Guds skaparverkstad

Efter ett par behagliga semesterveckor omkring jul befann jag mig åter på kontoret, slog på datorn och konstaterade att arbetsuppgifterna hade vuxit till ett berg som nu skulle bestigas i små etapper; berget bestod av ilsket röda påminnelser i datasystemet. ”Du ligger efter, varför gjorde du inte den här uppgiften tidigare? Försök att strukturera din tillvaro lite bättre”, uppmanade den rättrådige slavdrivaren i mitt inre.

Jag hade beslutat mig för att behålla lugnet, ”come what may”, och började helt sonika med den översta uppgiften i listan. ”One day at a time”, sjöng Elton John i bakhuvudet, samtidigt som jag försökte erinra mig vikten av att ta ett andrum när någon obehaglig förnimmelse kom över mig. Ett djupt andetag och slutna ögon: ”hur känns det här då?” frågade jag mig själv. ”Som att vara fångad i ett 40-timmars mentalt fängelse varje vecka” ville jag svara, men undvek att intellektualisera känslan. Konstaterade att lugnet infann sig ganska snabbt och gick över till att kolla mejlen. Trettio mejl på två veckor, det var inte så farligt. Emma skulle vara ledig till nästa måndag, Lisa var hemma för vård av barn. Ja, hon ska väl inte jobba så mycket mer, tänkte jag. Härligt att hon blev antagen till den där utbildningen andra året hon sökte. Hon kommer att bli en utomordentligt duktig personalkonsulent: alltid positiv, benägen att se lösningar, alltid tid över om man behöver prata en stund. Det var ett lyft när hon började hos oss och det kändes vemodigt att hon förmodligen skulle lämna oss snart.

Lisa tillhör den där ovanliga sorten som har hållit samman med sin man sedan de båda var i tonåren. Efter gymnasiet skildes de åt för att studera på var sitt håll, men det verkar bara ha stärkt dem i deras övertygelse att de ville fortsätta leva tillsammans. Nu har de två barn som har funnit sig tillrätta på dagis. Under julen hade de visst tänkt åka till mor- och farföräldrarna på Öland där de är uppvuxna.

Veckan rusade framåt, i vanlig ordning, och Lisa syntes inte till. Jag tänkte inte mycket på det, det är inte särskilt ovanligt att delar av personalstyrkan är hemma för att ta hand om sina barn.

Det var dags för personalmöte och chefen hälsade oss välkomna till detta första möte för året. ”Som ni ser är vi inte alla här i dag”, började hon. ” Jag har tyvärr ett tungt besked att meddela er från Lisa.” Jag skärpte uppmärksamheten, trots att jag kände mig allmänt ur slag efter en natts dålig sömn. ”Ja, ni kanske har undrat hur det är med hennes pojke, och jag har inte kunnat säga något tidigare, men Lisa har bett mig berätta för er nu att det är så att han har drabbats av cancer i binjurarna.”

Jag blev fullständigt förstummad, tillintetgjord och kämpade för att behålla fattningen. Mina kolleger drog efter andan och såg på varandra med chock i blicken. Jag kunde inte möta dem utan såg ut genom fönstret. Chefen hade tryckt på en knapp som fick alla känslor av sorg och medkänsla för Lisa och hennes familj att sippra ut. Kontrasten mellan bilden av den förväntansfulla Lisa som äntligen skulle få ta steget mot något hon väntat på att få göra sedan länge och en Lisa som mitt under familjehögtiden drabbats av ett chockbesked om sin tvåårige son blev för en stund outhärdlig. Det kunde inte vara möjligt att Gud arbetade på det sättet. Inte nu, inte för Lisa, inte för en liten pojke som inte ens förstår varför läkarna måste göra honom så illa, som inte förstår vad som händer…

Jag önskar att händelsen inte vore sann utan uppdiktad av mig själv här och nu. Men jo, precis så overklig ter sig den sanna verkligheten. Och precis lika verklig är de senaste dagarnas inferno på Haiti eller annorstädes där människor kämpar för sina liv i efterdyningarna av katastrofer som till synes sker utan förvarning, utan mening, utan pardon, med eller utan andra människors inblandning.

För någon kväll sedan såg jag ett program om offren för bomben i Hiroshima, om hur något som människor själva har frambragt skapade död och förintelse för tusentals och åter tusentals människor utan urskillning. En mor såg sitt barn brännas till döds eftersom hon inte kunde rädda det undan all bråte som höll fast barnet nära lågorna. Hur kan man leva med en sådan erfarenhet utan att känna en förlamande bitterhet gentemot livet eller Gudomen? Hur kan människor glädjas åt ett lyckat uppdrag samtidigt som soldater i det andra landet gör allt de kan för att rädda massorna undan ytterligare lidande? Scenerna som utspelade sig efter bomben syntes helvetiska. Och det var människan som skapade detta helvete. Jag tänker på detta när jag hör om amerikanska hjälpinsatser som sätts in i Haiti. Om hur märkligt det är att människor är lika benägna att hjälpa andra människor när det är ”slumpen” som orsakar helvetet som de är att själva skapa detta helvete om det gagnar de egna intressena. Människan är ett märkligt djur, ett djur under förvandling. Kommer atombomber återigen att fällas i civiliserade områden? Kommer människan någonsin till insikt om att vägen till fred går genom att vända den andra kinden till, genom att undanröja varje tendens till hat, vrede och förföljelse gentemot sin nästa?

Guds skaparverkstad åstadkommer död och förintelse, sorg och lidande såväl i det lilla som i det stora. Lisas privata helvete för närvarande överskuggar förmodligen allt som kan tänkas ske i världen omkring henne. Jag vågar inte tänka på vad som skulle hända om hennes lilla son inte klarar sig igenom krisen. Jag har tillräcklig tillit till Gudomen för att förstå att det som sker med barnet är nödvändigt och att livets utslocknande aldrig sker i egentlig mening. Men jag oroar mig för vad det ska göra med Lisa. Hur ska de komma vidare, om det värsta händer? Hur ska hon kunna glädjas igen? Kan hon förstå att allt sker till det bästa; att det, hur absurt och cyniskt det än kan förefalla, aldrig sker något i tillvaron som inte i minsta detalj är en del av Guds plan med varje levande väsens personliga utvecklingsbana?

Jo! Jag tror att vi alla, djupt någonstans inom oss, aldrig helt kan göra frigöra oss från ett litet hopp om att det trots allt finns en mening, att ingenting sker förgäves och att vi förmår mycket mer än tror. Vi kan resa oss ur de allra mest fruktansvärda sorgerna och besvikelserna och känna en frid och frihetskänsla när tiden har gett oss tillbaka livslusten och insikter träder fram som vi aldrig hade kunnat nå utan våra erfarenheter. Det kommer att bli bra Lisa. Du ska se, att någonting kommer att ske som du aldrig hade kunnat föreställa dig.