Om vetenskap och så…

Hej människor

En allmän vördnad för begreppet vetenskap tycks, enligt vad jag förstått, ha cementerat uppfattningen om vad vetenskap egentligen är för något. Det finns en mängd definitioner av ordet med utgångspunkt från de positioner man bekänner vara sin egen hemvist. Man vill gärna hänföra det man sysslar med till vetenskap för att på så sätt legitimera och ge tyngd åt vad man menar är ens egen uppfattning om hur tillvaron är beskaffad.

Inte minst är det en vanlig uppfattning inom martinusverksamheten att Martinus kosmologi mycket väl kan inordnas under ett vetenskapsbegrepp. Och det kan man väl, i varje fall i allt väsentligt. När jag under lördagens fina föredrag av Magdalena Rosell på NBV slogs av hennes gedigna kunskaper inom sitt område, så noterade jag återigen denna längtan efter att, så att säga, “höja” värdet av kosmologin genom att sortera in Martinus världsbild under begreppet vetenskap. Det är visst lovvärt, men är det så himla nödvändigt?

Är det inte i stället så att Martinus kosmologi redan passerat “vetenskapsstadiet” och blivit något alldeles eget; något som vi egentligen inte känner tl sedan tidigare? Är det inte så att det vi idag kallar vetenskap, enligt vilken definition vi än vill ge begreppet, egentligen är en vidareutveckling av en tidigare, enbart religiös världsbild. Har dessutom inte vår tämligen nyvunna förmåga att kika in i mikrokosmos med hjälp av nya tekniska landvinningar ställt mycket av den mekanistiska världsbilden på högkant? Är inte tvetydningen inom partikelfysiken ett tecken på att en enbart mekanistisk förklaringsmodell inte längre håller, och på att det vi idag kallar vetenskap i mångt och mycket vilar på antaganden och postulat som längre fram i utvecklingen måste revideras? Möjligen bortsett från matematiken.

Av sådana och liknande skäl kanske vi borde börja tänka i annorlunda banor, i varje fall angående behovet att nödvändigtvis kalla Martinus kosmologi för en vetenskap. För, vad är begreppet vetenskap egentligen värt idag, eller framför allt – vad är det värt i morgon? Man kan leka med tanken att om dagens vetenskap är en utveckling av gårdagens religion, så är Martinus kosmologi en vidareutveckling av båda dessa. Både religion och vetenskap ryms inom begreppet Martinus kosmologi, men som jag ser det ryms inte kosmologin i sin helhet inom något av dessa begrepp. Kosmologin som Martinus beskriver den, rymmer både en emotionell och en intelligensmässig sida. Och det är väl så vi egentligen borde försöka se på världen eftersom det är vi – betraktarna – som ser på och manipulerar den. Enbart vetenskapen gör det inte.

Historien har visat att så kallade vetenskapliga sanningar måste revideras och i en del fall helt strykas ur tidigare verklighetsbeskrivningar och ontologier. Men gamla “sanningar” sitter djupt i människan, och om jag inte helt missförstått saken så existerar det fortfatande ett “Flat Earth Society” nånstans, något som visar att “absoluta” sanningar efter hand måste justeras. Vi behöver alltså inte, enligt min mening, nästan tvångsmässigt försöka bevisa att Martinus kosmologi är en vetenskap. I all synnerhet som man inte entydigt lyckats definiera begreppet vetenskap eller ens vara säkra på att det vi vet idag håller i morgon. Verkligheten är mer och annat än dess detaljer och dessutom “svår att få tag på”.

 Kanske är Martinus istället svaret på den naturliga utveckling av människans medvetande som började redan när hon på allvar kunde fundera över sin roll och plats i universum. Som jag ser det är Martinus kosmologi kärnan i en framtida åskådningsmodell som står höjd över både vetenskap och religion. Inte så att den förkastar dessa båda, men istället så att den kompletterar människans behov av att begripa tillvaron på ett djupare sätt. Människan behöver, och har behövt, både religionen och vetenskapen som dessa hittills har sett ut. Men vad jag föreställer mig att hon verkligen kommer att behöva i framtiden är en ontologi som också inbegriper allt i människans verkande och görande. Vi kommer att behöva en verklighetsbeskrivning som är höjd över detaljerna; en verklighetssyn som inbegriper det levande väsendet. Det levande i det levande väsendet är, som jag ser det, den verkliga vetenskapens yppersta och gudomliga substans och den verkliga vetenskapens urbrunn. Kanske är det också här vi bör lägga startblocken för att ge ordet vetenskap en verkligt “vetenskaplig” timbre och göra ordet till ett värdighetsattribut, värt namnet.

Gomidda, från D-gatan och hare gott / Jan

Recommended Posts

2 Comments

  1. Om vetenskap och konst av Johann Wolfgang von Goethe

    “Då vi inte kan åstadkomma en helhet vare sig genom vetandet eller genom reflektionen – eftersom det ena (vetandet) saknar det inre och det andra (reflektionen) saknar det yttre – så måste vi med nödvändighet tänka oss vetenskapen som konst, om vi ska kunna förvänta oss någon form av helhet från den.

    Vi ska dock inte söka denna helhet i det allmänna eller i det överdrivna, utan så som konsten alltid framställer sig som en helhet i varje enskilt konstverk, så borde också vetenskapen också varje gång visa sig som en helhet i det enskilda som just behandlats.

    Men för att kunna närma sig ett sådant åtagande, så borde man inte utesluta någon av de mänskliga förmågorna när man ägnar sig åt vetenskap. Aningens (intuitionens) djup, ett säkert betraktande av det närvarande, matematiskt skarpsinne, fysisk noggrannhet, förnuftets vingar, förståndets skärpa, rörlig längtansfull fantasi, kärleksfull glädje till det sinnliga – ingenting av detta kan undvaras för att på ett levande och fruktbart sätt kunna fånga ögonblicket. Och redan genom detta kan ett konstverk – oavsett innehåll uppstå.

    (Johann Wolfgang von Goethe, med avseende på hans färglära).

    Originatext:

    Farbenlehre

    Da im Wissen sowohl als in der Reflexion kein Ganzes zusammengebracht werden kann, weil jenem das Innre, dieser das Äußere fehlt; so müssen wir uns die Wissenschaft notwendig als Kunst denken, wenn wir von ihr irgend eine Art von Ganzheit erwarten. Und zwar haben wir diese nicht im Allgemeinen, im Überschwenglichen zu suchen, sondern wie die Kunst sich immer ganz in jedem einzelnen Kunstwerk darstellt, so sollte die Wissenschaft sich auch jedesmal ganz in jedem einzelnen Behandelten erweisen.
    Um aber einer solchen Forderung sich zu nähern, so müßte man keine der menschlichen Kräfte bei wissenschaftlicher Tätigkeit ausschließen. Die Abgründe der Ahndung, ein sicheres Anschauen der Gegenwart, mathematische Tiefe, physische Genauigkeit, Höhe der Vernunft, Schärfe des Verstandes, bewegliche sehnsuchtsvolle Phantasie, liebevolle Freude am Sinnlichen, nichts kann entbehrt werden zum lebhaften fruchtbaren Ergreifen des Augenblicks, wodurch ganz allein ein Kunstwerk, von welchem Gehalt es auch sei, entstehen kann.

    (aus: Goethe, Betrachtungen über Farbenlehre und Farbenbehandlung der Alten,
    zit. nach J.W. Goethe, Die Tafeln zur Farbenlehre und deren Erklärungen, Nachwort von Jürgen Teller, Insel Bücherei Nr. 1140, 1994,

    • Om Martinus, Goethe och naturligtvis Pernilla som varit så vänlig
      Den eviga frågan om vetenskapens natur ligger och gnager. Jag kände mig tvångsmässigt manad att ännu en gång skriva några rader i ämnet. Drapan är varken för eller emot något av det tidigare sagda utan snarare ett sätt att bearbeta ämnet i mitt eget huvud. Se saken som ett hörbart mummel som inte avser något annat än att tillförsäkra mig den självtagna rätten att tänka högt. Inget av mumlet ska alltså ses som ett förkastande av något annat och inte vill det höja något annat heller. Allt är som det är, och möjligen en vidareutveckling av det redan sagda.

      Om det fanns en kosmisk tribunal med uppgift att klargöra vad vetenskap är så skulle dess första uppgift säkert vara att kronologiskt bestämma vilket som är eller var vetenskap (eller konst) vid den tid som avses i en speciell fråga. Begreppet vetenskap är inte entydigt samma genom historien. Vetenskapen igår visste t.ex. inget om dagens vetenskap och därmed vet inte heller vi något om morgondagens vetenskap, även om vi nu är bättre rustade. Och det vi inte vet något om kan vi inte heller kalla för vetenskap, möjligen ”vetenskapen om det okända”. Likaså kan en fantasi eller aning om en kommande vetenskap inte kallas så förrän fantasin utvecklats till konkret kännedom och experimentell bekräftelse av denna fantasi eller föraning som just vetenskap; och då dessutom först när den tidens vetenskapliga kriterier är uppfyllda. När vi alltså känner och behärskar verkningarna av det vi experimenterar med och alla vetenskapens parametrar är uppfyllda, då kan vi kalla detta för vetenskap. Jag antar den inställningen gäller för all vetenskap, även den andliga.

      Om någon långt kommen vetenskapsman på nämnda sätt gör vetenskap av något som ingen annan ännu begriper, så kan följden bli att några av de ännu oförstående antingen förlöjligar honom eller kanske vänder honom ryggen, ända tills den längre komne kan bevisa sin tes. Och kanske det är främst här vi kosmologer befinner oss i förhållande till Martinus. Att vi som redan är ”frälsta” gärna tar till oss det han fastställt är väl beroende av Martinus bemödanden att förklara sina analyser med vetenskapliga och pedagogiska metoder. Han hänför ofta oöverblickbara och svårbegripliga andliga förhållanden till handfast mänskligt kunnande, och vinner därmed sitt uppsåt med ett slags parallellitetens förståelse (genom liknelser). Då kan vi begripa vad Martinus menar. Men vi kan inte alltid bekräfta riktigheten genom experiment eftersom vår utveckling ännu inte fört oss så långt. Några är då troende.

      Då blir scenariot det att vi, som inte kan bekräfta Martinus utsagor genom experiment eller liknande, är hänvisade till att vi tror att han har rätt. Inte minst på grund av vår tillit och vördnad för honom som människa, men också på grund av att vi förmår se och överblicka några av hans postulat, för att dessa hänvisar till vårt fysiska och andliga referenssystem, och till det vi redan känner, sedan tidigare. Man vill dessutom gärna tro att eftersom han har rätt i de frågor som vi kan överblicka och förstå, så blir det också lättare att ta till sig och tro på sådant han beskrivit men som vi själva ännu inte kan bevisa. Det är tillit. Och tilliten och storheten hos Martinus som sanningssägare och människa övertygar mig personligen om att det han beskriver i sin kosmologi är sant och må väl därmed gärna kalla sin kosmologi för en vetenskap. Jag är övertygad att det han såg var vetenskap i betydelsen ”sanning”, och att han dessutom hade mycket högt ställda kriterier.

      Om Martinus hade förmågan att se helheten och dess detaljer i sitt rätta framträdande, så måste Goethes visdomsord istället omfatta den vanliga människans förmågor och därmed gälla generellt för dessa. Pernilla översatte några vackra rader från tyskan. Men orden är i sig inte något avgörande eller inskränkande av Martinus förmågor enligt Goethes rader. Raderna är hämtade ur *Goethes färglära och kommer här:

      Goethe: …”Då vi inte kan åstadkomma en helhet vare sig genom vetandet eller genom reflektionen – eftersom det ena (vetandet) saknar det inre och det andra (reflektionen) saknar det yttre – så måste vi med nödvändighet tänka oss vetenskapen som konst, om vi ska kunna förvänta oss någon form av helhet från den.” …

      Martinus föreställer jag mig ha menat sig själv ha en total översikt över hela kosmos. Och kosmos är ju det samma som helheten, hela universum eller världsalltet. Han har alltså, Goethes ord till trots, förmågan att ”åstadkomma en helhet” i betydelsen total överblick, med en förmåga sammansatt av summan av hela hans utveckling, nämligenn intuitionen (enligt hans egen definition av begreppet). Dessutom är det väl så att just konst är lika svårt att definiera som vetenskap. Jag tror därför att Martinus kosmologi eller vetenskap mycket väl kan betraktas som konst ”för att vi ska kunna förvänta oss någon form att helhet från den”. Även om det naturligtvis låter sig göras, så kommer väl kosmologin med tiden säkerligen att betraktas som vetenskap för alla, utan att behöva gå via konsten för att förstås.

      En summering av olika definitioner av begreppet vetenskap kunde då, enligt vad jag förstår, vara att; vetenskap är vad man gör den till, som ett slags yttersta konsekvens av forskningens förmåga att genomskåda det iakttagbara. Och därefter också dra överblickbara och logiska slutsatser av det sedda. Inom de områden vi inte förmår genomskåda genom s.k. självsyn, är vi hänvisade till de auktoriteter vi bedömer ha den förmågan, exempelvis Martinus och intuitionen, alltså intuitionen enligt Martinus egen definition; och inte som ett slags aningsförmåga. Så kosmologin som vetenskap eller ej har i varje fall börjat sätta spår hos en del människor. Och en dag vågar man väl förmoda att den rubriceras som vetenskap enligt framtida normer, och att den genom sin skönhet har nått hela mänskligheten.

      / Jan, mitt i natten


Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *