Skam i polförvandlingens kölvatten

[Följande inlägg är skrivet som en kommentar till ett pågående samtal på Martinus Fria Forum om skam i relation till manligt-kvinnligt ]

Det har varit mycket givande att ta del av den senaste tidens reflektioner kring skambegreppet och dess kopplingar till manligt-kvinnligt samt inte minst polförvandlingen som ju enligt Martinus ligger till grund för de förändringar vi ser i det mänskliga psyket i dagens samhälle.

Christina nämner olika roller vi kan inta när vi känner skam: förgöraren, förföraren, försvinnaren och förvandlaren. Det slår mig att dessa påminner om olika slags försvarsmekanismer som vi tar till när verkligheten inte passar in i våra föreställningar om densamma eller om oss själva. Vi blundar för verkligheten, rationaliserar den genom att komma med bortförklaringar, tar på oss skuld för något som egentligen ligger bortom vår kontroll eller går till direkt angrepp mot andra människor eller omständigheter som vi menar är skuld till olika slags uttryck för obehag i tillvaron. Allt för att återställa en rubbad balans inom oss eller mellan oss och andra människor eller företeelser.

Att leva i vår tid och att vara ett ofärdigt väsen på väg mot det riktiga människoriket, att vara på väg från enpolighet till tvåpolighet, måste som jag förstår det medföra obalans i det mentala psyket. Om den yttre kampen mellan människorna i viss mån är i avtagande så kanske man kan säga att den inre kampen troligtvis endast har börjat. Gamla föreställningar om moral och rätt, om vårt förhållande till det egna och motsatta könet, om fortplantning och familjebildning som livets djupaste mening håller på att konkurreras ut av en spirande individualitet, av en förändrad syn på kärlek, av ett empatiskt förhållande till vår nästa. Om våra förfäder (egentligen vi själva) fann sig helt tillrätta i en relativt enpolig miljö där det sällan fanns anledning att fundera över den egna identiteten, livets mening eller moraliska dilemman så präglas nutidsmänniskan i stället av ständiga konflikter kring vad vi vill och vad vi förmår, vem vi vill vara och vem vi egentligen är, vad vi borde göra och vad andra kanske kräver av oss.

Livet utspelar sig i en växelverkan mellan å ena sidan inre föreställningar, förhoppningar och känslor som styr vårt agerande och å andra sidan omvärldens krav och reaktioner på vårt sätt att agera. Skam kan, som jag förstår det, uppstå när vi upplever att vi inte räcker till i våra egna eller andras ögon. Vi kan sällan ändra på andra människors uppfattning om oss själva, även om vi ibland gör allt för att rättfärdiga vårt beteende eller hävda vår rätt. Ofta är det mera fruktbart att reflektera över varför vi reagerar som vi gör: med en känsla av oförrätt, av utsatthet, av att vara kränkt eller med ilska. Vad är det som väcker dessa känslor inom oss? Har vi en felaktig bild av vad vi egentligen förmår? Har vi övervärderat eller undervärderat vår förmåga? Om vi kan förstå oss själva kan det också få återverkan på hur vi förhåller oss till andra människor.

I ett mansdominerat samhälle är det rimligt att tänka sig att kvinnor har haft betydligt svårare att hävda sin rätt, att få gehör för krav, att få utrymme för egna behov och därmed kanske också upplevt svårigheter med att känna sig värdefulla och uppskattade. Samtidigt borde ju också den mera enpoligt präglade kvinnan ha funnit sig tillrätta med att bli beundrad och uppskattad för just de kvinnliga kvaliteterna som en gång i tiden (?) handlade mycket om att behaga mannen. Så länge både män och kvinnor har passat in i de samhälleliga förväntningarna på mans- och kvinnorollen så har förmodligen allt varit frid och fröjd. Värre då för dem som har börjat ta avsteg från flockens normer vad gäller sexualitet, könsuttryck eller hur man helt enkelt bör vara som man eller kvinna. Homosexuella människor fick under många tider leva sitt liv i det fördolda och skapa en subkultur där nya behov och känslor kunde komma till uttryck. Med tiden har dock förändringsprocessen kommit att prägla samhället i stort med kvinnorörelsen som en av de tongivande drivkrafterna bakom ett mera jämställt samhälle.

Kanske har kvinnor och homosexuella genom tiderna varit mera drabbade av skamkänslor än andra just för att (de heterosexuella) männen har befunnit sig i en dominerande maktställning. Utmaningen för män blir nu att ta ett rejält steg tillbaka (vilket de också kommer att vilja göra) och att befria sig från konkurrens- och krigsmentalitet, att börja reflektera över känslor och behov samt vem man är och vill vara. Där tror jag att männen kommer att uppleva många av de svårigheter som kvinnor redan har bakom sig. Skamfyllda män kanske kommer att bli mera vanligt än skamfyllda kvinnor på sikt. För kvinnor handlar det i stället om att ta initiativ, att söka oberoende, att markera gränser för sin individualitet och befria sig från känslor av utsatthet och kränkningar som uppkommit i relation till männen. Jag föreställer mig att både kvinnor och män kommer att få öva på sina nya talanger i relation till väsen av det egna könet i lika hög grad som det sker i relation till det motsatta könet. Isen mellan män måste brytas liksom den säkert redan har gjort i större utsträckning mellan kvinnor, trots att det, som några skribententer har nämnt, finns konkurrens eller missunsamhet även kvinnor emellan på vägen mot att etablera sig i samhället.

Som mer eller mindre färdiga väsen kommer vi att kunna ge uttryck för det bästa hos mannen och det bästa hos kvinnan. Skamkänslor har flugit all världens väg när vi känner frid över den vi är och älskar oss själva lika mycket som vår nästa. Jag tror som Christina att det är viktigt att vara öppen mot sig själv och andra med vad man känner och tänker för att befria sig från obalans eller skam. Homosexuella människor syns och hörs i dagen samhälle betydligt mer än förr. Det är viktigt för alla parter. Kvinnor hörs också, och en och annan man 😉

Varma hälsn

Mic