När började du förstå vem du egentligen är? Vet du vem du är, djupast sett, innerst inne? Eller tillhör du fortfarande den sökande skaran och läser alla böcker du kommer över om självhjälpsterapier, självförverkligande, vägar till insikt, inre harmoni och helhet: ”Sökandet efter det inre barnet”, ”Ditt inre centrum”, ”En dörr till ditt inre”. Det moderna samhället uppvisar en mängd litteratur om hur vi ska komma tillrätta med ”jagets problem” eller ”den sårade själens möjligheter till helande”.
Låt oss börja med: hur presenterar du dig själv? Hmmm. Låt mig tänka: ”Hej, Micael här, medelålders man, något magerlagd, tycker om musik och litteratur, intresserad av relationer men har svårt att förstå mig på dem, försörjer mig som handläggare men tanken var ju att jag skulle bli litteraturforskare eller kanske musiker. Kanske psykolog…Nä, du vet…det hände en del på vägen och jag kunde liksom aldrig riktigt bestämma mig. Det blev…som det blev helt enkelt.
Vem vi är tycks vara intimt förknippad med vad vi vill, vad vi gör och vad vi strävar efter. Redan i unga år förväntas vi göra val utan att egentligen känna oss själva. Kanske är det andra som väljer åt oss: bästa kompisen, mamma eller pappa, studievägledaren, eller kanske en lärare som uppmuntrar oss att fortsätta studera språk, konst, naturvetenskap eller hantverk. Vi tycks ha talang för något och det sporrar oss ofta att fördjupa oss ytterligare inom ett speciellt område. Det vi är bra på tycker vi kanske också är roligt, eftersom det ger resultat och uppskattning.
Valen påverkas av givna förutsättningar och vad som händer på vägen. Om du föds i en miljö som ger goda betingelser för att utveckla just det som du önskar utveckla blir valen enkla och motståndet oftast inte så stort.
Det är svårare att få fatt i andra, mera djupt liggande, aspekter av oss själva: sociala egenskaper, reaktionsmönster, känslomässiga behov, moraliska brister; allt sådant som handlar om personligheten såsom den framträder i samspelet med andra människor. Den kommer till uttryck på jobbet, i den intima relationen med din partner, i vänskapsförhållanden, i familjen och skapar både vedermödor och glädje för dig själv och din omgivning. I den mån vi är benägna att reflektera över hur vi reagerar, tänker och känner i samspelet med andra människor eller i olika situationer, finns det möjlighet att nå insikt om vilka vi egentligen är.
Ur ett andligt-vetenskapligt perspektiv finns det ingen anledning att vara missnöjd med den person man visar sig vara. Vi kan inte vara någon annan än den vi har kommit att bli utifrån de erfarenheter som livet har gett oss. Erfarenheter bottnar i sin tur i de val som vi tidigare har gjort under vår livsbana. Om någon talar om för dig att du är en osedvanligt intolerant och självupptagen människa bör du kanske lyssna intresserat och granska denna information i ljuset av annan information som finns tillgänglig om dig själv. Kanske finns det andra i din omgivning som ger andra impulser, som ser dig i ett helt annat ljus. Måhända förvirrande, men på något märkligt sätt är det så att olika sidor av oss kommer fram i samspelet med olika människor. Kanske väljer vi därför oftast att socialisera oss med dem som bekräftar vår egen självbild. Vi dunkar varandra i ryggen, talar om för oss hur bra vi är och hur rätt vi har uppfattat saker och ting. De mindre tilltalande egenskaperna kan vi förpassa till glömskans eller det omedvetnas källarhål.
Ökad självinsikt
Men gudomen har en plan med oss och därför går det i längden inte att undvika att vidga vår medvetenhet om oss själva. Även det mest dolda, det mest undangömda, bortträngda, förvisade, icke-önskvärda måste fram i ljuset, sättas på prov och granskas för att så småningom kunna förändras och förädlas fram till nya mognare egenskaper.
En självhjälpsterapeutisk bok uppmanar oss ofta att söka bakåt i tiden, till barndomens upplevelser och utforska hur dessa har skapat en slags scheman, modeller eller automatiska reaktionsmönster baserade på hur vi har kommit att betrakta oss själva utifrån hur föräldrar och andra viktiga personer har bemött oss. Vi behöver uppmärksamma det inre sårade barnet, försonas med dess känslor av övergivenhet, otillräcklighet eller mindervärde. På så vis förmodas vi kunna lära oss att älska oss själva och att släppa alla krav på att alltid prestera så bra som möjligt för att känna att vi duger i egna eller andras ögon. Resultatet blir en mera harmonisk människa med större förmåga att se realistiskt på sig själv och sin omgivning.
Dessa tankar går absolut inte stick i stäv med Martinus sätt att förstå livet och människan. Livets grundton är kärlek och det är lika viktigt att älska sig själv som att älska andra levande väsen. Livets upplevelse går ut på att utveckla tolerans och förståelse för allt och alla, att lära sig leva i harmoni med livslagarna och att låta okunskapens slöja ge vika för en erfarenhetsbaserad visdom.
Men självhjälpsterapierna kommer i mitt tycke ofta till korta när det gäller själva förklaringen till varför vi är dem vi är. Problemet är naturligtvis den materialistiska världsbilden med ett-livsperspektivet som grundval. Vi förväntas förstå och lösa personlighetsproblem som kanske har byggts upp under flera liv i samspel med omgivningen och under påverkan av inre förändringsprocesser som påbörjades för många århundraden sedan och som fortsätter att göra sig gällande ännu under en lång tid framöver. Inget hindrar oss från att ta lärdom av det som en djupterapi kan erbjuda, men det finns i livet i övrigt oändligt många möjligheter till att lära känna oss själva. Livets upplevelse kan i sig själv ses som en terapeutisk vägledning av gudomen.
Låt oss granska hur gudomen försätter oss i situationer där vi tvingas möta oss själva på ett djupare plan.
Nära relationer
Jag tror att en nyckel till större självförståelse är de relationer vi har med andra människor och hur dessa kommer till stånd och utvecklas. Vi upplever kanske att vi inte väljer vilka föräldrar vi har och i vilken miljö vi föds i, men enligt Martinus har vi karmiska förbindelser till människor som vi av olika skäl har upprättat band till. Våra föräldrar utgör gudomens redskap för att ge oss de livsbetingelser som vi behöver för att göra nödvändiga erfarenheter i livet. Betingelserna har vi själva skapat på grundval av hur vi har agerat i vår förhistoria. De människor som vi har kommit att tycka om och som vi vill ha nära oss borde rimligtvis också följa oss i mer än ett liv, liksom de människor som vi står i konflikt med och som vi har ouppklarade förhållanden med också kommer att följa oss så länge det är nödvändigt. Människor binds samman av attraktionskrafter som kärlek och hat, förälskelser och andra starka känslor av både positiv och negativ art som kommit till uttryck mellan människor i tidigare social samvaro. Martinus nämner att det t ex är vanligt att älskande par som varit tillsammans i flera liv så småningom kommer att födas som syskon när förälskelsen har fyllt sin mission i deras gemensamma utveckling.
Om barndomstiden är fylld av besvikelser, brustna löften, bristande ansvar från föräldrarnas sida och känslor av förtvivlan och utanförskap hör det rimligtvis samman med hur man själv har agerat i rollen som vägledare och fostrare i tidigare inkarnationer. Det innebär förstås inte att man därför bör känna skuld eller skam för att ha brustit i sitt ansvar, precis som det är lika meningslöst att anklaga sina egna föräldrar för de djupa sår man kanske bär på i sin själ, men de ofärdiga sidor man har gett uttryck för kommer alltid att medföra konsekvenser som väcker vår empatiska förmåga till liv och för oss in på vägar som leder till ett mera kärleksfullt bemötande av vår omgivning. Svårigheterna är en gudomlig vägledning som låtaer oss komma i kontakt med den vi verkligen är och lägga grunden för en förändring i positiv riktning.
Många psykologer tycker sig se att barndomens relationer återupprepar sig i en människas vuxna relationer. Vi kanske möter en partner där en skuld- och skamproblematik eller ett dominans- och beroendeförhållande kommer till uttryck på samma sätt som det gjorde i vår barndom. Enligt ett andligt-vetenskapligt perspektiv är det helt följdriktigt att vi fortsätter att möta konsekvenser av vårt tidigare handlande som med ytterligare betoning försöker vägleda oss fram emot större självinsikt. Vi har fortfarande inte lärt oss hur vi ska hantera de situationer vi hamnar i och fortsätter således att möta människor med vars hjälp vi kan bearbeta samma problemområde.
Den sexuella polstrukturen
Vem och vad vi attraheras av i vårt nuvarande liv, och därmed också vilka relationer vi kommer att skapa, bestäms i högsta grad av vår inre polkonstellation. Den maskulina och feminina polen inom oss reglerar hur vi förhåller oss till vår nästa, vad vi nänns göra, i vilken grad vi drivs av förälskelse eller kärlek, huruvida familjebildning fortfarande är ett primärt mål för oss eller om vi ens är lämpliga som förälder eller äktenskapspartner. Martinus skriver:
”Den sexuella strukturen avslöjar alltså här att den utlöses genom två speciella, motsatta manifestationsprinciper, vilka vi kallar ’den maskulina polen’ och den ’feminina polen’. Dessa två poler är alltså tillstädes i varje levande väsen. Och det är dessa två polers inbördes förhållande i det levande väsendet som uteslutande bestämmer hela dess livsupplevelsetillstånd, dess förhållande till andra levande väsen, dess förhållande i äktenskapet och parningsdriften, dess framträdande som djur eller människa, dess levnadsarts natur och därmed dess moral och plats på utvecklingsstegen, dess förhållande till reinkarnation och öde, dess förhållande till den fysiska och den andliga världen, dess förhållande till Gud, dess vetande och kunnande i fråga om såväl dess fysiska som dess andliga tillvaro, dess iakttagande av nästakärlekslagen, d.v.s. lagen om att älska sin nästa som sig själv. (LB VII, stycke 2403).
Det är ingen slump att vi agerar på ett visst sätt och attraheras av en viss personlighetstyp med en viss sexuell polstruktur som är i samklang med vår
egen inre polstruktur. Det borde alltså vara värdefullt att reflektera över varför vi har de relationer vi har, hur vi framträder i dem och vilka känslor som alstras i dessa relationer. Och inte minst: Vilka problem uppstår? Hur yttrar de sig och hur ser våra reaktioner ut? I min egen personliga utveckling har jag ibland känt mig hämmad i en partnerrelation där mina egna strävanden och behov krockar med partnerns. En relation präglas ofta av kompromisser, underförstådda krav och förväntningar, oförenliga livsmål och svårigheter att få utrymme för ömsesidiga behov av å ena sidan självständighet och individualitet och å andra sidan intim gemenskap och närhet. Det har medfört att jag för egen del kanske har stannat längre i en relation än vad som har varit bäst för båda parter, även om det naturligtvis har funnits en mening med det också. Rädslan för ensamhet och att inte känna sig behövd eller älskad samt vanan att alltid kunna dela vardagens vedermödor med någon är viktiga motiv för de flesta människor att framhärda trots svårigheter. Samhället premierar och förordar dessutom familjeskapande i traditionell mening. I den mån man har svårigheter att leva upp till omgivningens och kanske också egna förväntningar på hur en relation eller ett familjeliv ska fungera riskerar man att etablera en negativ bild av sig själv och sina egna behov eller prestationer.
Polförvandling
Snarare än att förklara våra beteenden, reaktioner och känslor med de sår som barndomen har åstadkommit kan det vara värdefullt att se dem i ljuset av vår övergripande personliga utveckling med avseende på vad polförvandlingsprocessen medför. Martinus menar att denna innebär att en enpolighetsbaserad förälskelseförmåga träder tillbaka till förmån för en nästakärleksförmåga som baseras på dubbelpolighet. Vi hamnar i en inre konflikt mellan behovet att äga ett annat väsen för oss själva, alternativt att ägas av ett annat väsen, och att ge uttryck för de behov som dubbelpoligheten alstrar: omtanke och förståelse för andra medväsen, kreativt skapande, utforskande av livets möjligheter och andra rent mänskliga tendenser. Förvandlingsprocessen leder förr eller senare till brustna relationer, kortvariga förälskelser, bristande förmåga att leva upp till traditionella äktenskapliga krav och svårigheter att passa in i de traditionella könsrollerna. Vi är som sårade flyktingar mellan två riken: det djuriska med dess parningskärlek och det mänskliga med allkärleken som grundval. Förvandlingen sker över en mycket lång tidsperiod och förändrar i grunden vårt förhållande till oss själva och vår nästa. Förnimmelsen av åtskillnad mellan väsendena utgör enligt Martinus endast en tänkt, skapad företeelse i motsats till den absoluta verkligheten.
De nära relationerna i vårt liv, med människor som betyder mycket för oss: föräldrar, barn, en livspartner, nära vänner, präglas av en kombination av känslor. De finns osynliga band som uppkommit genom att vi har tillbringat många år tillsammans. Vi känner oss trygga med dessa människor, kan ge uttryck för och få kärlek tillbaka, känner stöd när vi är nedstämda eller olyckliga; ja, de nära relationerna ger livet mening. Men bland dessa positiva känslor finns också inslag av förälskelse: underförstådda förväntningar om lojalitet, om att vara prioriterad, utvald, om att inte bli sviken, krav om att man har ansvar för varandra etc.
Polförvandlingsprocessen kommer att sätta dessa relationer på mycket svåra prov. Vi har vant oss vid att betrakta familjen och den äktenskapsliknande kärleken som själva grunden för tryggheten i livet. Men livet kommer obönhörligt att försätta oss i situationer där vi tvingas ifrågasätta vad kärlek djupast sett innebär. Hur ska vi förhålla oss till föräldrar som har brustit i ansvar? Vilka krav har vi på oss att stanna kvar i en kärleksrelation som känns instängd och tömd på ömhet och närhet? Är vi beredda att ta ansvar för barn i kombination med de möjligheter som livet i övrigt kan erbjuda? Hur ska vi tillgodose inre behov av kärlek och sexualitet? Förr fanns inte dessa frågor på samma sätt eftersom vår äktenskapliga förmåga och förälskelsetendens gav en inre kompass som vägledde oss fram och gav livet trygghet och mening. Nu blir allt i stället en förhandlingsfråga som kompliceras av att de människor vi interagerar med också befinner sig i en polförvandlingsprocess. Det är inte så märkligt att dagens samhälle är fyllt av människor med depressiva problem. Det som normalt ger livet mening och trygghet börjar rämna i grunden och följs av känslor av utanförskap, av att inte räcka till, eller att inte vara älskad.
Enligt Martinus är det mycket viktigt att motarbeta dessa känslor av nedstämdhet, av inbillat martyrskap, av skuldbeläggande eller ilska gentemot livet och de människor som vi önskar ställa till svars för vårt öde. Varje individ är ytterst ansvarig för sitt eget liv och de konsekvenser som blir följden av de egna handlingarna. Svårigheterna är fullständigt nödvändiga för att bryta ned ett enpoligt färgat levnadsmönster som i grunden endast hade till uppgift att möjliggöra mörkrets skapelse. Djupast sett är vi alla dubbelpoliga väsen, varken man eller kvinna, men denna medvetenhet måste också skapas genom de erfarenheter som livet har att erbjuda. Så småningom kommer den äkta kärleksförmågan att ha tillräcklig bärkraft för att skapa ett ljust och harmoniskt öde. Kärleksförmågan förnims enligt Martinus som en dragning mot andra levande väsen som är ett igenkännande av vårt jags identitet med våra medväsens jag. Därför vill vi vara till glädje för dem och smeka dem. Varje möte med ett levande väsen blir en livgivande och inspirerande händelse:
”Kärleken förenar således väsendena mentalt sett. Där kärleken, alltså lusten att manifestera ljus och glädje för andra väsen, dominerar, där dominerar fullkomligheten, lyckan och saligheten. Väsendena håller där på att bli identiska med allt övrigt liv i världsalltet och är därmed på väg att bli ett med Gud, framträda som hans ’avbild’, skapade till att vara honom lika. Detta åter betyder att varje sådan människa har blivit en kärlekens sol som på ett osjälviskt sätt sprider ljus och värme över allt och alla.” (LB VII, stycke 2477)
6 Comments
Käre vän Micael!
Det här var långt, så jag tänkte i går att ”det ska jag läsa sen”. Nu har ”sen” kommit och jag började läsa, men det var för långt. Mycket om polförvandlingen också, ser jag nu. Eftersom jag gärna skulle vilja ge en återkoppling, tar jag ut en del av ditt maratoninlägg:
Micael/
Nära relationer
Jag tror att en nyckel till större självförståelse är de relationer vi har med andra människor och hur dessa kommer till stånd och utvecklas. Vi upplever kanske att vi inte väljer vilka föräldrar vi har och i vilken miljö vi föds i, men enligt Martinus har vi karmiska förbindelser till människor som vi av olika skäl har upprättat band till. Våra föräldrar utgör gudomens redskap för att ge oss de livsbetingelser som vi behöver för att göra nödvändiga erfarenheter i livet. Betingelserna har vi själva skapat på grundval av hur vi har agerat i vår förhistoria. De människor som vi har kommit att tycka om och som vi vill ha nära oss borde rimligtvis också följa oss i mer än ett liv, liksom de människor som vi står i konflikt med och som vi har ouppklarade förhållanden med också kommer att följa oss så länge det är nödvändigt. Människor binds samman av attraktionskrafter som kärlek och hat, förälskelser och andra starka känslor av både positiv och negativ art som kommit till uttryck mellan människor i tidigare social samvaro. Martinus nämner att det t ex är vanligt att älskande par som varit tillsammans i flera liv så småningom kommer att födas som syskon när förälskelsen har fyllt sin mission i deras gemensamma utveckling.
Om barndomstiden är fylld av besvikelser, brustna löften, bristande ansvar från föräldrarnas sida och känslor av förtvivlan och utanförskap hör det rimligtvis samman med hur man själv har agerat i rollen som vägledare och fostrare i tidigare inkarnationer. Det innebär förstås inte att man därför bör känna skuld eller skam för att ha brustit i sitt ansvar, precis som det är lika meningslöst att anklaga sina egna föräldrar för de djupa sår man kanske bär på i sin själ, men de ofärdiga sidor man har gett uttryck för kommer alltid att medföra konsekvenser som väcker vår empatiska förmåga till liv och för oss in på vägar som leder till ett mera kärleksfullt bemötande av vår omgivning. Svårigheterna är en gudomlig vägledning som låter oss komma i kontakt med den vi verkligen är och lägga grunden för en förändring i positiv riktning./
Hans/
Det där med föräldrar och syskon kan förstås vara av betydelse, men jag upplever för egen del att mina föräldrar har kommit lite på avstånd. Visst har mina föräldrar och jag ”släktdrag”, men vi skiljer oss också så mycket ifrån varandra att jag har svårt att se deras betydelse nu, när jag har uppnått sex decennier i nuvarande inkarnation. Att jag har en tvillingsyster är kanske mer intressant, och vi har också vissa mentala likheter. Men hennes temperament är helt annorlunda än mitt.
Mer intressant för mig är mina partnerval, när jag väl började kunna välja partner. Där blir jag inte klok på mig själv, för mina ”val” både följer och inte följer min till stor del enpoliga struktur. Jag gillar unga, slanka kvinnor alltför mycket, men de är oftast inte särskilt kvinnliga i traditionell mening. Men jag är ganska inkonsekvent och det beror säkert på att jag styrs av en konstig blandning av polaspekter. Antagligen kommer jag inte att lära känna mig själv på detta område i det här livet. Jag är inte så självständig att jag trivs med rollen som ensamstående man, men hur ska det gå med min partner – om jag får någon innan det dags för diskarnation? Jag har aldrig varit inställd på att leva ensam och har levt samman med någon i åtta år, men hon är ännu mer polförvandlad än jag och kunde inte hålla sig till en (= mig).
Hur som helst, jag hoppas alltid på den senaste fascinationen och är inställd på att vara trogen intill ”döden” – om jag över huvud taget fungerar som äktenskapspartner. ”Vi får se”, sa han som passerat mer än hälften av inkarnationen och ännu hoppas på att den rätta kommer in. Omogen, tja, kanske, eller så har jag kontakt med min egen längtan?
Martinus tycks mena – om jag förstått honom rätt – att vi lever ut vår enpoliga längtan bäst i ett äktenskap. Men om det inte finns någon längtan efter en relation till någon av motsatt kön, fortsätter man att söka en stadig partner då? Är det inte äktenskapslängtan som lever kvar då – fast i en något förvandlad form?
Du skriver – längre ner:
Micael/Är vi beredda att ta ansvar för barn i kombination med de möjligheter som livet i övrigt kan erbjuda? Hur ska vi tillgodose inre behov av kärlek och sexualitet? Förr fanns inte dessa frågor på samma sätt eftersom vår äktenskapliga förmåga och förälskelsetendens gav en inre kompass som vägledde oss fram och gav livet trygghet och mening. Nu blir allt i stället en förhandlingsfråga som kompliceras av att de människor vi interagerar med också befinner sig i en polförvandlingsprocess. Det är inte så märkligt att dagens samhälle är fyllt av människor med depressiva problem. Det som normalt ger livet mening och trygghet börjar rämna i grunden och följs av känslor av utanförskap, av att inte räcka till, eller att inte vara älskad.
Hans/
Javisst är jag beredd att ta hand om förälskelsens följder, till och med ett barn – om det hinns med i den här inkarnationen. Varför skulle jag inte ta det ansvaret eller den möjligheten? Det är ju närhet som är motivet för närhetsrelationer, och om det handlar om två personer av olika kön – ja då kan det bli barn. (I varje fall uppstår troligen en sådan längtan, särskilt om båda saknar egna barn i nuvarande inkarnation och båda är fruktsamma). Det skulle vara både spännande och jobbigt, har jag tänkt och tänker ännu. Om det blir tillräcklig närhet, ska vi nog kunna ”förhandla” oss fram till en lösning. Risken är väl att den andra partnern inte står ut – i längden – med en sån som jag och så ser hon andra spännande nya partner. Om hon är i fruktsam ålder är frestelserna stora. Men jag hoppas fortfarande på att min partner ska vara ”lika klarsynt som jag”, dvs kunna övervinna och bortse från andra partner därför att den första förälskelseentusiasmen lägger sig – också med en ny partner.
Hur som helst, så länge vi vill ha minst en ”närmaste” kommer det att vara komplicerat. Jag menar att om två sammanlevande partner är väl insatta i polförvandlingen, så har de ett starkt motiv av att leva med en i taget, tills polförvandlingen gått så långt att man inte längre vill binda sig till en person. Men att ha flera partner samtidigt och dessutom leva intimt med dem, tror jag inte funkar i längden. Ett tvåsamhetsförhållande har trots allt större sannolikhet att överleva än ett ”mångfaldsförhållande”.
Förr eller senare kommer vi dithän att vi absolut inte vill binda oss till en partner, dvs vi är övermätta på både intimsex av traditionellt slag och på att ständigt ha en och densamma i vår närhet. Men man kan inte båda smaka på flera kakor och ändå räkna med att ha den gamla kakan kvar. Jag menar också att vi kommer till en vändpunkt där det inte längre finns någon längtan efter en fast partner. Men vad gör vi då, om de flesta andra har äktenskapet som sin mentala trygghetshamn kvar? Lever ensam och hoppas få smaka på smulorna ibland? Eller flyttar till en annan planet där alla är mer eller mindre mätta på samboskap och äktenskap?
Ja, det var ett långt inlägg…
Tack för dina synpunkter och för att du låter oss ta del av dina erfarenheter.
De flesta av oss fungerar nog bäst i samspel med en (stadig) partner i taget… men jag tror ändå att det kan vara viktigt att fråga sig om man kan begära trohet eller att partnern ska ”viga sitt liv” åt just mig. Att hoppa från den ena förälskelsen till den andra är säkert jobbigare än att stanna kvar i en relation där förälskelsen har ebbat ut. Men det är inte alltid vi styr över det där. Vi går olika vägar från enpolighet till dubbelpoliget, från förälskelse till kärlek. Somliga söker nya partners, andra väljer ensamhet. Jag tror att vi kommer att måna mycket om vår frihet framöver. Och då tänker jag inte precis på frihet att välja partner, utan frihet att styra över sin egen tid, sina val, sin vardag, sin moral etc.
Kärlek kan ju komma till uttryck i många slags relationer, på flera sätt, och just den intima aspekten kanske man ibland får vänta på tills rätt tillfälle framträder och en ömsesidighet i relationen medger detta. Denna ömsesidighet i önskan behöver inte bygga på förälskelse. Rimligtvis kommer vi att prioritera kärlek allt mera i takt med att vi kommer till insikt om vad kärlek är. Bästa sättet är att leva ut förälskelseförmågan fullt ut och lära känna dess baksidor…
Ja, vi går successivt mot en större frihet, det ska jag inte missunna någon. Inte heller kan man begära att den partner man har inlett ett förhållande med, ska stanna kvar hela livet.
Situationen är den att så länge vi har behov av en ”favoritpartner” ger vi löften till varandra. Att ge ett äktenskapslöfte är lika mycket ett löfte som alla andra. Om man vet med sig att löften på detta område inte kan hållas, rekommenderar Martinus att man ska avstå, som du vet. Luther sa: ”Det är bättre att gifta sig än att brinna av åtrå” (ungefär). Martinus skriver:
”Det kan inte vara kärleksfullt att ge sig in i ett äktenskap, om man inte har talangen att leva upp till äktenskapslagen…”
Nåja, i dag blir människor sammanboende utan att gifta sig, men frågan är: hur många människor är beredda att acceptera ett intimt förhållande ”så länge det är kul” (för en av parterna)?
Visst lev fritt. Vi gör våra val och det är okej, så länge vi ger den andra samma frihet som vi ger oss själva. Men gör vi det? Hur många människor har vuxit ur äganderättsbehovet så mycket som det krävs för att vara helt fri. Och vad om behovet av en ”kulminationsupplevelse”? En gång förra året, en gång om två år igen? Vad är vi beredda att offra och vilka behov har vi – var och en av oss?
De flesta har inte vuxit ur äganderättsbehovet. Då lurar man förmodligen sig själv. Och behovet av kulminationsupplevelse: jag har på känn att behovet är större än vad som kan tillgodoses i ett samhälle där vi är mitt i polförvandlingsprocessen.
Du har också många andra välskrivna tankar i din text ovan. Här tänker jag på det du skrev om att lära känna alla sina sidor. En formulering som jag fäste mig vid var denna:
”Även det mest dolda, det mest undangömda, bortträngda, förvisade, icke-önskvärda måste fram i ljuset, sättas på prov och granskas för att så småningom kunna förändras och förädlas fram till nya mognare egenskaper.”
Just det, för att kunna utvecklas och förändras måste vi bli medvetna om också sådant som man kanske skäms för. Inte skäms i meningen att ”samhället” fördömer det, utan därför att vi känner vår egen omogenhet och visst – är lite rädd för fördömande. Jag är lite rädd för att ”Martinusvänner” är kritiska om man talar om vad man känner och tycker. Speciellt känsligt är det – tänker jag – om en man bekänner sin längtan. Hur lätt är det inte att bli bedömd som ”mansgris” bara för att jag som man avslöjar mina verkliga känslor? Är min känsla för eller oro för att Martinusvänner är kritiska mot moraliska brister hos andra Martinusvänner helt obefogade?
Hoppas fler börjar skriva här, så vi får ett samtal mellan flera! Ett seriöst samtal utan påhopp eller nedvärdering av andra (Det är därför jag inte vill skriva på STT-forumet längre).
Ok, hur ska vi vara mot varandra, ska vi berätta vad vi tänker och känner eller hålla oss till ett mer allmänt plan? Det ena behöver kanske inte utesluta det andra, men Micael har utmanat oss: Vilket är vårt sanna jag – alltså det som jag/vi har skapat?
Tack för synpunkter! De är alltid välkomna och jag hoppas också att flera kommenterar vad det lider. Men alla hittar sina egna vägar till kommunikation och reflektion. Bloggen behöver heller inte bli ett diskussionsforum, även om dialog är trevligt. Inläggen kan läsas och man kan fundera på egen hand.
Martinusvänner är ju involverade i moraliska frågor hela tiden, i och med studiet av kosmologin, men den viktigaste moraliska aspekten är tolerans, så man får förmoda och hoppas att det finns en öppenhet för allas våra brister.