Vad är verkligt?

För många år sedan stötte jag på en bok med titeln Dubbla verkligheter. Jag minns inte om jag läste den så noga, men samme författare hade också skrivit boken Ovetande och vetande som vi använde som kurslitteratur i ämnet sociologi. Båda böckerna tilltalade mig, kanske för att jag började ifrågasätta just vad som kunde betraktas som den hållfasta, konkreta och greppbara verkligheten och vad som var möjligt att förstå och veta om denna ”verklighet”. Någonting sa mig att det inte riktigt var som jag fram till dess hade trott: att livet här och nu, den materiella, fysiska tillvaron var allt som faktiskt existerade och allt tal om något överfysiskt eller icke synligt endast hörde samman med övertro och religiösa föreställningar och därmed också något overkligt.

Dessa böcker antydde en form av vetande som var otillgängligt och dolt; de spred tankar om en verklighet bortom förnimmandet, men som ändå fanns där och enligt författaren tedde sig precis lika så verklig som den jag kunde se och höra, känna och uppleva mitt i vardagen. Vår sociologilärare, som med akademiska ögon sett tedde sig något kontroversiell, menade dessutom att det var möjligt att börja uppleva något av denna osynliga värld, eller att vi åtminstone skulle frigöra vår kreativa förmåga om vi slutade ta den vardagliga världen för given och istället försökte se världen ur ett annorlunda perspektiv.

Det blev upptakten till en slags inre förvandlingsprocess som öppnade upp mitt sinne för att allting kanske var något annat än vad det föreföll att vara. Det var inte en odelat positiv upplevelse, ty nu hotade marken att rämna under fötterna och jag kunde inte längre vara säker på något, för känslan av säkerhet var just det som ställde upp hinder för att se bortom det vardagliga och taget-för-givna i tillvaron.

Fanns döden som en obeveklig mur mellan existensen och icke-existensen? Eller var döden bara övergången till en annan slags upplevelseform som vi ännu inte kunde förnimma? Sett ur detta perspektiv skulle ju döden faktiskt inte existera, mer än som en föreställning om ett ”icke-vara”. Och om döden inte existerade: vad betydde detta för livets faktiska innebörd och vara? Då måste ju livet vara något helt annat än det vi tror?

Jag minns att dessa och liknande tankar under en period ledde till existentiell oro som jag inte riktigt kunde befria mig ifrån. Hur skulle jag få veta om det jag upplevde faktiskt var verkligt och hur skulle jag förhålla mig om det skulle visa sig vara – något helt annat? Jag var tvungen att läsa vidare, det gick inte återvända till en verklighet som alltmer började förlora sina fasta konturer.

Utforskandet ledde omsider fram till den kosmiska världsbilden som Martinus beskriver i sitt huvudverk Livets Bog. Och kanske kan man lockas att tro att jag därmed hade fått ro i mitt inre beträffande verklighetens natur och dess avgränsning gentemot det overkliga. Till viss del blev det nog så eftersom Martinus presenterar en heltäckande förklaringsmodell över världsalltet som omfattar alltifrån Gud och religion till vetenskap och politik; han förklarar människans nuvarande situation och sätter in vardagen i ett allomfattande utvecklingsperspektiv där ingenting sker förgäves utan allting tvärtom är ett led i den gudomliga skapelseplanen, såväl ”död och förintelse” som livsupplevelsens kulmination i det sexuella mötet mellan två levande varelser. Livet ska helt enkelt betraktas som ett fullkomligt konstverk, ett evigt pågående projekt som kommer allt och alla till glädje och gagn. ”Döden” är, som jag redan då misstänkte, en tänkt företeelse och någonting vi absolut inte behöver vara rädda för.

Men inte bara ”döden” utan hela livsupplevelsen vilar i själva verket på att ingenting djupast sett egentligen är vad det synes vara. Vi upplever enligt Martinus i skärningspunkten mellan det eviga och det timliga, det begränsade och det oändliga. Alla utryck för något begränsat och timligt döljer något evigt och obegränsat. Allting vi kan beskriva i tillvaron och hur det ter sig: litet, stort, vackert, fult, mörkt, ljust, är endast uttryck för hur det upplevs ur ett visst perspektiv. Men denna perspektiviska upplevelse är dock en högst påtaglig illusion och därmed också verklig för upplevaren och skaparen som i sig själv representerar det obegränsade, stilla och eviga.

När jag idag upplever något som ”overkligt” handlar det om att jag inte kan förstå eller förnimma detta något ur mitt nuvarande perspektiv. Det kanske befinner sig för långt bort i horisonten eller på ett intellektuellt eller känslomässigt plan som jag ännu inte kan ta till mig. Oftast rör det sig om en ”känsla av overklighet” när någonting nytt och främmande inträffar, som när en kär vän hastigt lämnar det jordiska och går in i en verklighet som jag, ännu så länge, inte dagsmedvetet kan uppleva eller förstå, annat än i teorin. Det overkliga kan naturligtvis också vara något glädjefullt och oväntat, som när den ”döde” visar sig i natten och utstrålar en livskraft som får vännen att framträda som mera levande än när han stod i beredskap att lämna jordelivet. Det verkliga och overkliga byter så att säga plats. Vi säger: ”det var så verkligt… som om han faktiskt stod där.” Men säkra kan vi ju trots allt inte vara. Alla ”övernaturliga” upplevelser kan på detta sätt te sig overkliga trots att de kanske ur ett specifikt perspektiv är mera verkliga än det vi upplever varje dag.

Det overkliga kan lika gärna framträda i vardagen, på jobbet, när man ifrågasätter vad meningen är med alla krav och utmanande uppgifter. Det visar sig i familjelivet när någon blir lämnad eller går igenom en kris för att kärleken tycks ha slocknat. Lidandet är förmodligen den upplevelseform som vi har allra svårast att förstå, samtidigt som ingen kan bestrida påtagligheten av själva lidandets upplevelse. På samma sätt är sorgen lika påtaglig över den bortgångne vännen som känslan av overklighet när man inser att det inte längre går att komma över på en kopp kaffe eller slå en signal för att höra hur dagen har varit.

Det verkliga är det viktiga, det som påkallar uppmärksamheten och upptar vårt koncentrerade medvetande. Kanske kan det vara sådant vi längtar efter och värderar: kärlek, gemenskap, samhörighet, människor vi tycker om, musik vi älskar att lyssna till. Allt sådant som ger trygghet, säkerhet – och mening. När vi har svåra stunder drömmer vi oss bort till tider som betytt mycket för oss. Minnena kommer tillbaka och det är som om vi vore där igen, tillsammans med den älskade och ett liv som framstår som mera verkligt än nuet.

Martinus menar att spiralkretsloppets kosmiska sommartid inträffar i salighetsriket, där vi lever i vår inre minnesvärld och ser tillbaka på det förgångna i ett förklarat ljus. En större salighet och njutning går det inte att föreställa sig. Ändå lever vi ”bara” i minnena av det som en gång var. Kanske är det först då vi till fullo förstår verklighetens natur.

Existensberättigande

Häromdagen samtalade jag flyktigt med en kvinna vars dotter begick självmord för några år sedan. Dottern gick andra året på läkarlinjen när hon av okänd anledning inte ville leva längre. Kvinnan och jag talade inte om detta, utan om gemensamma erfarenheter av undervisning på olika nivåer. Det kändes som om vi förstod varandra och vi nickade igenkännande åt varandras beskrivningar av hur det är att försöka leva upp till de krav och förväntningar som högskolestuderande kan ha på en lärare. Kvinnan hade ett lågmält uttryck, som om hon var rädd att ta plats eller förarga någon. Samtidigt kunde man ana en stark vilja och integritet.

Hur lever man vidare efter det besked som kvinnan en dag möttes av, kanske av en polisman som med tungt sinne ringde på dörren och framförde det oerhörda, det otänkbara, det allra sista som en mor vill höra? Hur kan man rent fysiskt fortsätta att förflytta sin kropp i rummet när luften känns tjock och ogenomtränglig som i en obehaglig dröm där varje försök att fly blir en kamp mot något som drar en bakåt mot det mörka och kvävande?

Ett liv är en flyktig händelse i tillvarons oändliga ström av händelser. Människor föds och dör. Det händer varje dag, medan människor lever som om de vore eviga varelser. Sällan behöver vi fråga oss om vi har ett existensberättigande och vad meningen med vårt eget liv är. Du lever, så enkelt är det. Meningen är själva levandet i sig. Du gör som alla andra. När barndom och ungdom är slut måste du tänka på att upprätthålla levandet på bästa sätt. Du känner dig ensam och söker en livskamrat. Du har förmågor och en vilja att utföra något. Något som har betydelse för andra eller åtminstone för dig själv.

Men när den där smygande känslan av meningslöshet infinner sig, som en gökunge bland alla livsprojekt och vardagliga rutiner: vad gör vi då? När tid och rum förlorar sina konturer och vi står vid sidan om och betraktar människor som fortsätter röra sig som om det faktiskt fanns en mening med det.

Martinus förklarar att allt är meningsfullt. Även det mest oansenliga, triviala och intetsägande i tillvaron är oumbärligt och värdefullt. Det kan låta absurt. Skulle det vara meningsfullt att en mor förlorar sitt barn på samma sätt som den kvinna jag talade med häromdagen? Skulle det vara meningsfullt att ägna återstoden av sitt liv åt att tänka på vad man kanske gjorde för fel eller vad man kanske borde ha gjort i stället? Finns det anledning att ändå känna något slags existensberättigande när man har upplevt något som skulle kunna tolkas som det största misslyckandet av alla?

Och varför räcker meningen inte till för dem som inte ser någon annan utväg än att fly alla tänkbara skäl att leva? Karin Boye och Viktoria Benediktsson var begåvade och beundrade författarinnor. Båda slutade sina liv i förtid. Karin hittades en aprildag 1941, ensam i skogen där hon hade svalt sömnmedel i tillräcklig omfattning för att aldrig vakna. Viktoria låg på sängen i ett hotellrum några decennier tidigare och använde ett vasst rakblad som fick blodet att strömma ut.

Det hade aldrig kunnat hända om de båda hade insett att livet aldrig tar slut. Men hur skulle de kunna nå denna insikt? Hur skulle någon kunna övertyga dem om att de gång på gång återvänder till jordelivet för att ta vid där de senast lämnade det?

Kanske skulle jag vilja förklara för kvinnan jag talade med att ingenting har varit förgäves och att hon bara behöver ha tillit till Gudomens plan. Men vad skulle det tjäna till? Vore det då inte mera för min egen skull som jag framförde detta budskap? Som om jag ville övertyga mig själv om att Gud finns och dämpa mina egna tvivel på vad som är meningen med just mitt liv. Kanske vore det ett sätt för mig att få ett existensberättigande.

Nej, mitt värde som människa består bara i detta att finnas till och gå den väg som Gud har utstakat för mig. Kanske var det bara meningen att vi skulle träffas och tala en stund om våra gemensamma erfarenheter för att därefter fortsätta att leva, just så som våra liv ska vara.

Lycka och lidande

Lycka och lidande: två ord, två upplevelseformer som våra liv kretsar omkring. När det ena dominerar tycks det andra vara tillbakahållet – lyckan uppstår ibland i det ögonblick som lidandet upphör; ja, det kanske rentav är första gången som en människa kan känna uppriktig glädje över livet, som om det har återvänt efter en längre tids sorg och smärta.

Båda fenomenen är subjektiva. Det som är lycka för mig kan vara lidande för dig. Du känner dig ensam, jag känner mig fri och obunden; du älskar att arbeta, jag tyngs av alla krav; du känner att du lever när du får resa och möta nya människor, jag känner frid när jag får vandra ensam i naturen. Det som ger inspiration och livsenergi för en människa kan skapa olust och sorg för en annan. Inte konstigt att det är så svårt för oss människor att leva samman, när vi har så olika behov och förväntningar på livet. Ändå behöver vi varandra för att bli riktigt lyckliga.

Lycka och lidande engagerar både lekmän och forskare, ung som gammal, man eller kvinna. I dagens söndagsbilaga av DN nämns att det som gör oss lyckliga är nära vänner, kärleksrelationer, arbete, socialt och fysiskt aktiv fritid, strävan efter meningsfulla mål, ideellt arbete och att göra goda gärningar. Vi blir inte lyckliga av framgång, skönhet, passiva semestrar, mera pengar eller av att shoppa.

Docenten Bengt Brulde forskar om lycka, men hade egentligen lidandet som huvudintresse när han skulle ta itu med sin avhandling i praktisk filosofi. Han menar att lycka hänger samman med att vi finner en mening i tillvaron, och det kan vi göra utan att behöva någon gud. Men att själv må bra är inte tillräckligt för att livet ska vara meningsfullt. Detta uppnås genom att hjälpa andra, genom att leva på ett moraliskt sätt. Lycka och mening skapas då vi arbetar för att gynna en större helhet. Han går så långt som att säga att den som inte arbetar för en bättre värld kan anses vara utestängd från det fullt meningsfulla livet.

Jag brukar halvt skämtsamt, halvt på allvar säga att ”vi är inte här för att vara lyckliga, vi är här för att lära oss”. Och lärande sker genom motstånd, alltså kan vi räkna med en hel del lidande i en eller annan form. Ibland kan de yttre betingelserna vara förhållandevis behagliga. Vi har en fast bostad, vi har vänner, vi har ett arbete som vi kan försörja oss på, vi har lediga dagar då vi är fria att göra vad vi vill. Och likväl; ibland kommer en oro över oss, en olust, ett inre obehag som vi inte kan befria oss ifrån. En känsla av att vi tvivlar på meningen med vardagens alla måsten, en känsla som sätter sig i kroppen, som förgrenar sig och hotar att ta över livsinspirationen. Kanske övergår obehagskänslorna till ett smärttillstånd som legitimerar de tunga känslorna och förstärker dem.

Har lidandet mening?

För några år sedan utkom en bok på förlaget Natur och Kultur med den förhoppningsfulla titeln ”Lidandets mening”. Där frågar sig redaktören Kjell Kallenberg om lidandet kan tas bort, om det är önskvärt att så sker. Kan sorgen vara det pris vi får betala för kärlek? Vill vi avstå från kärlek för att inte senare behöva drabbas av sorg? Och hur är det med konsten: är det inte så att stor konst har utvecklats genom lidande? Hur som helst så är lidandet verklighet och författaren spekulerar kring behovet att acceptera och förstå lidandet som fenomen och att livet kanske skulle vara fattigare utan detta.

Peter Nilson filosoferar i samma bok om lidandets gåtfullhet. Det är en utmaning mot allt förnuft samtidigt som insikten om dess villkor kanske skulle ge människan en frihet som annars är oåtkomlig för henne. Att undvika lidande är den starkaste drivkraften; bakom varje social utopi eller politiskt program finns en vision av ett samhälle där lidandet har minskats.

Men ser man till naturen tycks hela skapelseprocessen vara ett resultat av en lång rad katastrofer, menar författaren. Vår existens är möjlig genom flera domedagar som drabbat solsystemet, mycket har utplånats i universum för att något annat skulle kunna skapas. Under kritaperioden utrotades de stora reptilerna och banade väg för en annan värld med livsrum för nya varelser. Även inom fysiken finns det tecken på att nedbrytning, sönderfall, förintelse är en del av tingens ordning. ”Liv, skapande och insikt har köpts till ett ohyggligt pris av kaos och död” skriver Peter Nilson ödesmättat.

Men är således lidandet ett resultat av de villkor som präglar en slumpmässig skapelseprocess? Frågan om mening infinner sig obönhörligen. Peter Nilson noterar att förnimmelsen av meningsfullhet är lika grundläggande eller alldaglig som upplevelsen av det absurda och det meningslösa. Kanske är dagens människa mera fångad av känslan av meningslöshet och tomhet, men människan är samtidigt en meningsskapande varelse. Det till synes meningslösa kan tillskrivas en mening. Vetenskap och konst skulle inte kunna existera utan någon slags mening och vi anar, menar Peter Nilson, att tillvaron präglas av att ordning kan uppstå ur kaos och att skapelse pågår.

Kan mening upplevas mitt i ett omåttligt lidande? Psykologen Viktor Frankl har skrivit om sina upplevelser i ett koncentrationsläger under andra världskriget. Han iakttog att människor även i yttersta nöd kan bibehålla sin inre frihet och värdighet in i det sista: yttervärldens tvång kan omvandlas till något meningsfullt i den lidandes inre. Samtidigt är det kanske endast ett resultat av människans anpassningsförmåga, hennes drift att göra livet meningsfullt, trots dess absurditet.

Peter Nilson frågar sig om det är nog att människan genom lidandet kan vidga sin horisont, att själsstyrkan kan växa, att hon kan utvecklas. Jag tror att frågan endast kan besvaras med ”Ja” om vi inser eller räknar med livets evighet och Gudomens existens. Så länge vi håller oss inom ett materialistiskt ett-livs-perspektiv kommer vi aldrig att bli helt tillfreds med den personliga mening vi kan tillskriva livet. Förr eller senare kommer livet att utmana våra föreställningar.

Enligt Martinus har vi ett långt större ansvar för vårt välbefinnande än vi än så länge kan förstå. Destruktiva tankeklimat: sorger, svårmod, bekymmer åstadkommer en nedbrytningsprocess som undergräver vår hälsa. Paradoxalt nog är det både nödvändigt och ”farligt” att lida. Nödvändigt eftersom vi inte skulle kunna väckas ur vår kosmiska slummer och nå insikter om oss själva, livet evighet och Guds existens; farligt därför att martyrskap, bitterhet, svårmod, depression skapar en underminering av livsmodet, gör oss sjuka. Vi måste lära oss att förhålla oss till lidande och smärta på ett sätt som får själsstyrkan att växa. Om vi inser dess nödvändighet och djupare mission kan vi också släppa taget om oss själva och överlåta oss i Guds händer, utveckla vår tillit till att allt är precis som det måste vara. Ingen och inget i vår omgivning har skuld i att vårt öde gestaltar sig just så som det gör; inte obehagliga medmänniskor, inte myndigheter, inte slumpartade kaotiska naturprocesser, inte mörka krafter. Bara vi själva är den djupaste orsaken till vårt öde, och Gudomen vägleder oss fram till ljuset på allra bästa sätt. Så enkelt, men så svårt att förstå mitt i livets upplevelse.

”Till den, som i sitt eget livs djupaste smärta förmår att ge avkall på sin egen vilja till fördel för Guds vilja, kommer det alltid att sändas en ängel i den mörkaste stund.” Martinus, s 64 i boken ”Ut ur mörkret”.