Jag möter en vän en stund på ett café. Hon berättar att hon är trött på ensamheten; trött på att söka efter mannen som hon kan lita på, som talar hennes språk, ser hennes behov, lyssnar och stödjer. Under många år levde hon med en man som också blev far till hennes barn. Men en stark och plötslig förälskelse i en annan man fick henne att bryta upp och bejaka passionen istället för tryggheten och det invanda familjelivet. Uppbrottet föll inte väl ut. Passionen dog ut och mannen visade sig vara oerhört svartsjuk och bevakande. Sedan dess har hon sökt vidare, men ofta hamnat i kortvariga relationer som ytterligare har förstärkt redan desillusionerade föreställningar om möjligheten att finna den rätte.
Jag lyssnar på en vacker sång av en firad artist. Hon sjunger:
”a hundred thousand reasons, why I should walk away,
a hundred thousand more, make me stay…
Jag ser en film om saknad och längtan, om hur svårt det är att älska någon man inte kan få; en kär vän som tillhör någon annan eller som kanske skulle vända en ryggen om man lättade sitt hjärta.
Det är eviga teman som har fångat människan i alla tider. Passionsdramat utspelar sig på film och teater, i vardagen och litteraturen medan psykologer och vismän har försökt förklara hur vi ska lära oss bemästra kärlekens mysterium.
Men varför är det så viktigt? Varför räcker det inte med vänskap med människor vi kan dela intressen med, som förstår hur vi tänker och känner, som gärna följer med på café och diskuterar senaste filmen, som lyssnar och vägleder? Du som själv lever ensam: varför söker du vidare? Du som lever i en harmonisk kärleksrelation: varför skulle ett möjligt uppbrott från din käresta innebära ett omåttligt stort lidande? Ja, det är väl självklart, tänker de flesta. En familj, en kärlek, ett hem: trygghet och harmoni, en känsla av helhet. Det är naturens egen strävan efter fortlevnad. Vi kan bara följa med strömmen och foga oss i det biologiska kravet.
Betyder det att man inte kan känna harmoni och trygghet om man är ensam; om man står fri i förhållande till andra människor, väljer sin egen väg, styr över sin egen tid och gör sina egna val? Förutsätter känslan av helhet en intim relation till en annan person? Och varför måste det vara en särskilt utvald person? Vi söker inte bara en ensam individ, vi söker just den individ som kan uppfylla vår innersta längtan och svara upp mot djupt liggande inre behov.
”A hundred thousand reasons, make me stay…” Livet känns mera levande, det får mening, en ström av välbehag och harmoni infinner sig, vi utvecklas tillsammans, lär av varandra, hjälps åt när det är tungt, blir sedda, får erkännande, blir starka tillsammans: skälen är många. Men varför är det så svårt och varför dör passionen och den självklara känslan av samhörighet? Varför når vi inte fram och varför blir samlivet ibland till ett mentalt fängelse?
Kärlekens vägar
Martinus skriver för dem som irrar omkring på kärlekens stormiga farvatten, utan karta och kompass, med begäret som drivkraft och den absoluta föreningen som slutmål. Han vänder sig till dem som inte förmår hålla fast vid sin partner utan blir lämnad eller lämnar för att samlivet havererar. Han talar också till dem som inte längre hyser någon längtan till samliv med en person av motsatt kön utan söker närhet och intimitet med någon av samma kön.
Den gnista av evigt liv som Guds ande har blåst in i oss, söker förening med gudomens eviga jag. Det sker oavbrutet i det kosmiska spiralkretsloppet, till och med när Gud tycks ha lämnat oss, i mörkret, på savannen där ångestskriet skär genom natten, när hoppet är ute och vi kapitulerar för övermakten. Han- och hondjurets förening är ”den kosmiska livsnattens månsken” i en epok där mörkret härskar och döden är mera påtaglig än livet. Föreningen har i djurriket inget med kärlek att göra; den befordras av en hormonellt betingad förälskelse som ska säkerställa släktets fortlevnad.
Vi jordmänniskor blir fortfarande förälskade, drabbas av plötslig passion och känner ett oemotståndligt krav att komma nära föremålet för vår förälskelse. I sitt begynnelsestadium är förälskelsen bedrägligt vacker till sin natur. Men den alstrar också begär efter ägande eller att bli ägd, omsvärmad och beskyddad. Att lova trohet är inte svårt i förälskelsens tidiga skede. Vi har ju hela livet sökt efter just denna partner som nu ska uppfylla våra drömmar om en harmonisk tillvaro. Visserligen har vi sett hur andra par går skilda vägar och brottas med känslor av utsatthet, begränsning, svartsjuka eller rent av hat. Men sådant blundar vi för när smekmånadsperioden fortfarande pågår.
Förälskelsen står i fortplantningens tjänst. Att vara dominerad av förälskelseenergier innebär att i första hand vara fokuserad på det som kan tjäna en själv och den egna familjen bäst.
Om vi önskar uppnå verklig harmoni gör vi bäst i att söka verklig kärlek. Denna förmåga att hysa äkta sympati för andra levande väsen växer till följd av de erfarenheter man har gjort under sin resa på livsstegen. Det är omöjligt att tänka sig olycklig kärlek i egentlig mening, eftersom kärleken i renodlad form alltid är inriktad på givande. Att det i den nya kärlekens begynnelsestadier ändå förekommer något som påminner om olycklig kärlek förändrar inte grundprincipen.
”A hundred thousand reasons, why I should walk away…”
Vi börjar förlora förmågan att bli förälskade, klarar inte längre att stanna i äktenskapet, ja: i vissa fall är vi helt olämpliga för äktenskap. Martinus förklarar att det inte är förenligt med nästakärlek att binda sig i äktenskap när man inte längre har talangen att leva upp till äktenskapslagen. Inte heller är det uttryck för nästakärlek när man nänns att vara otrogen, sviker sin partner eller sina barn när passionens våldsamma kraft får marken att rämna.
Men ännu så länge är vi ofärdiga väsen. Kärleken till nästan kan när som helst sammanblandas med kvarvarande förälskelseenergier och så kommer det att ske tills dess att förälskelseförmågan är utlevd.
Är då ensamheten den moderna människans öde? Nej, visserligen måste vi alla lära oss att gå vår egen väg och möta Gud som självständiga väsen och bli hela inom oss själva, men kärleksförmågan alstrar en längtan eller ett begär efter kontakt med andra människor. En längtan lämnas inte otillfredsställd, även om vi ibland saknar förmåga att se på vilka vägar gudomen besvarar våra böner.
Kulminationsakten i ett möte mellan två kärleksfulla väsen är en ljusupplevelse som vida överstrålar kontakten mellan två förälskade väsen och ”begäret efter att uppleva ’den högsta elden’ […] växer stadigt med allkärlekens utveckling.” (Två slags kärlek, s. 106) Under en övergångsepok kan människan dock känna sig oerhört vilsen i sin längtan.
Det är svårt att slitas mellan invanda, djupt liggande behov av förening med en människa av motsatt kön och en kärleksförmåga som riktar sig mot allt levande. Kärlek och förälskelse flätas samman och i längden blir det enligt Martinus ohållbart att fortsätta söka intim kontakt med någon av motsatt kön. Ja, vi kommer helt enkelt inte att vilja det längre, inte minst till följd av de lidanden som det innebär att vara bunden i ett äktenskap när man inte längre är lämplig för det. Smärtsamma skilsmässor, jagandet efter den rätta partnern, hungern efter kärlek och inte minst vår alltmera utvecklade förmåga och vilja att skapa och leva utanför äktenskapet kommer så småningom att leda oss in på ett annat spår. Efter en längre tid i ”de olyckliga äktenskapens zon” har en annan längtan börjat ta form.
En ny gryning
De människor som vi tidigare har saknat förmåga att älska, som vi har konkurrerat med i sökandet efter en partner, står alltmera i fokus. Till en början är vänskapen mellan två individer av samma kön platonisk och väcker inga negativa reaktioner, varken för individen själv eller för omvärlden. Men det är bara en tidsfråga innan begäret tar sig uttryck som på allvar utmanar individens syn på sig själv och kärlekens möjligheter. Vänskapen mellan två individer av samma kön utgör enligt Martinus ”den första svaga morgongryningen till en helt ny sexuell värld” (LB III, st. 855).
Martinus har skildrat de svårigheter som det innebär att bli medveten om nya sexuella begär och samtidigt vara förhindrad att bejaka dessa i en samtid där majoriteten av befolkningen fortfarande är inställd på äktenskap och familjeliv:
”Denne måste finna sig i att se föremålet för sin sympati förälska sig, förlova sig, gifta sig och därigenom glida ännu längre bort från uppfyllelsen av hans hemliga åtrå. Och här kan han inte undgå att upptäcka, att denna hans starka upptagenhet med vännens eller kamratens angelägenheter uppfyller hela hans mentalitet. I sitt inre känner han sig mycket nedtryckt. Han förnimmer att vännen är liksom förlorad för honom. Han lider samma kval som en förlovad människa, då den andra parten svikit henne, nämligen ”olycklig kärlek”. Detta olyckliga tillstånd är här ännu värre än i de ordinära eller ”normala” förhållandena, där den svikande parten är ett väsen av motsatt kön.” (LB III, st. 855)
Detta behöver naturligtvis inte betyda att vi alla ska komma att känna åtrå till våra närmsta vänner, utan kan förstås som att vi förr eller senare på vår livsstege kommer att hysa mer än vänskaplig, platonisk kärlek till individer av vårt eget kön och att det kan vara smärtsamt om det omgivande samhället inte har nått den mognad som behövs för att en sådan sympati ska kunna ges utrymme och acceptans. Om vännen dessutom ännu befinner sig i harmoni med äktenskaplig kärlek begränsas möjligheten till djupare kontakt och fysisk närhet.
Den svenske filosofen och författaren Pontus Wikner levde under senare delen av 1800-talet och har i sina ”Psykologiska självbekännelser” beskrivit erfarenheter som ger gestaltning åt Martinus rader om den homosexuella individens utmaningar. Under den tid som Pontus Wikner var verksam var det inte ovanligt att unga män kunde ”svärma” för varandra, som om de vore förälskade, så länge det var underförstått att det aldrig blev tal om någon sexuell relation. För Pontus var det dock i allra högsta grad allvar:
”Jag måtte visst älska honom. – Ja, jag gör det. Honom kan jag också älska; ty han skall aldrig älska mig, och detta är numera visitkort för min kärlek. När jag vinner genkärlek, då blir det vänskap, ingenting vidare. Jag är den olyckligaste människa på jorden, ty en lycklig kärlek skall aldrig blifva mig förunnad. Nå, Pontus Wikner förtjenar den icke heller.” (Wikners dagbok, 27 januari 1861)
Pontus Wikner vad vid ett tillfälle oerhört fäst vid en man som till Pontus förtvivlan blev kär i en kvinna:
”Nu var det jag började förnimma vingslagen av annalkande fasansfulla kval. Alltså äfven han! Så står jag då allena med mitt sätt att känna och älska? Bland verldens tusen millioner finns då icke en, som förstår mig, icke en, som skulle göra sig mödan att vilja förstå mig? Jag kände mig såsom den, hvilken, uppvaknad efter en tvåtusenårig sömn […] finner sig tala ett längesedan utdödt tungomål, det numera ingen begriper.” (Dagbok, 17 augusti 1877)
Trots de inre kval och lidanden det innebar att inte kunna nå fram med sin kärlek väljer Pontus Wikner i sina självbekännelser att betrakta sin förmåga som förenlig med humanitet:
”Det har handlat om den underliga omständigheten, att min kärlek söker sitt föremål inom mitt eget kön. Vid 10 eller 11 års ålder märkte jag dertill begynnelsen; i mitt 17:e, 18;e och 19;e år blef denna riktning fullt utvecklad och har sedan förblivit min outplånliga natur, som kostat mig mer lidande, än jag med min tunga kan utsäga eller med min tanke fatta. Och ändå är mig denna riktning kär, emedan med den sammanvuxit allt som i min personlighet kan kallas mänskligt ädelt. Ja, jag påstår, att denna min känsla – ren besvarad – är berättigad.
Och vidare:
” Min kärlek innesluter allt det, som annars kärleken till en kvinna: en svärmande innerlighet, poetisk lyftning, estetisk hänryckning, ett anande drömliv, en outsäglig dragning till den älskade, ett glödande begär efter att omfamna och kyssa och slutligen ett hela kroppsligheten genomträngande och av verklig kärlekskänsla adlat behov av könsdriftens ömsesidiga tillfredsställande.”
Wikners försvarstal för den homosexuella kärleken kunde inte publiceras under hans levnad. Först år 1967 blev hans psykologiska självbekännelser utgivna.
Om Wikner skulle leva i våra dagar – vilket han utifrån ett återfödelseperspektiv mycket väl kan göra – så skulle han glädjas över de förändringar som har skett under de senaste decennierna, trots att det fortfarande i delar av världen kan vara förenligt med livsfara att ge uttryck för en kärlek som går utöver det kulturellt accepterade och invanda.
Men kärleken låter sig inte besegras av traditionens makt och okunnighetens dimmor. Vårt sökande efter det gudomliga ljuset går vidare och därmed växer också insikten om vår kosmiska samhörighet:
”Det är således denna gudomliga släktskap och kosmiska samhörighet som kommer till uttryck genom kärleksförmågan. Kärleken känns som en mycket stark dragning mot de väsen som är dess objekt. Man önskar göra livet lättare för dessa väsen. Man vill glädja och behaga dem. Man vill hellre själv lida än se dessa väsen lida. Man känner en längtan efter att få smeka dem, trycka dem till sig, vara ett med dem. När väsendena i kraft av kärleken trycker sig samman så tätt och innerligt som möjligt, finns det i verkligheten hos parterna en önskan att vara fullständigt ett med varandra, icke blott mentalt utan även fysiskt.” (LB VII, st. 2477)
