Capote

Är som uppslukad av en författare som gick ur tiden i början av åttiotalet. Truman Capote fångade mitt intresse när jag av en slump fastade i en film som delvis är baserad på biografin om hans liv.

Truman tycks ha varit en extraordinär personlighet med klara tendenser åt det polförvandlade hållet. Kortväxt och feminin med pipig röst charmade han en stor del av den amerikanska kändiseliten under 50- och 60-talet och rörde sig ledigt i societeten. Han nådde berömmelse genom romaner som Breakfast at Tiffanys och In cold blood, den senare baserad på en autentisk händelse då två män brutalt mördade en familj i den amerikanska södern.

I den utmärkta bokhandeln ”Hallongrottan” råkade jag på nämnda biografi som är full av anekdoter om Trumans vidlyftiga liv, inte minst på det sexuella området där han tycks ha varit delvis olycklig då han till synes drogs till män som får betraktas som övervägande enpoliga. Den etablerade Capote hade gott om pengar och goda kontakter som hans yngre älskare kunde dra nytta av.

Truman hade också en livslång relation till en annan homosexuell författare och med en litteraturvetare som tilldelades Pulitzerpriset för en biografi om Herman Melville. I dessa relationer fann han en större gemenskap och kärlek som trots detta inte lyckades överskugga en känsla av sorg och övergivenhet som präglade honom de sista åren: ”Varje morgon vaknar jag och efter två minuter gråter jag. Jag bara gråter och gråter. Och varenda kväll händer samma sak. Jag tar en tablett, lägger mig och börjar skriva eller läsa om något jag har skrivit, och rätt som det är rinner tårarna. Hur ska jag orka släpa omkring min smärta hela tiden? Det är inte bara en sak som gör ont, det är massor. Jag är så fruktansvärt olycklig.” Truman skyllde det hela på sin barndom. Hans mor kunde aldrig förlika sig med hans feminina manér och knöt honom till sig samtidigt som hon övergav honom när det passade hennes egna syften. Det var ett fåtal människor som han verkligen kände brydde sig om honom.

 Well, well, same old story: sökandet efter kärlek, oförmåga att leva livet på livets egna premisser: vi försöker omforma livet såsom vi vill att det ska vara, möter konsekvenserna av våra tillkortakommanden. Truman tycks ha varit ganska självcentrerad och manipulerande gentemot sin omgivning.

 Hans sista roman arbetade han med i många år och den blev aldrig fullbordad. Answered prayers berör fenomenet att flera tårar tycks utgjutas för de böner som besvaras än dem som inte besvaras. Kanske insåg han att det var ett tema som följt honom genom livet: strävan efter ära och berömmelse, som när det hade uppnåtts ändå inte kunde fylla tomrummet och känslan av övergivenhet.

Jag ser fram emot att läsa hans egna romaner för att fördjupa bilden av mannen vars liv slutade ganska miserabelt till följd av alkoholmissbruk och brustna vänskapsrelationer till människor som han använt i litterära syften, inte alltid till deras fördel vilket de sällan kunde förlåta.

Av Mic