Häromdagen samtalade jag flyktigt med en kvinna vars dotter begick självmord för några år sedan. Dottern gick andra året på läkarlinjen när hon av okänd anledning inte ville leva längre. Kvinnan och jag talade inte om detta, utan om gemensamma erfarenheter av undervisning på olika nivåer. Det kändes som om vi förstod varandra och vi nickade igenkännande åt varandras beskrivningar av hur det är att försöka leva upp till de krav och förväntningar som högskolestuderande kan ha på en lärare. Kvinnan hade ett lågmält uttryck, som om hon var rädd att ta plats eller förarga någon. Samtidigt kunde man ana en stark vilja och integritet.
Hur lever man vidare efter det besked som kvinnan en dag möttes av, kanske av en polisman som med tungt sinne ringde på dörren och framförde det oerhörda, det otänkbara, det allra sista som en mor vill höra? Hur kan man rent fysiskt fortsätta att förflytta sin kropp i rummet när luften känns tjock och ogenomtränglig som i en obehaglig dröm där varje försök att fly blir en kamp mot något som drar en bakåt mot det mörka och kvävande?
Ett liv är en flyktig händelse i tillvarons oändliga ström av händelser. Människor föds och dör. Det händer varje dag, medan människor lever som om de vore eviga varelser. Sällan behöver vi fråga oss om vi har ett existensberättigande och vad meningen med vårt eget liv är. Du lever, så enkelt är det. Meningen är själva levandet i sig. Du gör som alla andra. När barndom och ungdom är slut måste du tänka på att upprätthålla levandet på bästa sätt. Du känner dig ensam och söker en livskamrat. Du har förmågor och en vilja att utföra något. Något som har betydelse för andra eller åtminstone för dig själv.
Men när den där smygande känslan av meningslöshet infinner sig, som en gökunge bland alla livsprojekt och vardagliga rutiner: vad gör vi då? När tid och rum förlorar sina konturer och vi står vid sidan om och betraktar människor som fortsätter röra sig som om det faktiskt fanns en mening med det.
Martinus förklarar att allt är meningsfullt. Även det mest oansenliga, triviala och intetsägande i tillvaron är oumbärligt och värdefullt. Det kan låta absurt. Skulle det vara meningsfullt att en mor förlorar sitt barn på samma sätt som den kvinna jag talade med häromdagen? Skulle det vara meningsfullt att ägna återstoden av sitt liv åt att tänka på vad man kanske gjorde för fel eller vad man kanske borde ha gjort i stället? Finns det anledning att ändå känna något slags existensberättigande när man har upplevt något som skulle kunna tolkas som det största misslyckandet av alla?
Och varför räcker meningen inte till för dem som inte ser någon annan utväg än att fly alla tänkbara skäl att leva? Karin Boye och Viktoria Benediktsson var begåvade och beundrade författarinnor. Båda slutade sina liv i förtid. Karin hittades en aprildag 1941, ensam i skogen där hon hade svalt sömnmedel i tillräcklig omfattning för att aldrig vakna. Viktoria låg på sängen i ett hotellrum några decennier tidigare och använde ett vasst rakblad som fick blodet att strömma ut.
Det hade aldrig kunnat hända om de båda hade insett att livet aldrig tar slut. Men hur skulle de kunna nå denna insikt? Hur skulle någon kunna övertyga dem om att de gång på gång återvänder till jordelivet för att ta vid där de senast lämnade det?
Kanske skulle jag vilja förklara för kvinnan jag talade med att ingenting har varit förgäves och att hon bara behöver ha tillit till Gudomens plan. Men vad skulle det tjäna till? Vore det då inte mera för min egen skull som jag framförde detta budskap? Som om jag ville övertyga mig själv om att Gud finns och dämpa mina egna tvivel på vad som är meningen med just mitt liv. Kanske vore det ett sätt för mig att få ett existensberättigande.
Nej, mitt värde som människa består bara i detta att finnas till och gå den väg som Gud har utstakat för mig. Kanske var det bara meningen att vi skulle träffas och tala en stund om våra gemensamma erfarenheter för att därefter fortsätta att leva, just så som våra liv ska vara.
