att man inympar sjukdomar på andra väsen. Den kräver ingen som helst form av vivisektion eller tortyr av andra väsen. Detta psykiska vaccin eller serum, denna livskraft, skapar man med sin tankesfär. (Vägen ut ur dödsfruktan, Artiklar 1945 – 1972)

Även om studier av den andliga vetenskapen kan hjälpa oss att förstå livets struktur så behövs det konkreta erfarenheter för att vi ska utveckla känsla och intelligens i den grad som krävs för att renodlad kärlek ska kunna manifesteras. Så ännu en tid får vi sannolikt räkna med att drabbas av allehanda sjukdomar som sprider sig över jordklotet.

Micael Söderberg

”Kristi återkomst”

Livet är som ett drama med oändligt antal säsonger och episoder. Det finns ingen början och inget slut, bara delmål och övergångar som kan vara oerhört dramatiska och omvälvande. Ibland kan det vara svårt att förstå handlingen i berättelsen eftersom den har ett så rikt persongalleri med ett till synes oöverskådligt antal händelser som ska knytas samman till något meningsfullt.

Vi lever i en tidsepok där det kan te sig extra kaotiskt. Det är svårt att förstå vart mänskligheten är på väg. Världens ledare tycks i flera fall drivas av begär efter makt och dominans där den egna nationen framhålls på bekostnad av vad som skulle vara bäst för mänskligheten i stort. Man väljer att förneka allvarliga klimatförändringar och låter ekonomiska intressen gå före allmän välfärd. Det saknas en gemensam bild av hur verkligheten är beskaffad och vilken väg vi bör gå för att mänskligheten ska kunna leva i fred och harmoni.

Kanske låter man sig nöjas med konstaterandet att ”det är så människan är” och ”det finns så många olika viljor och olika synsätt och de måste alla få samsas i denna variationsrika värld”. Ja, Martinus framhåller att utveckling av tolerans och andlig frihet är avgörande för att ett fredens rike ska kunna åstadkommas på jorden. Men det betyder inte att vi behöver stanna vid ett konstaterande av att det saknas en plan och en regissör bakom detta världsdrama. Här kanske den skeptiske och desillusionerade läsaren höjer på ögonbrynen och utbrister ”Gud har ingen plats i mänsklighetens framtid. Har vi inte gång på gång sett hur religiös tro har medverkat till förföljelse, krig och intolerans? Vad mänskligheten behöver är vetenskapliga fakta som kan leda oss ut ur mörkret!”

Martinus är den förste att framhålla vetenskapens betydelse: ”…vetenskapen utgör den första begynnande kunskapen om världsalltet och tillvaron…” (LB 1, st. 180). Men han bestrider också att den jordmänskliga vetenskapen har förmåga att besvara de eviga frågorna om livets mål och mening. Därtill behövs något mera, nämligen en andlig vetenskap. En sådan vetenskap fokuserar på ”livsyttringsfacit” snarare än på att mäta och väga olika fenomen i verkligheten. Det är en vetenskap som på ett logiskt sätt analyserar själva grunden för upplevandet och skapandet. Det är en vetenskap som presenterar lösningen på livsmysteriet. Utan denna vetenskap skulle vi aldrig nå fram till ett fredsrike på jorden.

Det krävs en alldeles särskild förmåga för att förstå andligt-vetenskapliga facit. Martinus beskriver att en intuitionsförmåga är under utveckling hos varje individ:

När intuitionsförmågan blivit så högt utvecklad att den framträder som en permanent syn hos individen, ”ser” denne alltså sin egen odödliga tillvaro, ser världsalltets eviga och ofelbara kärlekslagar, ser världsalltet som ”ett levande väsen” och upplever därigenom som ett faktum ”åsynen av en alltöverstrålande Gudom”. (LB 1, st. 218)

I detta citat framhåller Martinus att det finns eviga livslagar, nämligen ”ofelbara kärlekslagar”, och att vi med intuitionens hjälp kommer att uppleva gudomen som ett faktum. Gud är alltså inte på väg ut ur mänsklighetens tillvaro. Tvärtom: Gud kommer återigen att bli närvarande i varje människas liv och medvetande.

Hur ska vi förstå aviseringen om ”Kristi återkomst” i ljuset av dessa ord? ”Kristi återkomst” beskrivs i den traditionella kristendomen ofta som en kommande, verklig händelse där Jesus Kristus återkommer till jorden i sin gudomliga form. Detta nämns också i Bibeln i olika passager såsom Matteusevangeliet (24:30): ”… man skall få se Människosonen komma på himlens moln med makt och stor härlighet.” Kristus varnar också för bedragare: ”se upp, så att ingen bedrar er. Många skall komma under mitt namn och säga: Det är jag, och de skall bedra många. – Och om då någon säger till er: Här är Messias, eller: Där är han, så tro det inte! Falska frälsare och falska profeter kommer att uppträda med tecken och under för att försöka vilseföra de utvalda” (Mark. 13:5-6, 21-22).

Man kan fråga sig om en sådan faktisk händelse, dvs. Jesus personliga återkomst, skulle kunna påverka mänskligheten i stort och vad Jesus skulle kunna åstadkomma i en pluralistisk värld med många livsåskådningar, en utbredd misstro gentemot Gud och religiositet och en allmänt materialistisk syn på tillvaron. Även om Jesus skulle göra sig hörd via de kanaler som står till buds i vår moderna värld, så är frågan hur många som skulle lyssna och som verkligen skulle lita på att det är ”Kristi återkomst” de möter eller om det är en falsk profet som drivs av grumliga egenintressen. Kanske skulle denne Jesus kunna åstadkomma en del mirakler och på så vis väcka uppmärksamhet. Men även sådana kan utsättas för granskning och ifrågasättande av vetenskapens företrädare. Det största problemet för Jesus skulle förmodligen vara att hans ord och gärningar skulle drunkna i det allmänna informationsflödet och att människor har sina behov och intressen helt inriktade på något annat än det andliga i tillvaron. Kanske skulle Jesus, likt huvudkaraktären i TV-serien ”Messias” (Netflix), betraktas som en potentiell terrorist av myndigheterna och bevakas på samma sätt som överheten hade uppsikt över Jesu liv och gärningar när han för länge sedan vandrade på vår jord. En korsfästelse kanske inte är aktuell igen, men det skulle förmodligen vara svårt för Jesus att göra sig gällande på allvar. En annan viktig fråga i sammanhanget är varför Jesus egentligen skulle komma tillbaka.

”Kristi återkomst” innebär enligt Martinus något helt annat än att personen eller ”frälsaren” Jesus återkommer till jorden. Det handlar i själva verket om en omvälvande förvandling av det mänskliga medvetandet till en nivå som Jesus själv representerade. Det innebär ett tillstånd där människan får möjlighet att skåda in i livets djupaste facit och har förmåga att praktisera samma djupa kärlek till sin nästa som Jesus utstrålade:

Alla människor skall sålunda i kraft av utvecklingen en gång komma att få uppleva ”Kristi återkomst” – inte som en profet eller världsåterlösare i kött och blod utanför dem själva – utan som en invigning i det kosmiska medvetande eller humana psyke som världsåterlösaren var invigd i och som var förutsättningen för hans framträdande i världsåterlösningens tjänst såsom modell för skapelsen av människan ”till Guds avbild”. (LB 5, st. 1734)

I Bibeln kanske följande uttryck kan spegla eller symbolisera samma innebörd:

Om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. (Joh 14:3).

Innan detta kan förverkligas måste vi alla genomgå en utvecklingsprocess där vi gör upp med alla mörka och destruktiva tankeklimat som är ett resultat av vårt kvarvarande djuriska medvetande. Vilka val vi än gör och hur mycket vi än protesterar mot gudomens plan med vårt liv och medvetande så kommer vi enligt Martinus förr eller senare att återupprätta kontakten med Gud. I denna process kommer vi att ha oändligt mycket glädje och nytta av de kosmiska analyser som Martinus presenterar i sitt verk ”Tredje testamentet”. Vad är då detta ”testamente” med huvudverket Livets Bog (dansk titel)?. Ja, för att återigen anknyta till bibliska begrepp och föreställningar så talas det om ”hjälparen den helige anden” som ska komma och upplysa människorna om det som Jesus menade att de ännu inte kunde bära. Martinus uttrycker det på följande sätt:

Att människorna under Kristi fysiska inkarnation på jorden inte var så utvecklade att de kunde förstå hela hans mission och han därför måste förebåda fullbordandet till en senare tidpunkt, bekräftar han ju när han meddelar lärjungarna, att han ännu har mycket att säga dem, men att de inte kan bära det; därför måste han räkna med att fullborda sin mission vid en senare tidpunkt, då människorna blivit mer utvecklade. Han nämner på nytt den helige Ande eller sanningens ande, vilket vill säga den sanningens vetenskap, som kommer och skall vägleda mänskligheten till hela sanningen. Den skall förkunna för mänskligheten om de kommande tingen. Den skall förhärliga Kristus, ty den skall taga av hans och förkunna det för mänskligheten.

Kristusmissionen skall alltså denna gång inte baseras på en fysisk Kristuspersonlighet med auktoritet och mirakler. Personen är denna gång anonym. Endast Kristusmedvetandet i form av kosmisk vetenskap blir det primära i Kristusmissionens förnyelse och fullbordan, som bebådats eller uppfattas som Kristi återkomst. Det är denna sanningens ande eller den oändliga kärlekens vetenskap, livets tredje testamente, som skall bli den nu begynnande nya världsepokens livsfundament. (Artikeln Falska profeter och falska kristusväsen, i Artiklar 1945-1972)

Kanske är det så att hoppet om ”Kristi återkomst” växer sig allt starkare i vissa grupperingar med hänsyn till världssituationen. Andra värjer sig för religiös inverkan på tänkandet. Radikalisering har blivit ett begrepp som väcker oro bland dem som inte längre kan tro på religiösa dogmer. ”Folk i Sverige är rädda för religionen” uttrycktes det nyligen i en TV-serie på SVT (Kalifat). Kanske är det inte själva religionen i sig som skrämmer, utan vad den kan åstadkomma med de människor som är beredda att ansluta sig till vissa föreställningar utan att ställa dem i relation till någon slags personlig moral och personligt ansvar. Kanske kan man tolka denna radikalisering som ett resultat av den osäkra tid vi lever i. Som Martinus skriver ovan finns det behov av en kärleksvetenskap som kan bilda fundament för den begynnande nya världsepoken. Vi lever enligt Martinus redan nu i tiden för ”Kristi återkomst” (artikeln Kristi återkomst – hjälparens ankomst, Kosmos nr 7/2008).

Micael Söderberg

Ett nytt år – och nystart för vår blogg

Välkommen till en nystart av vår blogg som tidigare låg på en extern websida med namnet ”Martinus Fria Blogg”. De flesta av våra gamla blogginlägg finns kvar på denna sida och vi hoppas att ni vill vara med i denna nystart och ta del av inlägg som på ett eller annat sätt anknyter till Martinus andliga världsbild.  Är du själv intresserad av att skriva inlägg som belyser den andliga världsbilden eller reflekterar över densamma så är du välkommen att höra av dig till oss på mejladressen: info@martinus.se.

Vi inleder med några tankar inför det kommande året.

Ett nytt år!

När du tänker tillbaka på året som gått: vad är det för tankar och känslor som far igenom huvudet? Har du gjort några nya värdefulla erfarenheter på din livsresa? Har du fått nya insikter kring livets mysterium, eller har du inte haft tid att stanna upp och fundera över varför vi är här och vad meningen med tillvaron egentligen är? Kanske tillhör du dem som måste fokusera på arbetet i första hand, ett arbete som du kanske ägnar dig åt av ekonomiska skäl. Det är få förunnat att på heltid få ägna sig åt sina mest personliga och inspirerande intressen. Vi känner oss ofta fångade av en verklighet som vi inte kan påverka i särskilt hög grad. Vardagslivet är fullt av utmaningar som vi behöver ta itu med och det är inte alltid som livet blir som vi har tänkt oss.

Enligt Martinus är det viktigt för oss att stanna upp och reflektera över vår situation. Vi behöver bli medvetna om att alla våra upplevelser, såväl ljusa som mörka, är helt nödvändiga inslag i vår dagliga skolning av vårt medvetande. När vi möts av ett mörkt öde så är det gudomens sätt att tala om för oss vilka konsekvenser som blir resultatet av vårt sätt att agera gentemot oss själva och vår nästa. Det är inte något straff för ”begångna synder” utan en kärleksfull undervisning som ofrånkomligen leder oss framåt mot ljuset och det humana medvetandet. Det finns i själva verket ingen ”synd” utan bara okunskap om de kosmiska livslagarna. Denna okunskap kan vi råda bot på genom att studera verkligheten och göra oss medvetna om vad Guds plan är med oss själva och med tillvaron på detta klot.

I varje möte med en medmänniska och i varje vardaglig situation har vi ett val att agera i enlighet med vår nedärvda djuriska medvetandetendens eller i enlighet med ett begynnande mänskligt medvetande. Vid de tillfällen vi reagerar med irritation eller intolerans, missunnsamhet eller småsinthet så är det djuret inom oss som släpps lös för en stund. Detta skapar ofta dåligt samvete eller skuldkänslor som i bästa fall medverkar till att vi agerar på ett annat sätt nästa gång vi möts av samma händelse. Vi behöver träna på tolerans, medmänsklighet och ödmjukhet för att så småningom nå en djupare förståelse för tillvarons mysterium och den gudomliga världsplanen.

Under 2019 har världen, liksom tidigare år, präglats av många internationella konflikter och allvarliga hot mot jordklotets miljö. Miljontals människor befinner sig på flykt undan krigshärdar och det tycks råda ett allt hårdare politiskt klimat där världens ledare i flera fall har en relativt öppen diktatorisk framtoning. Martinus har redan för länge sedan skrivit att det inte finns någon verklig demokrati (eller kommunism) i världen, utan det finns bara mer eller mindre uppenbara eller kamouflerade maktgrupper i form av staternas regeringar som i hög utsträckning fungerar på ett diktatoriskt sätt. Att det finns rösträtt i en del av staterna har inte lyckats undanröja svårigheterna, utan ”diktaturprincipens kvävande bläckfiskarmar med sina sugskålar omslingrar alla stater och individer i detta ögonblick (…)” (Den andliga vetenskapens nödvändighet, Kosmiska lektioner 4). Det är naturligt att människor reagerar starkt på olika former av frihetsberövande och någon bestående fred kan vi inte räkna med förrän mänskligheten har utvecklat ett betydligt mera humant sinnelag till följd av nödvändiga erfarenheter av krigets konsekvenser. Men det är viktigt för varje enskild individ att rannsaka sina egna motiv och beteenden. Ingen annan människa än du själv kan ta ansvar för din egen utveckling. Ingen annan än du kan bestämma om du ska agera kärleksfullt eller med hat gentemot din omgivning.

Vi har som sed att önska varandra ett gott nytt år. Med det menar vi främst att vi hoppas att vår medmänniska ska få ljusa upplevelser och känna ett välbefinnande under det kommande året. Kanske borde vi också önska varandra kraft och styrka att möta olika utmaningar och svårhanterliga händelser. För vi får nog räkna med att vårt öde har både det ena och det andra i beredskap.

Själva årsskiftet är enligt Martinus en gudomlig och livsbetingande princip i världsalltet. Firandet av nyår utgör i kosmisk belysning en minneshögtid för odödlighetsprincipen. Men vi är ännu inte medvetna om denna princip i dess verkliga storhet. Det kosmiska kretsloppet har också ett år med årstider motsvarande jordklotets årstider: vinter, vår, sommar och höst. Enligt Martinus så befinner vi oss i det kosmiska spiralkretsloppets vinterzon. I denna vinterzon ter sig mycket i tillvaron som sovande eller dött i jämförelse med vad som väntar i en kommande vår och sommar. Vi lever alltså i ”dödens eller den dräpande principens kulmination”. (Artikeln Julafton och nyårsafton, Artiklar 1945 – 1972). Men kretsloppet kommer oundvikligen att leda oss framåt, ut ur mörkret och fram emot både den jordiska våren och, så småningom, den kosmiska våren. Det finns all anledning att ha tillit till den gudomliga världsplanen, oavsett vad som väntar oss under det kommande året.

Micael Söderberg