Mänskliga möjligheter – Rapport från en kursvecka i Varnhem

Mitt i ett naturskönt område där fågelentusiaster har nära till Hornborgasjön och de historiskt intresserade kan besöka Birger Jarls grav ligger en kursgård som grundades av den numera avlidna Sigbritt Therner redan på 1950-talet.

Året var 1996 och jag besökte för första gången Kosmosgården i Varnhem. I min studiegrupp fördjupade vi oss i ”Den eviga världsbilden 2” som nyligen hade kommit ut på svenska, men samtalet pågick oavbrutet: vid promenaderna till Billingegården där vi intog våra måltider, efter föredragen som inspirerade oss till nya tankar och framåt kvällen vid köksbordet över en kopp kvällste. Min ande uppfylldes av ett inspirerande tankeklimat.

Vid årsskiftet 1996-1997 tog mitt liv en ny vändning och av olika skäl blev det inget besök på Kosmosgården förrän i år då jag själv var en av dem som arrangerade kursveckan. Veckans tema var ”mänskliga möjligheter” och jag hade blivit tillfrågad om jag kunde tala om manligt och kvinnligt med utgångspunkt från Martinus analyser om polförvandlingen. Detta ämne ligger mig varmt om hjärtat. Martinus skriver om vårt jordelivs förutsättningar på ett sätt som ingen tidigare har gjort; han förklarar varför många människor inte längre kan fungera i en äktenskaplig relation, varför många famlar på kärlekens område, varför vi ser människor attraheras av individer av det egna könet och vad orsaken är till att somliga hamnar i olyckliga tillstånd i relation till sin sexualitet. Det är ibland ett kontroversiellt ämne, även bland dem som studerat den eviga världsbilden en längre tid, eftersom det berör vårt allra innersta, vår längtan, våra besvikelser, våra känslor inför oss själva och andra människor. Vi kan ännu inte helt överblicka vad Gudomens plan med oss är och på vilket sätt de vardagliga upplevelserna utmanar våra invanda djuriska beteendemönster så att ett nytt mänskligt förhållningssätt ska kunna vinna insteg på allt flera plan.

En varm fredagseftermiddag anländer jag till Varnhem. Solen strålar och sommarblomster växer i dikeskanten, på ängarna och intill gräsmattan som Bertil, vår händige och idoga medhjälpare, har frambringat i den frodiga grönskan. Det ska dröja ytterligare ett par dagar innan kursdeltagarna anländer och vi har gott om tid att samtala om veckans innehåll, vem som ska göra vad, hur inkvarteringen ska ske, vad som behöver förberedas och prata oss samman om hur allt ska bli så bra som möjligt. Alla utom jag är vana arrangörer och vet sedan tidigare vad som brukar fungera så det hela medför inga svårigheter. Vi är glada att vara samman och de flesta känner varandra sedan tidigare. De som ska arbeta i köket börjar genast med sina förberedelser och under lördagen ger de sig iväg för att storhandla.

På lördagen blir det tid över för att bege sig till Skärvalången för årets första dopp. Det är underbart härligt att sträcka ut sig i det 20-gradiga vattnet och vardagens alla måsten och krav är som bortblåsta. Nu kan vi njuta av det kulminerande sommarljuset efter en hård och kall vinter.

Deltagarna börjar anlända på söndagseftermiddagen och flera blir hämtade vid tåget. Många har varit här tidigare och vill gärna ha sitt ”gamla vanliga rum” medan några är här för första gången och ser förväntansfulla ut. Vi äter lite soppa innan kvällens gemensamma samling där alla får tillfälle att bekanta sig med varandra och få en bild av vad som kommer att ske under veckan.

Ulf inleder kursveckans program på måndagen med att tala om den brytningstid vi befinner oss i och vilka möjligheter som ryms i processen där vi lämnar vårt djuriska vanemedvetande. Vi kommer att bli allt mera självständiga och därmed också fria i förhållande till vår omvärld. Verklig kärlek bygger på att vi lämnar vårt flockmedvetande bakom oss.

Efter lunch samtalar vi om dagens tema i smågrupper. Några har dock valt att delta i en s.k delningsgrupp där varje deltagare får berätta fritt om sina tankar, reflektioner eller känslor utan att detta kommenteras vidare i gruppen. Det är ett koncept som övertagits från AA-rörelsen och vårt syfte är att kosmologin eller de kosmiska analyserna ska få en mera djupgående bearbetning och anknytning till individens egna erfarenheter. De som hellre önskar samtala på sedvanligt sätt väljer en traditionell samtalsgrupp.

Harald talar om vårt förhållningssätt till döden på tisdagsförmiddagen och dagen efter fortsätter Claus med att belysa lidandets problem och hur vi kan finna mening i svårigheter. Onsdag eftermiddag erbjuds en utflykt till Läckö slott som de flesta följer med på. Själv sätter jag mig ned och tittar igenom mina anteckningar inför torsdagens föredrag, lägger till någon symbol och funderar på hur jag bäst kan fånga deltagarnas intresse. En viss anspänning  och nervositet infinner sig, men jag känner mig trygg i förvissningen om att det ska gå bra och alla deltagare har hittills varit tillmötesgående och entusiastiska.

Så är det då redan torsdag och innan föredraget går jag en runda för att samla tankarna. Det är återigen en varm och solig dag. Trots anspänningen känns det mycket inspirerande att få tala om polanalyserna. Vad tänker deltagarna om dessa frågor? Kommer de att känna igen sig i Martinus beskrivning av dubbelpolighetens födslovåndor? Är det något som de har svårt att ta till sig? Martinus skriver att vi successivt kommer att förlora vår förälskelseförmåga, att vi efter hand inte kommer att fortsätta vara män och kvinnor mentalt och på sikt heller inte fysiskt, att vi kommer att få ett allt mera ökat intresse för individer av vårt eget kön och tappar intresset för den traditionella könsakten som under djurepoken har varit ljuset, ledstjärnan och vår närmsta förbindelse med Gudomen. Ännu så länge önskar kanske de flesta av oss dela livet med en speciell partner, vi kanske har barn och upplever att familjen är det som ger livet mening.

Under mitt föredrag känner jag ett mycket positivt bemötande från åhörarna. Jag har mycket jag vill säga och överskrider den avsatta tiden ganska rejält, men ingen ser besvärad eller otålig ut. Inte heller är det någon som i den efterföljande frågestunden tycks ha svårigheter att förstå eller ta till sig det som Martinus beskriver om vårt kommande öde, även om det måhända uppfattas lite olika från person till person. Ingen av oss kan ju helt förstå vad framtiden kommer att medföra.

Magdalena samlar upp lösa trådar och sammanfattar veckans tema på fredagens föredrag. Kvällen avslutas med gemensam fika och de köksansvariga har gjort en delikat tårta. Många dröjer sig kvar till sena timmen och trivs i varandras sällskap.

Jag tror att dessa sammankomster fyller en viktig funktion för människor som kanske inte träffar så många andra martinusintresserade i sin vardag. Många vänskapsband knyts och man åker hem med impulser som inspirerar till vidare studier. Bara att vistas i en miljö under en hel vecka där alla delar intresset för den nya världsbilden ger energi att börja bekämpa sina lägre tendenser och tålamod att möta det öde som väntar. Men allra gladast är jag för den värme och sympati som utstrålar från alla dem som jag har haft förmånen att umgås med under veckan.