Hösten har övergått till vinter och i decemberkylan pälsar vi på oss med halsdukar, vantar, och tjocka vinterjackor med luva för att liksom hålla naturens krafter på avstånd. Vi tycks inneslutna i oss själva, lyfter knappt på blicken när vi långsamt, steg för steg, kämpar oss framåt i snömodden. Kanske tänker vi på köldens obarmhärtighet, på motståndet som alltid gäckar oss i den fysiska världen; kanske drömmer vi oss bort mot ljusare tider där björkarna lyser med späda gröna blad som nyss slagit ut och vinterns småfåglar har återvänt till en ny tid med underbar sång och ungar som döljer sig i buskaget. Livets kretslopp leder oss obönhörligen vidare genom mörkret, kylan och den till synes ödsliga och döda tillvaron fram emot livets återkomst. Utan kontraster skulle inget kunna förnimmas och utan förändring inget liv, ingen upplevelse, ingen längtan.
Mörker och kyla betyder för mig avstånd och ensamhet. Vi säger att ”någon är ute i kylan”. Någon får inte var med längre eller har gjort sig obekväm. Vi möts av en ”mörk blick” eller av ”isande tystnad” när vi söker kontakt. En varm personlighet inbjuder till samtal, till öppenhet; det är en människa som man kan anförtro sig till, som tycks engagera sig. Den distanserade, kallsinniga personen skrämmer oss. Vad döljer sig där bakom stenansiktet, bakom ögonen som inte avslöjar några känslor eller tankar? Vi håller oss tillbaka, avvaktar för att försöka förstå vad vi kan lämna ut om oss själva utan att bli angripna eller missförstådda.
Öppenhet hör till det mänskliga och personliga, åtminstone om vi betraktar öppenhet som liktydigt med tolerans och en välvillig önskan om kontakt. Djuret styrs av instinktiva krafter i kampen för överlevnad. Konkurrens, angrepp och försvar inbjuder bara till öppenhet gentemot dem som man kan alliera sig med för att öka sin egen vinning. I en starkt nationalistisk kultur ses främlingar och oliktänkande som potentiella hot och det gäller att med alla medel hålla dem på avstånd eller se till att de inordnar sig. En människa som präglas av flockmedvetande delar ofta upp människor i ”vi och dom”. Man delar med sig av allt man har till dem som tillhör ”innegruppen” medan de utomstående kan behandlas hur som helst eftersom de knappast räknas. Att tillhöra ”innegruppen” blir det allt överskuggande målet i tillvaron. Närhelst vi rör oss i mänskliga sammanhang har vi en tendens att sluta oss samman i grupper som vi kan identifiera oss med och bli starka med. Det kan vara religiösa grupperingar, politiska sammanslutningar, intresseföreningar eller till och med andliga gemenskaper. Vi har en önskan om att förstå och bli förstådda. De som vi liknar kan vi lättare förstå. För många är identifikationen med familjen den starkaste källan till trygghet och närhet i livet.
Öppenhet förutsätter självständighet och självkännedom. De djuriska sidorna hindrar oss från att på djupet älska varandra. Därför måste vi efter den första tidens eventuella skärseldsupplevelse efter döden lämna de ofärdiga medvetenhetsenergierna bakom oss. Vi kan inte bära med oss missunnsamhet, hat och bitterhet i kontakten med andra levande väsen i en tillvaro som ska vara en underbar viloperiod där vi får möjlighet att uppfylla alla önskningar, där vi kan skapa och uppleva utan den fysiska världens motstånd och begränsningar. Men även här på jorden måste vi så småningom besegra den djuriska mentaliteten för att verkligt skapande och verklig kärlek ska möjliggöras. Först då kan det riktiga människoriket förverkligas och bli en kärlekens vår- och sommarperiod efter vinterns mörka och tillslutna ensamhet som endast lystes upp av den konstlade kärleken till ett väsen av motsatt kön.
Hur blir vi mera öppna och hur når vi högre självkännedom? Ja, du bestämmer naturligtvis själv i vilken grad du vill öppna dig för en annan människa. Kanske du ska märka att öppenhet alstrar öppenhet, närhet befordrar närhet och i samma grad som du utestänger andra från din medvetenhetszon så riskerar du också att bli ensam och kvarlämnad ”i kylan”. Alla människor betyder något för en annan människa, även om det kan synas vara oändligt lite ibland. All mänsklig kontakt, alla tankar och känslor vi delar med oss av är frön som gror eller en befruktning som utmynnar i ett ”havandeskap”:
”Varje gång ett väsen mottar en förnimmelse, upplever ett intryck, upplever en tanke, en idé eller föreställning, är det föremål för en ”befruktning”. Och med alla de erfarenheter som det tillägnat sig och som utgör dess medvetande, är det ”havande”. Och dessa erfarenheter blir här i detta ”havandeskap” av jaget förvandlade till ”foster” för nytt liv, som också ilar mot sin ”födelse” för att i sin tur kunna avge ”säd”, bli till ”befruktning” eller ”fortplantning” av nytt liv för andra jag, och så vidare allt framgent.”(Livets Bog III, st. 826)
Detta gäller förstås oavsett om det vi sår är av rent mänsklig eller djurisk karaktär, men för avsändaren har ju sådden betydelse eftersom det vi sår alltid återvänder tillbaka i form av en karmautlösning.
Har öppenheten blivit större i vårt samhälle i jämförelse med tidigare? Jag tror det. Vi delar med oss av våra vardagliga, och ibland även våra mest personliga, erfarenheter på Internet som om vi har ett behov av att få bekräftelse på att vi existerar och att det vi gör varje dag har någon betydelse. Människor skriver om sina liv i biografier och läser om andra människors liv för att uppleva igenkännande, för att förfäras eller glädjas. Öppenheten kanske går hand i hand med att traditionella levnadsmönster sakta förändras och att självständighetssträvanden hos män och kvinnor utmynnar i allt större frihet att skapa sin egen identitet, sitt eget liv efter helt personliga preferenser. Denna självständighetsiver står dock inte i kontrast till människors behov av närhet och kontakt med andra. Tvärtom: ju mer vi befrias från gruppmentalitet och fasta strukturer, desto mer önskar vi möta andra människor på deras villkor, utan att betrakta dem som representanter för en eller annan grupp eller som konkurrenter om begränsade medel och möjligheter. Människor av samma kön kan mötas i intim, förtrolig gemenskap utan att känna den djuriska rivaliteten blossa upp när ett väsen av motsatt kön hamnar i blickfånget och söker uppmärksamhet. Ett kärleksmöte med en annan människa grundar sig alltmera på vår dubbelpoliga eller mänskliga natur.
Ändå finns det många till synes ensamma människor i vår tid. Att lämna gruppgemenskaper och söka sin egen väg kanske för en tid leder oss bort från det vi av tradition har funnit trygghet och glädje i. Vi lämnar ett äktenskap som inte längre är hållbart när förälskelsen och äganderättskänslorna hotar vår frihet och de livsprojekt som ger oss inspiration att komma vidare i livet. Vi överger medlemskapet i en eller annan religiös sammanslutning som inte längre känns förenlig med vår inre övertygelse. Långsamt klipper vi banden till alla kollektiva grupperingar och står där ensamma, men fria. Kanske känner vi då saknaden av djupare mänsklig kontakt, ett möte med någon som liksom vi själva står där, naken och ensam, men törstande och hungrande efter kärlek i dess verkliga bemärkelse. Vågar du då öppna dig, berätta om dig själv, din långa ”fångenskap” i de djuriska medvetanderegionerna och din längtan efter något annat? Eller väljer du ännu att hålla dig tillbaka, värna om din integritet och självständighet av rädsla att återigen snärjas i kollektivismens likriktade ofrihet? Jag tror att du vågar vara öppen i samma mån som du också har styrkan att gå din egen väg och veta vem du är och vart du går. Först när du känner dig själv, dina begränsningar och vad som är viktigt just för dig: först då kan du närma dig andra utan rädsla att suddas ut i konturerna eller att uppslukas av kollektivets inbjudande men bedrägliga trygghet.
Du kan aldrig lära känna dig själv utan att gå din egen väg, fatta dina egna beslut och följa din inre övertygelse. Men vi behöver andra människor för att förstå oss själva. De är såsom speglar och vi behöver lyssna på dem, betrakta dem, intressera oss för dem eftersom de har något viktigt att säga om oss själva och om livet. Hur ska de öppna sig för oss om vi inte bjuder in dem?
3 Comments
Fysiska temperaturer
Den fysiska kylan kan jag ofta finna stimulerande och njuta av på ett kanske paradoxalt sätt. Jag är tämligen mentalt oberoende av yttre temperatur – men föredrar dock klar och ren kyla framför alltför fuktig och kvävande värme. Men skånsk fuktigt råkall och blåsig höst- och vintergråhet är jag inte så förtjust i. Vindstilla vinterdagar med en blek sol, molnfri himmel och hög luft, när sidesnsvansarna sitter i rönnarna och äter skimrande, ibland lite jästa rönnär, tilltalar mig i djupet av mitt hjärta.
Mentala temperaturer
Visst är det en härlig känsla att mötas av andras villkorslösa leende värme utan choser och ”undertexter” när livet är att ge och få – det gemensamma givandets och emottagandet glädje.
Det är nämligen inte helt lätt att i denna värld vara inställd på villkorslöst givande. Det har jag varit inställd på sedan barnsben och det är inget tillkämpat. Vill någon på jobbet ha hjälp med något ställer jag upp per automatik utan att tänka på något slags ”betalning” eller gentjänst. Det är något jag fått lära mig att kräva – så är det i denna värld! Frugan poängterer hela tiden att jag skall kräva gentjänster och inte vara så himla dumsnäll!
Ett exempel från mitt jobb
Jag har skaffat en liten trevlig sak, en portabel digital stereoinspelare med vars hjälp jag kan göra mp3/wav-inspelningar. Sådana har jag gjort ett par gånger vid min skolas terminsavslutningar. Senast var vid sommarasvlutningen i juni i år. Min kollega som sköter om dessa, planerar dem, håller i dem och är konferencier för dem, är en mycket sympatisk och humoristisk person, intreserad av andlighet och TT. Jag berättade efter avslutningen att jag spelat in hela föreställningen och att jag kunde bränna den på CD åt honom eller lägga den på en digital nätburen offentligggjord ”hårddisk” (t.ex. Skydrive på hotmail) som han kunde få access till via en länk. Detta gjorde jag därför att det var så himla kul att göra. Då ryggade han nästan livrädd tillbaka och mumlade något om att jag inte fick göra det för han för han ville inte ”stå i tacksamhetsskuld” till mig.
Att ge – av helt egoistiska skäl
Jag upptäckte redan som barn givandets glädje, hjälpandets glädje, så jag har inga baktankar med det – jag gör det därför att det skänker mig behag. På så vis är jag ju en egoist jag också. Men en som samlar på och njuter av det immateriella goda.
Gåvoprincipen
Gåvoprincipen är en viktig faktor i öppenheten. Att öppet och villkorslöst kunna ge och därmed uppleva detta ogrumlat och djupt – som en del i ett samtal/ en dialog med omvärlden, där man ger inte bara ting och tjänster, utan även ger av sina erfarenheter/minnen/tankar/fantasier, sitt eventuella vetande eller försanthållande – i grunden att man ger sig själv till andra.
Men det är bara ena sidan av gåvoprincipen – dock den sida Martinus i första hand pekar på. Andra sidan av det är förmågan att ta emot villkorlöst, att inte tacka nej till eller avfärda gåvan, vilket ju i grunden är att inte unna andra att uppleva givandets glädje, men att man likväl kan ge sken av ”godhet” genom att inte verka girig utan lagom ödmjuk, kanske menande ”inte skall väl jag ha det här!”. Eller så kan det röra sig om rädsla för ”tacksamhesskuld” (vilket är ett fruktansvärt initiativdödande och mycket mörkt uttryck i mina ögon!).
Att ta emot villkorslöst
Vi måste lära os ta emot lika villkorslöst och öppet som vi ger. När vi annars nått det sanna människoriket, där gåvoprincipen gäller C-vetandemässigt, till vem skall vi i så fall ge, om ingen vill/kan ta emot, utan alla värjer sig och bara vill ge, ge, ge? Idag är det oftast inte ett problem för det finns många som behöver och vill ha det man kan ge, men av mitt exempel ovan från mitt jobb framgår kanske att det ibland kan vara svårt att ge villkorslöst när motparten inte vill ta emot.
Dumsnällhet?
Min fru brukar säga att jag inte dumsnällt skall låta mig utnyttjas av andra. På samma vis när jag t.ex. säger till mina kolleger att jag brukar köpa Aluma, de hemlösas tidning här nere, tycker de jag är riktigt korkad ”för det går ju bara till sprit och knark”. På så vis har den en förnuftig, etiskt motiverad och balanserad förklaring till sitt beteende. Jag har för egen del oftast ingen vettig förklaring som ger ”vuxenpoäng” till varför jag agerar som jag gör utan jag gör det som känns bra där och då – och som värmer mitt hjärta och min själ – men jag kan ofta tycka att jag inte begriper mig på mig själv och att jag är mer irrationell än rationell.
På stan med min dam
Och när jag är ute med frugan på stan och det sitter tiggare på trottoaren ger vi inget och vi motiverar det för varandra förnuftigt och etiskt välbalanserat och tilltalande att vi betaler så mycket skatt och att tiggeriet dessutom är organiserat för det står så i tidningen. Men ensam gör jag det av något slags för mig obegripligt medlidande, trots att jag intellektuellt inser det gagnlösa i det. Det är säkert helt korkat och dumsnällt och ingen verklig lösning. Men vad i detta jordiska liv är annat än lösningar för studen av de problem vi möter på olika håll i den lilla och i den stora världen? Den verkligt hållbara lösningen når vi först i när vi är mogna för det sanna människoriket. Innan dess är alla lösningar mer eller midnre tillfälliga och provisoriska, och vi kan bara lappa och laga efter bästa förmåga.
Mysteriet
Jag har som sagt ingen annan förklaring på mitt beteende än att jag lyssnar mer på hjärtat än mitt rationella förnuft. Visst det är både barnsligt och ovuxet och meningslöst… Jag begriper mig alltså inte på allt jag gör. Jag är i mångt och mycket ett irrationellt mysterium för mig själv. Jag kan bara inte låta bli.
/Göran
Stort tack för dina egen- och djupsinniga funderingar och reflektioner som ytterligare belyser öppenhetens förutsättningar. Gåvoprincipen hör ju helt klart samman med detta tema. Jag har haft lite grubblerier kring huruvida man ska köpa situation sthlm av ”barmhärtighetsskäl” eller om jag ska ge de rumänska tiggarna några slantar i muggen. Slantarna har man ju… det känns dock, ungefär som jag föreställer mig att din fru menar, lite olustigt att bekräfta o förstärka någonting som inte gagnar tiggaren egentligen. Men vad är rätt? Vad skulle Martins göra? Ja, framför allt skulle han ju säga till oss att göra precis som vi själva känner o vill.
I ett arbete som myndighetsutövare har man dock ett ansvar att representera lagen och om man inte tror på lagen måste man ta konsekvenserna o byta jobb. Men ofta finns det utrymme för olika etiska ställningstaganden inom ramen för reglerna.
Knepig inställning av din kollega…
Ja, man har ju ofta en något friare roll i samhället/tillvaron som privatperson än i sin roll som något slags representant för samhället/staten/myndigheterna.
Nu är det dock inte så att man, om man för sitt samvetes skull inte kan leva upp till den formella representantrollens krav, i så fall måste ”dra” och ägna sig åt något annat, utan man kan förena de båda rollerna genom att som privatperson kämpa för att lagen skall utvecklas mer i riktning åt de humana ideal man ofta har lättare att praktisera privat. Lagarna är ju inte absoluta och en gång för alla givna, omöjliga att föränadra/ utveckla. På så vis kan man som privtaperson kämpa för att göra livet mer moraliskt acceptabelt i sin offentliga roll. Men det tar tid. Demokrati är ju inte det mest effektiva styrelsesättet vi har att tillgå utan det hittills mest humana vi uppfunnit.
Hur man skall agera mot tiggare och andra vet jag inte genrellt sett. Jag går efter hjärtat men anpassar mig efter vem jag har i sällskap. Med yngste sonen på promenad i Bryssel sommaren 2003 var det en självklarhet för oss båda att ge en slant till tiggarna. Inte för att vi ville ”känna oss goda” – det var bara något vi gjorde.
Befäster man ett rådande olyckligt och orättvist system ”per definition” mer genom att ge än genom att inte ge? Det kräver nog något slags djupare analys för att bevisas på ett mer generellt plan.
Min slutsats varför man inte ger handlar mer om hur man är som person och vilken attityd man har till andra och hur de lever – och sedan använder man förnuftsargument med vuxenpoäng för att legitimera sitt val.
/Göran