När man spontant frågat människor vad meningen med livet är får man ofta de mest skiftande svar beroende av vem man frågar och i vilken situation den tillfrågade är i för ögonblicket. En för stunden mycket uppspelt och glad individ kan svara att meningen med livet är ”att leva det” t.ex. Medan en dyster och livstrött dito kan svara att ”det finns ingen mening alls – livet är meningslöst”. Andra varianter är att bilda familj, spela golf, samla frimärken eller att bli framgångsrik i karriären.
Dessa olika och varierande svar kan man sortera in under rubriken ”exoteriska” svar, alltså svar som är beroende av situationen i tid och rum, hur man mår och har det för tillfället, o.s.v., ett slags ”underifrån-perspektiv”, alltså. Något som skapas och alltså har en början och ett slut. Frågan är också vanlig när människor börjar bli ”djupsinniga” eller sentimentala, av olika skäl.
Det är uppenbart att de tillfrågade sällan själva ställt sig frågan vad livets yttersta mening är, vad denna skulle vara utan hänsyn till hur den tillfrågade mår för ögonblicket eller hur han eller hon har det just då.
Vanligt är också sammanblandningen av frågorna om vad själva meningen med livet är, och vad livet är i sig självt. Vad livet är i sig, menar Martinus vara ett något som bara finns hos levande väsen, och eftersom allt är levande, enligt samma källa, är också livet en icke oväsentlig beståndsdel av hela universum, från minsta lilla mikrob till helheten. Livet är alltså på något sätt närvarande överallt och i olika former, från påtagligt materiella till imateriella och osynliga ting och varelser.
Så till frågan om vad själva meningen med livet kan sägas vara: Enligt Martinus anger frågan om meningen med livet ett slags riktning, och en rörelse i tiden. Han menar att livets mening är att göra erfarenheter, att upplevelsen av livet ger olika slags erfarenheter inom alla områden och att dessa upplevelser samtidigt måste ge erfarenheter som sammantaget utvecklar individen från ett mindre vetande och erfaret tillstånd, till ett mera och högre dito. Man kan med detta för ögonen förstå att livets yttersta mening är att leva det och att göra erfarenheter. Därmed menas alltså att ett erfarenhetsberikande ofrånkomligen skapar utveckling från ett primitivare till ett mer intellektuellt stadium hos det levande väsendet. Ingen kan göra erfarenheter utan att påverkas och utvecklas av och genom dessa erfarenheter. Detta kan sägas vara den esoteriska meningen med livet, livets mening ”ovanifrån”. Livets yttersta mening är alltså att uppleva det och att göra erfarenheter, och därmed också att utvecklas.
Jan Seilitz
3 Comments
Ja du Jan. Man får liksom nöja sig med ATT det finns en mening och att vi är på väg nånstans som i slutänden kommer att förgylla vår tillvaro, tillgodose våra drömmar och önskemål. Allt som sker HAR en mening, det är nödvändigt för oss.
För mig är den viktigaste insikten att inget går förlorat och man kan inte mista kontakten med dem som är viktiga för en. Även när det känns tungt orkar man tänka att det är bara en tidsfråga innan det vänder.
Tjaba
Tack för dina tankar, Jan, som jag helt håller med om.
Bara några reflektioner. Ur jagets/urbegärets synvinkel måste allt som tillfredsställer detta urbegär vara meningsfullt, dvs. allt slags, ständigt varierande kontakt med den (både andliga och fysiska) materia jaget är evigt knutet till med hjälp av urbegäret, kort sagt allt slags skapande (omskapande av materien) och därmed allt slags upplevande – oavsett vad (oavsett om det rör sig om kulminerande behag eller obehag och allt däremellan).
För djuret upplevs, antar jag, allt som innebär behag som meningsfullt och allt som innebär obehag som meningslöst.
För jordmänniskan/kulturmänniskan är det ofta just det du är inne på som skapar mening, att skapa, uppleva, erfara, utvecklas. Har man nått dithän att man förstått – och ofta fått det bekräftat via egen erfarenhet – att man också kan utvecklas via obehaget, har man ju nått en djupare insikt än djuret, eftersom man kan finna mening i det djuret (antar jag) finner meningslöst. Men naturligtvis finns i botten hela tiden den naturliga driften att försöka permanenta behaget, men man börjar som kulturmänniska inse att en mer långvarig lycka aldrig kan byggas på egoism och andras obehag, utan endast genom att själv utvecklas i mer human, tolerant och allkärleksfull riktning. Och detta kan också många gånger bekräftas av den egna erfarenheten.
Så blir strävan efter behag och viljan att undvika obehag trots allt också en vägvisare för längre komna kulturmänniskan, dock med den skillnaden att hon har ett vidare perspektiv på livet än djuret och strävar efter ett behag på en mer solid och långsiktig grund än djuret.
Hilsen fra Algotezza
Bra ”tezzan” – vi ångar iväg på samma spår och i samma riktning, du och jag. Det slog mig ett tag, efter ditt inlägg, att den eviga frågan om huruvida mörkret, eller det så kallade onda, står i något motsatsförhållande till sin motsats, det goda och ljusa. Och det gör det naturligtvis. Men visst är det sätt på vilket man inom den religiösa sfären utmålar det mörka och onda som ett verk av djävulen, och att det därför strider mot Gud, en hårdknäckt nöt för de svårt religiösa. Med det urgamla teodicéproblemet sitter man i dessa kretsar alltjämt kvar i naftalinångorna och river sitt hår för att få den omöjliga ekvationen att gå ihop. Och aldrig ska man lyckas.
Då är det en härlig och befriande tanke från Martinus att Gud är allt. Här finns det inte längre något teodicéproblem kvar att oja sig över. I och med att Gud också skapade mörkret och lidandet så faller alla pusselbitar på plats, och i förlängningen lär vi oss förhoppningsvis förstå och uppskatta även eländet. Man behöver naturligtvis inte gilla svårigheter och elände på alla sätt, men att de är nödvändiga, är följdriktigt uppenbart. För säkerhets skull har Martinus reserverat sina tankegångar genom att uppfinna begreppet ”obehagligt gott”. Det är fiffigt och mitt i prick.
Kul, förresten, att du är med redan i början av den här bloggen, Algotezza. Jag tycker att texterna här kan vara lite personliga så länge det finns en Martinusvinkling i dem. Personligen är jag lite uttråkad av texter som med minimala förändringar säger exakt vad Martinus själv har sagt, tidigare. Jag tycker gott att hans texter kan utgöra skelettet och att kreativiteten kan få flöda kring detta med inslag av allt övrigt som händer i vardagen. Det är ju först när Martinus texter nagelfarits och blivit en del av en själv som det verkliga äventyret börjar. Att bara citera ”mästaren” betyder ju dessutom att ge upp en del av sig själv. Martinusrobotar och dito -mekaniker är bra som uppslagsverk, men inte nödvändigtvis bättre än originalet, Martinus. Så fram för det fria och kreativa ordet och minska något på papegojandet.
Hälsar en allt sömnigare / Jan, framemot natten